Dagar
Räkna de lyckliga dagarna blott. Men dagarna efter de lyckliga dagarna, då?
TV-teatern ger: UTMANARNA PÅ LINJE
Jodå, jag såg AGENDA i går. Den borgerliga kvartetten friade för fullt till mp:s Åsa Romson. Och J. Åkesson vågade förstås inte ensam agera utmanare, alltså en drömchans som han missade, för då hade han fått ännu svårare att erbjuda sina tjänster till regeringen. Han fick en rejäl utskällning av Romson, som därigenom tydligt markerade gemenskapen mellan DE FEM. Kan det råda något som helst tvivel om att programcheferna faktiskt hade försökt GÖRA politisk historia genom att ställa två lag mot varandra?
Sportjournalister ska referera matcherna och inte vara lagkaptener. Det borde gälla politiska journalister också.
En teater ANSTÄLLER sina skådespelare, regissören tilldelar dom deras platser där de ska stå och bestämmer när de ska säga sina repliker. Vad hade AGENDA väntat sig i fortsättningen - att "hela oppositionen" hade fällt regeringen och bildat ny regering med J Åkesson som migrationsminister? Det finns ju också de, som vill ersätta det nuvarande flerpartisystemet med ett tvåpartisystem av amerikansk modell.
Sportjournalister ska referera matcherna och inte vara lagkaptener. Det borde gälla politiska journalister också.
En teater ANSTÄLLER sina skådespelare, regissören tilldelar dom deras platser där de ska stå och bestämmer när de ska säga sina repliker. Vad hade AGENDA väntat sig i fortsättningen - att "hela oppositionen" hade fällt regeringen och bildat ny regering med J Åkesson som migrationsminister? Det finns ju också de, som vill ersätta det nuvarande flerpartisystemet med ett tvåpartisystem av amerikansk modell.
Får kommentera!
Ni får gärna kommentera. Mina regler för publicering av kommentarer finner du i spalten till höger. Men kom ihåg att det alltid är bloggägaren som avgör vad som publiceras.
På en annan blogg läste jag för någon timme sedan att den bloggaren hade läst på en blogg (uppenbarligen min blogg) att hela journalistkåren är neddrogat och frågat hur man kan vräka ur sig något sådant. Men något sådant har jag inte skrivit. När jag alldeles nyss gick in på den bloggen igen för ett bemötande var detta felaktiga påstående om mig raderat. I stället hade följande tillfogats: "Ännu sämre står man sig mot / - - - / människor som hittar på de mest omöjliga saker, som de säger som den största sannning, som exempel / - - - / att vissa journalister vill legalisera de droger de själva använder. Var får man sådant ifrån? / - - - / Och varifrån får man att journalister vill återinföra mentalsjukhusen?"
Har jag påstått att alla journalister vill det? Jag kan svara med en motfråga: Varifrån får man att inga journalister vill legalisera droger som de själva använder? Och visst måste jag få skriva, utan att ange år, dag och sida, (minns inte exakt men det var i början av 2000-talet) att Aftonbladet har drivit kampanjer för att återinföra de gamla mentalsjukhusen "för de sjukas skill". Särskilt upprörande var att denna kampanj var svar på en annan kampanj, som vid samma tid drevs av patient- och anhörigorganisationen RSMH mot fördomarna mot psykiskt sjuka.
Man kan verkligen fråga sig hur journalister kan låna sig till något sådant - och varför inga kollegor öppet visat sin avsky. Men helt klart att Aftonbladet sålde lösnummer på sin hets mot människor som har det svårt nog ändå.
På en annan blogg läste jag för någon timme sedan att den bloggaren hade läst på en blogg (uppenbarligen min blogg) att hela journalistkåren är neddrogat och frågat hur man kan vräka ur sig något sådant. Men något sådant har jag inte skrivit. När jag alldeles nyss gick in på den bloggen igen för ett bemötande var detta felaktiga påstående om mig raderat. I stället hade följande tillfogats: "Ännu sämre står man sig mot / - - - / människor som hittar på de mest omöjliga saker, som de säger som den största sannning, som exempel / - - - / att vissa journalister vill legalisera de droger de själva använder. Var får man sådant ifrån? / - - - / Och varifrån får man att journalister vill återinföra mentalsjukhusen?"
Har jag påstått att alla journalister vill det? Jag kan svara med en motfråga: Varifrån får man att inga journalister vill legalisera droger som de själva använder? Och visst måste jag få skriva, utan att ange år, dag och sida, (minns inte exakt men det var i början av 2000-talet) att Aftonbladet har drivit kampanjer för att återinföra de gamla mentalsjukhusen "för de sjukas skill". Särskilt upprörande var att denna kampanj var svar på en annan kampanj, som vid samma tid drevs av patient- och anhörigorganisationen RSMH mot fördomarna mot psykiskt sjuka.
Man kan verkligen fråga sig hur journalister kan låna sig till något sådant - och varför inga kollegor öppet visat sin avsky. Men helt klart att Aftonbladet sålde lösnummer på sin hets mot människor som har det svårt nog ändå.
Värre än en tragedi
Jakten på syndabockar för det hemska dådet på häktet i Huddingen, där en ung kvinna misshandlades till döds av en häktd (det heter väl inte "intagen"?) är i full gång. Som vanligt utpekas de psykiskt sjuka som kollektiv. Det är ju de som är farliga. Inte missbrukarna. Inte de kriminella. Inte ens mördarna. De är ju engångförbrytare, har vi fått lära oss. Om de inte är seriemördare, men de är ju psykiskt sjuka, har vi fått lära oss.
Det behövs väl inga diagnoser för att begripa att de, som sitter på häktet kan vara farliga för sig själva och andra. Det är ju en helt omänsklig miljö, som kan framkalla livsfarliga reaktioner även hos den som är fullt frisk i mentalt avseende. Förutom att sitta frihetsberövad i en otroligt torftig miljö, så är ju situatioenen i sig, ovissheten, oerhört pressande. Det behövs heller inga farlighetsbedömningar för att konstatera detta. Och farligheten, om den finns, finns väl redan innan farlighetsbedömningen är gjord?
Vem som är farlig kan också diskuteras. Häktesvakter (varför kallas de "vårdare") vet inte hur man ska hantera en batong, så att man inte blir av med batongen? Det var kanske tur att kvinnan, som skyndade till den mördade kvinnans hjälp, inte hade en pistol. För då hade hon väl blivit fråntagen den också? Enligt åklagaren, som har hand om målet, kan chefer inom Kriminalvården komma att åtalas för brottet vållande till annans död.
En bloggare söker syndabockar bland feministerna, som lurat i svenska politiker och beslutsfattare att små kortväxta kvinnor (den mördade kvinnan var 159 cm lång) kan göra samma jobb som det behövs stora starkar karlar till. En reaktionär åsikt? Sett till bloggarens övriga åsikter så är han en synnerligen reaktionär bloggare, men i just den här frågan hade han rätt.
Syndabockar måste också sökas bland media och journalister, som undanhåller sanningen och i det syftet söker syndabockar. Mördaren hade skickats tillbaka från rättspsyk eftersom han var för farlig för att vistas där. För farlig för personal och patienter. Han hade alltså inte fått någon diagnos av någon som kan detta med diagnoser. Men det behövdes inte. Journalisterna visste direkt vilken sjukdom mördaren hade. Diagnosen hade de fått från "barndomsvännen", som de hade snokat reda på.
I reportagen stod också, liksom i förbigående, att mördaren missbrukade cannabis och nyligen hade börjat missbruka även tyngre droger. Men ingen journalist hade följt upp detta spår ytterligare.
Det har däremot jag gjort i ett liknande fall. Samma omotiverade och besinningslösa våld. Det var en 30-årig man, som enligt DN hade blivit avvisad från en "psykiatrisk mottagning". Det hade han inte. Han hade blivit avvisad från Beroendecentrum för att han kände att något skrämmande höll på att hända med honom. Så jag ringde upp ledarskribenten på DN och frågade varför hon ljög. Och fick svaret: "Beroendecentrum är en psykiatrisk inrättning enligt tidningens definition."
Alkohol och andra droger metaboliseras av ett särskilt enzym i levern. Detta kan du läsa om i Läkar-FASS. Där kan du också läsa om farliga interaktioner. Exempelvis hos grapefruktjuice i kombination med vanliga mediciner. Mijailo Mijailovic hade dagen innan han mördade Anna Lindh fått recept av läkare på två mediciner som inte får ges i kombination på grund av farliga interationer. Detta tystades ner eftersom den förskrivande läkaren "mådde dåligt". Mijailovic hade dessutom före mordet tagit en tredje medicin, som han hade fått recept på tidigare, som har farliga interaktioner med det mesta och i synnerhet med alkohol. Det var samma besinningslösa våld mot Anna Lindh som i de andra här nämnda fallen.
Vad som händer är att påfrestningen på levern, både vid farliga interaktioner och efter nedbrytning av levern efter långvarigt alkoholmissbruk, är att metaboliseringen plötsligt i stort sett upphör med följd att hjärnan blir partiellt förlamad. Personen ifråga "vet inte vad han gör", men har tillräcklig hjärnkapacitet för att göra det han gör. Att personer i det tillståndet blir livsfarliga hade säkert till och med chefer och personal på häktet vetat om inte en samlad journalistkår med DN:s ledarredaktion i spetsen hade ljugit.
Vad som egentligen utlöste dådet på häktet vet jag naturligtvis inte. Men jag har studerat bakgrundsfakta i ett stort antal fall av omotiverat besinningslöst våld. Och mönstret är detsamma. Ingen vinst för gärningspersonen. Sällan ens ett motiv.
Följande information finns på nätet (Wikipedia) om Mijailovic: "Mijailovic hade haft täta kontakter med psykiatrin ända sedan 1997, då han 18 år gammal knivattackerade sin far och dömdes för grov misshandel. Då gjordes en omfattande rättspsykiatrisk utredning som konstaterade att Mijailovic varken led av psykisk sjukdom eller personlighetsstörning. Två år senare genomgick han en liten psykutredning. Det framkom inga psykotiska eller depressiva symtom."
Ändå är han den psyksjuka mördaren med hela svenska folket.
En ljugande journalistkår driver kampanjer för att gamla tiders mentalsjukhus ska återinföras, att människor som inte har gjort något ont ska låsas in. Det säljer lösnummer och räddar jobb. Och dessutom är det ett fiffigt sätt att dölja att dromissbruk förekommer bland journalister, som hoppas på att cannabis och andra narkotikum ska förskrivas legalt.
Det behövs väl inga diagnoser för att begripa att de, som sitter på häktet kan vara farliga för sig själva och andra. Det är ju en helt omänsklig miljö, som kan framkalla livsfarliga reaktioner även hos den som är fullt frisk i mentalt avseende. Förutom att sitta frihetsberövad i en otroligt torftig miljö, så är ju situatioenen i sig, ovissheten, oerhört pressande. Det behövs heller inga farlighetsbedömningar för att konstatera detta. Och farligheten, om den finns, finns väl redan innan farlighetsbedömningen är gjord?
Vem som är farlig kan också diskuteras. Häktesvakter (varför kallas de "vårdare") vet inte hur man ska hantera en batong, så att man inte blir av med batongen? Det var kanske tur att kvinnan, som skyndade till den mördade kvinnans hjälp, inte hade en pistol. För då hade hon väl blivit fråntagen den också? Enligt åklagaren, som har hand om målet, kan chefer inom Kriminalvården komma att åtalas för brottet vållande till annans död.
En bloggare söker syndabockar bland feministerna, som lurat i svenska politiker och beslutsfattare att små kortväxta kvinnor (den mördade kvinnan var 159 cm lång) kan göra samma jobb som det behövs stora starkar karlar till. En reaktionär åsikt? Sett till bloggarens övriga åsikter så är han en synnerligen reaktionär bloggare, men i just den här frågan hade han rätt.
Syndabockar måste också sökas bland media och journalister, som undanhåller sanningen och i det syftet söker syndabockar. Mördaren hade skickats tillbaka från rättspsyk eftersom han var för farlig för att vistas där. För farlig för personal och patienter. Han hade alltså inte fått någon diagnos av någon som kan detta med diagnoser. Men det behövdes inte. Journalisterna visste direkt vilken sjukdom mördaren hade. Diagnosen hade de fått från "barndomsvännen", som de hade snokat reda på.
I reportagen stod också, liksom i förbigående, att mördaren missbrukade cannabis och nyligen hade börjat missbruka även tyngre droger. Men ingen journalist hade följt upp detta spår ytterligare.
Det har däremot jag gjort i ett liknande fall. Samma omotiverade och besinningslösa våld. Det var en 30-årig man, som enligt DN hade blivit avvisad från en "psykiatrisk mottagning". Det hade han inte. Han hade blivit avvisad från Beroendecentrum för att han kände att något skrämmande höll på att hända med honom. Så jag ringde upp ledarskribenten på DN och frågade varför hon ljög. Och fick svaret: "Beroendecentrum är en psykiatrisk inrättning enligt tidningens definition."
Alkohol och andra droger metaboliseras av ett särskilt enzym i levern. Detta kan du läsa om i Läkar-FASS. Där kan du också läsa om farliga interaktioner. Exempelvis hos grapefruktjuice i kombination med vanliga mediciner. Mijailo Mijailovic hade dagen innan han mördade Anna Lindh fått recept av läkare på två mediciner som inte får ges i kombination på grund av farliga interationer. Detta tystades ner eftersom den förskrivande läkaren "mådde dåligt". Mijailovic hade dessutom före mordet tagit en tredje medicin, som han hade fått recept på tidigare, som har farliga interaktioner med det mesta och i synnerhet med alkohol. Det var samma besinningslösa våld mot Anna Lindh som i de andra här nämnda fallen.
Vad som händer är att påfrestningen på levern, både vid farliga interaktioner och efter nedbrytning av levern efter långvarigt alkoholmissbruk, är att metaboliseringen plötsligt i stort sett upphör med följd att hjärnan blir partiellt förlamad. Personen ifråga "vet inte vad han gör", men har tillräcklig hjärnkapacitet för att göra det han gör. Att personer i det tillståndet blir livsfarliga hade säkert till och med chefer och personal på häktet vetat om inte en samlad journalistkår med DN:s ledarredaktion i spetsen hade ljugit.
Vad som egentligen utlöste dådet på häktet vet jag naturligtvis inte. Men jag har studerat bakgrundsfakta i ett stort antal fall av omotiverat besinningslöst våld. Och mönstret är detsamma. Ingen vinst för gärningspersonen. Sällan ens ett motiv.
Följande information finns på nätet (Wikipedia) om Mijailovic: "Mijailovic hade haft täta kontakter med psykiatrin ända sedan 1997, då han 18 år gammal knivattackerade sin far och dömdes för grov misshandel. Då gjordes en omfattande rättspsykiatrisk utredning som konstaterade att Mijailovic varken led av psykisk sjukdom eller personlighetsstörning. Två år senare genomgick han en liten psykutredning. Det framkom inga psykotiska eller depressiva symtom."
Ändå är han den psyksjuka mördaren med hela svenska folket.
En ljugande journalistkår driver kampanjer för att gamla tiders mentalsjukhus ska återinföras, att människor som inte har gjort något ont ska låsas in. Det säljer lösnummer och räddar jobb. Och dessutom är det ett fiffigt sätt att dölja att dromissbruk förekommer bland journalister, som hoppas på att cannabis och andra narkotikum ska förskrivas legalt.
Gamla älskade barn
Vad drömde din mamma om när du blev till?
Så står det i en sång, i albumet Med ögon känsliga för grönt av Barbro Hörberg, som så tragiskt gick bort 1976. Hon föddes 1932. Denna sång har berört mig djupt. Det är en sång som rymmer så mycket ömhet och kärlek. Det är en sång som har berört mig mycket starkt. Det är en sång som handlar om att små pojkar blir gamla män. Gamla män som ingen älskar längre. Gamla män med frusna tårar.
Idag har barnaögon strålat, läste jag nyss. Hur länge till?
Vems gudlösa etik?
En person vid namn Birgitta Forsman (docent i forskningsetik) har skrivit följande på Humanistbloggen, som är en blogg för medlemmar i ateist-organisationen Humanisterna:
"Det som står i Bibeln, Koranen och andra gamla urkunder är också mänskliga påfund. Valet står därför mellan att rätta sig efter vad män(niskor) i ett förvetenskapligt, patriarkalt samhälle för flera tusen år sedan påstod och vad människor idag, utifrån bästa till buds stående kunskap kan komma fram till, efter att ha vänt och vridit på alla kända argument."
Att alla heliga skrifter har skrivits av människor, som saknat gudomlig inspriation, är en självklar slutsats om man inte tror på någon Gud. Det märkliga är att det även i religionens värld finns personer, t.o.m. präster som anser att det finns något slags objektiv etik (och moral) som står över den kristna etiken.
Men är då inte docentens egen forskningsetik ett människo-påfund, som är underkastad samma mekanismer som alla annan etik? Eller är just docenter befriade från den påverkan av klassbakgrund och social miljö, som enligt Marx styr allt mänskligt tänkande - och i synnerhet våra uppfattningar om etik och moral? Ibland är det riktigt, riktigt svårt att vara "humanist".
Eller kan det vara så att docenten sätter den BORGERLIGA svenska universitetsmiljöns "sanningar" mot de religiösa urkundernas sanningsanspråk? Hur kan marxistiskt skolade personer (och det är ju många akademiker idag, fastän de röstar på moderaterna - hur "etiskt" är det?) ställa upp på detta?
Ordet "inspiration" betyder för övrigt inte att man får aha-upplevelse, vilken som helst. Ordet "spirit" betyder som bekant ande. Att en helig text har "inspirerats" betyder alltså att det budskap, som texten förmedlar, har planterats i författarens hjärna av den helige Ande. Det handlar då om ett tidlöst budskap, som författaren kan ha klätt i sin egen samtids föreställningsvärd.
Det är inte förvånande att en ateist tror att både budskapet och "förklaringsmodellen" speglar författares egen samtid. Men det är däremot ytterst förvånande att teologiskt utbildade personer, som säger sig tro på Gud, inte kan skilja melllan budskap och förklaringsmodell. Men de är kanske också underkastade påverkan av den borgerliga universtitetsmiljö, i vilken de har fått sin utbildning?
Ja - om Marx hade rätt!
De tre närmast föregående inläggen har handlat om schizofreni, tvångsvård, tvångsmedicinering och hur domstolarna har svikit sin rättsvårdande uppgift, delvis beroende på juristernas underdånighet gentemot läkarna. Jag har skrivit att patienter efter beslut av domstol åsamkas ett livslångt medicinberoende genom tvångsmedicinering mot reboundeffekter, som är övergående återfallsliknande symtom under medicnutsättning.
Etiskt och moraliskt försvarbart?
Psykvården är det område där det tydligast visas att det inte finns någon objektiv etik och moral, som det står i mänsklig makt att upptäcka. Och om det finns någon gudomlig etik och moral, så är den lika svår att upptäcka och tillämpa. Men det bevisar i och för sig inte att den inte finns.
Tillägg: Birgitta Forsman har skickat en kommentar i vilken hon skriver: "Jag har inte skrivit på Humanistbloggen. Någon har citerat mig, och det är helt OK".
Då för jag be om ursäkt för missuppfattningen. Men det viktiga är dock att Forsman inte är felciterad.
"Det som står i Bibeln, Koranen och andra gamla urkunder är också mänskliga påfund. Valet står därför mellan att rätta sig efter vad män(niskor) i ett förvetenskapligt, patriarkalt samhälle för flera tusen år sedan påstod och vad människor idag, utifrån bästa till buds stående kunskap kan komma fram till, efter att ha vänt och vridit på alla kända argument."
Att alla heliga skrifter har skrivits av människor, som saknat gudomlig inspriation, är en självklar slutsats om man inte tror på någon Gud. Det märkliga är att det även i religionens värld finns personer, t.o.m. präster som anser att det finns något slags objektiv etik (och moral) som står över den kristna etiken.
Men är då inte docentens egen forskningsetik ett människo-påfund, som är underkastad samma mekanismer som alla annan etik? Eller är just docenter befriade från den påverkan av klassbakgrund och social miljö, som enligt Marx styr allt mänskligt tänkande - och i synnerhet våra uppfattningar om etik och moral? Ibland är det riktigt, riktigt svårt att vara "humanist".
Eller kan det vara så att docenten sätter den BORGERLIGA svenska universitetsmiljöns "sanningar" mot de religiösa urkundernas sanningsanspråk? Hur kan marxistiskt skolade personer (och det är ju många akademiker idag, fastän de röstar på moderaterna - hur "etiskt" är det?) ställa upp på detta?
Ordet "inspiration" betyder för övrigt inte att man får aha-upplevelse, vilken som helst. Ordet "spirit" betyder som bekant ande. Att en helig text har "inspirerats" betyder alltså att det budskap, som texten förmedlar, har planterats i författarens hjärna av den helige Ande. Det handlar då om ett tidlöst budskap, som författaren kan ha klätt i sin egen samtids föreställningsvärd.
Det är inte förvånande att en ateist tror att både budskapet och "förklaringsmodellen" speglar författares egen samtid. Men det är däremot ytterst förvånande att teologiskt utbildade personer, som säger sig tro på Gud, inte kan skilja melllan budskap och förklaringsmodell. Men de är kanske också underkastade påverkan av den borgerliga universtitetsmiljö, i vilken de har fått sin utbildning?
Ja - om Marx hade rätt!
De tre närmast föregående inläggen har handlat om schizofreni, tvångsvård, tvångsmedicinering och hur domstolarna har svikit sin rättsvårdande uppgift, delvis beroende på juristernas underdånighet gentemot läkarna. Jag har skrivit att patienter efter beslut av domstol åsamkas ett livslångt medicinberoende genom tvångsmedicinering mot reboundeffekter, som är övergående återfallsliknande symtom under medicnutsättning.
Etiskt och moraliskt försvarbart?
Psykvården är det område där det tydligast visas att det inte finns någon objektiv etik och moral, som det står i mänsklig makt att upptäcka. Och om det finns någon gudomlig etik och moral, så är den lika svår att upptäcka och tillämpa. Men det bevisar i och för sig inte att den inte finns.
Tillägg: Birgitta Forsman har skickat en kommentar i vilken hon skriver: "Jag har inte skrivit på Humanistbloggen. Någon har citerat mig, och det är helt OK".
Då för jag be om ursäkt för missuppfattningen. Men det viktiga är dock att Forsman inte är felciterad.
Psykiatrisk tvångsvård: När rättsväsendet svek sin rättsvårdande uppgift
Bloggen har haft fler läsare en vanligt de senaste dagarna. Man har tydligen uppmärksammat min inlägg om rättslsheten för psykatripatienter. Jag vill förtydliga att inläggen inte handlar om missbrukare eller kriminella personer. (Rättspsykatrin är dock till vissa delar en bluffvetenskap, som styrs mer av föråldrade rättsregler än av forskningsresultat, och som därför också borde granskas.) Eftersom detta är en kristen blogg, måste jag avsluta ämnet med detta inlägg för att återgå till teologiska frågor.
Domstolsjuristerna skyller på att de inte kan ifrågasätta läkares diagnoser. Trots att man har tillgång till egen psykiatrisk expertis som rådgivare till domstolarna. Det var nämligen för att det måste finnas någon som ifrågasätter läkares diagnoser som lagen ändrades 1992 så att en domstol, och inte den behandlande läkaren själv tar beslut om tvångsvård som första instans. Visserligen fanns redan förut möjlighet att överklaga, men alla felaktigt tvångsvårdade patienter vågade inte göra det. Och den läkare- och vårdpersonaldominerade Utskrivningsnämnden, som överklagandeinstansen hette, var ingen domstol.
Lagändringen, som drevs igenom av patient- och anhörigorganisationen RSMH, ledde emellertid till att rättslösheten för patienterna blev ännu sämre, åtminstone formellt sett. I praktiken torde dock antalet direkta rättsövergrepp från läkare mot patienter ha blivit färre, på grund av den respekt som de flesta människor, inklusive läkare, har för domstolar. Läkarna skulle bara veta hur domstolarna under 20 år har försummat sin rättsvårdande uppgift. Läkares respekt för jurister är ingenting jämfört med juristers respekt för läkare. Ofta får ett läkarutlåtande avgöra svårdömda mål, som egentligen inte har ett dugg med psykiatrisk vård att göra.
Man sågar inte av den gren man sitter på. Och ett läkarutlåtande kan befria jurister från dåligt samvete för felaktiga domslut. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet som med-beslutsfattare i mål om psykiatrisk tvångsvård. Ett typiskt psykiatrimål brukar ta 20 minuter från föredragning av målet för rättens ledamöter till avkunnad dom. Som om detta inte vore nog i "effektivitet" diskuteras eller planeras nu videorättegångar, där patienterna inte ens är närvarande i rättssalen. Patienterna kommer inte ens att se dem, som dömer.
Inga andra mål som handlar om att frihetsberöva någon tar så kort tid. Ett mål om tvångsvård för missbrukare tar vanligen 2 1/2 gånger så lång tid. Dessutom har rättens ledamöter fått ut handlingarna i missbrukarvårdsmålen i förväg för påläsning. Det brukar vara digra akter, som det brukar ta ett par timmar att läsa igenom. Denna tydliga diskriminering av psykiatripatienter har påtalats i en utredning av Umeå universitet för några år sedan. Detta visar hur människovärdet graderas av det svenska rättsväsendet.
Omn de kriterier för psykiatrisk tvångsvård som gällde 19967 - 1991, hade fortsatt att gälla sedan domstolarna tagit över tvångsvårdmålen i första och andra instans, hade sannolikt reboundeffekt-skandalen, som jag skrev om i de tidigare inläggen, blivit avslöjade. I stället har domstolarna dömt patienter, som drabbats av rebondfenomen till fortsatt tvångsvård. Det är som att döma en alkoholist som inte tål alkohol till tvångsmedicinering med alkohol.
I övrigt finns inga likheter mellan alkholabstinens och reboundeffekter av receptorpåverkande mediciner. Medicinutsättning för en patient, som drabbats av reboundeffekter, är betydligt svårare än att avvänja en alkoholist med abstinensbesvär. Domstolarna har hjälpt landstingen att spara stora pengar på att slippa behandla vårdskadorna efter medicineringen. Felet är att ingen läkare någonsin har behövt bevisa för en svensk domstol att den tvångsmedicinering, som vanligen är syftet med tvångsvården, har varit till gagn för patienten. Det kriteriet försvann alltså när domstolarna tog över besluten från läkarna. Reboundeffekterna har varit välkända bland läkarna åtminstone sedan 2003, då två artiklar om just reboundfenomen publicerades i Läkartidningen nr 11.
Det troligen bästa sättet att behandla reboundfenomen är att övergå till intermittent medicinering med allt längre intervaller mellan medicineringstillfällena, tills patienten är medicinfri, vilket eventuellt kan ta flera år. Många patienter har själva försökt bli medicinfria på detta sätt, eftersom de inte fått någon hjälp från vare sig sjukvården eller rättsväsendet, men misslyckats totalt. De har "drabbats" av en euforisk känsla av att äntligen ha blivit medicnfria, trots att flera månader har återstått tills det målet är uppnått. De har alltså avbrutit medicineringen helt i förtid. återstår. Detta kan ju tyckas omdömeslöst, men denna "omdömeslöshet" är ett säkert tecken på att en ny kraftig reboundattack är på gång inom ett eller två dygn.
Någon vecka senare sitter de i domstolen och försäkrar att de ska ta sin medicin frivilligt om de bara slipper tvångsvård, vilket rätten givetvis inte tror på. Men noga räknat bryter domstolen mot lagen i det fallet.
Tvångsvård är endast tillåten om patienten motsätter sig vård - vilket patienterna givetvis snabbt lär sig att de inte ska göra.. "Inte trovärdigt" samtycke kan däremot vara ett kriterium för tvångsvård för missbrukare.
Kriteriet "motsätter sig vård" är ännu ett exempel på patienternas rättslöshet i dessa skenrättegångar. Det räcker atlltså att patienten säger att han / hon inte behöver vård, eller "vill bli frisk genom Jesus", för att rätten ska döma till tvångsvård. Det behövs alltså inget objektivit kriterium, att vården behövs (det kriteriet avskaffades 1992) för att rätten ska döma till tvångsvård. Och har man sagt att man "vill bli frisk genom Jesus", så har man sagt att man lider av religiösa vanföreställningar.
Men tvångsvård kan alltså de facto vara nödvändig för en lyckat medicinutsättning, för att patienten ska ta de medicindoser som måste tas under utsättningstiden. Men även på den punkten sviker domstolarna patienterna. Syftet med tvångsvården, att patienten ska göras medicinfri och inter åsamkas ett ännu värre medicinberoende, borde ju anges i rättens beslut. Men säg den jurist som vågar tala om för en läkare vad som är syftet med vården.
Enligt uppgift ansvarar den läkare, som sätter in medicinen, för att medicinen sätts ut, men med ständiga läkarbyten finns ingen som ansvarar för detta. Det borde ju vara sjukvårdens och inte den enskilda läkarens ansvar. Dessutom påbörjas medicineringen ofta av allmänläkare, som inte tar något ansvar alls. Undersökningar visar att den genomsnittliga allmänläkare väljer både farligare mediciner och högre doser än den genomsnittliga specialisten i psykiatri. För höga medicindoser mångdubblar risken för reboundeffekter vid medicinutsättning.
Kristdemokraterna, som jag misstänker är köpta av läkemedelsindustrin, har varit pådrivande bakom överförskrivningen av psykatriska mediciner. Naturligtvis vägrar kd att begränsa förskrivningsrätten av psykiatriska mediciner till läkare, som verkligen är specialister i psykiatri. Det är skrämmande att ett parti, som tar så lätt på risken att patienter blir allvarligt skadade av överförskrivning av farliga mediciner, faktiskt ansvarar för sjukvårdsfrågorna i regeringen.
Jag får ofta frågan om jag inte tror att tvångsvård kan vara nödvändig i vissa fall. Men det är faktiskt en ovidkommande fråga i en diskussion om rättssäkerhet. Syftet med att domstolarna tog över besluten från läkarna var alltså att rättssäkerheten skulle bli bättre, inte sämre. Det borde vara självklart att en påbörjad behandling ska avslutas efter uppnått resultat, eller åtminstone när det har gått så lång tid så att fortsatt medicinering gör större skada än nytta. Eller inte gör någon nytta alls, utan enbart skada.
Nu ska jag avsluta med att psykvårdens stjärna steg som en sol på en molnfri himmel när Sverige fick en för sin tid oerhört modern strafflag 1865. Förut kunde man nämligen sätta folk i fängelse, lite hur som helst, utan stöd i någon lag. Sjukvården tog alltså över dessa olagliga bestraffningar. En diagnos var detsamma som förlust av normala mänskliga rättigheter. Och så är det fortfarande. Somliga domare har ingen utbildning alls i psykatri och är fullsmockade med fördomar, andra fick en marginell utbildning 1991, när reboundeffekterna fortfarande var okända eller förnekade av läkarkåren.
Förutom att den, som har fått en psykiatrisk diagnos (och då speciellt schizofreni) frånkänns normala mänskliga rättigheter, handlar det också om vilken proecessrätt som gäller för olika mål. Den juridiskt intresserade uppmanar jag att läsa läroböcker i processrätt och speciellt vad som skrivs om bevisbördan i mål mellan en myndighet och en enskild. Hur ska en person, som är frihetsberövad genom ett interimistiskt beslut om tvångsvård och dessutom neddrogad med psykiatriska mediciner kunna bevisa att han /hon inte är sjuk? Och när varje försök att bevisa att han /hon inte behöver tvångsvård, vänds emot honom?
Medan den part, som har den dokumenterade sakkunskapen, d.vs. den behandlande läkaren, inte behöver bevisa någonting alls!
Domstolsjuristerna skyller på att de inte kan ifrågasätta läkares diagnoser. Trots att man har tillgång till egen psykiatrisk expertis som rådgivare till domstolarna. Det var nämligen för att det måste finnas någon som ifrågasätter läkares diagnoser som lagen ändrades 1992 så att en domstol, och inte den behandlande läkaren själv tar beslut om tvångsvård som första instans. Visserligen fanns redan förut möjlighet att överklaga, men alla felaktigt tvångsvårdade patienter vågade inte göra det. Och den läkare- och vårdpersonaldominerade Utskrivningsnämnden, som överklagandeinstansen hette, var ingen domstol.
Lagändringen, som drevs igenom av patient- och anhörigorganisationen RSMH, ledde emellertid till att rättslösheten för patienterna blev ännu sämre, åtminstone formellt sett. I praktiken torde dock antalet direkta rättsövergrepp från läkare mot patienter ha blivit färre, på grund av den respekt som de flesta människor, inklusive läkare, har för domstolar. Läkarna skulle bara veta hur domstolarna under 20 år har försummat sin rättsvårdande uppgift. Läkares respekt för jurister är ingenting jämfört med juristers respekt för läkare. Ofta får ett läkarutlåtande avgöra svårdömda mål, som egentligen inte har ett dugg med psykiatrisk vård att göra.
Man sågar inte av den gren man sitter på. Och ett läkarutlåtande kan befria jurister från dåligt samvete för felaktiga domslut. Jag skriver detta utifrån egen erfarenhet som med-beslutsfattare i mål om psykiatrisk tvångsvård. Ett typiskt psykiatrimål brukar ta 20 minuter från föredragning av målet för rättens ledamöter till avkunnad dom. Som om detta inte vore nog i "effektivitet" diskuteras eller planeras nu videorättegångar, där patienterna inte ens är närvarande i rättssalen. Patienterna kommer inte ens att se dem, som dömer.
Inga andra mål som handlar om att frihetsberöva någon tar så kort tid. Ett mål om tvångsvård för missbrukare tar vanligen 2 1/2 gånger så lång tid. Dessutom har rättens ledamöter fått ut handlingarna i missbrukarvårdsmålen i förväg för påläsning. Det brukar vara digra akter, som det brukar ta ett par timmar att läsa igenom. Denna tydliga diskriminering av psykiatripatienter har påtalats i en utredning av Umeå universitet för några år sedan. Detta visar hur människovärdet graderas av det svenska rättsväsendet.
Omn de kriterier för psykiatrisk tvångsvård som gällde 19967 - 1991, hade fortsatt att gälla sedan domstolarna tagit över tvångsvårdmålen i första och andra instans, hade sannolikt reboundeffekt-skandalen, som jag skrev om i de tidigare inläggen, blivit avslöjade. I stället har domstolarna dömt patienter, som drabbats av rebondfenomen till fortsatt tvångsvård. Det är som att döma en alkoholist som inte tål alkohol till tvångsmedicinering med alkohol.
I övrigt finns inga likheter mellan alkholabstinens och reboundeffekter av receptorpåverkande mediciner. Medicinutsättning för en patient, som drabbats av reboundeffekter, är betydligt svårare än att avvänja en alkoholist med abstinensbesvär. Domstolarna har hjälpt landstingen att spara stora pengar på att slippa behandla vårdskadorna efter medicineringen. Felet är att ingen läkare någonsin har behövt bevisa för en svensk domstol att den tvångsmedicinering, som vanligen är syftet med tvångsvården, har varit till gagn för patienten. Det kriteriet försvann alltså när domstolarna tog över besluten från läkarna. Reboundeffekterna har varit välkända bland läkarna åtminstone sedan 2003, då två artiklar om just reboundfenomen publicerades i Läkartidningen nr 11.
Det troligen bästa sättet att behandla reboundfenomen är att övergå till intermittent medicinering med allt längre intervaller mellan medicineringstillfällena, tills patienten är medicinfri, vilket eventuellt kan ta flera år. Många patienter har själva försökt bli medicinfria på detta sätt, eftersom de inte fått någon hjälp från vare sig sjukvården eller rättsväsendet, men misslyckats totalt. De har "drabbats" av en euforisk känsla av att äntligen ha blivit medicnfria, trots att flera månader har återstått tills det målet är uppnått. De har alltså avbrutit medicineringen helt i förtid. återstår. Detta kan ju tyckas omdömeslöst, men denna "omdömeslöshet" är ett säkert tecken på att en ny kraftig reboundattack är på gång inom ett eller två dygn.
Någon vecka senare sitter de i domstolen och försäkrar att de ska ta sin medicin frivilligt om de bara slipper tvångsvård, vilket rätten givetvis inte tror på. Men noga räknat bryter domstolen mot lagen i det fallet.
Tvångsvård är endast tillåten om patienten motsätter sig vård - vilket patienterna givetvis snabbt lär sig att de inte ska göra.. "Inte trovärdigt" samtycke kan däremot vara ett kriterium för tvångsvård för missbrukare.
Kriteriet "motsätter sig vård" är ännu ett exempel på patienternas rättslöshet i dessa skenrättegångar. Det räcker atlltså att patienten säger att han / hon inte behöver vård, eller "vill bli frisk genom Jesus", för att rätten ska döma till tvångsvård. Det behövs alltså inget objektivit kriterium, att vården behövs (det kriteriet avskaffades 1992) för att rätten ska döma till tvångsvård. Och har man sagt att man "vill bli frisk genom Jesus", så har man sagt att man lider av religiösa vanföreställningar.
Men tvångsvård kan alltså de facto vara nödvändig för en lyckat medicinutsättning, för att patienten ska ta de medicindoser som måste tas under utsättningstiden. Men även på den punkten sviker domstolarna patienterna. Syftet med tvångsvården, att patienten ska göras medicinfri och inter åsamkas ett ännu värre medicinberoende, borde ju anges i rättens beslut. Men säg den jurist som vågar tala om för en läkare vad som är syftet med vården.
Enligt uppgift ansvarar den läkare, som sätter in medicinen, för att medicinen sätts ut, men med ständiga läkarbyten finns ingen som ansvarar för detta. Det borde ju vara sjukvårdens och inte den enskilda läkarens ansvar. Dessutom påbörjas medicineringen ofta av allmänläkare, som inte tar något ansvar alls. Undersökningar visar att den genomsnittliga allmänläkare väljer både farligare mediciner och högre doser än den genomsnittliga specialisten i psykiatri. För höga medicindoser mångdubblar risken för reboundeffekter vid medicinutsättning.
Kristdemokraterna, som jag misstänker är köpta av läkemedelsindustrin, har varit pådrivande bakom överförskrivningen av psykatriska mediciner. Naturligtvis vägrar kd att begränsa förskrivningsrätten av psykiatriska mediciner till läkare, som verkligen är specialister i psykiatri. Det är skrämmande att ett parti, som tar så lätt på risken att patienter blir allvarligt skadade av överförskrivning av farliga mediciner, faktiskt ansvarar för sjukvårdsfrågorna i regeringen.
Jag får ofta frågan om jag inte tror att tvångsvård kan vara nödvändig i vissa fall. Men det är faktiskt en ovidkommande fråga i en diskussion om rättssäkerhet. Syftet med att domstolarna tog över besluten från läkarna var alltså att rättssäkerheten skulle bli bättre, inte sämre. Det borde vara självklart att en påbörjad behandling ska avslutas efter uppnått resultat, eller åtminstone när det har gått så lång tid så att fortsatt medicinering gör större skada än nytta. Eller inte gör någon nytta alls, utan enbart skada.
Nu ska jag avsluta med att psykvårdens stjärna steg som en sol på en molnfri himmel när Sverige fick en för sin tid oerhört modern strafflag 1865. Förut kunde man nämligen sätta folk i fängelse, lite hur som helst, utan stöd i någon lag. Sjukvården tog alltså över dessa olagliga bestraffningar. En diagnos var detsamma som förlust av normala mänskliga rättigheter. Och så är det fortfarande. Somliga domare har ingen utbildning alls i psykatri och är fullsmockade med fördomar, andra fick en marginell utbildning 1991, när reboundeffekterna fortfarande var okända eller förnekade av läkarkåren.
Förutom att den, som har fått en psykiatrisk diagnos (och då speciellt schizofreni) frånkänns normala mänskliga rättigheter, handlar det också om vilken proecessrätt som gäller för olika mål. Den juridiskt intresserade uppmanar jag att läsa läroböcker i processrätt och speciellt vad som skrivs om bevisbördan i mål mellan en myndighet och en enskild. Hur ska en person, som är frihetsberövad genom ett interimistiskt beslut om tvångsvård och dessutom neddrogad med psykiatriska mediciner kunna bevisa att han /hon inte är sjuk? Och när varje försök att bevisa att han /hon inte behöver tvångsvård, vänds emot honom?
Medan den part, som har den dokumenterade sakkunskapen, d.vs. den behandlande läkaren, inte behöver bevisa någonting alls!
Ofullbordat
Jag har träffat ett stort antal personer med diagnosen schizofreni. I flera fall har jag deltagit i beslut att döma personer med denna diagnos till tvångsvård. Jag har läst deras sjukdomshistorier. Jag anser att det råder en mycket stor rättslöshet för dessa personer. Tvångsvård betyder i de allra flesta fallen tvångsmedicinering. Endast i ett fall har syftet med tvångsvården varit medicinavväjning. I övriga fall har tvångsvården åsamkat dessa patienter ett livslångt medicinberoende, som bryter ner nervystemet inkl CNS (hjärnan). Detta har varit känt inom den psykiatriska professionen åtminstone sedan början av 1990-talet. 1992 infördes den nu gällande tvångsvårdslagen. I den lag som gällde tidigare (1967 - 1991) var ett kriterium för psykatirisk tvångsvård att patienten skulle förbättras av vården alternativt bli allvarligt försämrad om vården uteblev. Denna lag ansågs lida av brister i rättssäkerhetshänseende, bl. a. att läkare beslöt om tvångsvård i första instans. Om patienten inte överklagade blev läkarens beslut bestående. När besluten flyttades från den psykiatriska till den juridiska professionen avskaffades alltså kriteriet att tvångsvården skulle vara till gagn för patienten. Det ansågs alltför svårt för jurister att avgöra. Vilket är ett märkligt resonemang eftersom domstolarna brukar ha psykiatriker som sakkunninga. som kan tillfrågas.
Jag läste första gången en vetenskaplig förklaring till de redan tidigare kända reboundeffekterna i Läkartidningen nur 11 /2003. Detta är tillvänjningseffekter som kan ge ibland mycket svåra, återfallsliknande symtom vid medicinutsättning. Medicineringen bör alltså avbrytas innan risk för reboundeffekter uppstår. Det borde därför ha varit domstolarnas uppgift att pröva om vården verkligen är till gagn för patienten, när någon döms till tvångsvård gång efter gång. Men i stället för förnyad prövning blir det en alltmer slentrianmässig förlängning av tvångsvården. Detta är en rättsskandal som inte alls har uppmärksammats.
Drabbade patienter har blivit offer för sammanblandningen med missbrukare. Att bota shizofreniliknande symtom hos missbrukare är en helt annan sak. Jag har planer på att skriva mer om denna skamfläck på svenkt rättsväsen och svensk sjukvård. De verkliga vinnarna på en tvångsvård som förvandlar tillfälliga besvär till livslång misshandel efter beslut av domstol är givetvis läkemedelsindustrin. Och deras makt är stor. Även i regeringskansliet och inom det parti som ansvarar för socialdepartementet.
Jag läste första gången en vetenskaplig förklaring till de redan tidigare kända reboundeffekterna i Läkartidningen nur 11 /2003. Detta är tillvänjningseffekter som kan ge ibland mycket svåra, återfallsliknande symtom vid medicinutsättning. Medicineringen bör alltså avbrytas innan risk för reboundeffekter uppstår. Det borde därför ha varit domstolarnas uppgift att pröva om vården verkligen är till gagn för patienten, när någon döms till tvångsvård gång efter gång. Men i stället för förnyad prövning blir det en alltmer slentrianmässig förlängning av tvångsvården. Detta är en rättsskandal som inte alls har uppmärksammats.
Drabbade patienter har blivit offer för sammanblandningen med missbrukare. Att bota shizofreniliknande symtom hos missbrukare är en helt annan sak. Jag har planer på att skriva mer om denna skamfläck på svenkt rättsväsen och svensk sjukvård. De verkliga vinnarna på en tvångsvård som förvandlar tillfälliga besvär till livslång misshandel efter beslut av domstol är givetvis läkemedelsindustrin. Och deras makt är stor. Även i regeringskansliet och inom det parti som ansvarar för socialdepartementet.
Schizofreni
- Tänk dig att bo i ett rum med bara fönster och inga gardiner. Alla intryck strömmar in, du kan inte värja dig och inte tolka någonting. Det är så en person med schizofreni upplever verkligheten. Detta sagt i tidningen Metro häromdagen av en person som är ordförande i Scizofreniförbundet.
Förbundet har under flera år försökt motarbeta de många fördomar som finns om schitzofreni, exempelvis att schizofrena inte är medvetna om verkligheten omkring dem och helt styrs av intre "röster". När det i själva verket är precis tvärtom. Dessa fördomar som florerar inte minst inom rättsväsendet, och inte minst i de domstolar som dömer patienter till psykiatrisk tvångsvård, har medfört en mycket allvarlig diskriminering av schizofrena och att de fråntas elementära rättigheter som att bestämma över sin egen person och sina egna tillgångar.
Fördomarna matas med nytt bränsle av advokater i brottmålsrättegångar, som menar att deras klienter inte rår för sina brott för att de är "sjuka" och därför bör dömas till rättspykiatrisk vård - med vanligtvis kortare vårdtid än ett fängelsestraff. Det är därför speciellt vid mycket grova brott, som kan ge livstids fängelse enligt straffskalan, som rättspsykiatrisk vård anses vara en lindrigare påföljd. I de fall då "patientérna" inte har någon psykisk sjukdom, är de snart ute igen och kan begå nya brott. Journalister bidrar till hetsen mot schizofrena genom att beskriva schizofrena som speciellt benägna att begå grova våldsbrott.
Dessa fördomar inom hela samhället, inklusive delar av psykiatrin, leder ofta till att schizofrena under årtionden utsätts för en förödande medicinering med mediciner som speciellt vid långvarig användning i höga doser förstör nervsystemet, inklusive det som kallas CNS (hjärnan). Detta är mycket välkända biverkningar. Det är numera också ganska väl känt att långvarig användning av dessa mediciner ger upphov till tillfälliga s.k. reboundeffekter (kraftiga psykiska symtom) när medicinen tas bort.
Medicinering borde därför upphöra innan det uppstår risk för reboundeffekter. Om medicineringen har pågått så länge (vilket ofta är fallet) så att reboundeffekter inte kan undvikas, borde det verkligen inte vara ett argument för fortsatt medicinering. Utan snarare ett argument för medicinutsättning under övervakning i värsta fall under tvångsvård.
I stället dömer domstolarna till tvångsvård med syfte att patienter, som inte vill få sina hjärnor förstörda, ska tvångsmedicineras. Eftersom patienterna vanligen är avtrubbade, slöa och lugna under pågående medicinering, kan denna tvångsvård ofta ske i öppna former, vilket spar mycket pengar åt landstingen.
Få trodde att de svåra övergrepp (bältesläggning, långbad och lobotomering) som begicks mot schizofrena förr, verkligen förekom medan de förekom. Precis samma sak är det med de övergrepp som begås mot schizofrena nu.
Man tror inte att det som förekommer, förekommer medan det förekommer.
Eftersom så svåra övergrepp mot schizofrena har begåtts inom den offentliga psykiatrin, undgår den privata vården den kritiska granskning som den borde utsättas för. När en konstfackstuderande häromåret spelade psykiskt sjuk för att bli tvångsintagen för att kunna avslöja vad som pågår innanför de slutna väggarna, riktades ilskan mot henne och inte mot det privata sjukhuset.
Trots att hon kunde avslöja att detta sjukhus använder tortyr i form av bältesläggning för att spara pengar. Vilket inte alla offentliga psykiatriska kliniker gör idag.
Förbundet har under flera år försökt motarbeta de många fördomar som finns om schitzofreni, exempelvis att schizofrena inte är medvetna om verkligheten omkring dem och helt styrs av intre "röster". När det i själva verket är precis tvärtom. Dessa fördomar som florerar inte minst inom rättsväsendet, och inte minst i de domstolar som dömer patienter till psykiatrisk tvångsvård, har medfört en mycket allvarlig diskriminering av schizofrena och att de fråntas elementära rättigheter som att bestämma över sin egen person och sina egna tillgångar.
Fördomarna matas med nytt bränsle av advokater i brottmålsrättegångar, som menar att deras klienter inte rår för sina brott för att de är "sjuka" och därför bör dömas till rättspykiatrisk vård - med vanligtvis kortare vårdtid än ett fängelsestraff. Det är därför speciellt vid mycket grova brott, som kan ge livstids fängelse enligt straffskalan, som rättspsykiatrisk vård anses vara en lindrigare påföljd. I de fall då "patientérna" inte har någon psykisk sjukdom, är de snart ute igen och kan begå nya brott. Journalister bidrar till hetsen mot schizofrena genom att beskriva schizofrena som speciellt benägna att begå grova våldsbrott.
Dessa fördomar inom hela samhället, inklusive delar av psykiatrin, leder ofta till att schizofrena under årtionden utsätts för en förödande medicinering med mediciner som speciellt vid långvarig användning i höga doser förstör nervsystemet, inklusive det som kallas CNS (hjärnan). Detta är mycket välkända biverkningar. Det är numera också ganska väl känt att långvarig användning av dessa mediciner ger upphov till tillfälliga s.k. reboundeffekter (kraftiga psykiska symtom) när medicinen tas bort.
Medicinering borde därför upphöra innan det uppstår risk för reboundeffekter. Om medicineringen har pågått så länge (vilket ofta är fallet) så att reboundeffekter inte kan undvikas, borde det verkligen inte vara ett argument för fortsatt medicinering. Utan snarare ett argument för medicinutsättning under övervakning i värsta fall under tvångsvård.
I stället dömer domstolarna till tvångsvård med syfte att patienter, som inte vill få sina hjärnor förstörda, ska tvångsmedicineras. Eftersom patienterna vanligen är avtrubbade, slöa och lugna under pågående medicinering, kan denna tvångsvård ofta ske i öppna former, vilket spar mycket pengar åt landstingen.
Få trodde att de svåra övergrepp (bältesläggning, långbad och lobotomering) som begicks mot schizofrena förr, verkligen förekom medan de förekom. Precis samma sak är det med de övergrepp som begås mot schizofrena nu.
Man tror inte att det som förekommer, förekommer medan det förekommer.
Eftersom så svåra övergrepp mot schizofrena har begåtts inom den offentliga psykiatrin, undgår den privata vården den kritiska granskning som den borde utsättas för. När en konstfackstuderande häromåret spelade psykiskt sjuk för att bli tvångsintagen för att kunna avslöja vad som pågår innanför de slutna väggarna, riktades ilskan mot henne och inte mot det privata sjukhuset.
Trots att hon kunde avslöja att detta sjukhus använder tortyr i form av bältesläggning för att spara pengar. Vilket inte alla offentliga psykiatriska kliniker gör idag.
Förvåning?
Med stigande förvåning läste jag hur den socialdemokratiska feministen Kielos skrev om ofödda flickor som verkliga människor...
Så står det på en katolsk blogg sedan någon dag tillbaka. Bloggaren citerar ur en krönika i tidningen Världen idag. Jag förstår inte hur man kan bli förvånad. Antag att Katrine Kielos menar vad hon skriver. Den som läser hennes inlägg med STIGANDE FÖRVÅNING har väl förutfattade meningar? Detta etiketterande. Som om alla som upekas som feminister (eller något annat) skulle ha lika åsikter i allt. Kielos skriver ju även:
"Redan i dag kan man på dyra amerikanska kliniker designa ett embryo efter smak. Pojke, flicka, grönögd eller blåögd? Du väljer själv. Vi i väst verkar inte heller kunna förstå att barn inte tillhör sina föräldrar. De kommer genom dig, men inte från dig. De är ett mirakel som man får till låns. Inte en beställningsvara. Och de är vad de är."
Det är väldigt trist när borgerliga kristna män diskuterar aborter. Inga aborter kan de acceptera, utom aborter som drivs fram av barnmorskor och socialsekreterare i de offentliga finansernas intresse. Om de aborterna är det mycket tyst. Alltså aborter som sker trots att modern egentligen vill ha barnet.
Alltså just de aborter som det moraliskt sett borde vara lättast att få stopp på. Utom för våra borgerliga kristna män, som även de sätter ideologi och partival över teologin och den kristna traditionen.
Aborter för att barnet, om det får leva, kommer att födas i fel familj, har de inget att säga om.
Denna enorma kallsinnighet inför livet så snart ofödda barns rätt till liv kommer i konflikt med den egna (inte sällan: kristdemokratiska) partitillhörigheten, gör MIG förvånad.
Manliga barnaföderskor - respekt för vår Herre och Skapare?
Årets pridefestival har offentligt haft temat "öppenhet", men någon öppen debatt toleras tydligen inte om det som förekommer i pridens utmarker. Domprosten i Stockholms stift har även i år varit på ett seminarium - denna gång tillsammans med en rabbin från Stockholms synagoga - och lärt sig vilka ideal kyrkan ska stå för. Nämligen att personer, som har bytt kön, ska behålla det förra könets reproduktiva förmåga. Domprosten kritiserar på sin blogg Sveriges Kristna råd och hoppas att kyrkan ska komma fram till samma slutsats som Socialstyrelsen. Sjukvården ska tillverka manliga barnaföderskor. Som råvaror ska kvinnor användas. Vad trodde ni?
Livmodertransplantationer från kvinnor till män är fortfarande inte möjliga. Konstgjorda livmödrar som kan inopereras i män finns inte heller. Och den manliga barnaföderskan, som visades upp som invigningstalare under priden, hade fått hormonbehandlingar för att bli gravid. "Han" hade nästan blivit kvinna igen - om "han" inte hade varit det hela tiden, egentligen. För mig är slutsatsen ganska enkel: Personer, som inte vet vilket kön de vill ha, bör behålla sitt ursprungliga kön.
Jag tycker verkligen inte att en kvinna, som vill ha sex med en kvinna, ska behöva genomgå hormonbehandlingar för att bli en man - för att därefter genomgå nya hormonbehandlingar för att bli kvinna på nytt, när paret vill ha barn. Det kan homosexuella kvinnor få genom insemination.
Detta inlägg ska fortsättningsvis behandla ämnet ur biologisk, medicinsk, social, juridisk och teologisk synvinkel. Varför ska kyrkan tycka lika som staten och det profana samhället, om inte en liten grupp extremister försöker använda kyrkan som påtryckare för att påverka det profana samhället att acceptera sådant, som det (trots Socialstyrelsen) inte är berett att acceptera.
Det är alltså ytterst allvarligt när grupper, som leds av politiska snarare än kristet-religiösa ambitioner försöker använda kyrkan för sina syften. Det kan handla om Sverigedemokraternas försök att omvandla Svenska kyrkan till en inskränkt nationalkyrka, som är ett verktyg för något slags "kulturkristendom". Men det handlar också om sexprofeternas budskap "Jesus loves porn", som är direkt riktat mot den kristna moraletiken och Jesu egen uppmaning till äktensskapsbryterskan: "Gå och synda inte härefter". Det är allvarligt eftersom kyrkans budskap, vid de tillfällen då kyrkan måste ryta till mot politikerna (såsom påskuppropet mot utförsäkringarna) drunknar i kakafonin av politiserande budskap.
Jesus sa: "Mitt rike är icke av denna världen". När nu kyrkan är skiljd från staten, bör vi klargöra vilka relationer som skall råda mellan gudsriket och de jordiska rikena. Möjligheten att lagstifta fram en kristen livsstil är begränsad. Men det ger inte staten eller politiska partier eller andra intressegrupper någon legitimitet att bestämma att kyrkan ska stödja en viss livsstil. Men det är vad RFSU försöker göra. Man vill att kyrkan ska rekommendera allting som statens lagar tillåter - eller föreslås tillåta. Om kyrkan avråder från något som statens lagar tillåter, anklagas kyrkan för att förtrycka människor.
I ett sekulariserat, och dessutom mångreliöst, land kan man givetvis inte lagstifta fram en viss religions livsstil. Men de religiösa samfunden, och även Svenska kyrkan, måste ha rätt att kräva en viss livsstil av sina präster och rekommendera sina medlemmar att följa denna livsstil. Som remissinstans för statliga utredningar ska de kristna samfunden uttala sig ur teologisk synpunkt. Det är sedan lagstiftarens sak att väga samma olika remissyttranden. Det vanliga numera är ju att kristenheten körs över. Må så vara, men andra remissinstanser ska inte bestämma vad kyrkan som remissinstans ska tycka.
Observera att jag hittills inte har sagt något vare sig till eller om de personer, som hittills har bytt kön i Sverige, under de villkor som råder. Men de har tydligen varit beredda att ta konsekvenserna av sina val. Det har givetvis inte varit fråga om tvångssteriliseringar, eftersom ingen tvingas byta kön. Män kan inte bli gravida och kvinnor kan inte göra andra kvinnor gravida. Däremot kan både män och kvinnor vara sterila. Men nu ska jag ändå skriva något om könsbyte. Det finns starka teologiska skäl till att kyrkan bör avråda från detta.
Domprosten har på sin blogg skrivit att vissa personer "känner" att de föds med fel kön: "... att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man har fel kropp, att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man och tvärtom." Domprosten skriver försiktigtvis att det är något som personerna ifråga "känner", men alla som har kommenterat på hans blogg gör inte den distinktionen: "Så man ska vara tacksam så som man är skapad av Gud?" Han ber oss att fundera över konsekvensen av det resonemanget: "Inga mer operationer av barn som föds med olika former av missbildningar - harmynthet, hörselskador, hopvuxna fingrar etc?" Samt: "Jag kan tänka mig att det är mångdubbelt värre för en ung människa som är född med det andra könets fysiska/biologiska egenskaper."
Det intressanta är givetvis teorin att Gud är en dålig skapare, som skapat defekta människor och placerat folk i fel kropp. Detta är ju verkligen att sätta människor som domare över Gud. Ren hädelse!
Jag gissar att skribenten inte kan skilja mellan Guds verk och djävulens verk, mellan skapelsen och syndafallet. Gud har inte skapat några defekta människor! Vi har alla våra defekter och sjukdomar, medfödda eller inte. Och värst av allt: Vi kommer alla att dö. En konsekvens av syndafallet, vilken läkarna numera förklarar med en särskild gen, som gör att vi åldras.
Enligt Bibeln fullbordades hela skapelsen på sex dagar: "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlen och jorden och allt som där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort." (1 Mos. 1:31 - 2:2, enligt Bibel 2000.)
För det första säger Bibeln rent ut att Skapelsen var felfri, perfekt. För det andra säger Bibeln alltså att skapelsen fullbordades på sjätte dagen - före syndafallet. Vi säger visserligen i vardagstal att ett barn är "välskapat", men barnet är likväl inte resultat av någon ny skapelseakt, utan resultat av den ursprungliga skapelsen. Könet bestäms vid sammansmältningen av föräldrarnas könsceller. De manliga respektive kvinnliga kromosomerna ger den avlade indviden hans eller hennes biologiska och psykologiska könsegenskaper. Detta är ett biologiskt faktum och inte någon "social konstruktion".
Det finns däremot ingen biologisk vetenskap som kan förklara hur barnet får sin andliga själ, som kan kommunicera med Guds helige Ande. Enligt ateistisk åskådning är detta något som över huvud taget inte sker, utan allt mänskligt själslviv kommer från "det biologiska underlaget". Enligt kristen teologi är varje människofoster en helt unik individ, som inte funnits i någon form före avelsen, utom möjligen i Guds tankar, en unik individ vari Gud planterar hans eller hennes andliga själ.
Under medeltiden och långt framåt trodde kristenheten att detta skedde ungefär 40 dagar efter avlelsen. Därför straffades fosterfördrivning (abort) strängare efter en före 40:e dagen enligt svenska medeltidslagar. Metoder för riskfri abort saknades dock långt in på 1900-talet, och var under medeltiden närmast en bieffekt av misshandel av kvinnor - ofta med dödlig utgång även för kvinnan. Åtalet gällde i så fall mord på två personer: kvinnan och det ofödda barnet.
I den hedniska religionen trodde man att själen efter en avliden person stannade kvar i närheten av den döda kroppen, och tog sig boning i ett nyavlat eller nyfött barn. Den exakta tidpunkten kunde variera mellan olika folkslag. Man hade en animistisk snarare än en teistisk religion. Man trodde på allehanda naturväsen och själavandring. Det behövdes alltså ingen gudomlig medverkan för att en avlidens själ skulle finna en ny kropp. Man trodde på bortbytingar och annat dylikt: trolldomsväsen kunde ta sin boning i nyfödda barn.
Enligt detta hedniska perspektiv torde det också vara möjligt för själarna att förväxla gossebarn och flickebarn. Själva tanken att en person kan ha fått fel biologiskt kön är alltså ett klart återfall i hedendom.
Den kristna teologiska ståndpunkten är alltså glasklar: Det finns inget som måste rättas till genom könsbyte. Gud älskar dig som du är. Observera dock vad jag skrev ovan om skillnaden mellan kyrkan och det profana samhället. En världslig myndighet som Socialstyrelsen kan ha andra bevekelsegrunder än den kristna tron. Kyrkan ska alltså inte råda någon att byta kön, men måste naturligtvis acceptera att en del personer gör det. Vad som däremot är svårt att acceptera, det är när "könsbytet" leder till något annat än det som Gud har skapat, utan till ett konstigt mellanting.
Gud älskar dig som du är, som han har skapat dig, oavsett om du är man eller kvinna. Du behöver inte byta kön för att Gud ska älska dig. Du behöver inte byta kön för att älska dig själv. Du borde älska dig själv, som den du är. Om du som är kristen har svårt för det, måste det vara en kyrkans själavårdande uppgifter att hjälpa dig med det.
hjä
Om du inte är troende, och alltså inte tror på det som kyrkan säger, ställer sig saken kanske annorlunda. Men även inom den profana vården bör det vara ett förstahandsval att hjälpa sina patienter att uppskatta sig själva, som de biologiska varelser som de är. Men om det inte hjälper... ?
Jag avstår från att gå in i någon diskussion om hur sjukvården ska agera, om någon är bergast övertygad om att hon /han har fötts med fel kön. Sjukvården behöver inte tycka lika som kyrkan.
Men jag måste ändå ställa frågan om en person, som vill byta kön men ändå behålla det förra könets reproduktiva förmåga, verkligen är bergfast övertygad om att hon har fötts med fel kön. I de fallen är det väl snarare psykoterapi än kirurgi och hormonbehandlingar som behövs?
Livmodertransplantationer ter sig i dag som en utopi. Men många kirurgiska eller medicinska behandlingar, som för inte länge sedan framstod som utopier, är verklighet idag. Och om livmodertransplantationer skulle bli möjliga i framtiden, så är det väl självklart att kvinnor, som vill bli män, donerar sina livmödrar till män, som vill bli kvinnor? Meningen måste väl ändå vara att man ska få sitt nya kön fullt ut, så långt som möjligt?
Livmodertransplantationer från kvinnor till män är fortfarande inte möjliga. Konstgjorda livmödrar som kan inopereras i män finns inte heller. Och den manliga barnaföderskan, som visades upp som invigningstalare under priden, hade fått hormonbehandlingar för att bli gravid. "Han" hade nästan blivit kvinna igen - om "han" inte hade varit det hela tiden, egentligen. För mig är slutsatsen ganska enkel: Personer, som inte vet vilket kön de vill ha, bör behålla sitt ursprungliga kön.
Jag tycker verkligen inte att en kvinna, som vill ha sex med en kvinna, ska behöva genomgå hormonbehandlingar för att bli en man - för att därefter genomgå nya hormonbehandlingar för att bli kvinna på nytt, när paret vill ha barn. Det kan homosexuella kvinnor få genom insemination.
Detta inlägg ska fortsättningsvis behandla ämnet ur biologisk, medicinsk, social, juridisk och teologisk synvinkel. Varför ska kyrkan tycka lika som staten och det profana samhället, om inte en liten grupp extremister försöker använda kyrkan som påtryckare för att påverka det profana samhället att acceptera sådant, som det (trots Socialstyrelsen) inte är berett att acceptera.
Det är alltså ytterst allvarligt när grupper, som leds av politiska snarare än kristet-religiösa ambitioner försöker använda kyrkan för sina syften. Det kan handla om Sverigedemokraternas försök att omvandla Svenska kyrkan till en inskränkt nationalkyrka, som är ett verktyg för något slags "kulturkristendom". Men det handlar också om sexprofeternas budskap "Jesus loves porn", som är direkt riktat mot den kristna moraletiken och Jesu egen uppmaning till äktensskapsbryterskan: "Gå och synda inte härefter". Det är allvarligt eftersom kyrkans budskap, vid de tillfällen då kyrkan måste ryta till mot politikerna (såsom påskuppropet mot utförsäkringarna) drunknar i kakafonin av politiserande budskap.
Jesus sa: "Mitt rike är icke av denna världen". När nu kyrkan är skiljd från staten, bör vi klargöra vilka relationer som skall råda mellan gudsriket och de jordiska rikena. Möjligheten att lagstifta fram en kristen livsstil är begränsad. Men det ger inte staten eller politiska partier eller andra intressegrupper någon legitimitet att bestämma att kyrkan ska stödja en viss livsstil. Men det är vad RFSU försöker göra. Man vill att kyrkan ska rekommendera allting som statens lagar tillåter - eller föreslås tillåta. Om kyrkan avråder från något som statens lagar tillåter, anklagas kyrkan för att förtrycka människor.
I ett sekulariserat, och dessutom mångreliöst, land kan man givetvis inte lagstifta fram en viss religions livsstil. Men de religiösa samfunden, och även Svenska kyrkan, måste ha rätt att kräva en viss livsstil av sina präster och rekommendera sina medlemmar att följa denna livsstil. Som remissinstans för statliga utredningar ska de kristna samfunden uttala sig ur teologisk synpunkt. Det är sedan lagstiftarens sak att väga samma olika remissyttranden. Det vanliga numera är ju att kristenheten körs över. Må så vara, men andra remissinstanser ska inte bestämma vad kyrkan som remissinstans ska tycka.
Observera att jag hittills inte har sagt något vare sig till eller om de personer, som hittills har bytt kön i Sverige, under de villkor som råder. Men de har tydligen varit beredda att ta konsekvenserna av sina val. Det har givetvis inte varit fråga om tvångssteriliseringar, eftersom ingen tvingas byta kön. Män kan inte bli gravida och kvinnor kan inte göra andra kvinnor gravida. Däremot kan både män och kvinnor vara sterila. Men nu ska jag ändå skriva något om könsbyte. Det finns starka teologiska skäl till att kyrkan bör avråda från detta.
Domprosten har på sin blogg skrivit att vissa personer "känner" att de föds med fel kön: "... att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man har fel kropp, att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man och tvärtom." Domprosten skriver försiktigtvis att det är något som personerna ifråga "känner", men alla som har kommenterat på hans blogg gör inte den distinktionen: "Så man ska vara tacksam så som man är skapad av Gud?" Han ber oss att fundera över konsekvensen av det resonemanget: "Inga mer operationer av barn som föds med olika former av missbildningar - harmynthet, hörselskador, hopvuxna fingrar etc?" Samt: "Jag kan tänka mig att det är mångdubbelt värre för en ung människa som är född med det andra könets fysiska/biologiska egenskaper."
Det intressanta är givetvis teorin att Gud är en dålig skapare, som skapat defekta människor och placerat folk i fel kropp. Detta är ju verkligen att sätta människor som domare över Gud. Ren hädelse!
Jag gissar att skribenten inte kan skilja mellan Guds verk och djävulens verk, mellan skapelsen och syndafallet. Gud har inte skapat några defekta människor! Vi har alla våra defekter och sjukdomar, medfödda eller inte. Och värst av allt: Vi kommer alla att dö. En konsekvens av syndafallet, vilken läkarna numera förklarar med en särskild gen, som gör att vi åldras.
Enligt Bibeln fullbordades hela skapelsen på sex dagar: "Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlen och jorden och allt som där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort." (1 Mos. 1:31 - 2:2, enligt Bibel 2000.)
För det första säger Bibeln rent ut att Skapelsen var felfri, perfekt. För det andra säger Bibeln alltså att skapelsen fullbordades på sjätte dagen - före syndafallet. Vi säger visserligen i vardagstal att ett barn är "välskapat", men barnet är likväl inte resultat av någon ny skapelseakt, utan resultat av den ursprungliga skapelsen. Könet bestäms vid sammansmältningen av föräldrarnas könsceller. De manliga respektive kvinnliga kromosomerna ger den avlade indviden hans eller hennes biologiska och psykologiska könsegenskaper. Detta är ett biologiskt faktum och inte någon "social konstruktion".
Det finns däremot ingen biologisk vetenskap som kan förklara hur barnet får sin andliga själ, som kan kommunicera med Guds helige Ande. Enligt ateistisk åskådning är detta något som över huvud taget inte sker, utan allt mänskligt själslviv kommer från "det biologiska underlaget". Enligt kristen teologi är varje människofoster en helt unik individ, som inte funnits i någon form före avelsen, utom möjligen i Guds tankar, en unik individ vari Gud planterar hans eller hennes andliga själ.
Under medeltiden och långt framåt trodde kristenheten att detta skedde ungefär 40 dagar efter avlelsen. Därför straffades fosterfördrivning (abort) strängare efter en före 40:e dagen enligt svenska medeltidslagar. Metoder för riskfri abort saknades dock långt in på 1900-talet, och var under medeltiden närmast en bieffekt av misshandel av kvinnor - ofta med dödlig utgång även för kvinnan. Åtalet gällde i så fall mord på två personer: kvinnan och det ofödda barnet.
I den hedniska religionen trodde man att själen efter en avliden person stannade kvar i närheten av den döda kroppen, och tog sig boning i ett nyavlat eller nyfött barn. Den exakta tidpunkten kunde variera mellan olika folkslag. Man hade en animistisk snarare än en teistisk religion. Man trodde på allehanda naturväsen och själavandring. Det behövdes alltså ingen gudomlig medverkan för att en avlidens själ skulle finna en ny kropp. Man trodde på bortbytingar och annat dylikt: trolldomsväsen kunde ta sin boning i nyfödda barn.
Enligt detta hedniska perspektiv torde det också vara möjligt för själarna att förväxla gossebarn och flickebarn. Själva tanken att en person kan ha fått fel biologiskt kön är alltså ett klart återfall i hedendom.
Den kristna teologiska ståndpunkten är alltså glasklar: Det finns inget som måste rättas till genom könsbyte. Gud älskar dig som du är. Observera dock vad jag skrev ovan om skillnaden mellan kyrkan och det profana samhället. En världslig myndighet som Socialstyrelsen kan ha andra bevekelsegrunder än den kristna tron. Kyrkan ska alltså inte råda någon att byta kön, men måste naturligtvis acceptera att en del personer gör det. Vad som däremot är svårt att acceptera, det är när "könsbytet" leder till något annat än det som Gud har skapat, utan till ett konstigt mellanting.
Gud älskar dig som du är, som han har skapat dig, oavsett om du är man eller kvinna. Du behöver inte byta kön för att Gud ska älska dig. Du behöver inte byta kön för att älska dig själv. Du borde älska dig själv, som den du är. Om du som är kristen har svårt för det, måste det vara en kyrkans själavårdande uppgifter att hjälpa dig med det.
hjä
Om du inte är troende, och alltså inte tror på det som kyrkan säger, ställer sig saken kanske annorlunda. Men även inom den profana vården bör det vara ett förstahandsval att hjälpa sina patienter att uppskatta sig själva, som de biologiska varelser som de är. Men om det inte hjälper... ?
Jag avstår från att gå in i någon diskussion om hur sjukvården ska agera, om någon är bergast övertygad om att hon /han har fötts med fel kön. Sjukvården behöver inte tycka lika som kyrkan.
Men jag måste ändå ställa frågan om en person, som vill byta kön men ändå behålla det förra könets reproduktiva förmåga, verkligen är bergfast övertygad om att hon har fötts med fel kön. I de fallen är det väl snarare psykoterapi än kirurgi och hormonbehandlingar som behövs?
Livmodertransplantationer ter sig i dag som en utopi. Men många kirurgiska eller medicinska behandlingar, som för inte länge sedan framstod som utopier, är verklighet idag. Och om livmodertransplantationer skulle bli möjliga i framtiden, så är det väl självklart att kvinnor, som vill bli män, donerar sina livmödrar till män, som vill bli kvinnor? Meningen måste väl ändå vara att man ska få sitt nya kön fullt ut, så långt som möjligt?
Vänsterpartiet är väl ingen kyrka?
Det har gått några veckor sedan Almedalsspektaklet. Aftonbladet försökte göra en repris på fjolårets Littorin-affär. Men inte ens andra medier hängde på. Aftonbladet har ju fått ytterligare sänkt betyg efter sitt försök att framkalla en "konstitutionell kris" genom skandalskriverierna om kungen. Nu ville man visa att man hade grund för ryktesspridningen mot förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Det lyclades man inte bevisa. Man anklagade Reinfedlt för att undanhålla bevisen av hänsyn till rikets säkerhet. Oavsett hänsyn till vem, så hade Aftonbladet inte bevis för sin ryktesspridning.
Men debatt i Almedalen blev det. Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson, som råkar vara partikamrat med Littorin, hade alldeles rätt i sitt försvar av Littorin. Hon var så saklig, så man kunde tro att den gemensamma partitillhörgheten inte spelade någon roll. Men sedan råkade någon nämna att vänsterpartiledaren Lars Ohly hade fått sina knän opererade inom den privata sjukvården.
Det tyckte Abrahamsson var relevant information, som media ska snaska i. Allmänheten har rätt att få veta när politiker "inte lever som de lär". Frågan är bara vem som avgör det. Svenska Dagbladets ledaravdelning när det gäller vänsterpartiet. Men vänsterpartiet är väl ingen kyrka? Talar vi om präster eller politiker?
Har vänsterpartiet förbjudit sina medlemmar (och väljare?) att anlita privat sjukvård? Vad jag vet, så motsätter sig vänsterpartiet att skattemedel används för att finansiera privat sjukvård. Det är möjligt, ja rentav sannolikt, att vänsterpartiet helt vill förbjuda privat sjukvård. Blir det verklighet, kommer det förstås att gälla alla. Men i så fall är avsikten att det ska finnas flera läkare, och kortare operationsköer, i den offentliga sjukvården. (Jag har därmed inte sagt att det skulle bli så, om vänsterpartiet får bestämma. Men det är naturligtvis vad vänsterpartiet vill och tror kommer att ske.)
Hur som helst är det vänsterpartiets medlemmar och inte SvD:s ledaravdelning - eller Sveriges journalistkår - som bestämmer vad som gäller för förtroendevalda i det partiet. Lever journalister som de lär?
Är inte journalister makthavare? Det är de naturligtvis när de själva skapar skandalerna. När media manipulerar valresultat med sina pseudonyheter.
Men debatt i Almedalen blev det. Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson, som råkar vara partikamrat med Littorin, hade alldeles rätt i sitt försvar av Littorin. Hon var så saklig, så man kunde tro att den gemensamma partitillhörgheten inte spelade någon roll. Men sedan råkade någon nämna att vänsterpartiledaren Lars Ohly hade fått sina knän opererade inom den privata sjukvården.
Det tyckte Abrahamsson var relevant information, som media ska snaska i. Allmänheten har rätt att få veta när politiker "inte lever som de lär". Frågan är bara vem som avgör det. Svenska Dagbladets ledaravdelning när det gäller vänsterpartiet. Men vänsterpartiet är väl ingen kyrka? Talar vi om präster eller politiker?
Har vänsterpartiet förbjudit sina medlemmar (och väljare?) att anlita privat sjukvård? Vad jag vet, så motsätter sig vänsterpartiet att skattemedel används för att finansiera privat sjukvård. Det är möjligt, ja rentav sannolikt, att vänsterpartiet helt vill förbjuda privat sjukvård. Blir det verklighet, kommer det förstås att gälla alla. Men i så fall är avsikten att det ska finnas flera läkare, och kortare operationsköer, i den offentliga sjukvården. (Jag har därmed inte sagt att det skulle bli så, om vänsterpartiet får bestämma. Men det är naturligtvis vad vänsterpartiet vill och tror kommer att ske.)
Hur som helst är det vänsterpartiets medlemmar och inte SvD:s ledaravdelning - eller Sveriges journalistkår - som bestämmer vad som gäller för förtroendevalda i det partiet. Lever journalister som de lär?
Är inte journalister makthavare? Det är de naturligtvis när de själva skapar skandalerna. När media manipulerar valresultat med sina pseudonyheter.
Ett helsegregerat samhälle
Det kommer sannolikt att bli sparsamt med inlägg nu under sommaren. Det har gjorts gällande i några kommentarer att jag inte skulle veta något om det moderna arbetslivet. Nej, det är klart att ska man syssla med fritidsaktiviteter som gympa och firmautflykter på arbetstid, så blir inte mycket tid över till arbete om arbetstiden ska förkortas till bara 6 timmar. Men om kravet är 8 timmars lön för 6 timmars arbete får man nog förlägga sådana aktiviteter till fritid, hur berikande de än må vara för arbetsmotivationen och kamratskapet med arbetskamraterna.
Detta framställs ju ibland som det huvudsakliga syftet med arbetet: att umgås med andra människor. Desto viktigare, tycker jag, att förlägga dessa aktiviteter till fritiden - som med nämnda arbetsreform kommer att öka med hela två timmar per dag. Så kan även arbetslösa, långtidssjuka och ålderspensionärer få del av gemenskapen med andra. Eller ska vi ha ett helsegregerat samhälle?
Detta har blivit följden av inte minst den s.k. arbetarrörelsens halstarriga vägran sedan 1970-talet att ta ut produktivitetsvinsterna som ökad fritid för de arbetande. Vi har fått ett segregerat samhälle, som inte bara är ålderssegregerat. Vi har dessutom fått en uppdelning av den arbetsföra befolkningen i en del, som kan få hur många jobb som helst och en del som inte kan få några jobb alls, hur mycket de än försöker.
Detta framställs ju ibland som det huvudsakliga syftet med arbetet: att umgås med andra människor. Desto viktigare, tycker jag, att förlägga dessa aktiviteter till fritiden - som med nämnda arbetsreform kommer att öka med hela två timmar per dag. Så kan även arbetslösa, långtidssjuka och ålderspensionärer få del av gemenskapen med andra. Eller ska vi ha ett helsegregerat samhälle?
Detta har blivit följden av inte minst den s.k. arbetarrörelsens halstarriga vägran sedan 1970-talet att ta ut produktivitetsvinsterna som ökad fritid för de arbetande. Vi har fått ett segregerat samhälle, som inte bara är ålderssegregerat. Vi har dessutom fått en uppdelning av den arbetsföra befolkningen i en del, som kan få hur många jobb som helst och en del som inte kan få några jobb alls, hur mycket de än försöker.
Kommentarer
Det har kommit ytterligare kommentater till inlägget "Verkligheten". Det är något fel på kommentarsfunktionen, så att det inte går att lägga ut dem. I stället har en av de tidigare publicerade försvunnit.
Åtgärdat.
Åtgärdat.
Verkligheten
Är jag "bloggprostituerad" om jag skriver att jag aldrig har haft en skylt "Ingen reklam" på min dörr? Om jag berättar att jag brukar ta med mig rekambroschyrer från butikerna hem? Att jag tack vare reklamen har kunna lyxa till lite, med prdukter som jag aldrig hade kunnat köpa till ordinarie pris. Skulle JAG ha en negativ inställning till reklam?
Jag kan förstå att personer som arbetar med reklam och marknadsföring är hjärtinnerligt trötta att ständigt få höra att deras jobb egentligen inte behövs. Men det är inte skäl nog att inte syna även denna bransch när vi diskterar möjligheten till en arbetstidsförkortning. Även reklamfolkets arbetstid kommer ju att minska med 25 % vid en eventull övergång till 30 timmar arbetsvecka. Min tes är alltså att det inte kommer att bli någon direkt överproduktion av varor och tjänster omedelbart efter arbetstidsförkortningen, och därmed inte lika stort behov av reklam och marknadsföring som i en situation när lagren är fullda med osålda varor. Men detta kommer självallet inte att vara en statisk situation. Med effektiviseringar i produktionsledet så kommer utbudet av varor och tjänster åter att öka några år efter arbetstidsförkortningen - och därmed även efterfåtan på reklam och marknadsföring.
P-A, som så vitt jag förstår, arbetar med reklam eller marknadsföring och uppenbarligen har stor kompetens inom det gebietet har skrivit flera kommentarer - tydligen med utgångspunkten att jag skulle vara helt okunnig i ämnet och dessutom ha en negativ inställning till reklam och marknadsföring. Helt okunnig anser jag mig inte vara, men det vore naturligtvis förmätet att påstå att jag begriper detta bättre än P-A.
En helt annan person, som har sett våra diskussioner, har nu passat på att drämma till mig ordentligt, med insinationer om att jag inte skulle veta något om den så kallad verkligheten. I ett tydligt försök att förminska mig skriver hon:
"Tänkte på det där med verkligheten när jag läste något inlägg på en annan blogg om förvärvsarbete och arbetstidsförkortning. Det är väl inte så lätt att skriva om verksamheter som man inte har upplevt själv."
Vad vet hon om det? Det är samma person som anklagar mig för att ha lagt ut halva mitt liv på bloggar och tror att man man kan få en sann bild av andra människor genom att feberaktigt leta på internet. Men där har hon inte hittat den L. F. som finns i verkligheten. Om hon i stället hade satsat lite mer tid på att lära känna den man är, hade hon fått en helt annan bild. Men är man litteraturhistoriker har man kanske lite svårt att skilja mellan romanfigurerna och de människor som finns i verkligheten.
Det är sant att jag aldrig har haft reklam och marknadsföring som huvuduppgift i något av de jobb som jag haft. Men jag har faktiskt arbetat med reklam och marknadsföring. Jag har arbetat med kundbesök. Jag har erfarenhet av att positionera ett varumärke. Jag har t.o.m. registrerat ett varumärke för ett företags räkning. Jag hade dessförinnan givit uppdrag till en reklamkonsult att framställa varumärket. Efter mina anvisningar. Jag har arbetat i kundtjänst, där en stor del av arbetstiden handlade om att lösa problem åt kunder. Samma företag erbjöd helhetslösningar åt storkunder. Det är klart att man använde säljare som åkte ut till storkunderna och diskuterade deras behov. Samma företag gav ut påkostnade trycksaker - som jag ivrigt studerade - där man beskrev sina lösningar för olika kunder. Det var nog gott och väl. Men jag kunde dock med sorg i hjärtat se att konkurrenterna många gånger hade ännu bättre lösningar. Därför tror jag på konkurrens.
Jag är nog inte heller så dålig på att "marknadsföra" mina åsikter. Det är inte detsamma som att "påfågla" sig för att dra uppmärksamhet till sin egen person. Det har jag nämligen aldrig tyckt om. "Böckerna ska tala, hyllorna ska tiga, är en gammal reklamfras för bokhyllor, vilken jag minns.
Jag kan förstå att personer som arbetar med reklam och marknadsföring är hjärtinnerligt trötta att ständigt få höra att deras jobb egentligen inte behövs. Men det är inte skäl nog att inte syna även denna bransch när vi diskterar möjligheten till en arbetstidsförkortning. Även reklamfolkets arbetstid kommer ju att minska med 25 % vid en eventull övergång till 30 timmar arbetsvecka. Min tes är alltså att det inte kommer att bli någon direkt överproduktion av varor och tjänster omedelbart efter arbetstidsförkortningen, och därmed inte lika stort behov av reklam och marknadsföring som i en situation när lagren är fullda med osålda varor. Men detta kommer självallet inte att vara en statisk situation. Med effektiviseringar i produktionsledet så kommer utbudet av varor och tjänster åter att öka några år efter arbetstidsförkortningen - och därmed även efterfåtan på reklam och marknadsföring.
P-A, som så vitt jag förstår, arbetar med reklam eller marknadsföring och uppenbarligen har stor kompetens inom det gebietet har skrivit flera kommentarer - tydligen med utgångspunkten att jag skulle vara helt okunnig i ämnet och dessutom ha en negativ inställning till reklam och marknadsföring. Helt okunnig anser jag mig inte vara, men det vore naturligtvis förmätet att påstå att jag begriper detta bättre än P-A.
En helt annan person, som har sett våra diskussioner, har nu passat på att drämma till mig ordentligt, med insinationer om att jag inte skulle veta något om den så kallad verkligheten. I ett tydligt försök att förminska mig skriver hon:
"Tänkte på det där med verkligheten när jag läste något inlägg på en annan blogg om förvärvsarbete och arbetstidsförkortning. Det är väl inte så lätt att skriva om verksamheter som man inte har upplevt själv."
Vad vet hon om det? Det är samma person som anklagar mig för att ha lagt ut halva mitt liv på bloggar och tror att man man kan få en sann bild av andra människor genom att feberaktigt leta på internet. Men där har hon inte hittat den L. F. som finns i verkligheten. Om hon i stället hade satsat lite mer tid på att lära känna den man är, hade hon fått en helt annan bild. Men är man litteraturhistoriker har man kanske lite svårt att skilja mellan romanfigurerna och de människor som finns i verkligheten.
Det är sant att jag aldrig har haft reklam och marknadsföring som huvuduppgift i något av de jobb som jag haft. Men jag har faktiskt arbetat med reklam och marknadsföring. Jag har arbetat med kundbesök. Jag har erfarenhet av att positionera ett varumärke. Jag har t.o.m. registrerat ett varumärke för ett företags räkning. Jag hade dessförinnan givit uppdrag till en reklamkonsult att framställa varumärket. Efter mina anvisningar. Jag har arbetat i kundtjänst, där en stor del av arbetstiden handlade om att lösa problem åt kunder. Samma företag erbjöd helhetslösningar åt storkunder. Det är klart att man använde säljare som åkte ut till storkunderna och diskuterade deras behov. Samma företag gav ut påkostnade trycksaker - som jag ivrigt studerade - där man beskrev sina lösningar för olika kunder. Det var nog gott och väl. Men jag kunde dock med sorg i hjärtat se att konkurrenterna många gånger hade ännu bättre lösningar. Därför tror jag på konkurrens.
Jag är nog inte heller så dålig på att "marknadsföra" mina åsikter. Det är inte detsamma som att "påfågla" sig för att dra uppmärksamhet till sin egen person. Det har jag nämligen aldrig tyckt om. "Böckerna ska tala, hyllorna ska tiga, är en gammal reklamfras för bokhyllor, vilken jag minns.
Behövs kundbesöken - eller: Varför säljer inte varorna sig själva?
Hur ofta har du inte tänkt: Att ingen kan uppfinna en sån här." Gratulerar! Du har redan kommit på en idé om något som borde finnas, som kanske kan tillverkas i en fabrik, som då behöver personal.
Fler än du har säkert tänkt samma sak, men antag att du är en första som går från ord till handling. Efterfrågan finns ju redan. Så du behöver inte göra reklam för din uppfinning. Snart ligger produkten i butikshyllorna och folk börjar köpa. Helt spontant, utan någon reklam.
Eller måste du tala om för de tilltänkta köparna, att nu är produkten som de så länge har frågat efter, äntligen uppfunnen? Så du åker runt på marknader och demonsterar din uppfinning. Det kallas marknadsföring. Snart har efterfrågan vuxit så mycket att du har fullt upp med tillverkningen av produkten. Du anlitar en reklambyrå. Med tiden kanske du rentav anställer säljare, som åker runt till återförsäljare och övertalar dem att ta hem din produkt.
På kommentarsfältet till de föregående inläggen utspann sig en liten debatt mellan mig och sign P-A, som menade att jag har en förlegad syn på arbete. Säljare arbetar inte gratis bara för att det är trevligt att umgås med kunderna.
Arbeta eller umgås, var ju frågan. Så var i alla fall rubriken. Även om man spetsar till rubrikerna för att locka läsare, så säger de något. Var går gränsen mellan arbete och fritid? Mellan en arbetsuppgift (som man ska ha lön för att utföra) och en fritidssysselsättning (som man kanske rentav måste betala för att få utföra)?
Anledningen till att jag ställer frågorna är att jag tycker att det är dags för en stor arbetstidsreform, en förkortning av normalarbetstiden till 30 timmar per vecka. Det handlar då inte bara om att man kanske måste återgå till en något "förlegad" syn på arbete (Säljare har dock mig veterligt aldrig arbetat gratis), utan också att börja ifrågasätta om alla jobb verkligen behövs. Politikerna har ju varit fullt upptagna med att "skapa jobb" i stället för fördela jobben och produktionsresultaten. Så att alla både får bidra och njuta av frukterna av arbetet.
Om någon har frågat om alla jobbe verkligen behövs har svaren alltid varit: "Ja för att bekämpa arbetslösheten". Men reklam behövs väl ändå inte? Folk sätter ju t.o.m. anslag på sina brevådor att de inte vill ha reklam. Detta tycker jag är en intressant fråga. Det finns varor och tjänster, som är så självklara och välkända, så att de nästan säljer sig själva, utan reklam. Och det finns varor och tjänster, som bara kan säljas med "mördande reklam".
Ju mer svårsåld en produkt är, desto mer reklam och desto fler kundbesök behövs det för att den ska säljas. Så blir det fler jobb för reklamfolk och säljare. Så länge inte kostnaderna för marknadsföringen äter upp vinsten. I det kommunistiska systemet i Öststaterna fanns ingen marknadsföring. Men däremot en ständig varubrist. Planhushållnings-systemet kunde inte ens få fram tillräckliga kvantiteter av de varor och tjänster som spontant efterfågades av konsumenterna.
Med sänkt arbetstid med bibehållen lön kommer timpriset på arbetskraft att öka. Vissa varor och tjänster som nu säljs med "mördande" reklam, kommer kanske inte längre att produceras. Det kommer inte att löna sig. Det kommer inte att behövas lika många säljare som idag. Men det kommer kanske inte heller att finnas lika mycket personal i tillverkningsledet som idag.
Om arbetstiden sänks från 40 till 30 timmar per vecka, d.v.s med 25 %, måste antalet anställda öka med 33 % för att det ska bli lika många arbetstimmar som förut. Jag påstår nu att bortallet av arbetstid inte behöver kompenseras fullt ut inom många verksamheter.
Dessutom kan de omstridda RUT-bidragen avskaffas, åtminstone för dem som går ner i arbetstid. Den som anlitar avlönad arbetskraft för "hushållsnära" tjänster får ju tid att städa själva. Avlönat arbete för den ena förvandlas till en fritidssysselsättning. för den andra.
Samtidigt som tjänstesektorn utbasuneras som framtidsbranschen framför andra, så har ju faktiskt många tjänster försvunnit. Vi kan inte längre polletera resgods på tågen. Det finns inte längre skoputsare på hotellen. Det finns inte längre personal som putsar vindrutan när du tankar bilen. Och betala får du göra i en automat. Vi har fått kontantfria bussar. Jag minns när det fanns busskonduktörer som tog betalt av passagerarna och stängde dörrarna. Busskonduktörer kan ju tyckas ha varit en helt onödig personalkateogi, men faktum är att det blev förlängda körtider, när konduktörerna försvann.
Fler än du har säkert tänkt samma sak, men antag att du är en första som går från ord till handling. Efterfrågan finns ju redan. Så du behöver inte göra reklam för din uppfinning. Snart ligger produkten i butikshyllorna och folk börjar köpa. Helt spontant, utan någon reklam.
Eller måste du tala om för de tilltänkta köparna, att nu är produkten som de så länge har frågat efter, äntligen uppfunnen? Så du åker runt på marknader och demonsterar din uppfinning. Det kallas marknadsföring. Snart har efterfrågan vuxit så mycket att du har fullt upp med tillverkningen av produkten. Du anlitar en reklambyrå. Med tiden kanske du rentav anställer säljare, som åker runt till återförsäljare och övertalar dem att ta hem din produkt.
På kommentarsfältet till de föregående inläggen utspann sig en liten debatt mellan mig och sign P-A, som menade att jag har en förlegad syn på arbete. Säljare arbetar inte gratis bara för att det är trevligt att umgås med kunderna.
Arbeta eller umgås, var ju frågan. Så var i alla fall rubriken. Även om man spetsar till rubrikerna för att locka läsare, så säger de något. Var går gränsen mellan arbete och fritid? Mellan en arbetsuppgift (som man ska ha lön för att utföra) och en fritidssysselsättning (som man kanske rentav måste betala för att få utföra)?
Anledningen till att jag ställer frågorna är att jag tycker att det är dags för en stor arbetstidsreform, en förkortning av normalarbetstiden till 30 timmar per vecka. Det handlar då inte bara om att man kanske måste återgå till en något "förlegad" syn på arbete (Säljare har dock mig veterligt aldrig arbetat gratis), utan också att börja ifrågasätta om alla jobb verkligen behövs. Politikerna har ju varit fullt upptagna med att "skapa jobb" i stället för fördela jobben och produktionsresultaten. Så att alla både får bidra och njuta av frukterna av arbetet.
Om någon har frågat om alla jobbe verkligen behövs har svaren alltid varit: "Ja för att bekämpa arbetslösheten". Men reklam behövs väl ändå inte? Folk sätter ju t.o.m. anslag på sina brevådor att de inte vill ha reklam. Detta tycker jag är en intressant fråga. Det finns varor och tjänster, som är så självklara och välkända, så att de nästan säljer sig själva, utan reklam. Och det finns varor och tjänster, som bara kan säljas med "mördande reklam".
Ju mer svårsåld en produkt är, desto mer reklam och desto fler kundbesök behövs det för att den ska säljas. Så blir det fler jobb för reklamfolk och säljare. Så länge inte kostnaderna för marknadsföringen äter upp vinsten. I det kommunistiska systemet i Öststaterna fanns ingen marknadsföring. Men däremot en ständig varubrist. Planhushållnings-systemet kunde inte ens få fram tillräckliga kvantiteter av de varor och tjänster som spontant efterfågades av konsumenterna.
Med sänkt arbetstid med bibehållen lön kommer timpriset på arbetskraft att öka. Vissa varor och tjänster som nu säljs med "mördande" reklam, kommer kanske inte längre att produceras. Det kommer inte att löna sig. Det kommer inte att behövas lika många säljare som idag. Men det kommer kanske inte heller att finnas lika mycket personal i tillverkningsledet som idag.
Om arbetstiden sänks från 40 till 30 timmar per vecka, d.v.s med 25 %, måste antalet anställda öka med 33 % för att det ska bli lika många arbetstimmar som förut. Jag påstår nu att bortallet av arbetstid inte behöver kompenseras fullt ut inom många verksamheter.
Dessutom kan de omstridda RUT-bidragen avskaffas, åtminstone för dem som går ner i arbetstid. Den som anlitar avlönad arbetskraft för "hushållsnära" tjänster får ju tid att städa själva. Avlönat arbete för den ena förvandlas till en fritidssysselsättning. för den andra.
Samtidigt som tjänstesektorn utbasuneras som framtidsbranschen framför andra, så har ju faktiskt många tjänster försvunnit. Vi kan inte längre polletera resgods på tågen. Det finns inte längre skoputsare på hotellen. Det finns inte längre personal som putsar vindrutan när du tankar bilen. Och betala får du göra i en automat. Vi har fått kontantfria bussar. Jag minns när det fanns busskonduktörer som tog betalt av passagerarna och stängde dörrarna. Busskonduktörer kan ju tyckas ha varit en helt onödig personalkateogi, men faktum är att det blev förlängda körtider, när konduktörerna försvann.
Arbeta eller umgås?
Det är inte många arbetsgivare som vågar neka en anställd ledighet med lön för att åka till Bilprovningen. Speciellt om arbetstagaren har månadslön. För att det ska bli riktigt rättvist borde väl en skiftarbetare få kompensationsledigt från nattskiftet för att han varit hos Bilprovningen under sin lediga tid.
Jag har fått en kommentar, som jag inte har publicerat, och en kommentar, som jag har publicerat, till föregående inlägg om arbetstiden. Kommentatorn skriver:
Men måste det ske på arbestid? Frågan är ju i vilken mån informationsutbytet är en integerad del av arbetet, och i vilken mån det är ett sätt att umgås.
Jag har reagerat mot att riksdagsledamöter står i matkö i stället för att bli serverade vid borden. Då skulle de kunna ägna sig åt informationsutbyte medan de väntar på maten. Arbete eller fritid?
bara
Och hur ser vi på fritiden över huvud taget? Är det verkligen "fri" tid, eller tid för återhämning inför nästa arbetsdag?
Undersökningenn som visar att tjänstemän i privat och offentlig verksamhet bara arbetar under 25 procent av arbestiden har inte jag gjort. Jag har inte kontrollerat om uppgiften stämmer. Men jag vet att sådant som förr gjordes under fritid nu görs på arbetstid. Jag blir upprörd när jag hör höga statstjänstemän, t ex åklagare skylla sin egen inkompetens på att de "inte har fått utbildning". När jag själv arbetade i statens tjänst var vi skyldiga att läsa alla nya föreskrifter som kom under fritid. Utan lön.
Fram 1920 till ungefär 1970 hade arbetstidsförkortningarna (årsarbetsstiden) hållit jämna steg med produktivietsökningen. Under 1970-talet lancerades i stället idén att göra arbetsinnehållet "meningsfullt" genom att flytta flytta in fritidsaktiviter från fritiden till arbestiden. Jag minns det såväl. I dagspressen fanns stora bilder från en fabrik i Kina. Arbetarna hade avbrutit arbetet och satt i gröngräset utanflör fabriken och läste "Maos lilla röda."
Samtidigt fördes en allt högljuddare propaganda om arbetets "nödvändighet" för att träffa andra människor. För att umgås. Men det gör man väl inte genom attstå vid sin maskin eller sitta på sitt kontorsrum? Samtidigt som allt mindre av arbetstiden används till arbete och allt mer till umgänge, används allt mindre av fritiden till umgänge med andra människor.
Jag har fått en kommentar, som jag inte har publicerat, och en kommentar, som jag har publicerat, till föregående inlägg om arbetstiden. Kommentatorn skriver:
"Det dummaste som finns är nog att påstå att möten och kommunikation inte är att jobba.
I kontakten med andra skapas nya lösningar och man löser reella problem genom att samla olika erfarenheter och informationer. Ju mer komplext samhället är desto större behov av att dela information."
Men måste det ske på arbestid? Frågan är ju i vilken mån informationsutbytet är en integerad del av arbetet, och i vilken mån det är ett sätt att umgås.
Jag har reagerat mot att riksdagsledamöter står i matkö i stället för att bli serverade vid borden. Då skulle de kunna ägna sig åt informationsutbyte medan de väntar på maten. Arbete eller fritid?
bara
Och hur ser vi på fritiden över huvud taget? Är det verkligen "fri" tid, eller tid för återhämning inför nästa arbetsdag?
Undersökningenn som visar att tjänstemän i privat och offentlig verksamhet bara arbetar under 25 procent av arbestiden har inte jag gjort. Jag har inte kontrollerat om uppgiften stämmer. Men jag vet att sådant som förr gjordes under fritid nu görs på arbetstid. Jag blir upprörd när jag hör höga statstjänstemän, t ex åklagare skylla sin egen inkompetens på att de "inte har fått utbildning". När jag själv arbetade i statens tjänst var vi skyldiga att läsa alla nya föreskrifter som kom under fritid. Utan lön.
Fram 1920 till ungefär 1970 hade arbetstidsförkortningarna (årsarbetsstiden) hållit jämna steg med produktivietsökningen. Under 1970-talet lancerades i stället idén att göra arbetsinnehållet "meningsfullt" genom att flytta flytta in fritidsaktiviter från fritiden till arbestiden. Jag minns det såväl. I dagspressen fanns stora bilder från en fabrik i Kina. Arbetarna hade avbrutit arbetet och satt i gröngräset utanflör fabriken och läste "Maos lilla röda."
Samtidigt fördes en allt högljuddare propaganda om arbetets "nödvändighet" för att träffa andra människor. För att umgås. Men det gör man väl inte genom attstå vid sin maskin eller sitta på sitt kontorsrum? Samtidigt som allt mindre av arbetstiden används till arbete och allt mer till umgänge, används allt mindre av fritiden till umgänge med andra människor.
Lärarlösa lektioner
Ska eleverna kontrollera om de ha en legitimerad lärare? Ska eleverna har rätt - eller till om med skyldighet - att vägra bli undervisade av olegitimeradea lärare?
Och sedan ska frånvaro skrivas in i slutbetyget.
Och sedan ska frånvaro skrivas in i slutbetyget.
2 timmars arbetsdag med 8 timmars lön vanligt redan idag.
75 procent av dagen går till annat än jobb, lyder en rubrik i Svenska Dagbladet Näringsliv 6 juni.
Detta innebär om arbetstiden förkortas med 2 timmar att inget arbete alls kommer att göras, om allting som nu görs på arbetstid även fortsättningvis ska ske på arbetstid. Men vilka är det som får pyssla så mycket med annat än arbete på arbetstid? Jag minns hur det var när jag var aktiv socialdemokrat och arbetade på en fabrik. Det var verkligen svårt att komma ifrån för att ringa. Det var före mobiltelefonernas tid.
Det fanns gott om offentliganställda tjänstemän i den så kallade arbetarkommunen. Dem fick man inte ringa till på kvällstid. Nej, partiarbetet skötte de på arbetstid fastän de var aställda av kommunen och inte av partiet. Som arbetare var man ständigt diskriminerad av det så kallade arbetarepartiet.
Så här står det i SvD Näringsliv (undrar hur stor del av journalisters arbetstid som används till arbete):
"Endast två timmar om dagen går åt till att jobba. Resten försvinner på möten, mejl, organisationsverksamhet och att förflytta sig, enligt en studie från konsultföretaget Ming Company som gjort tidsstudier hos kontorsanställda på sju företag i offentlig och privat sektor, skriver tidningen Arbetsliv.
Det mesta av arbetstiden består av kommunikation i olika former, visar studien. Bara 25 procent går till det som är organisationens huvudsakliga uppgift – att producera tjänster och produkter. Ju högre hierarkisk position man har i organisationerna, desto mer tid läggs på kommunikation, procedurer och förflyttningar, säger Thomas de Ming."
Det är därför vi har läkarbrist i Sverige, trots att vi aldrig har haft så många läkare. Och trots att den medicinska utvecklingen har gjort att läkarna behöver använda mindre tid till patienterna. Eller kanske just därför. Ju mindre tid som går åt till patienterna, desto mer måste arbetstiden fyllas med annat.
Svenska läkare har i internationell jämförelse låg produktivitet mätt i antal patientbesök per läkare.
I föregående inlägg skrev jag hur presstödet har förvandlats till ett lönebidrag för journalister, som skriver tidningar som (nästan) ingen läser. Och om jag slår på den så kallade melodiradion, som finanseras med den obligatoriska TV-avgiften, så är det mer prat än musik, med två överflödiga journalister som pratar mellan skivorna.
Och när partiledare intervjuas i TV så är det två journalister, som kallas "politiska kommentatorer" (ännu högre lön?) som ställer frågorna. Produktiviteten hos radio- och TV-journalister har alltså halverats. Och vid de få tillfällen då politikerna själva är på arbetsplatsen (riksdagshuset) så använder de en stor del av arbetstiden till att stå i matkö.
Med bordsservering hade serveringspersonalen inte hunnit servera så många portioner som de nu hinner med. Men är man verkligen kvalificerad nog för att styra ett land, när man sänker sin egen produktivitet för att höja serveringspersonalens produktivitet?
Men det skulle förstås skina i ögonen om riksdagsledamöterna med sina höga löner dessutom skulle bli serverade vid borden. Att sänka ledamöternas löner för att anställa mer kringpersonal är förstås inte att tänka på?
Det hör verkligen till undantagen att politiker läser de utredningar som ligger till grund för de politiska besluten. Bakgrundsmaterialet till riksdagsbesluten är ofta på flera hundra sidor, ibland på några tusen sidor. Att visa jämlikhet med McDonald-gästerna genom att matköa är förstås viktigare än att veta vad man beslutar om?
Produktiviteten är idag så låg bland stora delar av arbetskraften, och speciellt de som har de högsta lönerna, så att man utan problem kan sänka arbetstiden. Även om det här och var skulle behövas mer kringpersonal. Och fler skådespelare och musiker som roar oss på fritiden.
Under 1970-talet var LO helfrälsta på tanken att flytta in diverse fritidsaktiviteter - och inte minst facklig arbete och "facklig-politisk samverkan" - från fritiden till arbestiden. Det var en rättvisefråga. Och dessutom var det ett "bra argument" mot de förhatliga kraven på en arbetstidsförkortning.
När möjliga arbetstidsreformer inte genomförs, så är de väl ganska självklart att de, som har jobb, fyller ut den alltfår långa arbetstiden med annat än arbete, för att själva inte riskera arbetslöshet. Och dessutom hittar de på onödiga hinder, ondiga meritkrav (senaste exemplet är kravet på lärarlegitiation) för arbetslösa så att deras arbetslöshet permanentas.
Det kan ju riksdagsledamöterna prata om i matkön. Men det kan vara svårt att prata med en som man verkligen behöver prata med utan att förlora sin plats i kön.
Övertidsarbetet motsvarar nu 115.000 helitidsjobb. Övertidsarbetet har ökat allra mest inom de personalkategorier som enligt nämnda undersökning använder 75 % av arbetstiden till annat än arbete.
Med "lunchberedning" menas i politiska sammanhang inte köksarbete. Utan att politiker eller tjänstemän bereder ärendena som de ska besluta i medan de sitter vid matbordet och väntar på att bli serverade.
Bortkastade pengar
Jag har fått ännu en kommentar till inlägget "Únderhållsningsvåldtäkter löser inga samhällsproblem". Kommentaren handlar om principen att inte ta emot allmosor från makten om man vill granska makten. Jag har försökt svara på kommentaren genom en egen kommentar. Men nu har det blivit något fel så att jag inte själv kan skriva in kommentarer i kommentarsfältet. Nåväl, kommentaren kommer här i stället:
Tack!
Här kan du läsa vilka bidragstagarna är och vilka som beviljar bidragen. Riksdagsledamöter och journalister.
http://www.presstodsnamnden.se/Presstöd%20Beviljade%20stöd.htm
De båda värsta bidragstagarna; Svenska Dagbladet, m, och Skånska Dagbladet, c, har fått sänkt från 65 miljoner till drygt 59 var.
Behövs detta verkligen för att föra ut de moderata idéerna?
Har det hjäpt centerpartiet att öka sin väljarandel i Malmö?
Det är väl ingen hemlighet att presstödet infördes som ett förtäckt partistöd till socialdemokraterna, vilket kamouflerades med generösa bidrag även till borgerliga bidrag. De flesta s-tidningar som fanns när stödet infördes är nedlagda, så det var ju helt klart bortkastade pengar. Lönebidrag till journalister och partipampar. Vi kan idag se att presstödet till s-tidningarna har gjort socialdemokraterna medialt handkappade, när man gjort sig beroende av snusktidningen Aftonbladet för att få ut sitt politiska budskap.
En hel rad tidningar har ett presstöd på drygt 2 miljoner kr, däribland åtskilliga centertidningar med vecko-utgivning. Flertalet av dessa är tidningar som knappat läses av någon, inte ens av prenumeranterna , som alltså betalar avgiften enbart för att stödja rörelsens tidning.
Det är tidningar vars "affärsidé" är helt inriktad på presstöd och stödprenumerationer från partimedlemmar.
En "dagstidning" som utkommer bara en gång per vecka har ingen som helst konkurrensförmåga som nyhetstidning och har i flera fall ett förflutet som periodisk tidskrift (utg en gång per månad eller ännu mer sällan). Det gäller både vänsterextrema M L Proletären och rasistiska Nationell idag.
Msn ska kanske vara glad för att kommunismen respektive rasismen inte har fått ökad spridning, men det betyder ju faktiskt att presstödet till dessa tidningar helt har förfelat sitt syfte!
Att denna svindel inte granskas av någon "granskande journalist" säger allt om opartiskheten.
