Papperslös i Pakistan
Denna kravlista är ett absolut minimum av mänskliga rättigheter för svenska medborgare:
1. Rätt att resa in i vilket land man vill utan visum.
2. Rätt att stanna i landet så länge man vill.
3. Rätt att delta i väpnade aktioner mot landets regering, samt polisstationer och militärförläggningar. .
4. Rätt att åtnjuta alla rättigheter som tillkommer landets egna medborgare. Om landets egna medborgare inte har tillgång till fri sjukvård, ska svenskar ha det i alla fall.
5. Om en svensk, som deltar i väpnade aktioner i andra länder utan att bära föreskrivna militära uniformspersedelar, blir tillfångatagen ska han skickas tillbaka till Sverige, med rätt att omedelbart återvända som turist utan föreskriven visering. Detta är det enda fallet, då en svensk får utvisas från något annat land.
6. Rätt att anlita advokat Peter Althin i alla konflikter med landets myndigheter. Landets egna advokater kan man ju inte lita på. De har ju i varje fall inget att säga till om vad gäller den svenska utrikespolitiken.
Fredspris
Om det funnes ett musikpris, ska jag ha det, eftersom jag har skänkt bort min gamla blockflöjt. Lite mindre oljud i världen.
Sverige valde en ny kung i början av 1800-talet, en riktig krigare. Nu skulle Finland återtas, tänkte svenskarna. Men de som tänkte så alltför hörbart, satte den nye kungen i fängelse. Stilenligt hade han inlett sin bana som svenskt statsöverhuvud med att kasta in den svenska armén i kriget mot sitt eget förra hemland. Med minimala svenska förluster, ty den nye kungen var en försiktig general, fick Sverige vara med och diktera fredsvillkoren. Och vilken fred, det blev. I augusti i år firade vi 200-årsminnet av det sista slaget på svensk mark. Och om fem år firar vi 200-årsminnet av just det slag, som gav oss denna långa fred.
Redan under sin tid i fransk tjänst hade Bernadotte gjort sig känd för att hellre försvara det som han redan hade erövrat, i stället för att göra nya erövringar. I det avseendet var han Napoleons motsats. Napoleon fick ett snöpligt slut, men Bernadotterna sitter alltjämt säkert på Sveriges tron.
Frågan är dock hur Obama ska vinna krigen, så att det verkligen blir fred i världen. Kd:s rättspolitiska talesman Peter Atlhin är indignerad för att hans klient Mechti Ghezali har anklagats för terrorism för att sedan skickas tillbaka till Sverige utan att anklagas för något annat än brott mot de pakistanska visumreglerna. Den pakistanska armén förbereder en storoffensiv mot det område på gränsen till Afghanistan, som Ghezali och hans sällskap var på väg till, ett område som kontrolleras av talibanerna. Mest varje dag dödas tiotals pakistanier i talibanernas olika terrordåd.
Och i Afganistan har nu en tredje svensk FN-soldat sårats i strider med talibanerna. Athin får väl tala med sina partikamrater i regeringen. Skicka in de svenska FN-soldaterna i Pakistan, med order att gripa den pakistanske inrikesministern och ställa honom inför svensk domstol för brottet falsk tillvitelse mot Ghezali.
Denna Ghezali är verkligen otursförföljd. Förra gången har var utomlands råkade han spela fotboll helt ensam på ett slagfält. Och nu har han uppträtt som papperslös flykting i ett land, som står på randen till inbördeskrig. Vem vill inte fly från den svenska tristessen? Inte ett riktigt krig på svensk mark under hela 200 år!
Varför inte skicka Althin till Pakistan som medlare mellan talibanerna och den pakistanska regeringen?
Priset för en friskförklaring. Levi Pethrus hos prof Gadelius
Bakgrunden var att en nyfrälst person hade erkänt för Levi Pethrus att han hade stulit, och uppmanats av Pethrus att ange sig själv till polisen. Det är nära nog ett symtom på psykisk sjukdom att erkänna brott som man inte har begått. Så polisen skjutsade mannen till Långbro mentalsjukhus. Varifrån han plockades ut av Levi Pethrus framför näsan på läkarna, som på order av polisen hade diagnosticerat mannen som psykiskt sjuk. Det var så Gadelius såg psykiatrins uppgift. Att ställa upp med falska diagnoser i statsnyttans tjänst. Precis som sovjetpsykiatrikerna 50 år senare.
Jag har en helt annan tolkning än Enqvist av mötet mellan Pethrus och Gadelius. Jag tror att Gadelius gjorde klart för Pethrus, att han hade makt att bura in Pethrus på livstid på mentalsjukhus, om Pethrus fortsättningsvis ifrågasatte psykiatrins diagnoser. Pingströrelsen fick hållas, om den strikt höll sig till det religiösa.
Religiösa vanföreställningar - en sjukdom?
Jodå, det finns en bok om psykiatrimissbruket i Sovjetunionen, Blomberg: Opposition - en sinnesjukdom? Den är bra. Låna! De sjuka var de religiösa, de oppositionella och vanliga kriminella. Enligt den officiella ideologin hade den framskridna sovjetstaten nått socialismens högsta stadium, varför det inte längre fanns anledning till någon politiskit opposition. Inget fanns längre att opponera sig mot. Religionen hade spelat ut sin roll.
Kriminaliteten i kapitalistiska samhällen kunde förklaras med där rådande klassförtryck (känns argumentet igen?), och därför borde all kriminalitet ha upphört i ett samhälle som nått socialismens högsta stadium. Förekomsten av religion, politisk opposition och kriminalitet i ett sådant samhälle, kan alltså inte bero på något fel i samhällsstrukturen, och därför endast förklaras med en sjukdom hos individen själv.
Det är ju precis så ledande kristdemokrater i Riksdagen, kommuner och landsting ser saken, men med den skillnaden att det nuvarande kapitalistiska samhället är lika felfritt som sovjetsamhället under socialismens högsta stadium var enligt de kommunistiska ideologerna. Alla sociala eller andra problem beror på en sjukdom hos individen själv.
Det är sjukvårdens uppgift att fängsla och medicinera dem, som exempelvis inte får matpengarna att räcka till sedan regeringen har sänkt deras inkomster. Det är därför inte så lite förvånande, att ministrarna Göran Hägglund och Maria Larsson, båda kd, nu vill skingra fördomarna om de psykiskt sjuka. Börja med det egna partiet!
Och som bekant är SSPX (Pius den tiondes prästbrödraskap) något slags utbrytargrupp i Katolska kyrkan. En av de fyra SSPX-biskoparna, Richard Williamson har i en intervju i svenska Uppdrag Granskning i det närmaste förnekat förintelsen av judar i Nazityskland. Detta är rent kriminellt - det är straffbart i Tyskland och många andra länder, dock ej i Sverige. Är Williamson sjuk - eller har han helt enkelt fel? Har han rentav begått en kriminell handling, genom det ha sa i programmet? Är han sjuk, eller bara kriminell? En katolsk läkare i Sverige, har skrivit på sin blogg att Williamson uppfyller diagnoskriterierna för en psykisk sjukdom, men har fått mothugg av både mig och många katoliker.
En ung katolik frågar t.ex. om läkaren brukar diagnosticera personer, som han inte ens har träffat. Jag tycker att det väldigt mycket liknar det amatörmässsiga diagnosticerandet, som man ofta ser hos kristdemokratiska politiker. Jag har skickat in två kommentarer till läkarens blogg. Han har dock raderat både sitt eget inlägg och samtliga kommentarer. I debatten om vårdslöst diagnosticerande, med anledning av de fördomar om psykiska sjukdomar, som har luftats av Dagenss chefredaktör Elisabet Sandlund, kan dock mina kommentarer i Williamson-debatten vara av intresse. Mina två kommentarer följer här:
I.
Alla som inte passar in i den frikyrkliga (i detta fall: katolska) mallen ska alltså sjukförklaras? Kanske fråntas yttrandefriheten?
Bakgrunden till detta var att en hävning av exkommuniceringen kunde förutses minst ett halvår i förväg. Påvens fiender inom kyrkan hade alltså gott om tid att hitta något komprometterande. Misstankarna faller direkt på en tidningsredaktör i Göteborg. Men det handlar inte om något som var känt i västsvenska journalistkretsar, utan snarare i Katolsk visions amerikanska motsvarighet. Vad man fick fram var alltså att Williamsson hade ifrågasatt omfattningen av Förintelsen i en predikan, som han håll i Montreal för nästan 30 år sedan. Märkligt att det inte har använts mot Williamsson och SSPX innan någon tipsade Ali Fegan i Uppdrag Granskning.
Fegan lurade Williamsson i en fälla, att spetsa till lite. Vad Williamsson inte visste, är att sådant som accepteras i andra länder, särskilt Frankrike, uppfattas som rasism i Sverige. Som gammal kolonialmakt är Frankrike ett ovanligt rasististiskt land, där det mesta i den vägen kan sägas utan att mötas av invändningar. Och Frankrike är ju även SSPX' ursprungsland. Har läkaren några belägg för att Williamsson skulle ha svårt med interaktionen i sina egna sammanhang?
II.
Skulle vara intressant med en diagnos på redaktör Gelotte. Paranoid schizofreni med religiöst färgade vanföreställningar om påven???
När jag läser detta kommer jag att tänka på Viktor Wigert, jude och professor i psykiatri. Jag har läst hans lärobok i psykiatri från 1930. Pingstvänner är bara gränspsykotiska får vi veta, och kan utföra enklare arbeten. Manliga patienter tror att de är ärkeängeln Gabriel och kvinnliga att de är Guds moder jungfru Maria. Man blir väl kallad antisemit, om man kallar Wigert för "den judiske hämnaren". Men är det inte märkligt att religiöst färgade psykiska sjukdomar hos judar lyser med sin frånvaro i Wigerts bok, som kommit att prägla svensk psykiatri under årtionden?
Finns det inget som heter differentialdiagnos? Finns det inte kontraindikationer, som ska uteslutas när man ställer diagnos? I det ena fallet handlar det om andra sjukdomar eller symtom på missbruk, i andra fallet om icke-sjuka förklaringar till en persons beteende.
Anledningen till att jag skrev om "alla som inte passar in i den frikyrkliga (i detta fall: katolska) mallen" är att jag mött detta amatörmässiga diagnosticerande hos exempelvis en person med frikyrkobakgrund som har nominerats av kd till nämndeman i länsrätten - samma uppdrag som jag nu har.
Hon är ej längre nämndeman, varför jag kan skriva om saken. Jag har mött detta oseriösa diagnosticerande hos andra kd-are också, exempelvis ett kd-landstingsråd, som enligt egen utsago hade fått en komplett läkarutbildning på socialhögskolan och minsann kunde skilja mellan somatiska och psykiska sjukdomar! Han upprepade som ett mantra "Man reagerar med kroppen." Alla sjukdomar är psykiska. Den frikyrkliga hämnaren?
Som nämndeman i länsrätten ser man ju hur patienternas beter sig i rätten och får höra vilka diagnoser de har. Voila, detta beteende stämmer in på denna diagnos! Alla, som själva har den rätta tron, kan lätt lära sig att ställa diagnos på andra!
Alla katoliker har paranoida vanföreställningssyndrom om Gustav Vasa. Jag som har läst svensk historia vet att katolikerna har fel, alltså är de sjuka! Inte bara biskop Willianson alltså. Vem som är sjuk, beror kanske på vem som ställer diagnosen?
______
Anm: Gert Gelotte är katolik och ledarskribent i Göteborgs-Posten. På ledarsidan i GP och genom sitt nätverk Katolsk vision driver han en kampanj mot påven och mot den katolska sexualmoralen. I en ledare i GP har han lancerat tryckkokarteoremet. Det går ut på att män som inte har regelbundet sex kan förvandlas till exploderande tryckkokare, så att deras sexualitet pyser åt fel håll. Så att de har sex med personer av samma kön, exempelvis. (Men det är väl snarare en slutsats som GP-lasaren drar av det som Gelotte har skrivit, ån något som Gelotte har skrivit själv. Så skulle inte en politiskt korrekt ledarskribent skriva idag, kanske för 15 år sedan.)
Om det är en sjukdom att inte hålla sig till de etablerade dogmerna i den kyrka eller stat, som man tillhör, så är Gelotte mycket sjuk. Men å andra sidan så är ju katolicismen en minoritetsreligion i Sverige. Så det kan tvärtom vara så att Gert Gelotte är den enda svenska katoliken som är riktigt frisk.
_______
Överskattningen av den egna diagnostiska förmågan är mycket stor bland kristna i Sverige. Efter att ha mött psykiskt sjuka, som dömts till tvångsvård, kan en nämndeman se att någon är sjuk på exempelvis hans klädsel. En socionom, som är landstingråd för kd, kan ställa somatisk differentialdiagnos på vilken patient som helst. Och en katolsk läkare kan ställa en exakt diagnos på en person som han inte ens har träffat, och vars eventuella journal han inte har läst.
Enligt den amerikanska diagnoshandboken DSM-III är facklig verksamhet, religiös tro och homosexualitet sjukdomar, om de medför subjektivt lidande för patienten. Och jag som trodde att det eventuella subjektiva lidandet beror på omgivningens reaktioner och inte på den fackliga verksamheten, den religiösa tron, eller den homosexuella läggningen i sig! Det här med orsak och verkan är tydligen svårt, även för högutbildade läkare. Men det är klart att sådana diagnoser gillas av såväl arbetsgivare som politiker, som med diagnosernas hjälp kan skylla kritik mot sig själva på något "fel" hos den som kritiserar.
Vem som helst kan se att Elisabeth Sandlund är psykiskt sjuk.
En av de tongivande journalisterna inom området journalistgjorda diagnoser, Åsa Moberg, skrev för snart tio år sedan i Aftonbladet: "Taxichauffören, brevbäraren, alla kan se att något är fel, alla, utom anställda i psykiatrin." Åsa försökte inte ens maskera sin "vårdideologi" med att skriva "sjuk". I stället skrev hon rakt på sak att alla kan se att något är "fel".
I sin bestseller Adams bok, beskriver hon hur hon saboterade Adams föresats att försöka bli kvitt sitt svåra beroende av amfetaimin och alkohol, hur de söp på restaurang, hur de söp hemma. Att hans egen konsumtion av amfetamin och alkohol kunde vara orsaken till hans drogbereonde, diskuterar hon inte ens. Hon beskriver hur hon hotar en psykiatriker med att hon är journalist. Om inte Adam får en psykiatrisk diagnos och blir tvångsvårdad på psykkliniken under 1 maj-helgen, ska Åsa hänga ut psykiatrikern i media. Åsa skulle hålla tal på Socialdemokraternas 1 maj-möte och ville inte bli störd av sin sambo. Därför måste psykiatrin ställa upp med en diagnos. 1 maj-sjukan!
Psykiatrins historia är fullsmockad med falska diagnoser, som snicrats ihop av korrumperade läkare i makthavarans tjänst. Det väckte visst uppseende i omvärlden när en av Sovjetunionens högsta militära chefer, general Grigorenko, samt atomfysikern och nobelpristagaren Sacharov låstes in och drogades ner under diagnosen "paranoid schizofreni" för sin kritik av den sovjetiska statsledningen. Få vet att diagnosen är made in USA och avsedd för amerikanska kommunister. När detta avslöjades ifrågasattes psykiatrin som vetenskap, intill ett totalt förnekande av de psykiska sjukdomarna. Diagnoserna är bara etiketter på personer, beteende och åsikter som ogillas av makthavarna, har det sagts. Och det verkar ju skumt att mentalsjukhusen sköt som svampar ur jorden i Sverige, när det blev förbjudet att hålla folk i fängelse utan att de hade begått en handling, som var straffbar enligt lag. Detta skedde genom strafflagsreformen 1865.
Det torde vara en ganska vanlig åsikt bland journalister, som var aktiva samhällskritiker under 1960- och 1970-talen att psykiska sjukdomar är en myt, och att psykiatrins diagnoser är till för politiska syften. Om så är fallet, borde ju detta psykiatrimissbruk bekämpas. Men det finns de som vänder på resonemanget, och menar att det psykiatrimissbruk som var särskilt tydligt i Sovjetunionen, är ett fullt legitimt redskap för politiska syften. Detta synsätt emellertid inte begränsat till (före detta?) vänsterradikala journalister. Det är mycket utbrett inom nykterhetsörelsen, bland kd-politiker och straffrättsliberaler. Och en sådan är ju rättspolitisk talesman för kd. Som är ett drivande parti i kampen för att avskaffa livstidsstraffet för de grövsta brottslingarna.
Om man frågar motståndarna till fängelsestraffet vad man ska göra med återfallsförbrytarna, blir svaret mycket ofta lite svävande att de ska tas om hand inom sjukvården, oavsett om de är sjuka eller ej. Och samma svar får man från motståndarna till tvångsvård för missbrukare, vad man ska göra med de våldsbenägna missbrukare som vägrar frivillig vård. Man ska alltså ta ner skylten "fängelse" och sätta upp skylten "sjukhus" i stället!
Skillnaden mellan de vänstervridna och de kristna straffrättsliberalerna - som ofta har rent högerextrema åsikter i finans- och fördelningspolitiska frågor - är att de vänstervridna, precis som Åsa Moberg, kan kosta på sig ett erkännande av vad det handlar om: Falska diagnoser. Medan de kristna straffrättsliberalerna hamrar fast allt allting som är "fel" också är "sjukt", beror på en sjukdom. Och då kan de motivera sina krav på upprensningsaktioner i värsta fasciststatsstil mot icke-kriminella normbrytare, med att det är synd om dem, att de är sjuka och vårdbehövande.
Och normbrytare är man om man tar upp fyra platser i en tunnelbanevagn. Det finns massor med beteenden, som inte alls är så trevliga. Det gäller säkert Elisabeth Sandlund också! En del uppför sig så illa, så att de borde dömas för förargelseväckande beteende. Men hela "strafftänkandet" är ju fel, enligt våra vårdfascister! Jag hävdar tvärtemot att det finns mycket som är fel, men inte sjukt.
Och hur sjuka är egentligen de psykiskt sjuka?
>"Efter min ledare i fredags om attityden till och vården av människor med psykiska sjukdomar kom ett mejl från en Dagenläsare med personliga erfarenheter. Så här skriver hon:
"Kvinnan som du mötte kanske har förtvivlade anhöriga som gång på gång försöker få sin mamma/syster/dotter inskriven på någon klinik, men hej hopp så skrivs de ut igen. Så var det med min syster. Efter sex självmordsförsök av olika allvarlig grad dog hon. Under tiden höll vi andra - syskon och föräldrar - på att bli helt sjuka vi också av alla konstigheter som hände kring henne hela tiden. Kanske kan något du skriver vara ett upprop om påminnelse av att 'vården' för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
En viktig påminnelse om att nedmonterad psykvård inte bara drabbar de sjuka utan också människor i deras närhet."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=189169
Här visar Elisabeth Sandlund upp verkligt grova vanföreställningar. Paranoid schizofreni? Hon lägger visserligen i en anonym mailskrivares mun, men hon citerar det utan förbehåll: "Vården för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
Det förekommer säkert, men hur vanligt är det? Och är psykiatrin verkligen "nedmonterad"? Det är väl snarare så att de "mer ömmande" fallen, missbrukare och kriminella, har stulit både diagnoser och resurser från dem som psykiatrin är till för.
Minst tiotusen grava missbrukare, som måste ha institutionvård för att bryta sitt beroende, får inte plats i den slutna missbrukarvården. Beror det på platbrist? Inte alls. Vårdhem läggs ner för att man inte får vårdtagare till alla sina tomma platser. Kommunerna vill inte betala. De försöker skjuta över kostnaden för missbrukarvården på landstinget och sjukvården. Idag finns inte ens kö till den slutna missbrukarvården. Socialnämnden kan ta beslut om tvångsvård av en missbrukare på förmiddagen, och under eftermiddagen samma dag sitter missbrukaren på närmaste låsta behandlingshem.
I detta läge driver bl.a. Elisabeth Sandlund en kampanj, som får till följd att psykiskt sjuka skickas hem i förtid för att bereda plats på psykkliniken åt någon helvild missbrukare. Som snart kommer att skrivas ut, när det har konstaterat att han inte har någon psykisk sjukdom, utan att det exempelvis handlar om en snedtändning på fultjack. Med följd att "vanligt folk" är rädda för de psykiskt sjuka, som är de verkligt utstötta i dagens samhälle.
Hur kan en chefredaktör och ledarskribent i en kristen tidning, tillåta sig att skada ett helt kollektiv genom att vräka ur sig helt onyanserade skildringar och fördomar? Något är fel, alltså sjukt, hos Dagens chefredaktör!
Elisabeth Sandlund har utseendet mot sig. Alltså är hon sjuk.
"För ett antal år sedan beslutade sig landstinget i Dalarna för att låta en psykiatrisk öppenvårdmottagning ha sina lokaler i samma hus som den lokala vårdcentralen i Gagnef. Personalen var från början ganska skeptisk. Hur skulle de kunna ta hand om alla svårt psykiskt sjuka och kanske våldsamma personer som skulle samlas i väntrummen? Döm om alla inblandades förvåning när det visade sig att majoriteten av patienterna på den nyöppnade psykiatriska mottagningen var exakt samma patienter som redan hade gått till vårdcentralen i många år. Det var samma personer som sökte för värk i leder i den ena delen av huset och för nedstämdhet i den andra."
I sin ledare i Dagen i förra veckan, spädde Elisabeth Sandlund på fördomarna om vilka de psykiskt sjuka är. Följden blir att de förväxlas med människor som uppför sig illa, missbrukare och kriminella. Medlemmar i Svenska Journalistförbundet har ägnat sig åt detta i flera år, speciellt Stockholms-journalister. De har riktat förfölelse mot en utsatt grupp i samhället för att tjäna pengar. Exempelvis skrev DN att den Äkeshovsämannen, som slog vilt omkring sig med ett järnrör och dödade en man på Åkeshovs tunnelbanestation, hade blivit avvisad från en psykiatrisk mottagning, att han var en av de psykiskt sjuka som inte fått vård. Jag ringde upp ledarskribenten Barbro Hedvall och sa att han hade blivit avvisad från Beroendecentrum. Hedvall svarade att enligt tidningens definitioner är Beroendecentrum en "psykiatrisk verksamhet".
Det är alltså ledarredaktionerna - och inte Socialstyrelsen - som bestämmer diagnoserna och avgör kategoriindelningen av vårdtagarna! Åkeshovsmannen hade drabbats av akut alkoholförgiftning, sedan levern slagits ut så att den mängd alkohol som nådde hjärnan hade mångdubblats. DN hade avsiktligt undanhållit sina läsare den informationen, i avsikt att fakta inte skulle störa journalisternas krig mot de psykiskt sjuka.
Ett annat exempel är journalisten Åsa Mobergs "Adams bok", som handlar om hur det är att leva tillsammans med en "psykiskt sjuk" person. Den börjar med att Adam, i jakten på amfetamin skär sönder sin värdinnas möbler och blir hemlös, träffar Åsa, går med i Anonyma Alkoholister, men sitter och råsuper tillsammans med Åsa - och hur Åsa hotar en läkare med att hon minsanna är journalist - för att få Adam intagen på en psykiatrisk klinik under psykiatrisk diagnos. Åsa ska nämligen hålla tal på Socialdemokraternas 1 maj-demonstration, och vill inte bli störd av den berusade Adam, sedan hon själv saboterat hans försök att bli kvitt beroendet genom AA.
Nu skriver kd-ministrarna Hägglund och Larsson i DN att förbättring och utveckling inom psykiatriområdet kommer inte kommer att leda särskilt långt om vi inte samtidigt förändrar attityden till personer med psykisk sjukdom:
"Vi ser tecken i samhället på att psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning leder till att personer inte släpps in i olika sammanhang. Detta kan i sin tur bidra till att en person med psykisk funktionsnedsättning upplever sig ha små chanser till att utvecklas, känner sig ovälkommen och inte blir delaktig i samhället."
Även en blind höna kan hitta ett korn. Och det här var ett verkligt guldkorn. Tiotusentals psykiskt sjuka hålls kvar i sina sjukdomssymtom av det utanförskap som fördomarna leder till. Men det är inte bara de, som har en psykiatrisk problematik i botten, som drabbas. Utan även alla som diagnosticeras som psykiskt sjuka på grund av utseende eller tillfälliga händelser, eller för att man är en helt vanlig svensk som inte uppfyller den frikyrkliga präktighetsnormen, inte kan de sociala konderna i frikyrkomiljön. Det ska till väldigt lite. Det är som om varje samhället behöver, varje submiljö, behöver en grupp att hacka på.
Elisabeth Sandund är alltså ytterst farlig för andras hälsa. Hon måste tas om hand och spärras in, så att hon inte kan skada andra. Och sig själv.
Elisabeth Sandlund är en baglady. Det syns på henne.
Tidningen Dagens chefredaktör Elisbeth Sandlund ser ut som en baglady. Det är bara bagen som fattas. Alltså är hon sjuk och borde spärras in, och helst tvångsmedicineras. Så lättvindigt diagnosticerar Sandlund och åtskilliga kd-politiker sina medmänniskor. Nu har socialminister Göran Hägglund, kd, dragit igång en kampanj mot fördomarna. Det gillar inte Sandlund. Hon kanske lider av religiöst tvångssyndrom med paranoida vanföreställningar? Eller är hon en helt normal journalist? Rubriken är åtalbar. Och förmodligen även bildtexten. Det är fult att diagnosticera folk på grund av deras utseende. Det är dock ingen risk att Dagens chefredaktör Elisabet Sandlund får någon åklagare att väcka åtal. Men hon tillhör ju Göran Hägglunds välavlönade öfre medelklass, "verklighetens folk". Så hon kan betala ur egen ficka för att få mig åtalad.
Anledningen till att jag förolämpar Sandlundskan är att hon har beskrivit en baglady i en ledare, som hon har skrivit i Dagen. Först fjäskar hon för kd-ledaren Göran Hägglund. Sedan kritiserar hon honom när han gör något bra för den underklass, som enligt Hägglund och Sandlund uppenbarligen inte tillhör "verklighetens folk". Sandlundskan förolämpar och förtalar ett helt kollektiv mycket värre än jag förolämopar henne.
Jag skriver ju att hon ser ut som en baglady. Jag har sett henne i verkligheten. Om man inte visste att hon är en öfre medelklassare med förflutet som näringslivsredaktör i Svenska Dagbladet, kunde man alltså tro att hon är en baglady. Hon ser ut som en sådan! Jag bara diagnosticerar lika lättvindigt som folket i tunnelbanevagnen, vars diagnos Sandlund litar på.
En baglady är alltså en något bedagad fattig kvinna, som är psykiskt sjuk. Allt hon äger ryms i en bag - därav benämningen bag lady. De började dyka upp på Londons gator, när de patientförstörande mentalsjukhusen avvecklades. De hade givetvis inget behov av sjukhusvård. Att vara fattig och utstött är ingen sjukdom. Det är en fördom, som sprids av kristdemokratiska debattörer och landstingspolitiker. Denna lögnpropaganda mot ett helt kollektiv, som står att läsa även på Dagens ledarsida, gör tillvaron mycket svårare för de psykiskt sjuka. Folk är rädda för dem. Det beror på att allt möjligt diagnosticeras som psykiska sjukdomar.
Elisabet Sandlund kritiserar nu Göran Hägglund för att hans departement, Socialdempartementet, vill bekämpa fördomarna mot psykiskt sjuka. När Hägglund råkar göra något bra (även en blind höna kan hitta ett korn) vänder sig hans supportrar mot honom.
Sandlundskan gör nu sitt bästa för att sabotera kampanjen mot fördomarna, genom att bre på riktigt ordentligt med fördomar. Hon låter alltså folket i en tunnebanevagn diagnosticera någon, som uppför sig olämpligt som sjuk, och framställer alltså det olämpliga beteendet som symtom på en sjukdom. Med journalisten hela arrogans. De vet ju allt!
"Onsdagskväll på tunnelbanan i Stockholm. Jag byter tåg på T-centralen. Det är mycket folk men jag får en sittplats. Precis innan dörrarna ska stängas kommer en högljutt gormande medelålders kvinna in i vagnen, dragandes på en jättestor, överlastad shoppingvagn. Hon bökar sig in på sittplatserna tvärs över gången och tvingar dem som sitter där att maka ihop sig för att shoppingvagnen ska få plats, svär över båten som gått framför näsan på henne, människorna runt omkring, hela sin situation. / ---/
Vid nästa station tar hon sig av, vilt gestikulerande, utslungandes förbannelser mot mig och mot hela mänskligheten. "Hon är nog inte farlig, bara sjuk", säger en medpassagerare, som tycker att jag överreagerat. Det är klart att kvinnan är sjuk och i behov av vård, att det är fruktansvärt synd om henne. Och att det är frustrerande att jag, som vill vara en god medmänniska och dito kristen, inte kan komma på något bättre att göra för en av dessa minsta än att försöka få vaktbolaget att ta hand om henne.
Å andra sidan är det knappast rimligt att jag - och människor som är betydligt skörare än vad jag är - ska utsättas för ett obehag där risken finns att det inte stannar vid verbala attacker utan övergår i handgripligheter.
Nästa morgon läser jag på debattplats i Dagens Nyheter en artikel av socialminister Göran Hägglund, folkhälsominister Maria Larsson och Handisams generaldirektör Carl Älfvåg där ett ambitiöst program presenteras för att ändra attityderna till psykisk sjukdom. Ett klimat ska skapas där det 'är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva"' Attitydambassadörer ska utbildas, regionala mötesplatser skapas, annonskampanjer bedrivas."
Det är mycket möjligt, om Sandlunds beskrivning är riktig, att kvinnan var sjuk eller drogad eller både sjuk och drogad. Men hur kan Sandlundskan veta vilken patientkategori hon tillhör, om hon var sjuk. Även om hon faktiskt är sjuk, behöver det ju inte vara en psykisk sjukdom. Det kan vara en fysisk hjärnskada, och då är det en somatisk sjukdom. Fysiska hjärnskador kan man få av missbruk. Hur kan Sandlunskan fara ut i anklagelser mot en hel patientkategori, de psykiskt sjukja, genom att framställa den här kvinnans uppförande som symptom på psykisk sjukdom? Sandlund fortsätter:
"Det är förbryllande att kvinnan på tunnelbanan får härja fritt samtidigt som barn och ungdomar med funktionshinder inom autismspektrumet tvångsomhändertas av de sociala myndigheterna.
Dagens Nyheter har den senaste veckan berättat en lika skakande som gripande historia om ett sådant fall, tonårspojken Jonas, som förflyttades 60 mil från sin mamma med stora kontaktrestriktioner. Hans egna vädjanden om att åtminstone få bo närmare henne och träffa henne så ofta som möjligt klingade ohörda trots att hans problem med bland annat skolgång och dygnsrytm är typiska för ungdomar med hans diagnos, Aspergers syndrom.
Riksföreningen autisms företrädare är inte överraskade. Föreningens utredning visar att mönstret går igen gång på gång. Socialtjänstens utredningar är subjektiva, okunskapen gigantisk. Problem som hänger samman med funktionshindret tolkas som oförmåga hos föräldrarna. Och länsrätterna, dit beslutet överklagas, går normalt på socialnämndens bedömning utan att göra någon egen utredning."
Jag är själv nämndeman i en länsrätt, och har alltså deltagit i beslut att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Därför gissar jag ingenting om fallet Jonas. I förhållande till totala antalet barn och ungdomar är antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar försvinnande litet. Och av antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar är de som tvångsomhändertas på grund av brister hos föräldrana bara en bråkdel. Men det förekommer. Och det förekommer att föräldrar har en så negativ inverkan på sina barn, så att kontakten med föräldrarna måste minimeras. Det förekommer exempelvis symbiotiska förhållanden mellan föräldrar och barn, vilket hindrar att barnen blir självständiga vuxna individer. Länsrättens utredningsskyldighet består i att tillse att socialnämnden har gjort behövliga utredningar.
Antalet personer, som döms till psykiatrisk tvångsvård, utan att vara det minsta farliga för andra, är vida större än antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar. Situationen är dock bättre i resten av landet än i Stockholm, där kommunala myndigheter försöker omdefiniera sociala problem och missbruk till psykiska sjukdomar för att skjuta över vårdkostnaderna på landstinget. Detta med stöd av talföra Stockholms-journalister, som kräver att landstingets läkare ska ställa upp med falska diagnoser.
Detta npopulistiska tilltag, med stöd av högljutt stöd från journalister i de stora Stockholms-tidningarna, att pressa in våldsbenägna missbrukare och kriminella i psykiatrin leder givetvis till platsbrist för dem som verkligen är psykiskt sjuka, med risk att de bemöts av ett repressivt och nervöst övervakande förhållningssätt i vården, i stället för med värme och omtanke. Det kan ju inte heller vara någon särskilt trygg arbetssituation för personalen.
Otrygg personal ger otrygga patienter. Och dessutom en stor risk att patienter utsätts för mer tvång än nödvändigt. I det ljuset bör man kanske se konstnärinnan Anna Odells tilltag att spela psykiskt sjuk, med följd att hon blev tvångsintagen, tvångsmedicinerad och fastspänd med bälten på en brits. Ingen, som är sjuk, kan bli frisk av en sådan behandling.
Psykiskt sjuka utsätts för en svår diskriminering, som förvärrar deras psykiska symtom, på grund av alla fördomar. Med olaga diskriminering menas att personer med funktionshinder, behandlas som om de vore mer handikappade än de faktiskt är. De kan t.ex. inte få arbeten, som de klarar av. Detta till stor del på grund av journalister, som Elisabet Sandund. De måste ha någon att hetsa mot. Det är "journalistik".
Kristdemokraterna underlättar för internationell terrorism
På bloggen Alteheia har man diskuterat varför "pingstvänner i regeringen" är så undfallande inför Israels fiender, och inte ens protesterar mot grova utslag av antisemitism, såsom påståendet om organstölder från stupade palestinier. De "pingstvänner" som åsyftas är finansmarknadsminster Mats Odell, som gjort folknykterheten en björntjänst genom att sälja ut Vin & Sprit, samt partiledaren Göran Hägglund. Den sistnämnde är emellertid inte pingstvän. Han är uppväxt i ett pingsthem, vilket han är noga med att framhålla, men numera medlem i Svenska kyrkan. Några uppgifter om att han är aktiv i Svk känner jag dock inte till.
Kan kd:s undfallenhet gentemot antisemitismen ens diskuteras utan att man diskuterar det förhållandet att kd:s rättspolitiske talesman Peter Althin tillåts köra sitt eget race som informell utrikesminister, som motarbetar kampen mot den extrema islamistiska terrorism, som hotar både muslimländera, Israel och västländerna? Speciellt när Ghezali satt på Guantanamo – och den relativt Israel-vänlige Göran Persson var statsminister i Sverige, försökte Althin ta över utrikespolitiken och förvandla det, som de facto var en internering av en tillfångatagen fiendesoldat till en brottmålsprocess, med sig själv som försvarare av Ghezali inför en amerikansk domstol.
I princip samma sak upprepas nu. Om Ghezali misstänks för brott i Pakistan, ska han väl ha en pakistansk advokat som försvarare, och inte en svensk kd-riksdagsman! Under hela denna fars, med sammanblandning av rollerna som brottmålsadvokat, som står på de grövsta brottslingarnas sida och rättspolitisk riksdagsman (med uppgift att bekämpa brottsligheten?) har Hägglund varit märkligt flat mot den islamistiska terrorn. Att de tidigare benådningarna av långtidsdöma, har ersatts med en omvandling av livstidsstraffet till tidsbestämda straff genom ett farsartat domstolsförfarande är något som gynnat Althins egna klienter bland de grövsta brottslingarna och inte alls vanliga småtjuvar – och naturligtvis inte heller brottsoffren.
Nu värjer sig Athin mot misstankarna att han får betalt av terroristerna, med att han jobbar helt ideellt. Finns det verkligen inga mer ömmande fall? Och varifrån får han pengarna? Använder han riksdagsarvodet till sin kamp för att underlätta för terrorismen? Verkligheten är inte så svart eller vit, som terroristernas försvarare vill få oss att tro. Det finns berättigade uppror, där upprorsmännen naturligtivs stämplas som terrorister av den stat som upproret riktas mot. Sett med en utomståendes ögon är det alltså inte alltid så enkelt att en påstådd terrorist är skyldig eller oskyldig. En krigförande part har rätt att internera fiendens soldater så länge kriget varar, även om dessa inte har gjort sig skyldiga till något brott. Men problemet är ju att terroristerna opererar i en gråzon mellan krigförande part och grov organiserad brottslighet.
Och visst är det en brist att ”illegala krigare” inte omfattas av konventionen om krigsfångar, men de har ju själva valt att ställa sig utanför konventionens skydd genom att inte bära uniformspersedlar under sina terroristaktioner. Hur detta ska hanteras är en utrikespolitisk fråga, som inte kan kopplas loss från kampen mot terrorismen. Men det är just vad kd gör genom att tillåta Taliban-Peter att köra sitt eget race. Detta samtidigt som svenska FN-soldater faktiskt är en krigförande part mot terrorismen i Afganisthan. Men Althin är ändå inte unik i kd. Odell har t.ex. anklagats för att ha privata ekonomiska intressen i det som han gör som minister. Men frågan är alltså: Kan kd verkligen ställa upp för Israel med en riksdagsman som kör sitt eget race i utrikespolitiken?
Det borde vara en självklarhet att man inte kan vara försvarare för grova brottslingar samtidigt som man är riksdagsman och rättspolitisk talesman. Antingen missköter man uppgiften som advokat, eller också uppstår risken att man påverkar lagstiftningen i sina klienters intresse. Partiledaren Göran Hägglund har haft hårda nypor mot t. ex. abortmotståndare i partiet, men tillåter alltså Althin att både lindra straffen för sina egna klienter i advokatverksamheten och köra sitt eget race i utrikespolitiken.
Det är risk att Sverige blir ett viloläger för internationella terrorister. Här kan de vila upp sig mellan varven, och få plåster på såren. Och skulle de hamna i trubbel med sina fiender ute på slagfälten så rycker en representant för den högsta statsmakten - Sverige riksdag - ut och kräver indignerat att dessa "oskyldiga svenskar" ska ställas inför rätta eller friges.
Ministrarna Hägglund & Odell kan lita på att oppositionen inte gör något stort nummer åt kd:s vänslande med exrema islamister. Lars Ohly, v, vill nog inte utmana revolutionsromantikerna i sitt eget parti, och Mona Sahlin, s, har nog tagit varning av PLO:s planer att mörda partikollegan Anitas Gradin, när hon var invandrarminister. Och vem låg egentligen bakom morden på Olof Palme och Anna Lindh, som båda var socialdemokratiska ministrar? Och i det tredje oppositionspartiet, mp, sitter ju partiets grundare Per Gahrton på piedistal. Och han är ju den värsta Israel-finden inom alla riksdagspartier.
Svensk katolicism är ett nyliberalt högerprojekt.
Efter att ha kritiserat abortfrämjaren Göran Hägglund, kd, har doktor Malmgren under det senaste året svängt 180 grader, och hyllar kulturimperialisten Hägglund som initativtagaren i svensk politik. Kulturimperialism, kallar jag Hägglunds fräcka tilltag att påtvinga katolska länder svensk abortpolitik.
Vad som fått doktor Malmgren att klappa i händerna är Hägglunds kulturförakt och påhopp på "kulturvänstern" och anspråk på att representera "vanligt folk". Denne Hägglund, som aldrig har tjänat pengar genom eget arbete. Innan han blev heltidspolitiker levde han på avkastningen av andras arbete som aktiemäklare. Och vem betalar hans präktiga lön som socialminister?
I samtliga beskrivningar av "vanligt folk" exkluderar Hägglund arbetslösa och bidragstagare. De är, liksom kulturarbetarna (om de politiskt står till vänster, inte till höger) parasiter på det arbetande folket) i minister Hägglunds lilla värld. Och doktor Malmgrens? Det är väldigt märkligt detta att kulturarbetarnas påstådda parasisterande på andras arbete, beror på deras politiska åsikter. Kulturarbetaren Roland Poirer-Martinsson parasiterar naturligtvis inte på det arbetande folket! Han är chef för Timbros medieinstitut. Såvitt jag vet finansieras Timbro av det s.k. näringslivet, d.v.s. genom vinsterna på andras arbete.
Poirer-Martinsson är också knuten till det katolska Newman-institutet. Vem finansierar det institutet? Poirer-Martinsson har skrivit artiklar i bl.a. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter om Kristdemokraternas framtid. Hägglunds angrepp på "kulturvänstern" började med ett citat från Poirier-Martinsson. Att det inte bara handlar om att slå vakt om traditionella värden (s.k. värdekonservatism) utan om nyliberal högerpolitik i frasreligiös tappning, framgår av både Poirer-Martinssons och Hägglunds retorik.
Exempelvis skriver Poirier-Martinsson att "vanligt folk" tycker att det är en plikt för arbetsföra att arbeta - i stället för en rätt att få jobb. Han skriver också att många som lever på bidrag, kan arbete - i stället för att skirva att många som lever på bidrag inte kan få något arbete. Poirer-Martinsson framställer alltså arbetslösa och bidragstagare som parasiter på det "arbetande" folket, sådana som Poirer-Martinsson och Hägglund. Katolikerna drar den kristna religionen i smutsen, genom att de gör svensk katolicism till ett - gentemot arbetslösa och bidragstgagare - inhumant högerprojekt.
Svenska katoliker älskar att kritisera Svenska kyrkan för att vara politikerstyrd. Vad är då Katolska kyrkan i Sverige? T.o.m. den kaktolska socialläran, som enligt en opartisk bedömning, har mycket gemensamt med socialistisk soclidarisk socialpolitik, framställs av svenska katoliker som ett högerprojekt. Den interna, katolska oppositionenl. representerad av GP-ledarskribentens "Katolsk vision" är också ett högerprojekt, kryddad med lite öfre medelklassradikalism.
Det är f.ö. den mediahöger, som framställer sig själva som vänster, som är den tyckaelit i tidningar, radio och TV, som fungerar som något slags åsiktspolis, och inte kulturarbetarna. Denna mediahöger är själv delad i en högerfalang (till vilka Martinsson hör) och en vänsterfalang (dit Gert Gelotte och Helle Klein hör). Denna vänsterfalang är vänster bara på det sättet att de driver ståndpunkter om t.ex. äktenskap och familj som sedan länge ansetts vara vänster, trots att de inte på något sätt utmanar över- och medelklassens privilegier. Den interna trätan inom öfre medelklassen är naturligtvis fullständigt ointressant för den verkliga vänster, som bekymrar sig för hur man ska få matpengarna att räcka.
Det är för övrigt obegripligt hur doktor Malmgren kan hänga på detta högerprojekt. Har han ingenting lärt sig av sina patienter? Vet han inte hur de lever? Doktor Malmgren är nämligen psykiatriker. De psykiskt sjuka är den fattigaste gruppen i hela svenska samhället. Inte sällan beror deras psykiska symtom på ett enformigt liv till följd av att de aldrig har pengar över att göra något roligt och omväxlande. Men de tillhör väl inte det "verklighetens folk", som socialminister Hägglund talar om?
Traditionell kristent tro hotas idag av nygnosticism och nyhedendom, som lancerar sig själv som "kristen vänster". Den traditionella kristendomen utmålas som "högerkristendom". I själva verket var gnosticsmen redan under antiken en världsfrånvänd lära, som kittlade medelklassen och den intellektuella eliten, men inte alls underklassen och slavarna. Det är därför viktigt att inte ge denna falska "vänster" vatten på sin kvarn om att traditionell kristendom är "höger".
Borgerliga opinionsbildare som Roland Poirer-Martinsson och Göran Skytte gör emellertid allt de kan för att framställa traditionell kristendom som ett högerprojekt för att locka väljare till ett korrumperat borgerligt parti (kd). Och doktor Malmgren hänger på. Som jag skrivit förut är Jesus Herre över både moderater och vänsterpartister, och alla andra. Det är alltså inte fel att stödja något borgerligt parti, om man tror på det. Det som är fel, är att framställa en borgerlig valseger som en kristen angelägenhet. Det är naturligtvis inte heller en kristen angelägenhet att vi får en socialistisk valseger. Valframgångar för ett visst parti, oavsett höger eller vänster, är en angelägenhet för enskilda kristna som tror på det partiet, inte för kyrkan som helhet eller kristendomen som sådan.
En katolsk kyrka som är en maskerad kampanjorganisation för ett politiskt parti klarar vi oss utan i Sverige. Om inte Katolska kyrkan i Sverige klarar av att vara partipolitiskt neutral, så får den finna sig i att utsättas för hugg och slag. Doktor Malmgren får förstås ha vilka politiska åsikter han vill -men då måste han skilja mellan sina roller som politisk respektive religiös opinionsbildare. Hur reagerar exempelvis en socialdemokrat, som är intresserad av katolicismen och surfar in på doktor Malmgrens blogg?
Hur reagerar en moderat, som surfar in på min blogg? Ja, jag jag uppmanar inga moderater eller andra - med undantag för kristdemokrater - att byta parti. Stanna där ni är och arbeta för att kristna värderingar ska genomsyra den moderata politiken! Vi kan alla kämpa för det som är gott, var och en på sitt håll. Anledningen till att jag tycker att kristdemokrater ska byta parti, är att idén om ett särskilt parti för kristna var fel från början. Det har dränerat övriga partier på kristet inflytande. Moderaterna framstår för mig som det mest självklara valet för kristna som vill ha en värdekonservativ politik i förening med en borgerlig ekonomisk politik. De värdekonsevativa idéer, som egentligen inget har att göra med den ekonomiska politiken, måste stärkas inom såväl Moderaterna som Socialdemokraterna.
Den ekonomiska politiken ska vi inte tvista om i kyrkan, men som den är nu har den för många vassa kanter som slår mot dem som lever på marginalen. Och de kanterna borde man kunna slipa bort, även om man stödjer den förda politiken i stort. Det ser jag som en uppgift för kristna borgerliga politiker. I stället för att - som Hägglund gör - ställa de drabbade i motsatsställning till "verklighetens folk".
"Mäktige Salo"
Aldrig når svensk nationalism upp till sådana nivåer som när en "svensk" får sitta i utländsk fängelse. Det har knappt gått ett halvår sedan morddömda Annika Östberg hämtades hem till ett svensk fängelse med regeringsplanet. Jag har just hört att även "Mäktige Salo" hämtades hem till Sverige med regeringsplanet från Guantanamobasen. Som svenska regeringens gäst, alltså. Denne krigshund blev "Mäktige Salo" med hela svenska folket, eftersom hans namn Mehdi Ghesali nämndes i nyhetssändningarna så ofta att det försvenskades. Sverige förberedde också en rättegång mot USA för att han suttit internerad, som den soldat han var, på Guantanamo utan att ställas inför rätta för något brott. Som om en krigförande part inte har rätt att internera tillfångatagna fiender. Ett krav som drevs att riksdagsman Peter Althin, kd, som vid sidan av riksdagsjobbet driver en privat advokatbyrå.
Det borde göras en parlamentarisk utredning om hur Althin kunde göra hela Utrikesdepartementet till en filial till sin advokatbyrå. Kravet var ju att Althin - och inte någon amerikansk advokat - skulle försvara "Mäktige Salo" inför en amerikansk domstol. Som om även det amerikanska rättsväsendet vore underordnat Athins advokatbyrå. Soldater behöver inte begå några åtalbara brott för att tillfångatas och interneras av fienden. Detta är ju innebörden av att försätta fiendens soldater "ur stridbart skick".
"Mäktige Salo" har nu för andra gången tillfångatagits i Pakistan - ett land på randen av inbördeskrig och med förföljelser mot den kristna minoriteten. Frågan är även hur en kristdemokratisk riksdagsledamot kunnat få fria händer av partiledningen att stödja terrorism som destabiliserar andra länder och utlöser förföljelser mot kristna.
Personer, som utnyttjar sina svenska medborgarskap eller sina svenska uppehållstillstånd till att gå ut i andras krig för reaktionära syften som deras svenska vänner aldrig skulle stödja politiskt, har inte min aktning. Speciellt inte när man genom sina krigiska aktiviteter gör livet ännu svårare för redan hårt plågade civilbefolkningar i politiskt kaotiska länder såsom Somalia, Afganisthan och Pakistan. "Mäktige Salo" kan ju dessutom misstänkas ha uppträtt som fiende till de svenska FN-soldaterna i Afganisthan.
Just idag har kd en insändare i lokaltidningen. där de vill råda brist på det sjunkande medlemstalet genom att låta icke partimedlemmar ställa upp på partiets valsedlar. Ska vi få proffspolitiker - gärna advokater med viss förhandlingsvana som ställer upp för vilket parti som helst, mot generösa anställningsvillkor? Som i USA, som nu har en advokat med synnerligen välsmort munläder på presidentposten*. Hur värvades Althin till kd? Hela affären stinker!
_______
*) Därmed inget sagt om Obama som president, i jämförelse med andra amerikanska presidenter eller presidentkandidater. Det är systemet och inte personen som jag kritiserar. Enligt politiska bedömare vann Obama presidentvalet för att han lyckades förhandla till sig större kampanjbidrag än sin medtävlare från amerikanska de amerikanska storkapitalisterna. Inte precis den svenska folkrörelsmodellen!
Svåra förföljelser mot homosexuella i Irak.
Apropå detta, har "fiskarna" Karin Långström-Vinge (Svk-präst i Skövde) och Mikael Wendt (fp-politiker i Skövde) förfallit till feghet och kapitulation, sedan SD-sympatisörer invaderat KLV:s blogg och där försöker vända kristna mot muslimer. KLV och Wendt borde svara själva, i stället för att lita på att andra gör det. Men den sverigedemokratiska offensiven på KLV:s blogg har sin förklaring i KLV:s suveräna förakt för kristna i andra länder, och då inte minst orientaliska kristna som inte delar hennes entusiasm att förrätta samkönade vigslar i kyrkan. Denna inskränkta nationalism, svenskar vet alltid bäst, passar som hand i handske med SD:s program för Svenska kyrkan. Kritiken från ett par engelska biskopar mot brådskan att ta beslut om samkönade vigslar i Svenska kyrkan bemötte KLV med ett föraktfullt att det är viktigare att viga samkönat än att svenska biskopar får gå i procession i engelska katedraler. Vad har då KLV att säga till helsvarta afrikanska biskopar, som är ännu mer kritiska än sina engelska kollegor?
Samma sverigefientliga ultranationalism har brett ut sig bland kommentatorerna på Tors blogg, men Tor låter dem stå kvar för att de är så avslöjande. Jag vill inte dölja att jag också ser ett problem med massinvandringen av muslimer, men jag vill angripa detta problem på ett helt annat sätt. Jag slår vakt om Sveriges nationella enhet och vill inte ha en upptrappad konflikt mellan olika religiösa och etniska grupper i Sverige. I den bemärkelse är jag en mycket bättre "sverigedemokrat" än exempelvis stridspitten Björn Söder, partisekreterare i SD. Alltnog, så här löd min senaste kommentar på Tors blogg:
Diskussionen inleddes med en beskrivning av den barbariska och sadistiska förföljelsen av homosexuella i Irak. Mycket svåra förföljelser förekommer också mot kristna och mandéer (en kristendomen närstående religion). Det är en tydlig etnsisk rensning, som går ut på att skrämma iväg alla icke-muslimska trosutövare - trots att kristna fanns i området långt före muslimerna.
Förföljelsen av homosexuella verkar dock överträffa alla annan förföljelse i sadism. Det handlar inte bara om likskändning utan också om att offret ska dö på plåtgsammast möjliga sätt.
Jag tycker att det var fel av Tor att dra in Åke Green i detta. Varken Åke Green eller hans anhängare stöder detta. Tvärtom visar grymheterna i Irak att heterosexuelal kristna och homosexuella muslimer kan ha samma förföljare som sina fiender.
Minst 95 % av de homosexuella offren kan antas vara muslimer. Så stor var nämligen muslimernas andel av de totala iranska befolkningen innan de systematiska förföljelserna mot kristna och mandéer inleddes. Att de flesta offren för terrorismen i Irak sannolikt är heterosexuella muslimer, får inte undanskymma minoriternas utsatthet.
Att irakiska parlamentariker aktivt stödjer dessa förföljelser, eller underlåter att sätta stopp, är helt oacceptabelt. Men kan ske för att de få som protesterar fokuserar på antalet förföljda (heterosexuella muslimer) och inte på den höga andelen offer bland minoritetsgrupperna, och de uppenbart sadistiska inslagen i förföljelserna mot just homosexuella.
Det behövs diplomatiska påtryckningar från Sveriges regering, men även protester från svenska muslimer. Frågan måste tas upp i alla diskussioner mellan kristna och muslimer här i Sverige. Ett särskilt ansvar vilar på de kristna ledare, som är motståndare till exempelvis homovigslar i kyrkan. De kan inte avfärdas som något slags homolobby.
Det handlar givetvis om Iraks anseende som ett civiliserat samhälle. Vi måste visa, oavsett vad vi i övrigt tycker om homorörelsens krav, att detta kan ingen civiliserad människa acceptera.
Vad vi ser är alltså samma mönster som i t.ex. Uganda, där kristna ledare hetsar och sprider negativ skräckpropaganda med stöd och inspiration från kristna ledare i USA. Homosexuella hängs ut i tidningarna, något som innebär fara för livet.
Det är i denna kontext det massiva motstånd mot försök att förbättra situationen för världens homosexuella ska ses. I december motsatte sig bland annat Vatikanen en FN-resolution som syftade till att avkriminalisera homosexualitet och hindra diskriminering. Inte ens detta kan de alltså skriva under på. Och katolska bloggare rusade genast till Den Heliga Stolens försvar med ihåliga hänvisningar till sluttande plan och katekesen. Det är självfallet de som utför morden och står i minareter och predikstolar och bräker ut lögner som ska fördömas hårdast. Men de som låter det ske och blockerar försök till förbättring av villkoren kommer inte långt efter på skamlistan.
Behandlingen av homosexuella i Uganda vet jag strängt taget inget om , och kan varken bekräfta eller dementera Tors påståenden. Men han är säkert bättre informerad än mig, och dessutom är det fel, oförenligt med rättsstatens principer, att hänga ut sexuella "avvikare" - eller misstänkta brottslingar i media. Det senare har jag själv har drabbats av, fastän det inte finns en enda prick i rikspolisstyrelsens belastningsregister. Även svenska journalister utmanar rättsstaten genom att leka domare. Dessa svenska - och ugandiska - journalister utmanar det statliga rättsskipningsmonopolet. Vad är syftet, om inte att den uthängda personen ska dömas och straffas av något slags folkdomstol? Hur svenska journalister, som slår sig för bröstet med att vara antirasister, kan ställa upp som hantlangare åt SD:s ryktesspridning skulle jag vilja veta. I detta land kan man alltså inte ta avstånd från SD:s nazistiska retorik, utan att själv bli utmålad som en mycket klandervärd person av journalisthyenorna.
Och vad menar Tor med att "Det är självfallet de som utför morden och står i minareter och predikstolar och bräker ut lögner som ska fördömas hårdast"? Menar han att de, som predikar om homosexualiteten (företeelserna) är samma personer som de som mördar homosexuella (människorna)? Eller menar han att varje antydan om att utlevd homosexualitet är en synd, är detsamma som en anstiftan till mord på homosexuella?
Den som predikar mot homosexualiteten, men underlåter att fördöma brott mot homosexuella tillhör snarare kategorin "de som låter det ske", som - enligt Tor - "inte kommer långt efter på skamlistan". På den punkten kan jag kanske hålla med Tor. Vi måste fördöma brott mot homosexuella. Vi måste göra klart för brottslingarna att de inte har någon sympati att hämta hos vare sig kristna eller muslimer, som tar sin tro på allvar.
Uppdatering 2009-08-21 kl 14.00
Debatten mellan mig och Tor Billgren på hans blogg antigyretorik fortsätter. Tor skrev:
Lars F
"En allvarlig sjuksom i samhället"... Det är faktiskt mildare än "en djup cancersvulst på samhällskroppen". En sjukdom kan botas med medicin eller behandling. En cancersvulst måste ovillkorligen skäras bort, avlägsnas. Jag påstår självfallet inte att Åke Green förordar avlivning av homosexuella - men jag tycker att det är självklart att man kan ställas till svars för sin retorik och sina metaforer, och inte bara väljer dem godtyckligt.
Jag anser att det var relevant att nämna Green, för att han och bögjägaren har exakt samma syn på homosexualitet. Hur man sedan väljer att lösa problemet, är mest en gradskillnad. Islamisterna förordar förintelse, Green frälsning. Men konsekvensen och premisserna är desamma: homosexualitet är ett stort problem för samhället som måste försvinna.
Det jag vill sätta fokus på är alltså inte själva metoderna och tillvägagångssättet, utan de föreställningar om homosexualitet (det vill säga antigayretoriken) som leder fram till slutsatsen att något måste göras.
Jag svarade:
Naturligtvis reagerade jag inte bara mot metoderna, utan även mot att homosexuella över huvud taget förföljs. Men kristna förföljs också i muslimska länder, där även de är en utsatt minoritet. Varför ska vi då bli särskilt upprörda av förföljelserna mot just homosexuella, om inte metoderna som används mot dem vore särskilt sadistiska?
Green är inte alls relevant i sammanhanget. Som kristen pastor arbetar han för varje människas individuella frälsning - för den enskilda individens egen skull.
Cancermetaforen är inget som Green har hittat på. Den var vanligt förekommande, innan Lars Gårdfeldt förvrängde det som Green sade. Det är alltså Gårdfeldt och inte Green som har sagt att homosexuella är en cancersvulst, som ska skäras bort - ord som han har lagt i Greens mun.
Detta har vi redan haft en debatt om, så varför upprepa Gårdfelds förvrängningar? Jag uppfattade ditt inlägg så, att du ville mobilisera största möjliga stöd för Iraks homosexuella - inte så att du ville dra upp någon inhemsk träta i Sverige genom något slags guilt by association.
Tor är dessutom fel ute när han i detta sammanhang diskuterar om homosexualitet är ett problem, eller inte. Det finns andra synder, som erkänns som problem, även av Tor. Det finns helt enkelt "problemlösningar" som inte är acceptabla. Även den som faktiskt uppfattar homosexualiteten som problem måste protestera mot förföljelserna mot homosexuella i Irak.
Enligt kristen tro finns det ett grundläggande människovärde som är oberoende av den enskildes brister eller förtjänster. Jag utesluter inte att detta erkänns även av de flesta muslimer. Antigayretorik driver tesen att kristendomen är omänsklig och måste ersättas av en ny religion, som förföriskt ska säljas med kristet omslagspapper. Antigayretorik driver ox´ckså tesen att de sexuella läggningen är hart när omöjlig att påverka. Medan religiös tro bara skulle vara ett knippe godtyckliga åsikter.
Tor kräver rätt att få fortsätta att leva sitt homosexuella liv. Och jag tänker inte hindra honom. Men då måste väl även de, som vill leva ett kristet liv, få göra det ? Vi har rätt att kritisera varandras val - men kritikrätten ska vara ömsesidit så att inte bara kristna kritiseras. Och kritikrätten får inte hindra gemensam kamp för grundläggande mänskliga rättigheter.
Uppdatering 2009-08-21 kl 18.00
Tor har nu svarat på mitt senaste svar (se ovan). Han skriver:
Det handlar inte om en förvrängning. Det är i båda fallen tal om "homosexualitet" som sjukdom respektive cancersvulst. Inte homosexuella.
Det är inte vad homosexuella (eller kristna) utsätts för som är grundproblemet. Det är föreställningarna som leder fram till åtgärderna som är det viktiga och centrala.
Abortministern talar ut
Funderar han på hur han ska lura de kristna väljarna en gång till?
Tidningen Dagen skriver idag att kd-ledaren Göran Hägglund måste ena partiet
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=172929
Partiet har minskat sin väljarandel kontiunerligt från 1992 och valresultatet väntas bli mindre än hälften av väljarandelen 1992. Dagen skriver:
" I valanalysen efter 2006 konstaterades att abort- och äktenskapsfrågorna stöter bort potentiella KD-väljare. Det har KD-ledningen tagit fasta på. I äktenskapsfrågan hittades en lösning som fick brett folkligt stöd, men kördes över av resten av regeringen. Den abortlagstiftning som socialminister Hägglund tvingats acceptera är långt ifrån den betydligt mer restriktiva linje som en stor del av partiet vill driva."
Kd kan knappast ha fått något brett folkligt stöd i äktenskapsfrågan, när kd som enda parti ville avskaffa äktenskapet mellan man och kvinna. I stället vill kd ha något slags registrerat partnerskap för alla. Kd-kampanjen mot äktenskapet pressade ner väljarstödet för kd med ytterligare någon procentenhet, samtidigt som väljarstödet för moderaterna fortsatte att växa. Det som Dagen kallar "brett folkligt stöd" är några samfundsledare, som inte ens har alla medlemmarna med sig.
Alf Svensson, med sina divalater, arbetade upp partiet till valframgången 1992, därefter har han rivit ner. Det var Alf Svensson som utsåg den färglöse Göran Hägglund till sin efterträdare, när kraven på hans avgång började höras. Alfs ställning som den mest populära kd-politikern i de egna leden är fortfarande ohotad. En ledare som inte vill släppa ifårn sig makten satsar på medelmåttorna.
KDS var fel tänkt från början. Sedan partiet grundats 1964 dränerades de andra partierna på kristet inflytande. "Vi behöver inte bry oss om de kristna väljarna, för de röstar ändå inte på oss", säger Sahlin och Reinfeldt. "Vi behöver inte bry oss om vad de kristna väljarna vill", för de röstar på oss i alla fall", tycker Hägglund. "De har ju inget val".
Hägglund försöker nu göra om samma trick i abortfrågan som i äktenskapsfrågan. I stället för att bekämpa aborterna vill han bekämpa graviditeterna. Han låtsas som om abort inte är ett sätt att bekämpa graviditeterna. Han framställer alltså färre graviditer som något önskvärt. Hans egen statliga utredare, Anders Milton, pratar om "oönskade graviditeter". Det är ju en rent nazistisk retorik. När staten säger att vissa barn är "oönskade". Före de fria aborterna talades i detta land om "oönskade anlagsbärare". Det var de, som hade klassats som "oönskade anlagsbärare", som beviljades abort av Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd, innan vi fick fri abort.
Kopplingen mellan kristen tro och den livsfientlig högerpolitik, som kd driver i regeringsställning, underminerar den kristna religionens ställning i det svenska samhället. De samfundsledare, som stöder kd, borde sätta Jesus först.
Hotas den militära disciplinen av homosexuella i försvaret?
F.d. överstelöjtnant Victor FehrenbachBloggen Antigayretorik idag berättar idag om en överstelöjtnant i USA:s flygvapen, som har fått sparken utan att få veta varför, men uppenbarligen för att han är homosexuell. Jag har skrivit ett svar på nämnda blogg, vilket publiceras här nedanför. Jag kör inte med olika budskap på olika bloggar, men förbehåller mig rätten att fokusera på olika delar av frågorna, beroende på vilken publik jag skriver för.
Det är min bestämda åsikt att inga religiösa samfund eller religiösa vigselförrättare ska tvingas viga homopar. Det är min bestämda åsikt att homopar inte ska vigas i Svenska kyrkan. Men eftersom jag räknar med att bli "överkörd" av kyrkomötet, har jag fört fram olika kompromissförslag, som går ut på att så få präster som möjligt ska dras in i denna verksamhet. Jag har ännu inte bestämt mig om jag kommer att ta emot nattvarden av präster som viger homopar. Men nog tycker jag att sådana präster har en syn på sakramenten, som inte är förenlig med Svenska kyrkans lära. Kan man verkligen handskas med ett sakrament (vilket jag anser att äktenskapsvigningen är) mot Guds vilja, om man tror att sakramenten är instiftade av Gud? Kyrkan och staten behöver inte tycka lika!
Antigayretorik skriver:
Här är ytterligare ett av otaliga exempel på den destruktiva och absurda Don't ask don't tell-principen, som terroriserar homosexuella försvarsanställda i USA och kostar landet oerhörda summor i förlorad kompetens varje år. Den här gången är det överstelöjtnant Victor Fehrenbach som fått sparken för att det framkommit att han är homosexuell. Detta efter 18 års högdekorerad tjänstgöring i US Airforce. 25 miljoner dollar beräknas hans utbildning ha kostat. / - - - / Och i cirkuspubliken sitter den kristna högern med munnarna fulla av popcorn och jublar och ropar "Mer, mer - da capo, bravo!"
Mitt svar:
Tyvärr måste jag erkänna att för fem år sedan hade jag själv tyckt att han skulle avskedas, men nu blir jag upprörd. Jag blev rörd när jag såg honom nästan gråta när han sa att flygvapnet var hans familj. Den enda han har fått ha hittills. Detta betyder inte att jag kommer att ändra åsikt i rent teologiska frågor, men det gäller på den religiösa planhalvan. Hur skulle homosexualitet i sig kunna påverka den militära disciplinen, om han inte har missbrukat sin militära ställning? Ska inte heller kristna, eller muslimer, få ha militära befattningar? Det kan ju påverka disciplinen hos soldater som har annan tro eller är ateister ...
Off this topic, men jag tar också avstånd från ett inlägg av förre kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg på Evangeliska Alliansens webbplats. Det handlar inte om religiösa vigselförrättares rätt att vägra viga homopar, vilket - som bekant för denna bloggs läsare - även jag stödjer. Skånberg menar att homosexuellas nuvunna rättigheter inom familjerätten, även på den profana planhalvan är ett led i en drygt 100-årig nedmontering av familjen som institution,
Att en sådan agenda finns, tvivlar jag inte alls på, men det ska inte oskyldiga homosexuealla lida för, inte de som bara vill bilda familj. Det finns väl bland homosexuella, liksom hos heterosexuella, olika åsikter om familjeinstitutionens vara eller inte vara. Jag har svårt att tänka mig att de, som är mot familjeinstitutionen som sådan, skulle vilja ingå äktenskap.
Jag reagerar när Antigayretorik talar nedsättande om "den kristna högern", vilket jag uppfattar som ett angrepp på alla bekännelsetrogna kristna, även de som röstar vänster. Olika åsikter finns även bland oss. Därför reagerar jag också mot Skånbergs försök att monopolisera bekännelsetrogen kristendom som ett borgerligt-höger projekt.
Jag menar nu inte att kristna inte alls ska ha något att säga till om. Men jag tycker att kyrkor och samfund ska ha rätt att själva bestämma över sin lära, kult och liturgi utan obehörig inblandning och att homosexuella ska rätt att själva bestämma sina livsval utan obehörig inblandning. I båda fallen givetvis om det inte handlar om rent kriminella val eller tvång för andra att stödja eller medverka till det man har valt. Påtvingad religionsutövning säger jag nej till, vare sig det gäller vigseltvång för präster eller tvång för homosexuella att leva i celibat. Självvalt celibat är däremot bra!
Så långt mitt svar på bloggen Antigayretorik. Det är alltså inte så, som sign Maja srkiver på sin blogg (Majas bibelblogg, länk i spalten tilll höger) att åtskillnad mellan den profana och den religiösa planhalva är någon käpphäst för mig. Tvärtom tycker jag att det är bra att kristna är med och formar samhället och påverkar lagstifningen. Men det måste finnas gränser för hur mycket en del av samhället får påverka hur andra ska leva. Situationen nu är ju faktiskt att vissa kristna försöker bestämma hur icke-troende homosexuella ska leva, medan förment homovänliga politiker försöker göra om kristendomen till en nygnostisk irrlära, och alltså försöker bestämma vad alla kristna ska tro på. .
Med det har de framgång bara så länge de kan framställa sig själva som de homosexuellas beskyddare, som "homovänliga kristna". Men det mest homovänliga är ju, trots allt, att hjälpa homosexuella till tro på Bibelns Jesus, att tro på Jesus som sin personliga Frälsare. Tron går före. Man kan ha en kristen livsstil utan att vara troende. Vi måste visa att traditionell kristendom, fastän den inte är kravlös, inte är homofientlig. Samt att det är tron, och inte livsstilen i sig, som frälser. Och ett permanent krigstillstånd, med dem som ska frälsas, är en dålig frälsniningsmetod. Det är att prisge dem som ska frälsas till villolärare. Därför måste vi bygga relationer med homorörelsen och dess ledare och enskilda homosexuella, som grundas på ömsesidig respekt. Respekt för att vi kan ha olika åsikter, och inte uppfattar åsiktskillnaderna i sig som fiendskap.
Nedan följer ett utdrag ur Skånbergs inlägg på SEA:s webbplats:
Den 1 april 2009 beslutade Sveriges Riksdag att legalisera homosexuella äktenskap. / - - - / Riksdagsbeslutet 1 april var bara en detalj i en större sammanhängande politisk vision om ett samhälle utan traditionella familjers lojalitetsband. Beslutet innebär en ytterligare underminering av äktenskapet mellan man och kvinna och av familjen som institution för att ge barnen trygghet och skydd under deras uppväxt. Men beslutet kom inte oväntat. Det har under den senaste generationen föregåtts av en lång rad delbeslut om att programmatiskt montera ned äktenskap och familj. / - - - / Programförklaringen av år 1968 hade föregåtts av marken beretts av Alva och Gunnar Myrdals bok 1934, Kris i befolkningsfrågan, som argumenterade för en socialistisk familjepolitik. / - - - / Makarna Myrdals ideologiska grund kan ytterst sökas i Karl Marx' och kommunismens krigsförklaring mot den "borgerliga familjen". Det finns alltså en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx' krav "Familjens upphävande!", i kapitel 2 av Det kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav "Död åt familjen!", på Centralstationen i Stockholm 1 oktober 2001.
Liberalismen ser äktenskap som slaveri
Nedmonteringen av familj och äktenskap har inte gjorts enbart med inspiration av Marx, utan ofta med bifall från liberaler med en politik fokuserad på individen. En i grunden negativ syn på äktenskap och familj återfinns till exempel hos liberalismens lärofader John Stuart Mill i hans bok Förtrycket av kvinnorna 1869 där han i kapitel 4 skriver att "Äktenskapet är det enda egentliga slaveri som vår lag erkänner."
Det faktumet att Skånberg delvis har rätt (visst finns det en sådan politisk agenda!) får inte undanskymma att Skånberg i eget politiskt kärriärsyfte försöker splittra kristenheten efter partipoloitiska och ideologiska linjer, att han provocerar fram angrepp mot den traditionella kristna bekännelsen för att framstå som dess effektive försvarare och kd:s frälsare. Socialismen är huvudfienden, men de övriga borgerliga partierna är inte heller att lita på! Han nyanserar inte kritiken genom att nämna att det finns ett starkt stöd för traditionella värden även bland vänstgerväljare samt att det finns många liberaler med en traditionell kristen tro. Han analyserar ingenting. Han är direktor för Claphamnistitutet, som utger sig för att vara en tankesmedja och forskningsinstiution. Men börja då att forska, i stället för att låtsas vara forskare! Läs mina inlägg på denna blogg om titelsjukan i Claphaminstitutet.
ALLA HOMOSEXUELLA GÖRS TILL SYNDABOCKAR FÖR DISCIPLINPROBLEM I DEN AMERIKANSKA KRIGSMAKTEN. OCH HÄR HEMMA GÖRS ALLA HOMOSEXUELLA TILLL SYNDABOCKAR FÖR EN KRISTENDOMSFIENTLIG OCH
FAMILJEFIENTLIG POLITISK AGENDA SOM DRIVS AV HUVUDSAKLIGEN HETEROSEXUELLA POLITIKER, SOM UTGER SIG FÖR ATT VARA "HOMOVÄNLIGA".
Centerpartister i Svenska kyrkan
"Jag är tydligen fullständigt ute, som vill att de politiska partierna inte skall nominera till Kyrkomötet. Dessutom anser jag att kyrkan och staten skall vara fria ifrån varandra. Du pläderar för att Jesusmanifestationens deltagare skall rösta på Socialdemokraterna. Varför kan man inte sluta politisera Svenska Kyrkan."
Så skrev Leif Ekstedt, moderat, i sin kommentar till inlägget Jesusmanifestationen, 1 maj-tåg och andra tåg. Leif har missförstått vad jag menade. Första delen av inlägget handlade visserligen om vissa socialdemokraters agerande i Svenska kyrkan, men huvudsakligen handlade inlägget om persontransporterna i samband med Jesusmanifestationen i Stockholm. Du, som är aktiv i någon kyrka i "landsorten" bör läsa inlägget. Det angår dig.
Att det finns många kristna bland Storstockholms nästan 2 miljoner invånare för inte undanskymma det faktum att Stockholmsregionen är den mest sekulariserade i Sverige, samt att många aktiva i Svenska kyrkan (och i frikyrkorna?) i Stockholmsregionen förnekar Bibelns Jesus. De tror på någon annan Jesus. Därför är det viktigt att tusentals från de fortfarande någotsånär kristna delarna av Sverige reser till Stockholm och manifesterar vad verklig Jesus-tro är. Detta medför ett gigantiskt transportproblem, välfyllda ordinarie tåg, tiotals extratåg och hundratals chartrade bussar.
Att Jesusmanifestationen är ett ekumeniskt engagemang, och att Svenska kyrkan naturligtvis ska vara representerad, får inte leda till att Jesus-budskapet blir för urvattnat. Läs ledarkrönika av Olof Djurfeldt i Dagen. Skulle det mot förmodan inte gå att komma överens med Svenska kyrkan i Stockholm, så finns det nästan 2000 Svk-församlingar i resten av landet. Dem kan man samarbeta med.
Jesusmanifestationen har hittills hållits första lördagen i maj. 1 maj, arbetarrörelsens traditionella demonstrationsdag, råkar vara första lördagen i maj 2010. Ska man ändå ha Jesusmanifestationen första lördagen i maj 2010 eller flytta manifestationen till andra lördagen i maj? Vad jag menade, men som moderaten Leif Ekstedt missförstod, är följande:
Om Jesusmanifestationen 2010 ska hållas 1 maj, bör man ge möjlighet för de manifestationsdeltagare, som redan har bestämt sig för att rösta på socialdemokraterna eller vänsterpartiet, att börja dagen med att delta i 1 maj-firandet. Naturligtvis ska manifestationens borgerliga deltagare, eller de som inte har bestämt sig hur de ska rösta, inte gå med i något 1 maj-tåg. Och naturligtvis ska krista 1 maj-firare visa sina partikamrater vad verklig Jesus-tro är! Även om man är kristen sosse, är man väl i första hand kristen? Udden i det jag skrev var riktad mot vissa högljudda socialdemokratiska kyrkopolitiker, som faktiskt skärmmer iväg potentiella s-väljare till Alliansen, genom sina angrepp på traditionell kristen tro. Visa att dessa skränfockar inte är representativa för kristna s-väljare!
Vidare håller jag med Leif om att kyrkan och staten ska vara fria ifrån varandra. Kyrkan och staten behöver inte tycka lika! Jag misstänker att Leif är missnöjd även med hur hans eget parti, m, har agerat.
Så till saken - centerpartiet.
Det är min ovana att skriva långa inledningar om något annat ämne, när jag har satt rubrik. Det är nästan som den kontroversiella prästen Karin Långström-Vinge skriver på sin blogg: "Ibland vet jag inte hur jag tänker förrän jag läser vad jag skriver." Hon ställer upp som kandidat till kyrkomötet för FISK (Folkpartister i Svenska kyrkan), som är en från partiet Folkpartiet-Liberalerna fristående nomineringsgrupp till kyrkovalen. Nu diskuterar Centerstämman om inte även centerpartister i Svenska kyrkan borde bilda en från partiet fristående nomineringsgrupp - Centerpartister i Svenska kyrkan. Årets kyrkoval kommer i så fall att bli det sista, där Centerpartiet ställer upp som parti. Det vore ett steg i rätt riktning!
Jag är fullständigt överens med Leif Ekstedt om att de politiska partierna ska sluta nominera kandidater till Kyrkomötet. Att man då bildar nomineringsgrupper som bär partinamnet och nominerar partimedlemmar, ser jag bara som ett första steg i den nödvändiga avpolitiseringen av Svenska kyrkan. Som ett steg i rätt riktning. Ett steg som även Socialdemokraterna borde ta. Och även Moderaterna! Men avpolitiseringen måste ske steg för steg.
Det hade varit ansvarslöst av de politiska partierna, om de omedlebart och helt hade lämnat kyrkopolitiken vid den s.k. skilsmässan mellan kyrkan och staten 1 januari 2000. Det hade givit möjlighet för t. ex. Sverigedemokraterna att kuppartat ta över församlingar med lågt vadeltagande, helt enkelt genom att flytta till en sådan församling och bilda en nomineringsgrupp. Sd:s intresse för Svenska kyrkan handlar för övrigt inte så mycket om den kristna tron, som om den s.k. kulturkristendomen. Kristendom handlar om att Jesus är Herre, och det betyder givetvis att Jesus står över de politiska partierna. Bibeln säger: Man ska lyda Gud mer än människor. Sd kräver att man ska lyda smånassarna i partitoppen, t ex stridspitten Björn Söder, före Gud.
Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan, och är till för alla som bor eller vistas i Sverige, även för dem som vistas här illegalt. Därmed inte sagt att kyrkan ska stödja illegal invandring. Men även den regeln har undantag. Man ska lyda Gud mer än människor. Och det ska även sverigedemokratiska kyrkopoliltiker göra. Annars ska de ägna sig åt annat än kyrkopolitik!
- Det finns ett stort behov att värna det demokratiska inflytandet i Svenska kyrkan, säger centerpartisten Roger Tiefensee.Han förklarar varför partiet än så länge tycker att det är viktigt med det kyrkopolitiska engagemanget.- Det finns ett väldigt stort behov att värna det demokratiska inflytandet. säger en representant för partistyrelsen, som även varnar för sd: "De skulle inter försitta chansen att ta över."
En av talarna på Centerstämman, Pontus Löfstrand, hoppas att de partiassocierade nomineringsgrupperna ska bli en övergånslösning. Så vill jag också se det. Jag hoppas att de opolitiska nomineringsgrupperna ska bli så stabila och välkända, och få så många röster, så att de kan ta över helt. Men inte redan nu. På ännu längre sikt kanske inte ens de opolitiska nominreringsgrupperna behövs. Någon motsvarighet till de kyrkliga nomineringsgrupperna finns inte inom vare sig frikyrkorna eller fackföreningsrörelsen.
- Min utopi är förstås att kyrkan leds av präster och engagerade församlingsmedlemmar, säger Löfstrand.
- Ni är väl medvetna om att en prästerskapets och biskoparnas kyrka vore en farlig kyrka? frågar Karin Perers, som är centerpartiledningens talesman i kyrkopolitiska frågor. Hon säger att nio av tretton stiftsbiskopar "vill sälja bort vigselrätten". Hon lyfter upp frågan om könsneutrala äktenskap
- Det skrämmer mig och visar att vi politiker behövs i kyrkan, forsätter Perers, som även säger att vigselfrågan inte är en lärofråga, utan "en praktisk organisationsfråga med starkt folkligt stöd."
Men naturligtvis är vigselfrågan en lärofråga. Det är ytterst betänkligt att politiker ska avgöra vad som är lärofrågor eller inte, speciellt när man vill införa något nytt. Perers uttalande visar både varför politikerna behövs i kyrkan, och varför de inte behövs. På kort sikt behövs de för att hindra politiska extremister att ta över kyrkan - på lång sikt måste de bort, om vi ska ha kvar en kyrka som är en kyrka och inte ett redskap för politisk indoktrinering. Men det är som den ortodoxa kyrkan har skrivit på sin hemsida, att även biskoparna kan fela och förleda. Och därför behövs kyrkfolket inte bara som åhörare utan även som "väktare".
Har det gått upp för Perers (och biskoparna) att Svenska kyrkan kan behålla vigselrätten, utan att viga homopar?
Man ska inte använda kyrkan som redskap för en politisk agenda, vilken den än må vara. Det hjälper inte att vara politiskt korrekt. Den politiska korrektheten förändras över tid.
Uppdatering 18 maj.
Senaste numret av Kyrkans Tidning rapporterar att Pelle Svensson lämnar Centerpartiet (åtminstone i kyrkopolitiken) och går över till den partipolitiskt obundna nomineringsgruppen POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan). Detta i protest mot Centerpartiets centraliseringspolik, som även drabbat Svenska kyrkan genom sammanslagning av församlingar. Pelle Svensson tycker att man i stället ska bilda samfälligheter. Pelle Svensson blev först känd som idrottsman (brottare), jordbrukare och advokat. Han har flera kyrkliga uppdrag i hemförsamlingen Njurunda (ett par mil söder om Sundsvall) samt Härnösands stift.
Att Centerpartiet inte riktigt litar på sina kyrkligt aktiva medlemmar framgår av ovanstående uttalande av partistyrelsens talesperson i kyrkopolitiska frågor Karin Perers. Men det är ju positivt att Centerstämman nu beslutat att utreda bildandet av en från partiet fristående nomineringsgrupp för i första hand (?) centerpartister. Naturligtvis finns inget att invända mot att centerpartister och andra troende politiker är engagerade i Svenska kyrkans ledande organ, men de ska i den rollen inte vara underställda partiet!
Samkönade äktenskapslagen är Kristdemokraternas fel!
Vi har ju en massa lagar som, ibland utan någon verklig orsak tvingar folk till sådant de inte vill. T.ex. tvingar lagstiftningen troende föräldrar att släppa sina barn till en skola, som propagerar för tidig sexdebut och kondomanvändning och skriver ut p-piller till flickor som inte en fyllt 15 år. Skulle kristna då inte ha rätt att kämpa för en lagstiftning som främjar den kristna livsstilen genom att "diskriminera" andra livsstilar, exempelvis genom att enbart olikkönade par har rätt att ingå äktenskap?
Å andras sidan utmärks demokrati av majoritetsbeslut plus minoritetsskydd, vilket innebär att majoriteten i vissa fall frivilligt avstår från att tvinga minoriteten att följa dess beslut. Riksdagen har nu beslutat att homopar får rätt att gifta sig , att de religiösa samfunden får behålla sin vigselrätt, utan vigseltvång för vare sig samfunden som helhet eller för enskilda präster, pastorer och imamer.
Minoritetsskyddet kan ge rättigheter både till den homosexuella minoriteten i ett starkt religiös präglat samhälle och åt den troende minoriteten i ett starkt sekulraiserat samhälle.
Jag är inte alldeles säker på att riksdagen gjorde fel, som öppnade äktenskapet för homosexuella. Men nu gäller det att slå vakt om minoritetsskyddet för oss, som anser att inga religiösa vigselförrättare ska tvingas att medverka vid ingåendet av samkönade äktensiap. Minoritetsskyddet får inte bli en dagslända!
Det finns ändå anledning att fundra över Kristdemokraternas skuld till att vi fick en könsneutral äktenskapslag. I synnerhet de som av relgiösa skäl även har motsatt sig homosexuellas rätt till borgerlig vigsel, men har låtit sin religiösa övertygelse vika av partipolitiska skäl, d.v.s. att rädda kvar kd i riksdagen, har anledning att känna syndaånger idag. Var det så viktigt att rädda regeringstaburetten åt abortminister Göran Hägglund?
1) I andra länder har man haft folkomröstningar, Nej-sidan har vunnit i Kalifornien och Frankrike. Men med en folkomröstgning hade äktenskapsfrågan blivit avpolitiserad och kd hade åk ur riksdagen.
2) Kd har dragit uppmärksamheten från sakfrågan, ja eller nej till homoäktenskap, genom att göra det hela till en fråga om ja eller nej till fortsatt vigselrätt för de religiösa samfunden. Detta var ett fult spel av kd för att framstå som homoäktenskaps-motståndare utan att spräcka regeringen.
En följd av kd:s fula dubbelspel är att vi har förlorat minst ett halvår, som skulle ha behövts för att övertyga en majoritet i kyrkomötet att säga nej till homovigslar i kyrkan. Ja-sidan mobiliserar nu för fullt och kommer med största sannolikhet att vinna omröstningen i kyrkomötet. Det är Kristdemokraternas fel!
Här kan du själv se resultatet av kd:s fulspel, vilka sataniska krafter som kd har satt i rörelse:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article4791790.ab
Unken revolutionsromantik i Dagen ob kd(r)
"Här i Dagen har vi också tagit upp frågan om religionsfriheten. Victoria som statschef och parets barn måste enligt successionsordningen bekänna sig till den "rena evangeliska läran". Däremot inte Daniel Westling som ingift prins. Visst är det glädjande när kungafamiljen vill bekänna sig till den kristna tron, men principiellt är det olyckligt med ett lagstiftat tvång att ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen. När Svenska kyrkan nu är skild från staten är det ännu mer märkligt att religionsfriheten inte ska kunna gälla för drottningar och kungar och deras barn.I England pågår en förändring till att kungahuset inte ska behöva tillhöra Church of England, utan att också andra ska kunna ärva den brittiska tronen. En motsvarande modernisering av den svenska monarkin bör genomföras framöver."
Om något är orättvist och "omodernt" i kråksången, så är det just detta att man måste vara av kunglig börd för att bli statschef. Om chefredaktör Elisabeth Sandlund, eller hennes medledarskribent inte vågar säga det, ska de hålla snattran på sig. Vad är det för fel med att tronarvingen måste tillhöra samma samfund som majoriteten av Svenska folket?
Eller skas vi ersätta Victoria med någon saudiarabisk prins? Lägg märke till den märkliga formuleringen "ännu mer märkligt att religionsfriheten inte ska kunna gälla för drottningar och kungar och deras barn!" Varför ska bara de ha rätt att bli statschefer uti monarkin? Varför får inte "mannen av folket", Daniel Westling, bli kung? Däremot får hans eventuella son bli det!
När sonen blivit gammal nog kan ju Victoria abdikera och bli exempelvis mormon, och då efterträdas som statschef av Daniel Westling junior. Hon kan för resten abdikera redan nu och efterträdas som tronarvinge av sin syster prinsessan Madeleine., eller av sin bror prins Carl Philip. Vad är problemet? Ja, inte har det märkts någon ovilja från kronprinsessans sida att bevara våra kristna traditioner. Däremot börjar man se ett mönster hos delar av den svenska kristenheten. Först skulle Svenska kyrkans vigselrätt avskaffas, och nu ska kronprinsessan jagas ur Svenska kyrkan. Vilken PR för Svenska kyrkan att bli vigd av ärkebiskopen (som förväntas bli vigselförrättare) med den traditionella kyrkvigselns alla juridiska konsekvenser. I detta fall juridiska konsekvenser inte bara enligt Äktenskapsbalken och Föräldrabalken, utan även enligt grundlagen (Successionsordningen). Usch och fy! Dags att 1789 års idéer omformar även det svenska samhället! Det är vad chefredaktör Sandlund vill ha sagt! Själv har hon ju gått ur Svenska kyrkan och blivit ateist, men gått med igen lagom innan jobbet som chefredaktör för Kyrkans Tidning blev ledigt. Och vem passade bättre till det jobbet än en nyfrälst näringslivsreporter på Svenska Dagbladet?
Jo, det finns ett mönster inom den svenska kristenheten. Det där som kittlar. Revolutionsnostalgin. För sex-sju år sedan skrev det unga stjärnskottet på kd:s politikerhimmel en artikel i Kristdemokratisk Debatt, där hon påstod att muslimer diskrimineras i Sverige. Kyrkklockorna! För muslimernas skull måste klockringningen förbjudas, en kristen tradition måste gå i graven. Hade hon ens frågat någon muslim?
Det är alltså med muslimerna som med kronprinsessan. Självutnämnda ombud för deras talan i bl. a. religionsfrihetsfrågor. De måste få bestämma själva, säger ombuden, men de får inte välja ombud själva!
Sedan tidningen Kristdemokragisk Debatt bytt namn till Civitas och blivit 70 kr dyrare, skrev chefredaktören för tidningen Kristdemokraten (Henrik Ehrenberg heter han, ännu en ung, brådmogen kd-politikerbrolier) en utredande artikel i Civitas om skillnaden mellan kristendomen och islam. Vad tror ni? Medan islam enligt Ehrenberg blandar ihop religion och politik, förespråkar kristendomen att det profana samhället ska stå fritt från varje religiös inblandning. Robespierre kunde inte ha sagt det bättre. Stalin kunde inte ha sagt det bättre. Mao Zedong kunde inte ha sagt det bättre. 1789 års idéer. Franska revolutionens idéer. Tidningen Dagen kallar sig för resten för "oberoende kristdemokratisk".
De politiska positionsbestämningarna "höger" och "vänster" härstammar från franska revolutionen. För att underlätta rösträkningen bestämdes att de, som ville avsätta och avrätta kungen, skulle sitta till vänster i salen, de som ville avsätta kungen men inte avrätta honom skulle sitta i mitten, och de som varken ville avsätta eller avrätta kungen skulle sitta till höger. De flesta satte sig till höger. Annars hade de själva blivit avrättade. Franska revolutionen kittlar på ett helt annat sätt en ryska revolutionen.
För att hedra 1789 års idéers anhängare visar jag en bild på den mest kända uppfinnen under franska revolutionen. Läkaren Joseph Guillotin, som var motståndare till dödsstraffet, hade uppfunnit en maskin som åstadkom ett perfekt, kirurgist snitt. Användningen av maskinen drog storpublik - ett folknöjde för de fattiga, som inte hade råd att gå på teater. Guillotin själv såg det kirurgiskt perfekta snittet som en humanisering av dödsstraffet - en rimlig kompromiss mellan anhängare och motståndare till dödsstraffet. Men det var ju så länge sedan. Just därför kittlar det. Revolutionsnostalgin bland dagens kristna opinionsbildare i Sverige. Det finns alltså ett mönster. Befria samhåället från den förhatliga religionen!
KDS var fel tänkt från början
Homorörelsen har insett att man inte är antingen över- eller underklass för att man är homosexuell, att alla homosexuella inte stödjer samma parti, att somliga homosexuella gynnas av låga skatter,. medan andra gynnas av höga bidrag. Homorörelsen har lyckats motstå frestelsen att bilda ett eget parti, och är därför företrädda i alla partier, som slåss om de homosexuellas röster. De homosexuella, som bara utgör en dryg procent av hela befolkningen, har ersatt stora kollektiv som barnfamiljer, pensionärer, villaägare, kärnkraftmotståndare, etc, som den grupp som partierna friar till.
Bekännelsetrogna kristna, som i vart fall är betydligt fler än antalet homosexuella,. har lyckats marginalisera sig själva så till den grad, så att partierna slåss med varandra om att vara mest mot denna jämförelslevis stora väljargrupp. Detta är resultatet av Kristdemokraternas 40-åriga strävan att göra traditionell kristen tro till ett högerprojekt.
Kkristendomen var från början en slavreligion. Det var bland slavarna, den understa underklassen, som den spreds. Och det var inom slavklassen som den klassiska kristendomen växte fram. Det som nu kallas "vänsterkristendom" var gnostiska irrläror hos medel- och överklassen. Även inom den frikyrkliga väckelserörelse, som drog fram företrädesvis inom underklassen för 100 år sedan, predikades huvudsakligen den klassiska varianten. De cetrala dogmerna, som formades av fornkyrkan, under de tre första århundradena.
Men frikyrkopredikanterna kom snart i kläm mellan en medlemsmajoritet, som tillhörde arbetarbefolkningen och församlingarnas ekonomiska understödjare, som tillhörde arbetsgivarna. Klasskampen blev ett rött skynke för vissa frikyrkopredikanter. Arbetarklassen splittrades i socialister och frireligiösa. Stämningen mellan grupperna var stundtals hätsk.
Svenska kyrkan, som för hundra år sedan framstod som försvarare av det gamla priviegiesamhället, de rikas bundsförvant, kom alltmer att utvecklas till en plats, där man kunde vara både kristen och socialist. Men det var fortfarande den klassiska kristendomen som gällde. Under senare tid har nygnosticismen, medel- och överklassens kristendomsförvanskning, slagit klorna i Svenska kyrkan.
När kd och den borgerligt anstyckna frikyrkligheten gjort den klassiska kristendomen till ett högerprojekt, har nygnosticixmen marknadsfört sig duktigt hos framförallt ledande socialdemokratiska kyrkopolitiker som "vänsterkristendom". Detta ser "den kristna högern" som resultat av socialdemokratisk infiltration av Svenska kyrkan iscensatt av den socialdemokratiska minster Arthur Engberg under 1930-talet. Lösningen är tydligen att Svk gör sig av med hälften av sina medlemmar! - och blir en sekt av redan frälsta i tron på de borgerliga politiska värderingarna och Göran Hägglunds abortturism. Frikyrkliga abortmotståndare blir väldigt överseende, så snart regeringsfrågan kommer på tal...
Och det är egentligen vad det handlar om. Bekännelsetrogna kristna med borgerliga sympatier har blivit kristdemokratiska valboskap, som kan fösas hur som helst, så att de stödjer en politik om de motsätter sig med näbbar och klor, när den bedrivs av vänsterblocket. Bekännelsetrogna kristna med socialistiska sympatier tvingas välja mellan två för dem lika avskyvärda alternativ: stödja en borgerlig politik med långtgående social nedrustning eller acceptera de nygnostiska lärorna.
Detta är vad kd har åstadkommit under drygt 40 år. Jag hoppas att kd åker ur riksdagen, men inte att kd ersätts av någon parti, som idag står utanför riksdagen. Eftersom kd-sympatisörerna, de som finns kvar i dag, till säkerligen 99 % består av personer med borgerliga sympatier, önskar jag att de i stället engagerar sig i de tre seriösa borgerliga partierna, och gjuter nytt kriste liv i dem - Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Jag tror att en borgerlig regeringspolitik, som hade kompromissats fram av tre i stället för fyra partier, inte hade farit lika hårt fram i de sociala trygghetssystemen. Kd har i varje fall inte verkat återhållande.
Och att kyrkan blir en plats, där de politiska striderna har lämnats utanför, där vi över alla partigränser kan värna om den klassiska kristna tron.
Hägglund, kd, spelar oskuld
Är du lönsam lille vän?
"Nu reagerar socialminister Göran Hägglund, som även är partiledare för Kristdemokraterna, mot uppgifterna att flickor aborteras på svenska sjukhus." Hur har han reagerat? Det var ju Göran Hägglund, som med nästan stalinistiska fasoner och utrensningar tvingade oppositionen inom kd till tystnad, när han genomdrev att utländska kvinnor skulle få rätt att göra abort i Sverige. Mern det var förstås utländska män, som fick rätt att tvinga sina kvinnor att göra abort i Sverige., Kvinnors rätt att bestämma själva har aldrig legat kd varmt om hjärtat.
Kd har faktiskt aldrig varit motståndare till aborter. Kd har alltid varit för selektiva aborter och alltså motståndare till kvinnnornas rätt att bestämma själva.
Göran Hägglund har även tvingat svensk sjukvårdspersonal att utföra fler aborter än de psykiskt klarar av - även de som inte principiellt är abortmotståndare. Detta har satt press på sjukvårdspersonal, som principiellt är abortmotståndare, att hjälpa till med aborterna sav solidaritet med sina arbetskamrater. Under hösten rasade en debatt om pingstvänner utför aborter.
Hägglund kan ju inte har varit ovetande om att kvinnor, som inte kan få abort i sitt hemland, söker sig till Sverige - eller rättare sagt: tvingas av sina män. Men det var en del av spelet om regeringsmakten, priset för att de andra regeringspartierna skulle ställa upp på kd:s utspel om fastighetsskatten. I valet mellan pengarna och livet, väljer kd alltid livet. Hägglund kan inte ha varit ovetande, eftersom en sammanställning av olika länders abortlagar fanns med i den utredning, som föregick beslutet. Det var alltså förutsebart att kvinnor från våra grannländer skulle komma till Sverige och få abort. Beslutet var ju speciellt avsett att krossa den restriktiva, polska abortlagstiftningen. Svensk kulturimperialism mot kyrkans inflytande på lagstiftningen i andra länder.
Nu handlar det emellertid om invandrare i Norge, som vill ha manliga arvingar. Därför tvingas dessa arma invandrarkvinnnor i Norge, att åka till Sverige och göra abort om det väntade barnet är en flicka. I Norge får man nämligen inte veta det väntade barnets kön, förrän tidsgränsen för abort är passerad.
Detta tål att tänka på. Det var ju pinsamt att barn aborteras för att de har fel kön. Meningen var ju att barn till fattiga föräldrar skulle aborteras. Men hade det varit mer försvarbart?
Barn håller på att bli ett privilegium för medel- och överklassen. Kd har inget haft att invända mot den utvecklingen. Problemet är (och har länge varit) att medel- och överklasskvinnorna inte vill ha tillräckligt många barn för att sörja för återväxten. Den selektiva abortpolitiken i Sverige före 1975 syftade till att hindra just medel- och överklasskvinnor att göra abort. Det är en tid som många kristna s.k. abortmotståndare längtar tillbaka till. Att vissa pingstvänner utför aborter är kanske inte enbart på grund av solidaritet med icke-troende arbetskamrater, som inte står ut med allt dödandet. Och bland kd-politiker med rötter i frikyrkligheten finns ett uträglat förakt för de ekonomiskt mindre framgångsrika. Och då syftar jag inte på Livets ord, utan på de frikyrkor som har funnits i flera generationer. Där "tron" har hunnit bli en livsstil och umgängesform och ett sätt att knyta kontakter. Det ger ekonomisk framgång. Det är så ruttet, det kan bli. Dessa veritabla Mammons-dyrkare tror att den kristne Guden belönar de sina redan här på jorden. De ekonomiskt framgångsrika har det rätta genetiska arvet, resonerar dessa Mammons-dyrkare. De tror att arvsynden är genetiskt ärftlig, men att den genetiska "sjukdomen" har helats genom att någon har omvänt sig och blivit ekonomiskt framgångsrik. Skrapa på ytan av delar av den svenska frikyrkligheten, så kommer detta fram!
I alla länder och i alla tider (fram till senare delen av 1900-talet i Västeuropa) är det de fattiga som stått för huvuddelen av preproduktionen. Sedan skulle rasen förbättras genom att de fattigas reproduktion hölls tillbaka -.en politik som kd inte har tagit avstånd från. Föjden blev minskad nativitet och en åldrad inhemsk befolkning i de utvecklade länderna., Befolkningsbortfallet genom aborterna har ersatts med invandring. Det får man inte tala om. Men så sker det som sker. Även invandrarna börjar abortera. Selektivt.
Partipolitiseringen - ett problem för alla kyrkor
Såvitt jag vet har Bengt Malmgren inte varit medlem i Svenska kyrkan på mycket länge, om ens någonsin, och har inga planer på att bli medlem. Ändå lägger du dig i vilka personer, som vi medlemmar har valt till att företräda oss. Ta du och avsätt biskop Arborelius, som tillsammans med ateister och sakramentsskändare har angripit en urgammal, ursprungligen katolsk, kyrklig institution, som alltjämt har bevarats i Svenska kyrkan. Är det katolsk lära, eller en "kulturyttring" hos katoliker i Frankrike att en man ska ha både en kyrkvigd och en lagvigd hustru?
Du kan inte heller vara ovetande om att statskyrkoidén mycket länge har varit en central tanke i den lutherska läran. Och det var väl den "heresin" som blivande katoliker måste avsäga sig förr i tiden, inte åsikten att staten ska respektera kyrkans sakrament fullt ut? Att lutheraner inte längre stödjer den ursprunliga lutherska statskyrkoidén innebär inte att banden med staten ska klippas på så sätt att kyrkliga handlingar inte ska ha någon rättsverkan alls. Det är inte ens katolsk lära. Försöker inte Katolska kyrkan rentav påverka abortlagstftningen i vissa länder? Hur stämmer det med det svenska katolska stiftets idéer om total åtskillnad mellan kyrka och stat? Detta är verkligen en heresi, som varken är katolsk utan luthersk lära. Det är Jehovas vittnens lära!
När du dessutom klagar på politisering av Svenska kyrkan, kastar du sten i glashus. Katolskt Magasin är en lika urvattnad departementspromeroria som Pravda under sovjettiden. Det kristdemokratiska kommunalrådet i Uppsala, som har idel öra hos biskopen, är väl fortfarande ansvarig utgivare för KM? Vad tror du skulle hända om de politiska partierna och partianknutna nomineringsgruperna skulle avstå från att ställa upp i kyrkovalen? Partipolitiseringen är i sig inget bra, men partisystemet synliggör dock det politiska inflytandet i Svenska kyrkan - till skillnad mot vad fallet är med det katolska stiftet i Sverige, som inte på minsta vis har undgått partipolitiseringen. Inte ett knyst om abortfrågan från biskop Arborelius, sedan han blev åthutad av Göran Hägglund, kd!
Och du: Varför skulle en s-politiker inte kunna vara kristen? Det är snarare brist på teologisk kunskap än på tro, som får vanliga socialdemokratiska kyrkopolitiker att stödja diverse obibliska påhitt. Den bristen avhjälps inte av partipolitiserande debattörer som Maciej Zaremba och Göran Skytte (som snarare försöker ställa sig in hos nyrika och ljumkristna Svd-läsare!). Att koppla samman bekännelestrogen kristendom med högerpolitik är inte rätt pedagogik för evangelisation bland socialdemokrater och deras väljare! Håll gärna partipolitiken borta från kyrkan - men börja då med kd-inflitrationen av det katolska stiftet
--
Partipolitiseringen av de protestantiska frikyrkorna kräver inte många kommentarer. Evangeliska frikyrkan (EFK) har demonstrerat stöd för kd "redan före riksdagsbeslutet" genom att ta beslut att frivilligt avsäga sig vigselrätten. Tänk att de inte har kommit på det tidigare. Frikyrkopastorer har haft vigselrätt sedan 1952. Har de varit sosse-styrda sedan dess, och först nu vågar frigöra sig från "den statliga tvångströjan"? Nej, förklaringen är snarare att EFK:s ordförande Stefan Swärd även är ordförande i Claphaminstitutet, som genom sinm "direktor" Tuve Skånberg har positionerat sig politiskt som "center-right".
Om detta har doktor Malmgren inget att säga. Han är ju själv "fellow" i Claphaminstitutet.
Att tro på sin tro
- I Sverige får en muslim bara ha en fru, förklarar imam Lindeman. Jag följer ju svenska lagar så länge de passar oss, och Koranen kräver inte att varje muslim ska ha fyra fruar. Det är valfritt. Men om den svenska lagen står i direkt motsättning till Koranen, följer jag ju Koranen.
- Men om nu riksdagen inför en könsneutral äktenskapsbalk, frågar bloggen.
- Som förslaget ser ut blir ingen tvungen att gifta sig med en person av samma kön, säger imam Lindeman. Så det rör inte oss. Jag kommer aldrig att viga något homopar! Vad de otrogna gör, bryr jag mig inte om.
- Men det talas ju mycket om att präster, pastorer och imamer, som vägrar viga homopar, kommer att hängas ut i media, försöker bloggen. Då vore det väl bra att slippa vigselrätten?
- Det kan du ju försöka med, svarar imamen . Om de tar ifrån mig vigselrätten, så hindrar inte det mig från att förrätta vigslar. Men då blir det förstås enligt sharia-lagen, och ingen rapportering till Skatteverket om ingångna äktenskap. Det blir värst för de svenska myndigheterna, som kommer att mista kontrollen över det hela.
Inte utan beundran för imamens principfasthet, frågar bloggen: - Men är du inte rädd för att åka i fängelse?
Imamen slår ut med sina väldiga armar: - Ni kristna pratar ständigt om att man ska lyda Gud mer än människor, men när det kommer till kritan vågar ni ingenting alls. Om jag är rädd för att åka i fängelse? Hahaha, de kan ju försöka. Vem vet hur upprörda folkmassor i Mellanöstern kommer att reagera? En imam i fängelse för att han vägrat viga homopar? Det var det roligaste jag har hört på länge. Att läsa hur ni kristna hukar för journalistdrevet, är däremot inte roligt! Men det är förstås bra för oss muslimer. När svenska folket upptäcker avgrunden mellan er tro och ert kryperi för de jordiska makthavarna, kommer svenskarna att konvertera till islam i massor. Sverige kommer att bli det första muslimska landet i norra Europa!
- Men din halvbror Adolf Lindeman vill ju ersätta de religiösa vigslarna med en civilrättslig registrering, påpekar bloggen.
- Låt mig då avslöja en hemlighet, svarar Abdullah Lindeman. Min halvbror är en islamistisk agent, som håller på att göra Sverige till en mogen frukt i islams händer. Som partisekreterare för Kd har han verkligen komprometterat den kristna religionen som höjden av feghet och kryperi. Tro mig, vanliga, hederliga svenskar vill inte vara kristna efter Kd:s krumbukter! De vänder sig från kristendomen. Tids nog kommer de att upptäcka islam.
-- * --
Jag måste erkänna att jag har blandade känslor inför muslimerna. Deras tro på sin tro är föredömlig. Visserligen är denna intervju påhittad. Men jag tror att imam skulle kunna uttrycka sig så, ungefär. Och naturligtvis kommer svenskarna att söka alternativ, om den kristna kyrkan och dess företrädare fegar ut på område efter område. Som detta med att avstå från vigselrätten. I den kristna kyrkans frånfälle under viktiga vändpunkter i människors liv, i det religiösa vacum, som då uppstår, kommer en annan religion att växa. Och det blir inte den nyhedendom, den synkretistiska soppa som vissa anpasslingspräster i Svenska kyrkan försöker sprida.
