Skravlan
Medias behandling av Juholt uppvisar mobbningens alla strategier. Juholt är en "lantis". Det är vad mobbningen går ut på.
Det finns dessutom någon stolle där ute, som förnekar att den borgerliga pressen är borgerlig.
Hur frisk måste man vara för att vara riktigt sjuk?
Eller när man hade slagit ihop mentalsjukhuset med det intilligande kroppssjukhuset och mentalskötarna hade börjat äta i kroppssjukhustes matsal: "Där är de riktigt sjuka. Det sitter ett gäng med typiska förbrytarutseenden och vita rockar och fantiserar om att de sprättar upp magen på folk."
Ännu ett exempel på intellektuell härdsmälta inom psykiatrin levererades idag när den norska nynazisten Anders Bering Breivik fick sin diagnos: "paranoid schizofreni". Hade han sprungit och gömt sig för att undkomma inbillade förföljare, eller vad?
Han trodde att han var utvald att avgöra vilka som skulle leva eller dö. Och det är ju sant att han hade skonat någon som han hade kunnat döda.
Den engelska psykiatrikern R.D. Laing, som skrivit en bok om sin tid som armépsykiatriker under Korea-kriget. Inför varje dag kom en dagorder från militärledningen om hur många soldater som behövdes i kriget och hur många som skulle vara sjuka. Kroppsläkarens uppgift var att sjukförlara de som var sjuka. Armépsykiatgrikerns uppgift var att sjukförlara resten för att sjukkvoten skulle vara uppfylld. Till att börja med de, som hade samvetsbetänkligheter mot att döda fiender, och sedan de som var rädda för att själva bli dödade.
Efter kriget fick Laing jobb som psykiatriker på ett mentalsjukhus hemma i Englad. Historien förtäljer inte om det var ett rättspsykiatriskt sjukhus, men kanske var det ett sådant. Tu Laing upptäckte att det som var friskt i det militära var sjukt i det civila, och tvärtom.
Laing drog därav slutsatsen att psykiatri inte är någon vetenskap, utan en verksamhet som går ut på att leverera de diagnoser, som någon myndighet (eller någon försvarsadvokat) vill ha.
Jag säger inte att jag delar Laings slutsats till fullo. Men påstår man att det finns särskilda rättspsykiatriska sjukdomar, som skiljer sig från de sjukdomar som icke.kriminella patienter har, o så fall har Laing rätt. Det finns inga sjukdomar, som gör att en mördare dödar med sådan precision som Breivik gjorde. Ett ganska säkert symtom på psykisk sjukdom hos en brottsling är att han misslyckas med sitt brottsliga uppsåt - eller, om han lyckas genomföra brottet, så beror det på mer tur än skicklighet.
Kriminella personer lever ett både fysiskt och psykiskt farligt liv. Därför torde den psykiska hälsan bland kriminella vara sämre än hos genomsnittsbefolkningen. Men att skylla alla särskilt vedervärdiga brott på en psykisk sjukdom, är att utsätta icke-kriminella psykiatripatienter för ett onödigt lidande - och ofta en social utstötning som försvårar deras tillfrisknande.
Samtidgt har den ideologi, som låg bakom Breivisk brott, frikänts från all skuld. En triumf för Jimmie Åkesson, sd!
Vi gillar olika - olika??!
Synnkretismens alla avarter sprids nu från högsta katolska instans. Katoliker, muslimer,.judar och rena avgudadyrkare samlas till gemensam bön till sina respektive gudar, allt från Livets Gud (den kristne Guden) till hedniska dödsgudar. Men det är för världsfreden, förklarar de katolska kappvändarna och pekar finger åt de synkretistiska tendenserna i Svenska kyrkan.
Nej, samarbetet mellan kristna och muslimer i Sverige är kanske inte för världsfreden, utan kanske bara för att hålla fred mellan olika ungdomsgäng i de svenska förorterna.
Samarbete mellan religiösa ledare från olika religioner för att stävja våld mellan de olika ungdomsgängen är något bra. Man kan och ska gilla varandra fastän man är olika.
Men de kretsar inom Svenska kyrkan, som driver på i synkretistisk riktning (bl.a. Seglora smedja) tycker tydligen inte att man kan gilla olika. De måste bli som vi, tycker Sverigedemokraterna. Och vi måste bli som dom, tycker Seglora-isterna. Ett slags möte på halva vägen. Samma ideologi: Olika är farligt.
Ordet synkretism betyder religionsblandning.
Prästen Annika Borg, som medverkar i bloggen Kristen opinion har med rätta kritiserat synkretismen i Svenska kyrkan, och framhållit att vi har mer gemensamt med katoliker än med muslimer. Märk väl: teologiskt, inte nödvändigtvis socialt eller kulturellt.
Bloggen Kristen opinion har också startat en nödvändig och frigörande debatt om den lutherska kristendomens särart i förhållande till bl.a. katolicismen. Det behövs verkligen när katolska lekmän börjat uppträda som något slags inkvisition på svenskkyrkliga bloggar, och försöker kväsa all kritik mot katolicismen.
Men är det verkligen att gilla olika, när man vill förbjuda judiska och muslimska religiöst påbjudna sedvänjor?
Vedermödorna
Måste man bli jude för att bli kristen? Ungefär detta var frågan för apostlamötet i Jerusalm, sedan hedningar börjat omvända sig till Jesus och skulle tas in som medlemmar i den då purfärska kristna kyrkan. Det handlade alltså om förbundstecknet för Guds folk, judarna, om omskärelsen av nyfödda gossebarn. Det skulle ske under åttonde levnadsdagen. Petrus avgjorde frågan med att "detta ok som varken vi eller våra fäder förmått bära" skulle de hednakristna slippa.
Vad menade han egentligen? Det är ju ytterst sällan som judiska eller muslimska män klagar på att de är omskurna. Krav på ett förbud framfördes för några dagar sedan på DN-Debatt, som gjort sig ökända för sin religionsfientlighet. Och bland dem prästen Annika Borg. Vad gör hon i det sällskapet? I detta ärende? Att hon i sällskap med ateister protesterade för några månader sedan mot religiös intolerans från gruppen Seglora smedja mot just ateister är en annan sak.
Inom den gruppen, som leds av pastorsadjunkten Helle Klein, finns ju personer som försvarar nästan vad som helst som någon, som kallar sig muslim, gör. Samtidigt som man går till koleriskt hatiska angrepp mot vanliga kristna. Varken kristna eller ateister har anledning att acceptera förtal under kristen täckmantel från terroristkramare. Men att nu gå till angrepp tillsammans med samma kamrater, och några till, mot judar och vanliga fredsälskande muslimer, och anklaga dem för barnmisshandel?
Domprosten Åke Bonner går till skarpt angrepp mot DN-artikeln på sin blogg (som jag slutat kommentera på) och drar ut paralleller med 30-talet. Detta bemöter Annika Borg med att det är att relativisera förintelsen av judar. I och för sig kan jag hålla med henne om det. Men Bonnier menar väl att det var så förföljelsen av judar började, med att man låtsades saklig kritik mot sådant, som kan uppfattas som udda, i den judiska religionen.
Det finns några lömska argument, som ständigt upprepas, t.ex att det handlar om barns kroppsliga integritet. Samma personer accepterar abort!
Det lika lömska huvudargumentet är dock att det handlar om ett kirurgiskt ingrepp, som inte är medicinskt motiverat, utan samtycke av den som ingreppet görs på.
Naturligtvis, försäkrar man, ska ingreppet tillåtas, om det sker på individens egen begäran. När? Skolsköterskor skriver ut p-piller, som kan orsaka dödliga blodproppar, till skolflickor i 13-årsåldern. Utan att det är medicinskt motiverat (ÄR MÖJLIGHETEN ATT BLI GRAVID EN SJUKDOM?) och utan föräldrarnas vetskap. Nej, tänk om föräldrarna skulle motsätta sig förskrivningen av religiösa skäl - hu så hemskt!
Är Annika Borg nunna, eller vad är det för erfarenhet hon har missat? Och att tokerierna stöds av professorn i praktiskt filosofi (som bara är teorer) Torbjörn Tännsjö och en hel drös medicinsk expertis, som borde veta bättre, tyder väl bara på att de vill unga judar och muslimer ska lida för sin tro.
För så blir det när nyomskurna unga judar och muslimer ska gå omkring med ständig ståfräs tills såret är läkt - vilket kommer att ta tid under de omständigheterna, med risk för både felläkning och andra komplikationer.
Och det är väl just sådana komplikationer, för att ingreppet har gjorts vid fel ålder, som givit näring till de hysteriska kraven på förbud mot omskärelse vid rätt ålder. Grymt!
Och att omskärelse bara skulle vara medicinst motiverat vid akuta tillstånd är dessutom inte med sanningen överensstämmande. Ur medecinsk synpunkt finns det argument både för och emot, när det inte är akut påkallat.
Förklara varför HIV är en epidemi i de icke-muslimska delarna av Afrika, men nästan helt lyser med sin frånvaro i länder, där närmare 100 % av befolkningen är muslimer!
Sådärja
- - -
Den 12 november meddelade jag att jag slutar kommentera på domprostens blogg. Kommentarerna på ett inlägg är nu uppe i 135 st. Jag förstår att domprosten vill slippa modereringen. Om modereringen upphör kan det bli lika otrevligt som det tidvis har varit på hans förra blogg, som var omodererade.
Förutom angreppen mot mig själv från en viss katolik, har jag tröttnat på samma katoliks fixering vid homosexualitet, som han tjatar om även när ämnena handlar om något helt annat. Det är som om han vill inpränta att "Det är bögarnas fel", allting. - Jag är själv inte homosexuell, utan angreppen mot mig motsvarar anklagelserna för snart 80 år dedan mot den del vanliga tyskar för att vara "judevänner".
"Jag var inte med, och vill inte ha några förutfattade meningar om sådant som jag inte har bevittnat. Men vi har en annan situation nu jämfört med när vi diskuterade före beslutet 2009, då det bara var teori, och ingen hade någon egen erfarenhet av hur det är att ingå, och leva i, samkönade äktenskap." Det var så jag skrev. Jag har inte ens tagit ställning för samkönade äktenskap.
Detta fick en man att vittna om att han hade upplevt den helige Andes närvaro när han hade gift sig med sin man i en kyrka. Jag var inte med. Jag har över huvud taget inte varit med vid någon samkönad vigsel. Inte vid någon partnerskapsförrättning med, för den delen.
Naturligtvis tror jag inte att något är sant bara för att någon som var med säger att det är sant. Men med vilken rätt säger man kategoriskt att det är osant? Vad jag reaagerar mot är att vissa personer (främst katoliker och frikyrkliga) ständigt kommer dragandes med homoktenskapen när de ska tala om att Svenska kyrkan är en riktigt dålig kyrka. Precis som när man inom det profana samhället använder ordet "bög" för att beskriva något riktigt dåligt.
Man har då hamnat mycket långt från den teologiska frågan om vilka slags äktenskap som Gud har instiftat - där jag fortfarande tycker att man måste ha rätt att ha olika åsikter.
Nyhetens behag eller fördärv
Att människor, som har fullt upp med att planera produktionen och odla kundkontakter - och dessutom måste jobba en helsickes massa timmar rent praktiskt i sina företaga - dessutom ska vara experter på arbetsrätt, det är att begära för mycket.
Om det finns någonting som verkligen är så dåligt så att det måste bekämpas, så är det idén att hindra i övrigt framgångsrika företagare att ha anställd personal arbetandes hos sig, enbart för att de är inkompetenta som arbetsgivare.
Lika självklart som att man kan leja bort andra arbetsuppgifter, som man inte klarar av själv (exempelvis bokföringen) borde man kunna leja bort arbetsgivarfunktionen till ett företag som år proffs på det området.
Den som driver ett storföretag med flera hundra anställda har råd att anställa en personalchef, som kan allt om arbeträtt och personalfrågor. Det kan inte den företagare, som bara har en eller ett fåtal anställda göra.
En småföretagare, som inte enbart anställer sina egna släktingar, måste ständigt gå omkring och vara nervös för att bryta mot någon regel och åka på hiskliga skadestånd i Arbetsdomstolen. Ett bemanninsföretag ska inte bara hyra ut arbetskraft, utan ska dessutom ha hela det juridiska ansvaret som arbetsgivare.
Bemanningsföretaget ska naturligtvis också ha huvudansvaret för arbetsmiljön hos sina kunder, så att den uthyrda arbetskraften inte utsätts för risker eller obehag.
Bemanningsföretag - alltid något dåligt?
Det var bättre på Wigforss' tid. Men vad var bättre då? Wigforss' sociala demokrati byggde på en förening av liberala frihetsreformer och marxistisk samhällsanlys. Han utgick från de nöjligheter och nödvändigheter som rådde under hans egen tid (början och mitten av 1900-talet) och inte från den verklighet som hade rådit 70 år tidigare. Han hade då hamnat i 1880-talet, då den allra första tillstymmelsen till rättigheter för arbetare genomfördes - av framsynta liberaler.
Det gäller att inte stanna, utan att bygga vidare.
Eftersom samhället förändras håller den lag om anställningsskydd (LAS) alltmer på att bli en katastrof både för dem som redan står utanför arbetsmarknaden och för allt fler anställda, som inte omfattas av LAS. Och kanske även för småföretagare, som inte vågar anställa, trots att expansionsmöjligheter finns för deras företag. I stället fortsätter de att slita ut sig själva, utan att ha någon som kan hoppa in om de blir sjuka.
En sund bemanningsföretags-bransch kan faktikt bli räddningen för både företagare och anställda f.d. arbetslösa. Jag har därmed inte påstått att hela bemanningsföretags-branchen fungerar bra som det är idag. Delar av den fungerar bra. Jag har en känsla av att nuvarande bemanningsföretag siktar in sig på stora arbetsgivare, som vill kringå anställningsskyddet i LAS och kan betala bra så att bemanningsföretagen kan redovisa stora vinster på personaluthyrningen. Och alltså inte på de småföretagare, med noll anställda idag, som inte vågar ta risken att anställa.
Regeringarnas (för det började ju långt före 2006) metod att skapa arbetstillfällen i småföretag har i stort stort sett gått ut på att kringgå LAS genom att skapa "anställningar" utanför den ordinarie arbetsmarknaden - senast Fas 3.
Den som är anställd i ett bemanningsföretag, och arbetar som uthyrd arbetskraft, har en riktig anställning hos en profesionell arbetsgivare som har råd att hålla sig med kompetens i bl.a. frågor som rör arbetsrätten. De anställda har en arbetsgivare och kan bilda fackklubbar, som förhandlar med samma arbetsgivare om löner och arbetsvillkor. Men precis som alla andra företag måste bemanningsföretagen behålla sin kunder, för att inte tvingas säga upp personal.
Men ett bemanningsföretag, som har flera kunder, har betydligt större möjligheter att oplacera personal till andra kunder - och kan dessutom "ragga" nya kunder - än en småföretagare med minskat personalbehov. För att ett bemanningsföretag ska kunna garantera anställdas inkomstnivå måste det emellertid slå ut kostnaderna för icke arbetad tid på sina kunder. Eller kringgå detta genom olika former av tillfälliga anställningar, vilket torde vara vanligt inom bemanningsföretags-branschen.
En möjlighet skulle kunna vara att inrätta skattesubventionerade bemanningsföretag med just småföretagare som kunder. Priset för den inhyrda arbetskraften skulle då vara avtalsenlig lön, sociala avgiftter plus rimlig kostnad för personaladministration. Skattesubentionen skulle då endast eller huvudsakligen gå till att garantera inkomstnivån för de anställda. Jag är övertygad om att detta skulle kosta mindre för skattebetalarna än alla andra mer eller mindre oseriösa arbetsmarknadsåtgärder som nu förekommer.
Vi skulle få en ny arbetsmarknad för personal i bemanningsföretag, en ny efterfrågan på personal med bred kompetens och stor flexibiltet och förmåga att arbeta i olika företag och branscher. För många arbetslösa skulle detta ge en möjlighet till en raketkarriär från ett tröstlöst liv som "värdelösa" individer på samhällets botten till att bli den mest kompetenta och efterfrågade arbetskraften på arbetsmarknaden. Ett "dåligt" CV med en mängd korta anställningar hos olika arbetsgivare i olika branscher - idag en enkelbiljett till livslång arbetslöshet - skulle plötsligt bli en värdehandling, som öppnar oanade dörrar.
Men LAS måste likväl reformeras. Och arbetarrörelsen måste ta aktiv del i detta, för annars blir det bara försämringar för de anställda. LAS har idag tydliga utlåsningseffekter som håller kvar folk i långvarig arbetslöshet, och därmed inlåsningseffekter, som gör att folk som har jobb inte vågar lämna sina trygga anställningar och prova något nytt. Detta ger minskad flexibilitet både hos arbetsmarknaden som helhet och hos de enskilda individerna som fastnar i sina snäva kompetensområden, som att de mentalt inte klarar förändringar.
Felanställningar, d.v.s. att en arbetstivare anställer en för arbetsuppgiften olämplig person, förekommer. Att enda felanställning kan kosta en småföretagare hela hans företag och värsta fall även hus och hem. Medan en felaställning i ett storföretag kostar mindre än en felräkning i en kalkyl.
Liberala reformer
|
Nedanstående lista på liberala reformer gör inte anspråk på fullständighet. Jag har kon centrerat listan till liberala reformer som lett till ökad näringsfrihet och frihet att välja yrke. Den absolut viktigaste reformen inom näringsfrihetens och yrkesvalfrihetens omsråde är avskaffandet av skråtvånget 1846. Detta innebar att formella hinder att välja yrke och starta företag avskaffades. |
 |
Arbetsrätten och a-kassan
Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson Ylva Johansson har skrivit ett inlägg om arbetsmarknadspolitiken hos Dagens Arena. Detta är intressant. Dagen före YJ:s artikel fanns en artikel av folkpartisten Hans Backman. Man får intrycket ade pratar förbi varandra, men det handlar nog om fristående artiklar i en artikelserie, varför YJ:s artikel inte ska uppfattas som en replik på Backmans artikel. Jghar skrivit en kommentar på en s-blogg. Kommentaren återges med här med vissa kompletteringar. Kompletteringarná är dels införda i texten, under "Komlettering" och dels som fotnoter, utmärktamed stjärnor (*).
Jag håller med om det mesta som Backman skriver, utom en enda sak, och den tycker jag rejält illa om. Dessutom vet jag för lite om den danska arbetsrätten för att kunna avgöra om den är något som Sverige borde ta efter.
Men om vi håller oss till Backmans egna resonemang, så borde det vara möjligt till samförstånd och samarbete mellan s och fp om arbetsrätten, om bara fp kunde koppla loss från moderaterna, och slopa förslaget om turordningsreglerna. Jag ska nu kommentera Backmans förslag:
1) HB: "Folkpartiet vill därför att de nuvarande turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd (Las) avskaffas och ersätts med turordningsregler som baseras på den enskildes kompetens."
LF: Detta låter väldigt krångligt och dessutom framgår det ju inte av vem de nya reglerna ska tolkas. Ska de förhandlas med facket eller tillämpas enväldigt av arbetsgivarna? Men varför då inte behålla den fria förhandlingsrätten för arbetsgivare och fack. Med HB:s förslag skulle ju den absurda situationen kunna uppstå att arbetsgivare och fack är fullständigt överens, men då faller det på en lagparagraf.
Ärligt talat: En av de största tjänster som liberalismen har gjort det svenska samhället, var att man avskaffade skråtvånget. Nu är fp-liberalerna i full färd med att återinföra skråväsendet, med allt från förslaget om lärarlegitimation till förslaget om turordeningsregler som sätter formella meriter före visad duglighet i det akutella jobbet.
2) HB: " Vi vill införa en allmän arbetslöshetsförsäkring som ska omfatta alla och ge trygghet till alla som arbetar."
LF: Det håller jag med om. Men regeringens hantering av a-kassan visar att det fackliga inflytandet över a-kassan måste stärkas och inte avskaffas.
Komplettering 1: Regeringen har "stulit" pengar från bl.a. a-kassan och använt till skattesänkningar. Motioner till rikdagen om införandet av en statlig arbetslöshetsöfrsökring har förekommi sedan 1908. Detta gav resultat först 1935 genom införandet av statsunderstödda erkända a-kassor.
En erkänd a-kassa är en särskild organisation i föreningsform (ofta knuten till en fackförening), vilken är upprättad enligt lag och står under statlig tillsyn. Från början var fackföreningarna skeptiska mot bildandet av erkända a-kassor på grund av det statliga inflytandet över kassorna, vars verkningar vi nu ser. Statens bidrag finansieras genom en del av den arbetsgivaravgift, som arbetsgivaren betalar ovanpå lönen till anställda, men också genom avgifter från de försäkrade själva*.
Jag anser att a-kassorna ska slås ihop till en enda, medlemsägd och fackföreningsadministrerad a-kassa. Dern ska vara ett privat rättssubjekt, så att inte regeringen kan norpa pengarna. Den ska finansieras genom:
a. En obligatorisk avgift för alla anställda och egenföretagare**, som betalas in som en arbetsgivaravgift för alla som arbetar i ett företag eller hos en offentlig arbetsgivare.
b. Medlemsasvgifter som betalas tillsammans med fackföreningsavgiften.
c. Ett särskilt statsbidrag, som finansieras med allmänna skattemedel.
Komplettering 2: Jag föreslår att alla arbetslösa och inte bara de som har haft ett arbete ska ha rätt till ersättning från a-kassan, exempelvis den som går direkt ut i arbetslöshet efter avslutade studier. Eftersom ingen avgift har betalats för dem, bör alla skattebetalare bidra till finansieringen. Eftersom de inte har haft någon lön, som ersättningen kan beräknas på, ska de ha den lägsta ersättningen.
Kvalifikationskravet för rätt till ersättning ska vara att man står till arbetsmarknadens förfogade, d.v.s. söker jobb.
3) HB: "Vi vill förbättra ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen under de första 4,5 månaderna samt att det ska bli möjligt för arbetsgivaren att avsätta medel till kompetenssparande."
LF: Ingen har väl något emot en FÖRBÄTTRING av ersättningen, även om det bara är under de första månaderna, förutsatt att det inte betalas genom nya försämringar för de långtidsarbetslösa.
Komplettering: Jag föreslår att medlemsavgiften, som ska betalas av de fackligt anslutna används till att finansiera förhöjningen av ersättningen under de första månaderna.
4) HB: "Vi vill också ge ökade möjligheter till anställning för ungdomar genom att förlänga provanställningstiden från ett halvår till ett år för personer under 26 år.
LF: Åldersgränsen är satt för högt. Det vore en diskriminering av unga vuxna, vilket skulle försvåra familjebildning och få oönskade demografiska effekter - samt leda till ännu fler aborter.
Jag tycker i stället att provanställningar borde förbjudas helt.
Komplettering: Provanställningar är till skada för båda parter. Den somhar en provanställning har inget som helst anställningsskydd. Arbetsgivarna lurar sig själva. Det finns många exempel på personer som har skött jobbet perfekt tills provanställningen övergått i en normal anställning. Och det finns exempel på arbetsgivare som har satt i system att avskeda folk dagen innan provanställningen skulle ha övergått i en normal anställning. Denna osäkerhet gör att många inte vågar byta jobb, vilket minskar rörligheten på arbetsmarknaden, vilket i sin tur minskar arbetsgivarnas möjligheter att få tag i önskad arbetskraft.
Vartill chanserna för arbetslösa att ta sig in på arbetsmarknaden minskar på ett katastrofalt sätt. Att folk, som har en normal anställning, inte vågar sluta och prova något nytt, samt det att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden och lär sig normala arbetsrutiner, sänker kvaliten på arbetskraften. Vilket är mycket negativt för både arbetsgivarna och de anställda själva.
Att svenska arbetstivare, och inte minst småföretagare, är livrädda för att anställa "fel" person är ett mycket stort problem, som inte alls har avhjäpts med provanställningarna. Ett problem som måste tas på största allvar. Jasg kan föreslå ett helt batteri av åtgärder***. Läsaren kan kanske komma på ännu fler åtgärder.
Vi måste inse att vi har en föräldrad arbetsrätt, som måste förändras. Inte försämras.
5) HB: "Vi vill också att fler branscher följer Metalls exempel och inrättar ungdomsavtal med lägre ingångslöner för unga personer så att trösklarna in på arbetsmarknaden sänks för ungdomar."
LF: Vet inte hur Metall har resonerat. Men skulle möjligen kunna accepteras om det gäller ungdomar som aldrig har haft ett jobb. Föreslår i så fall en åldergräns på 20 år. Motivering; Se punkt 5!
---------
*) Den lagreglerade arbetslöshetets försäkringen är en snårskog av olika a-kassor, regler, avgifter och ersättningar, som jag inte kan gå in närmare på. Men denna snårskog har förstås undrlättat regeringens försämring av a-kassan. Den del som finansieras genom arbetsgivaravgifter består naturligtvis av "löneutrymme" som arbetstagarpartien har avstått från vid löneförhandlingar. Den dubbla finansieringen, genom både en arbetstivaravgift och medlemsavgifter som de försäkrade själva betalar gör systemet ytterst oöverskådligt, varför det inte går att räkna ut på något enkelt sätt om något har "stulits" eller inte. Men det görs gällande att mycket stora belopp har "stulits".
Orsaken till att jag använt citattecken kring ordet "stulits" är de erkända a-kassornas unika ställning, närmast som ett mellanting mellan offentligt rättssubjekt (myndighet) och privat rättssubjekt (bolag eller förening). Om regeringen hade använt pengar från ett vanligt försäkringsbolag (privat rättssubjekt) till skattesänkningar, hade det varit en konfiskation av privat egendom, vilket är förbjudet.
Ordet "skatt" brukar definieras så att det är pengar som står till mottagarens (statens eller kommunens) fria förfogande, medan en "avgift" pengar som ska användas till något särskilt ändamål. Men som regeringen dribblar med de olika delposterna i arbetsgivaravgiften, så fungerar denna snarare som en skatt än som en avgift.
Vartill de delpost som kallas "allmän löneavgift" tveklöst är en skatt, som bl.a. finansierar Sveriges EU-medlemskap, och därför borde kallas "EU-skatt". Beror den kraftiga höjningen under 2011 på att EU-medlemsskapet plötsligt blivit dyrare eller på att ytterligare än skatt, göms i "avgiften"?
"Konfiskation" är när staten på något annat sätt än genom skatt eller avgift, d.v.s. på ett olagligt sätt, lägger beslag på någons lagliga egendom. Det verkar mycket sannolikt att regeringen har konfiskerat egendom (ekonomiska tillgångar) från a-kassorna. Konfiskation av privat egendom brukar förknippas med kommunistiska diktaturer, och inte med demokratiska regeringar, allraminst moderatledda sådana!
Är Reinfeldt kommunist? Han har ju nu även låtit staten (den kinesiska) ta över SAAB.
**) Arbetsgivaravgiften för egenföretagare kallas "egenavgift". Även egenföretagare betalar avgift till a-kassan. Det finns särskilda a-kassor för egenföretagare.
***) Jag föreslår att;
a) Att den sjuklön, som arbetsgivaren måste betala för de två första veckorna i varje sjukperiod avskaffas helt.
b) Att skadeståndet för ett olagligt avskedande tas ut med en viss procent på hela lönesumman i företaget.
Det är horribelt att en småföretagare, med kanske bara en enda anställd ska betala ett lika högt skadestånd som ett storföretag med flera tusen anställda. För att de pengar, som den avskedade personen får inte ska bli beroende på företagets storlek, kan a-kassan fungera som mellanhand. Summan av de skadestånd som de olagligt avskedande arbetsgivarna betalar till a-kassan ska alltså täcka summa av de eersättningar som a-kassan betalar till de olagligt avskedade personerna.
d) Att det införs ett enhetligt system för hela arbetsmarknaden för de arbetsbetyg, som arbetsgivarna ska skriva. Arbetsbetyget ska ge en verklighetstrogen bild av vilka arbetsuppgifter en arbetssökande kan användas till utan särskild utbildning eller inskolning.
d) Att den, som vill byta jobb, får rätt till ledighet från sin nuvarande arbetsgivare iunder minstt X veckor per år för att provarbeta hos en annan arbetsgivare. Personen har alltså kvar sin anställning hos den förra arbetsgivaren, om han inte blir anställd av den nya arbetsgivaren. Om den förra arbetsgivaren går med på det får provarbetet pågå under längre tid än X veckor. Och kommer då, sett ur den nya arbetsgivarens synvinkel, att fylla samma funktion som de nuvarande provanställningarna.
Branchvisa överenskommelser bör träffas mellan fack- och arbetsgivareföreningar om provarbetsperiodernas längd (branschanpassning), när anställda vill byta arbetsgivare inom samma branch.
e) Arbetslösa, som har ersättning från a-kassan, ska på samma sätt kunna provarbeta hos en arbetsgivare, efter särskilda överenskommelser i varje enskilt fall med arbetsförmedlingen. Den arbetssökande ska ha kvar sin gamla ersättning från a-kassan, om han inte blir anställd efter provarbetet.
f) Man kan möjligen tänka sig ett något sämre anställningsskydd i början av en anställning, så att en uppenbart "felanställd" person kan sägas upp, om han har undanhållit iformation om sig själv. Det ska gälla sådant som gjort att anställningen inte blivit av, om arbetsgivaren haft vetskap om saken. Det ska emellertid inte vara några godtyckliga avsked, utan det ska kunna prövas rättsligt, genom förhandlingar och i sista instans domstol
g) Arbetsförmedlingen blir en förmedling i ordets verkliga bemärkelse.
http://www.dagensarena.se/debatt/hans-backman-fp-arbetsratten-behover-anpassas-till-behoven/
http://www.dagensarena.se/debatt/ylva-johansson-s-forsamringen-av-las-forsvagar-rorlighet-och-omstallning/#comments
Om sanningen ska fram
Jag har postat nedanstående inlägg till Bengts blogg. Föregående inlägg är en längre version. Katoliker håller just nu på och försöker "förstå" Svenska kyrkan. Samtidigt skriver katoliker på sveskkyrkliga bloggar om hur dåligt allting är i Svk, ofta följt att rena undervisningen om vad en kristen ska tro på, exempelvis "vörda" påven som ett slags halvgud. Eftersom texten nu är kraftigt nerkortad finns ingen ursäkt för att inte publicera den. Annars kanske jag skickar en kopia till Burell som exempel på katolsk yttrandefrihet.
Efter att ha följt Bengts blogg under flera år, stärks intrycket att Bengt systematiskt underblåser fraktionsstrider i Svenska kyrkan. De svenska katolikerna tillför inte Svenska kyrkan något gott, utan snarare splittring. Både splittring internt och splittring mellan Svenska kyrkan och påvekyrkan, som internationellt är mycket mer positiv till ekumenik än den svenska delen.
Kyrkan har inte mottagit vigselrätten från staten, utan det är precis tvärtom. Staten har fått uppdraget att registrera ingångna (och upplösta) äktenskap från kyrkan. Detta kan bevisas både historiskt och teologiskt.
Jag har nu lyssnat på en radiointervju mellan Sunnliden och Olle Burell, s-ledamot i kyrkomötet, där Burell mycket tydligt säger att präster viger på kyrkans och inte på statens uppdrag. Vad finns då att bråka om? Sunnliden och Burell har i grunden samma kyrkosyn, åtminstone på den punkten.
Och att medlemmar uppfattar sin kyrka som en folkkyrka, motsäger väl inte att den är katolsk. Begreppen täcker varandra, åtminstone delvis.
Det har bara gått 20 år sedan staten tog över folkbokföringen från kyrkan.
All överhet är av Gud, inte tvärtom.
Man kan inte "lämna tillbaka" något som mottagaren inte äger
Jaha. Så har det varit kyrkomöte, och diskussioner om prästers vigselbehörighet. I en motion föreslås att präster ska ha rätt att "lämna tillbaka" vigselbehörigheten till staten. I en annan motion, som närmast kan ses som en motmotion, föreslås tvärtom att det ska säkerställas att alla präster har vigselbehörighet.
Detta kommenteras på en katolsk blogg, engts blogg. Efter att ha följt Bengts blogg under flera år, stärks intrycket att Bengt systematiskt underblåser fraktionsstrider i Svenska kyrkan.
Ända sedan Sverige kristnades har kyrkan kämpat för att kyrkvigseln skulle bli det enda lagligen erkända sättet att ingå äktenskap i Sverige. Efter att under en längre tid varit rådande praxis uppnåddes målet formellt i den nya lagstiftningen 1734.
Emellertid blev det problem med de katolska prästernas vigselrätt, som före 1873 bara hade gällt utländska medborgare. Det kunde hända att ingen kyrkas präster ville viga till s.k. blandäktenskapet. Därför infördes 1908 borgerlig vigsel för par som hade laglig rätt att ingå äktenskap, men inte ville gifta sig i kyrkan (ateister!) eller ingen kyrka ville viga dem.
Prästers rätt att vägra viga är en grundsten i den svenska rättsordningen och är kodifierad i 1975 års lag om befrielse från vigselplikt för vissa statstjänstemän (präster) och senast i det nya äktenskapsbeslutet 2009.
Det finns alltså ingenting att bråka om, utan tvärtom måste man försvara det juridiskt giltiga kristna äktenskapet, som ju även var Katolska kyrkans ideal för franska revolutionen - och mig veterligt fortfarande är det i länder där den katolska kyrvigseln erkänns juridiskt.
Att katolska präster, med fara för eget liv, fortsatte att viga under franska revolutionen, i trots mot de statliga myndigheterna och utan juridiskt giltighet, ser jag som en självklarhet.
Ändå har vi idag en katolsk lobby som försöker avskaffa kyrkvigslarnas rättsverkningar. Jag beklagar att Svk-prästen Håkan Sunnliden har gått i fällan. Det är i och för sig olyckligt att vigselbehörigheten inte följer automatiskt med prästvigningen.
Jag har nu lyssnat på en radiointervju mellan Sunnleden och Olle Burell, s-ledamot i kyrkomötet, där Burell mycket tydligt säger att präster viger på kyrkans och inte på statens uppdrag.
Att behörigheten prövas av en statlig myndighet, och inte av kyrkan själv, är en icke självklar svensk tolkning av internationell äktenskapsrätt, som måste följas för att i Sverige ingångna äktenskap ska ha internationell giltighet.
Det är det svenska begreppet "myndighetsutövning", som mig veterligt saknar direkt motsvarighet i andra länder ("authorites" är inte samma sak som "myndigheter"), som spökar.
Det är samma idioti som att tågledning ska vara myndighetsutövning och handhas av en statlig myndighet (Trafikverket), och inte av tågbolagen själva, vilket är en väsentlig förklariring till det s.k. tågkaoset.
Detta borde angripas juridiskt över hela fältet och inte genom fraktionsstrider inom kyrkan, där enskilda präster obstruerar genom att "lämna tilbaka vigselrätten".
Det är rent komiskt att Bengt anför som bevis på Svenska kyrkans förfall att kyrkans bekännelseskrifter inte är mer vägledane än de är. Ska de följas till punkt och pricka ska vi göra rent hus med katolicismen.
Ståndpunkten är ju att den påveledda kyrkan, inte Svenska kyrkan, har utträtt ur den universella kyrkan.
De svenska katolikerna tillför inte Svenska kyrkan något gott, utan snarare splittring. Både splittring internt och splittring mellan Svenska kyrkan och påvekyrkan, som internationellt är mycket mer positiv till ekumenik än den svenska delen.
Kyrkan har inte mottagit vigselrätten från staten, utan det är precis tvärtom. Staten har fått uppdraget att registrera ingångna (och upplösta) äktenskap från kyrkan. Detta kan bevisas både historiskt och teologiskt.
Det har bara gått 20 år sedan staten tog över folkbokföringen från kyrkan.
All överhet är av Gud, inte tvärtom.
En sak jag inte kan förstå
En sak som jag inte kan förstå. Juholt har ju inte lurat till sig någon ersättning som han inte haft rätt till. Är det då moraliskt fel att ta emot en ersättning som man har rätt till? Vilken ersättning är det då som man ska avstå från? Detta är vad Håkan Juholt får per månad:
1. Arvode som partiledare: 88000 kr
2. Arvode som riksdagsledamot 56000 kr
3. Ersättning för dubbelt boende 6571 kr
4. reseersättningar mm okänt belopp
Vad är det som säger att han ska avstå från EN DEL av den lägsta av dessa arvoden /ersättningar, och varför just hälften?
Om han ska ersättas för sin andel av den sammanlagda tid som båda vistas i lägenheten, ska han väl erästtas med mindre än hälften?
Om han ska ersättas i förhållandet till sin andel av deras sammanlaga inkomst, ska han väl ersättas för mer än hälften, gissningsvis sådär 90 % av hyran?
Jag kan heller inte förstå varför ersättningen till honom ska reduceras för att hon bor där, när hennes boende inte orsakar någon merkostnad för staten - vilket troligen hade varit fallet om det hade varit en basutrustad lägenhet som tillhandahållits av riksdagen. Vem betalar el och vatten?
Eller är det för att en tidigare straffad person får bo gratis i en ersättningsberättigad lägenhet? Hasde det varit okej annars. Har hon dömts till något slags livsstidsstraff?
Om de i stället hade hyrt en lägenhet i innerstan med 16000 kr i månadshyra, och han betalat hälften, d.v.s. 8000 kr (vilket är det högsta belopp som ersätts av riksdagen), hade det varit mer moraliskt rätt?
Den enda eventuella omoral jag kan se i detta är att hans totala intäkter kraftigt torde överstiga hans totala levnadskostnader, inluderat alla utgifter för som han har för sina uppdrag.
Är det moraliskt rätt att det statliga partistödet ska användas till skyhöga löner till partiledaren? (Moderaterna kan i motsvarande situation skylla på att de får hemliga bidrag från näringslivet, så att de inte behöver använda det statliga partistödet.)
Jag tycker att hela debatten, och inte minst den osakliga argumentationen från vissa före detta socialdemokrater, är att sila mygg och svälja kameler. Och förstås att framställa sig själva som förvaltare av något slags gammaldags arbetarmoral.
I så fall handlar det om, för att använda en teologisk term, fariseism.
Sanningen var ju att många arbetare förr i tiden var hårt skuldsatta i brukshandeln, som ägdes av arbetsgivaren, för sina matinköp, och därför inte fick flytta från orten. För så var det på den tiden. Och efter lågkonjunkturer, när de gått utan arbete, låg de kanske efter med hyran också.
Denna form av livegenskap var något som arbetarrörelsen kämpade mot.
En storviltjägares bekännelser - och hotet mot demokratin
En av storviljägarna var /är K G Bergtröm, kommentator i Expressen, som extraknäcker som politisk expert i TV. Journalister intervjuar journalister, men självklart är det en privilegirad skara som får det privilegiet. I dagens Expressen, 22 /10, skriver KG Bergström:
"Men för att fälla ett sådant storvilt som Carl Bildt krävs flera omständigheter än en skickligt gjord intervju med avslöjande dokumentation.
Det behövs nog flagranta överträdelser av lagar och regler.
Gärningar som strider mot den interna partimoralen.
Och att statsministern kommer fram till att Bildt är en större belastning än tillgång för regeringen.
"
Detta med anledning av en intervju i Svegfors-radion med utrikesminister Carl Bildt om hans oljeaffärer. En skickligt gjord intervju, enligt KG Bergström. Men betyder det att syftet med intervjun var att avsätta Bildt? Och vem har i så fall bestämt det - radionchefen Mats Svegfors (m) eller reportern själv? Skulle en enskild reporter verkligen våga sig på det, utan chefens gillande?
KG Bergström visar dock med sitt ordval ("fälla ett sådant storvilt som Carl Bildt") vad det handlar om för media. Man är verkligen ute för att rasera demokratin och avsätta politiker som om det vore en sport. Och göra sig själva till de verkliga makthavaran över staten.
I grundlagen finns stränga bestämmelser för avsättning av både ministrar och riksdagsledamöter. Partidemokratin skyddas dessutom av grundlagens bestämmelser om föreningsfrihet. Dessa bestämmelser är till för att Sverige ska förbli en demokrati.
Genom sina enastående privilegier genom Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (som inte gäller din och min yttrandefrihet, utan journalisternas) försöker media medvetet att avskaffa den politiska demokratin och göra Sverige till något slags Berloscone-diktatur.
Grundlag mot grundlag. Det kallas lagkonkurrens. Vilken grundlag ska ha företräde?
----
Bergström vill dock inte avsätta Bildt (Hur var det med Juholt?):
http://www.expressen.se/kronikorer/kgbergstrom/1.2598080/k-g-bergstrom-det-blir-svart-att-avsatta-bildt
När i h-e blev det socialdemokratisk lära att alla ska vara lika fattiga?
Denna fråga ställde jag i förrgår på en sosseblogg. Idag fick jag svar från en av de många borgerliga partisympatisörer, (sign Andreas) som häckar i kommentarsfälten på sosse-bloggarna, ivriga att ge väljarna SIN syn på vad socialdemokratisk politik går ut på:
"Lars: 'Och när i h-e blev det socialdemokratisk lära att alla ska vara lika fattiga?'
'Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla' - socialdemokraternas Ernst Wigforss i en motion till vårriksdagen 1928.
Mitt svar följer här:
De borgerliga partierna förvrängde detta till att Wigforss ansåg att fattigdomen var eftersträvansvärd.
Och detta är ju ledmotivet i mediadrevet, -och inte minst Lena Mellins utfall - mot de ledande socialdemokrater, som inte är födda inom överklassen, att de ska leva som "vanligt folk". och att det här finns en särskilt sosse-moral, som är mycket strängare än de moraliska krav som man kan ställa på borgerliga politiker.
1928 var alla arbetare fattiga (jmfr uttrycket "fattig arbetare"), men fattigdomen var ojämnt fördelad inom arbetarklassen. Det var detta som Wigforss ville ändra på, så vitt jag förstår. Försöken att framställa Wigforss som något slags extrem jämlikhetsivrare stöds inte av hans författarskap och politiska gärning.
"Centralt i hans samhällssyn var behovet av visioner, helhetssyn och klassamarbete. Utifrån provisoriska utopier och politisk styrka samverkar arbetarklassen med andra grupper för att skapa ett bättre samhälle. Processen förutsätts vara ständigt pågående. På ett modernt språk kan man säga att socialdemokratin, med Wigforss som främste strateg, kom att under flera decennier styra den politiska dagordningen. Under denna period förvandlades Sverige från ett fattigsamhälle till en ledande välfärdsstat."
http://www.wigforss.org/
Som eklektiker (en person som har ägg från flera hönor i sin korg) var det Wigforss, och inte någon folkpartistisk tänkare, som skapade SOCIALLIBERALISMEN - en ideologi som fp har försökt knycka och göra till sin, men lyckats dåligt med att omsätta i praktisk handling.
Wigforss var för mig ända till de sista månader bara ett namn, men ju mer jag läser om honom desto mer förvånad blir jag av att hans idéer var så lika mina egna. Jag är helt övertygad om att socialdemokratins kris, som nu blivit så uppenbar, började när man efter 1968 började orientera sig bort från Wigforss idéer och mer eller mindre införlivade de vänstersocialistiska idéer (bl.a. att ekonomiska kriser inte kan lösas utan att kapitalismen avskaffas) som Wigforss bekämpade.
Svenskarna är i grunden liberaler. Den klassiska svenska socialdemokratin är eklektisk (en kombination av liberalism och marxism). Det är kanske BÅDE ... OCH som i alltför hög grad lyser med sin frånvaro hos nutida socialemokrater, som är ANTINGEN högersossar (liberaler) ELLER vänstersossar (socialister /marxister)?
Låt inte de politiska motståndarna definiera socialdemokratisk lära! Att alla ska vara lika rika, är visserligen en utopi, men ligger närmare den socialdemokrastiska visionen än att alla ska vara lika fattiga - och Wigforss tryckte ju mycket starkt på behovet av visioner för att uppnå det som är möjligt att uppnå.
Lena Mellin och övriga borgarpresskolumnister ljuger!
(Lena Mellin, som tidigare var nyhetschef på Aftonbladet, är nu chef för samhällsredaktionen och är kolumnist på tidningen. Tillsammans med ansvariga utgivaren Jan Helin har hon lett drevet mot Håkan Juholt. Trots att hon inte är socialdemokrat och skryter med att hon inte ens röstar - och trots att Aftonbladet till 91 % ägs av den privata Skibstedtkoncernen - uppfattas tidningen fortfarande som socialdemokratisk och Lena Mellin som som en socialdemokratisk ledarskribent, som är fast förankrad i socialdemokratisk ideologi. Tidningen kallar sig "oberoende socialdemokratisk". En riktigare benämning hade varit "beroendeframkallande kapitalistisk".)
- - - -
Håkan Juholt är inte den första s-ledare som har tjänat mycket på sitt uppdrag. Ett annat exempel är Göran Persson, som dock - trots att han var statsminister - tjänade mindre än hustrun Anitra Steen, som varit chef för Systembolaget. De statliga företagscheferna ska ju tjäna lika mycket som de privata. Konkurrensen ...
Men det var busenkelt att bygga upp ett drev kring bostadsersättningarna till en person som förutom sin lön från riksdagen på 56000 kr /mån får ett arvode på 88000 kr /mån - från ett parti som har fått göra sig av med en massa medarbetare på grund av valförlusten. Partistödet från staten beräknas ju på det senaste valresultatet.
Kravet att statsministern och oppositionsledaren ska leva som "vanligt folk" ter sig emellertid som en sörgårdsdröm, sedan två ministrar (Olof Palme och Anna Lindh) blivit mördade. Mona Sahlin levde under ständiga mordhot. Och Fredrik Reinfeldt kan inte heller leva som vanligt folk, även om han själv skulle vilja. Enligt uppgift var det f.ö. Säpo och inte han själv som krävde att han ska bo i Sagerska palatset - där även hans fru bor utan att behöva bidra till hyran. Den betalar staten, och är tydligen skattefri. Reinfeldt förmånsbeskattas däremot för vissa ombyggnader och kringarrangemang, som var ett villkor från honom för att öht flytta in.
Att de högst uppsatta politikerna INTE KAN leva som vanligt folk är emellertid ett stort problem ur demokratisk synpunkt. För varje år som går, blir den tiden när de själva levde som "vanligt folk", om de någonsin har gjort det, alltmer avlägsen. Och minnesbilderna från livet som "vanigt folk" blir alltmer inaktuella. Dessutom försvåras kontakten med "vanligt folk" av de ständiga säkerhetsarrangemangen, utan de flesta kontakterna sker med relativt välbeställda partiföreträdare.
De drev som Lena Mellin och andra journalister driver i personligt makt- och girighetssyfte förvärrar givetvis hotbilderna mot ledande politiker.
Likväl anser jag att vi behöver en debatt om de ekonomiska ersättningarna till riksdagsledamöter och andra ledande politiker. Men det ska vara en debatt utan övertoner av FALSK MORAL, vilket inte alls utesluter att även moralaspekter måste diskteras. Jag hoppas kunna återkomma med inlägg i den debatten.
_______________________
Bilden, tagen 1947: Tiderna förändras. Finansminister Ernst Wigforss letar efter taxipengar i sin egen portmonnä. På den tiden kunde höga politiker röra sig fritt bland vanligt folk. Och kunde med egna ögon och öron se och höra vilka konsekvenser deras politik fick för vanligt folk. Men betyder det att de själva levde precis som vanligt folk? Hur många hade råd att åka taxi till vardags? Men de flesta hade väl ändå åkt taxi någon gång i livet, vilket ytterst få hade gjort 1928.
De riktigt fula fiskarna och de andra
"På dörren till lägenheten i Värnamo står både Annie Lööfs och hennes mans namn.
Enligt grannarna är Annie Lööf eller hennes make nästan aldrig i bostaden där hon är folkbokförd.
– Jag har bott här sedan oktober och har sett henne högst tre gånger, säger grannen NN."
Detta står i en Aftonbladet-artikel, som jag hittade på nätet. Jag har ändrat grannens namn till NN. Grannen ska inte behöva skylta som lögnare på min blogg, om det som Aftonbladet skriver inte är sant. Det är ju inte alltid som det som står i Aftonbladet är sant. Den ena av de undertecknade journalisterna heter Mattias Carlsson. Det var han som körde ihjäl elva renar i Lappland, när han ville vara först med någon nyhet om ett mord. Det var han som jagade Littorin över Visby flygplats och krävde att Littorin skulle "tala ut"
Har grannen suttit i fönstret under ett helt år och glott efter centerledaren Annie Lööf? Visar inte detta vilket lättsinnigt förhållande Skibstedt-ägda Aftonbladet har till källkritiken? Och är det inte ett ytterligare övertramp av ansvarige utgivaren Jan Helin att skriva ut grannens namn i tidningen. Man förstår så väl: Om Aftonbladet skulle beslås med lögn så ska de slarviga reportrarna frikännas och grannen får skämmas för sin lösmynthet. Ingen vet hur mycket övertalning grannen har utsatts för.
Om han /hon en är tillfrågad. Aftonbladets reportrar har tydligen varit i Värnamo och läst namnskyltarna på dörrarna. Vilket lyxliv man måste leva som reporter på den tidningen. Snabba bilar....
Jag går stenhårt in för att inte stödja slaskpressen ekonomiskt. Jag vill varken bidra till Skibstedt-koncernens vinster eller till Jan Helins (ansvarig utgivare), Lena Mellins (chef för samhällsredaktionen samt kolumnist) eller Mattias Carlssons ekonomiska förmåner.
Är det inte dags för den mer hedervärda delen av Sveriges journalistkår att visa att den finns, genom att ta hör- och sebart uppmana sina kollegor på Aftonbladet att vägra arbeta under sådana chefer som Helin och Mellin samt vägra samarbeta med sådana kollegor som Mattias Carlsson?
Det går inte för sig att som Jan Helin likna journalister vid ett fiskstim som flyter med strömmen. Journalister är aktiva aktörer, med ett personligt ansvar för vad som står i tidningarna och vad som sägs i radio och TV. Teknisk personal, tidningsbud och lösnummerförsäljare är passiva aktörer.
Utan dem skulle smörjan inte nå läsarna, men de har till skillnad mot de aktiva aktörerna (journalisterna) ingen möjlighet att direkt påverka vad som står i tidningarna.
När Helin skriver på sin blogg att kritiken mot vissa journalister är som "sjömän som klagar på havet" utmålar han ju faktist journalister som en kringsvalpande vätska utan hjärnor.
För detta borde Helin (bildligt talat) få en rungande örfil av en enig journalistkår, med undantag för de riktigt fula fiskarna, förstås.
Det är rent patetiskt att läsa Helins undervisning av allmänheten om hur det "är" inom medivavärlden, som om sakernas tillstånd vore ett naturfenomen och inte något som har skapats av mänkliga viljor av girighet och jakten efter ära och berömmelse.
Det finns många mediala myter som måste avslöjas.
Alla sjukdomar som jag inte har...
Snart ett år har gått sedan jag senast kom akut till sjukhus. Den gången var det inte med ambulans, eftersom vi tänkte att det skulle gå fortare med privatbil. Medan bilägaren parkerade bilen vacklade jag själv in på det stora sjukhusets akutmottagning och såg till min fasa ett välfyllt väntrum, där jag trodde att jag skulle få tillbringa flera timmar. Men jag behövde bara visa mig i receptionen så kom sjukvårdare och la mig på en säng och jag rullades in i de inre environgen där en tatuerad sjuksköterska snabbt tog emot. En läkare skyndade förbi och jag hörde en viskande diagnos, som jag kom att erinra mig flera timmar senare. Den sjukdomen var det, som man redan inledningsvis hade gissat.
Men diagnosen fastställdes först efter många och delvis plågsamma undersökningar. Först måste man utesluta alla sjukdomar som jag inte hade. Sjukdomar som kunde vara riktigt farliga. Jag tänker nu att hade detta varit ett fattigt land i Afrika med svår läkarbrist, där folk ligger och dör i väntrummet, hade man nog inte använt resurserna till att utesluta sjukdomar, utan man hade chansat på att det var den sjukdom som man misstänkte från början, och satt in behandling.
Det behövs nog inte så mycket utbildning för att känna igen de vanligaste symtomen på de vanligaste sjukdomarna. Med lite rutin av sjukhusarbete lär man sig kanske också att även känna igen typiska symtom på relativt ovanliga sjukdomar. Anledningen till att läkare måste ha så lång utbildning är kanske för att de ska veta vilka farliga och ovanliga sjukdomar som har samma symtom som de vanligare och ofarliga sjukdomarna.
Man läser då och då om läkare som fått varning eller erinran för att de har skickat hem patienter, som fått fel diagnos, och sedan har patienterna dött. Jag kom själv in under eftermiddagen men fick inte den defintiva diagnosen förrän vid midnatt. Under tiden hade flera specialistläkare tittat på mig och uteslutit att jag inte hade nåpon av de sjukdomar som just de var specialister på.
Efter en hemsk natt, där jag fick ont av att röra mig det minsta, kom så en professor med ett gäng läkarstuderande. Professorn berättade att det var en väldig tur (!) att jag hade drabbats av denna sjukdom, för nu kunde han visa sina studenter vilka symtom som det är lätt att missa om man är läkare.
Nej, någon livsfarlig sjukdom hade / har jag inte (om jag inte efter nämnda sjukhusbesök har drabbats av en ny sjukdom som jag inte känner till), däremot (troligen) en livslång sjukdom. Det händer att denna sjukdom liksom ebbar ut, men det brukar ske inom de första måndaderna, om det sker. Och nu har det snart gått år, med ett förtretligt handikapp.
Utesluta, utesluta, utesluta ... alla sjukdomar som jag inte hade / inte har.
På samma sätt kan det faktiskt vara med juridiken. Åklagaren kunde till slut utesluta att Juholt hade brutit mot någon regel. Det vågade Juholt själv inte utesluta, när han satt och sa att han hade gjort fel. Detta var kanske inte så taktiskt, för det har satt en väldig fart på ryktesspridningen, att nog måste han väl ändå ha gjort något fel. Det krävs ibland en hög juridisk kompetens för att utesluta att ett brott har begåtts - liksom det ibland krävs hög medinsk kompetens för att utesluta livsfarliga sjukdomar.
Inom "journalistikens" värld utesluts hart när ingenting. Man kan inte sälja lösnummer genom att utesluta skandaler. Och med tanke på att Juholt har varit just journalist i sitt tidigare yrkesliv, så är det givet att han saknat erfoderlig kompetens för att själv utesluta att han har gjort något brottsligt.
Vem bestämmer vad som ska stå i tidningen?
Det finns många förenklingar, och en av de är att det inte alls skulle vara något mediadrev. Hur kan man säga detta, när drevet startades av Aftonbladet, som hänvisar till "läckor" inom s? Tidningen har nu ljugit så mycket, så att man kan fråga sig om det "läckor" i egentlig bemärkelse, eller uppförstorade rykten.
Aftonbladet, som kallar sig "oberoende socialdemokratisk" seglar under falsk flagg. Den norska Skibstedtkoncernen var till 1989 ett familjeföretag, då det ombildades till aktiebolag. Företaget äger idag tidningar och andra medieföretag i över 30 länder. I Norge äger företaget de stora tidningarna Verdens Gang och Aftenposten samt bl.a Stavanger Aftenblad och Bergens Tidende.
I Svereige äger Skibstedt Svenska Dagbladet (troligen 100 %), Aftonbladet 91 % och Metro 35% samt en mängd mindre mediaföretag, bl.a. internetmedier. Redan 1996 förvärvade Skibstedt 49,9 % av aktierna i AB samt i mitten av 2009 ytterligare 41,1 %. LO äger fortfarande 9% och har genom avtal med Schibsted fortfarande rätt att bestämma vem som ska vara chefredaktör för ledar-, debatt- och kulturavdelningen. (Uppgifterna från Wikipedia).
Tidningen har således två chefredaktörer, vilket betyder att Skibstedts ägare bestämmer över nyhetsavdelningen på samma sätt som ägarna till de öppet borgerliga tidningarna. Lena Mellin var tidigare nyhetschef och är numera "kolumnist". Hon var t.f. ansvarig utgivare under Littorin-affären.
I resten av landet, utanför Stockholm sker en anmärkningsvärd och snabb koncentration och monopolisering av tidningsmarknaden. Familjeägda Västmanlands läns tidning är idag moderbolag för flera tidningsföretag i Uppland, Dalarna, Närke och Östergötland. VLT har länge haft en monopolställning i Västmanland.
En mängd s-tidningar har under de senaste decennierna antingen lagts ner eller köpts upp av (och i flera fall sedan lagts ner) av de borgerliga konkurrenterna. Detta innebär att vi har en borgerlig dominans av inte tidigare skådat slag, som dessutom är koncentrerad till ett fåtal huvudägare, på den svenska mediemarknaden.
SVT, som vid starten 1925 hette Radiotjänst, är inget statligt företag och har aldrig varit det. Radiotjänst kontrollerades från början av pressen och har från starten haft en av statsmakterna gynnad ställning (länge monopol). Företaget har ganska nyligen ombildats till tre bolag (SVT, SR och UR) som ägs av en förvaltningsstiftelse, som kontrolleras av riksdagsmajoriteten.
Det mediedrev som vi nu ser mot s-ledaren är ett nytt fenomen i Sverige, även om vi såg en föraning om vad som skulle komma under Littorin-affären. Men eftersom det då var en borgerlig politiker, som skulle fällas, var enigheten inom medievärlden inte total. Ordern inom den öppet borgerliga delen kan sammanfattas med:
1) Om Littorin är oskyldig så ska sanningen fram.
2) Om Juholt är oskyldig till detta så får ni hitta på något annat skit mot honom.
Det är otroligt naivt att tro att inte samma sak hade drabbat vem som helst som hade varit s-ledare.
Om Juholt verkligen är så dålig...
Det mest komiska är att någon kan inbilla sig att sossarna i godan ro kan föra ut sin politik om bara Juholt går. Det har ju blivit en ren sport bland politiska journalister att avsätta ministrar till höger och vänster. Nu är man alltså ute efter den person, som för bara en dryg vecka sedan var tippad som vår nästa statsminister.
Av två motstridiga utsagor är minst en osann.
1. Kontradiktoriska motsättningar, där det ena alternativet utesluter det andra.
2. Komplementära motsättningar, där de till synes motstrida alternativen utgör delar av samma helhet (två sidor av samma mynt). Den typen av motsättningar har jag en rik erfarenhet av sedan 18 månader tillbaka.
I frågan om Juholts bostadsersättningar så är det verkligen ett vimsande hit och dit. En del av hans tidigare vänner har vänt honom ryggen, eller snarare huggit honom i ryggen. En annan del av hans tidigare vänner har gjort till om med igår ett stort nummer av att han har erkänt att han har gjort fel.
Nu har båda vän-kateogrierna tystnat. Den dominerande nyheten idag, åtminstone på s-bloggarna, har varit att Juholt inte har gjort något fel.
Fel pudel?
Politikernas personliga ansvar. Håkan Juholts möjligheter att reda ut krisen handlar inte bara – eller ens främst – om vad som varit lagligt eller i fas med riksdagens regelverk. Det handlar i stället om möjligheterna att ta steget från skam till skuld. Om Juholt trovärdigt kan visa hur han ser på sitt personliga ansvar, få sin begäran om förlåtelse att tas emot som genuin och få löftet om bättring att framstå som ärligt, kan han till och med gå stärkt ur denna svåra kris, skriver Peter Weiderud, ordf för kristna socialdemokrater, på DN Debatt:
Men Weiderut gör flera grundläggande fel. Han blandar ihop religion och politik på ett osamkligt sätt. Svenskarna är överlag inget religiöst folk, och hur som helst kan inte folket sätta sig i Guds ställe och utdela förlåtelse.
Det är däremot riktigt att det inte finns några felfria människor och att inte ens partiledare är syndfria. Men det är lite väl magstarkt att Juholt ena stunden förväntas vara hela partiets frälsare för att i nästa stund vara ångerfull syndare.
Frågan är i stället om inte Juholt har satt krokben för sig själv genom att lyssna på slika råd. Jag hörde intervjun med honom där han bekände sin svåra synd genom att ständigt upprepa att han hade gjort fel, att det var hans fel, att han inte skyllde på någon annan, att hela ansvaret var hans, att han inte hade tagit sitt ansvar osv.
Ju mer intervjun framskred desto mer irriterad blev jag över att han aldrig lyckades kläcka ur sig vilken bestämmelse han hade brutit mot, det började alltmer likna syndabekännelsen i kyrkan: "Jag är skyldig till mer synd än jag själv förstår". Partifolkets reaktioner har följt klassiska teologiska stridslinjer om lag eller nåd, dvs om vi tror på en straffande eller förlåtande Gud.
PR-konsulter är experter på PR och inget annat. PR-konsultens strategi, som följts av Juholt, har varit att Juholt inte i eferhand ska ertappats med att ha ljugit till sin egen fördel. Vilket han riskerat att göra om han hade förnekat att han gjort fel. I stället har han ljugit till sin egen nackdel. Han har sagt att han har gjort fel utan att någón har överbevisat honom om att han har gjort fel.
Därmed inte sagt att han har ljugit medvetet. När alla pekar på en och säger Du har gjort fel, fel, fel, är det risk att man börjar tro att man faktiskt har gjort fel.
Och det är rena dumheterna att en riksdagsledamot skulle hinna läsa igenom allt, vare sig det nu gäller regelverk som man själv har att följa eller beslut om rikets framtid. Hur många ledamöter läser igenom alla handlingar till kommunfullmäktige-mötena, som dock är betydligt tunnare än de propositioner (ibland på flera tusen sidor) som riksdagen ska ta ställning till.
Själv har jag läst igenom relevanta delar av regelverket och inte lyckats hitta någon bestämmelse som Juholt kan antas ha brutit mot. Men jag kan förstås ha fel. Ingen människa är, som bekant, ofelbar. Men vi är i så fall en snabbt växande skara personer som har fel.
Peter Johansson skriver på sin blogg Röda berget att Juholt kanske har brutit mot någon "underförstådd" regel. Jag undrar om inte denna "underförstådda" regel är ett påhitt av den socialdemokratiska propagandamaskinen för att framställa den nya centerledaren Annie Loof i dålig dager. Att den egna partiledaren kunde bli offer för samma lögn tänkte man inte på. (Vilket visar att Juholt inte var tillfrågad.)
Ledarskribenten Hanne Kjöller på DN erkänner att det har saknats grund för påståenden på ledarplats i DN. Man har litat på mytomanen i Aftonbladet.
Frilansjournalisten Ingemar Lindmark skriver: "PR-experter menar att Juholt gjort en bra pudel. Men frågan är om inte avbönen 'jag har gjort fel' var onödig. 'Jag har tagit del av reglerna som säger att om man är två som bor i samma lägenhet så utgår halv ersättning'. Men vilka regler, det borde s-ledaren berättat om han varit en skickligare krishanterare. Pudeln satt kanske fint politiskt, men juridiskt...?"
http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/10/s-ledaren-kritiseras-p-felaktiga-grunder
