Låt oss slippa dessa vigselvilliga språkpoliser!
På den här bloggen tillåts inga fula ord. Jo, du läste rätt. Det skickas in kommentarer till bloggen, och en del kommentarer fastnar i fula ord-filtret, redan innan jag har modererat. Ett ord, som fastnade i filtrer var "coprofager" (Jag gör nu ett undantag). Det hade skickats in av en böghatare (och nu menar jag verkligen böghatare), som ville beskriva vad homosexuella män egentligen gör. Rövslickare är ett annat ord, som jag tycker låter äckligt, men det är ändå inte samma sak som coprofag. Men nu tycker kanske någon att det är tvärtom, coprofag låter utländskt och fint, medan rövslickare låter svenskt och vulgärt.
Jag kan inte förstå hur samhällsbetalda sexualupplysningar kan uppmana 13-åringar att slicka varandra i stjärten. (Se föregående inlägg!) Det är helt enkelt hemskt! Någon borde ställas till svars. I synnerhet som samma officiella sajt (www.umo.se) påstår att det inte finns någon absolut nedre åldersgräns för vem man får ha sex med. Det är ju att uppmana till brott. Varför säger inte moraltanten Karin Långström-Vinge något?
Jag har hört i ett radioprogram att bara varannan bög har haft analsex (kuken i röven), och det tror jag är sant. Det här är inte en lätt sak, ens för bögarna själva. Och även de har ju händer och munnar. Som kan användas på partnerns framsida. Avsugning, kallas det på ren svenska. Föreställningen att alla bögar har haft analsex är stigmatiserande, i synnerhet förstås för dem som inte ens har provat på. Men varför ska då samhället lära små skolbarn att analsex är naturligt och skönt när t.o.m. bögarna själva känner ett motstånd, åtminstone första gången?
Vad jag menar är att vi måste kunna tala om de här sakerna, och då använda de ord, som känns naturliga i en svensk språkkontext. Det gör de homosexuella själva. Så här beskrivs den s.k. heteronormen på organisationen rfsl ungdoms webbplats:
"Sex enligt heteronormen
På vilket sätt påverkar då heteronormer konkret personers sexliv? Jo, enligt heteronormen förväntas det att
·alla personer med kuk känna sig bekväma med att vara "kille" och alla personer med fitta känna sig bekväma med att vara "tjej" (och att alla har en kuk eller en fitta).
·att personer med kuk uppträder och agerar på ett specifikt sätt och att personer med fitta uppträder och agerar på ett annat specifikt sätt.
·att personer med kuk har sex med personer med fitta och tvärtom.
·att sexet till största delen utgår från att kuken omsluts av fittan, dvs omslutande vaginalsamlag, eller att det i alla fall är det bästa sättet att ha sex
·att målet är att en person med fitta och en person med kuk blir kära i varandra, bildar par och har sex med enbart varandra.
·sexet ska leda fram till barn, vara passionerat fram till övre medelåldern och därefter upphöra, enbart innefatta "rätt" kroppsdelar och kroppsvätskor etc.
Heteronormer gör att hierarkier finns mellan olika typer av sex och sex mellan olika typer av personer. En del sex ses som "bra", annat som "fult" och en del som "inte riktigt sex" eller "mindre värt". Det här resulterar i att folk får dåligt samvete och skäms för att de vill ha "fult" sex och känner sig otillräckliga som helst vill ha "mindre värt sex", något som stärks av omvärldens syn på sex.
Heteronormer hämmar välmåendet för de flesta personer. Nästan ingen lever upp till alla de här normerna! HBT-personer bryter dock oftast mot fler heteronormer än icke-HBT-personer, vilket gör att heteronormerna ofta inskränker livet ännu mer för HBT-personer."
http://www.rfslungdom.se/index.taf?_page=object&object_auid=15802
Var detta anstötligt? Jag tycker faktiskt inte det! Det är lite kul skrivet, tycker jag. Och det säger en hel del om hur det känns att vara en ung människa, som just har upptäckt att man är homo. Jag kan försäkra att jag inte hade förstått hur det är, om jag inte hade läst detta. Jag trodde att rfsl ungdom skulle ta bort citatet från sin webbplats, sedan jag citerade det förra gången. Men det har de inte gjort. Heder! Jag raljerade nämligen med citatet, och det står jag för fortfarande. Jag skrev Surt sa räven.
Hela ordspråket lyder Surt sa räven om rönnbären för att han inte kunde nå dem.
Detta ändrar nu inte min åsikt att homopar inte ska vigas i kyrkan. Men det borde ändra de vigselvilliga språkpolisernas skenheliga attityd till homosexualitet. De vågar ju inget annat än att viga, eftersom ämnet är så tabubelagt, så att man inte ens kan prata om det.
Äktenskapet är instiftat av Gud för man och kvinna. Och människor har ingen rätt att upphäva Guds ordningar. Däremot har vi människor rätt att ändra på statens lagar. Och homopar har ju rätt att ingå äktenskap enligt statens lag sedan 1 maj. Och det tycker jag är rätt. Ingen ska hindras att leva som han vill av en religion, som han inte tror på.
Det handlar alltså inte om att homosexuella har "fult sex" eller "mindre värt sex" (om vi inte talar om barnavelsaspekten). Och naturligtvis inte om att homosexuella inte skulle kunna älska varandra. Om våra präster enigt hade sagt nej till samkönade vigslar i kyrkan, hade detta stått klart. Men nu rör sig de vigselvilliga språkpoliserna i en fantasivärld, där allt handlar om kärlek och inget om sex. Och de maskerar sin egen homofobi (för det är vad det handlar om, rädslan för att säga nej) med grova beskyllningar mot motståndarna för kärlekslöshet och allt möjligt. Man förvränger alltså motivet för vigselvägran.
Att utlevd homosexualitet är en synd, innebär ju inte att det måste vara sämre ur njutningssynpunkt eller som ömhetsbetygelse. Ingenting säger heller att homosexuella är värre syndare än andra. Men det finns alltså två argument mot homovigslar i kyrkan:
1) Att äktenskapet är inrättat av Gud för man och kvinna
2) Att synden inte får upphöjas till kulthandling i kyrkan.
Det visar sig ju nu också att de vigselvillig prästerna inte bara förvränger betydelsen av de bibelord, som säger att utlevd homosexualitet är en synd, utan att som en följdverkan även ifrågasätter bibelställen som skenbart inte har ett dugg med homosexualitet har att göra. Och detta är förstås värre än homovigslarna i sig. Det blir ju en helt annan religion.
GRUNDKURS I BARNALSTRING
Det har stormat rejält kring prästen Dag Sandahl, sedan råkat säga några självklarheter till ett par känsliga folkpartidamer, den ena präst och den andra prästfru. Detta är ett montage, som jag hittade på nätet.
I tidigare inlägg har jag beskrivit hur politiker och tjänstemän i Stockholms läns landsting sprider hiv och klamydia genom sin aggresiva kondomkampanj. Klicka på kategorin Sexualitet och fortplantning i spalten till höger! Socialdempartementet och sjukvårdsrådgivningen driver en ännu mer aggresiv analsexpropaganda riktad mot 13-åringar. På ungdomssajten umo. bedrivs undervisningen, som har reducerat människan till en reflexmaskin. Trots allt prat om integration av invandrare uppmanar sexhuliganerna bakom sajten invandrarungdomar att trotsa sina föräldrar.
Medan debatten stormar om SD:s hets mot invandrare, och i synnerhet mot muslimer, talas det mycket tystare att denna hets förvärrar de etniska motsättningarna och splittrar nationen, svenskar mot invandrare. Och inte alls om att sexliberalerna, med uppbackning av Vänsterpartiet i kommuner och landsting, också splittrar nationen, invandrare mot svenskar, genom att splittra invandrarfamiljerna och tvångsassimilera de unga invandrarna sexuellt.
Ett land med hög andel invandrare bland befolkningen lämpar sig särskilt illa som sexualpolitisk lekstuga. Svenska kyrkans homoäktenskapsbeslut verkar i samma riktning, att utså förakt mot svenskar bland invandrare och muslimer i synnerhet. Som får uppfattningen att kristendomen är en dekadent och samhällsförstörande religion.
Här följer nu några citat från UMO. Att landstingens analsexpropaganda även riktar sig till invandrarungdomar framgår klart av den felstilta meningen. För det är väl uteslutande invandrarflickor som är könsstympade? Det framgår också av att man har träffar under skoltid i en del kommuner, för att inte föräldrarna ska ana något. Kan man då bli förvånad över att invandrarföräldrar förbjuder sina ungdomar att träffa svenska ungdomar, att invandrarungdomar måste gå direkt hem från skolan, och är allmänt hårt hållna? Vilket av svenska ungdomar, särskilt unga män i förorterna, uppfattas som omvänd diskriminering, d.v.s att svenskarna uppfattas som ett sämre folkslag av invandrarna. Med följd att svenska unga män, speciellt i förorterna, röstar på SD.
"Med analsex menar man ofta analsamlag, alltså när man har sex med penisen i rumpan, men analsex kan vara mycket mer. Analsex är all sorts stimulering i eller runt analöppningen. Det kan vara att man smeker, pillar, slickar eller använder sexleksaker i eller runt analöppningen på sig själv eller någon annan .
- - - Man kan ha analsex på väldigt många olika sätt och man måste pröva sig fram för att veta vad som är skönt för en själv eller någon man har sex med. En sak som man kan tänka på är att ta det försiktigt och använda mycket glidmedel. Glidmedel kan alltid vara skönt att använda och är särskilt bra att använda om man har analsex eftersom det inte produceras någon fukt i rumpan när man blir sexuellt upphetsad. Utan fukt kan analsex göra ont. Om man har analsamlag kan man ofta behöva gott om tid eftersom det tar ett tag för kroppen att vänja sig vid att något förs in i rumpan.
- - - Ibland kan kroppen vara mindre känslig för beröring eller uppleva beröring på andra sätt än vad som beskrivs i texten. Det kan till exempel bero på att man är könsstympad eller har någon funktionsnedsättning, något som kan göra det svårt att känna av eller komma åt att ha analsex på det sätt man vill. Vill man veta mer om sex som kan vara skönt för en själv, områden som kan vara känsliga för beröring och så vidare, kan man prata med någon på en ungdomsmottagning eller med någon inom sjukvården som man känner sig trygg med.
- - - Att smeka runt eller föra in ett finger i analöppningen kan vara mycket skönt. Ett tips kan vara att testa hur det känns på en själv innan man gör det på någon annan. Det kan göra ont att trycka in något i analöppningen utan att låta ringmusklerna vänja sig en stund.
Att Socialdempartementet och landstingen, som står bakom Umo, försöker lura mycket unga personer att ha avancerat sex, framgår av relativiseringen av 15-årsgränsen:
"I Sverige blir man straffmyndig och kan dömas för brott från det att man fyller femton år. Det betyder att en tjej eller kille som är femton år eller äldre och haft sex med någon som inte fyllt femton år kan dömas för våldtäkt mot barn även om det inte förekommit något hot eller våld.
- - - Betyder det att en sextonåring och en fjortonåring som är ihop inte får ha sex? Svaret blir att den frågan egentligen inte går att svara vare sig ja eller nej på. Att ha sex med någon under femton år är olagligt och syftet med lagen är att skydda barn och unga från att bli utnyttjade sexuellt. Men i lagen står det också att man inte ska dömas om det är uppenbart att det inte handlat om något övergrepp."
Ett resultat av denna förförelse av ungdomen har blivit en kraftig ökning av väldtäkter och andra sexbrott begångna av mycket unga personer. Hörde för några dagar sedan ett upprört radioprogram, där upprörda röster klagade på att de unga förövarna inte blir tillräckligt polisutredda, omhändertagna av socialtjänsten och registrerade som brottslingar.
Samtidigt med att sexdebuten pressas allt längre ner i åldrarna, med uppnaningar till de mycket unga att pröva ur graviditetssynpunkt "ofarligt" analsex, fortsätter förstföderskornas genomsnittsålder att öka, och närmar sig raskt de 30. En växande andel kvinnor får sitt första barn, när de har de har fyllt 40. Det är som om svenska folket har glömt bort hur barnalstring går till.
Svenska kyrkan borde gå i spetsen för en sund sexualupplysning, som förklarar sambandet mellan sex och barnalstring, i stället för att upphöja synden till en kulthandling i kyrkan, som man har gjort genom homoäktenskapsbeslutet. Svenska kyrkan borde ryta ifrån att graviditet inte är fel, och alltså protestera mot i synnerhet tonårsaborterna.
Svenska kyrkan borde göra klart att det behövs ingen sexdebut åratal innan man planerar att skaffa barn, samt att man inte bör vänta för länge med att skaffa barn.
Och dessutom: Heterosexuella par behöver inte alls prova på analsex. Homosexuella män kommer nog på själva att de kan ha analsex, utan att varenda unga ska itutas att det är naturligt och skönt. Dessutom finns motstånd mot analsex även bland homosexuella män. De är ju, precis som alla andra, utrustade även med munnar och händer. Och exempelvis oralsex är inte tillnärmelsevis lika farligt, ur hiv-synpunkt, som analsex.
Och faktum är att RFSL:s egen broschyr "Säkrare sex" varnar för det farliga analsexet, och rekommenderar andra sätt att få orgasm.
En av de upprörda folkpartidamerna, prästen Karin Långström-Vinge, förklarar sedesamt sin tro på storken.
Så här sa hon!
Så sa Karin Långström-Vinge från kyrkomötets talarstol. Jag har tagit citatet från hennes blogg. Som jag har visat i mina två föregående inlägg på denna blogg, har inte alls alla hbtq-personer blivit upprättade. Och dessutom inte en enda ensamlevande hetero. Och naturligtvis inte heller mambor och pappbor.
I stället för att upprätta någon har kyrkan fördömt alla som inte lever i parförhållanden, som bygger på ett gemensamt sexliv.
Att inkludera "q" i snacket om upprättelse är extra fräckt, eftersom kritiken mot tvåsamhetsnormen är det ena av queer-ideologins båda ben. Det andra är kritiken mot heteronormen, att sex bara kan vara mellan personer av olika kön.
Och problemet för t-personerna har väl inte varit att staten har förbjudit dem att gifta sig med den de vill. Alltså en kvinna om t-personen är en man, vilket de som regel är. Utan problemet är snarare att alla kvinnor inte vill gifta sig med män, som offentligt låtsas vara kvinnor. "t" är alltså inte någon sexuell läggning.
Man må tycka vad man vill om "q" och "t", exemeplvis att det de håller på med är anstötligt, men upprättade har de inte blivit.
Får en man ha sex med sin mans övriga män?
I föregående inlägg har jag försökt reda ut de äktenskapliga begreppen. Men vid omläsning fanna jag att jag fastnat i heteronormativt tänkande. Kan någon hjälpa mig med definitionerna?
Monogam betyder att en man är gift med en kvinna. Numera kan det också betyda att en man är gift med EN annan man, eller att en kvinna är gift med EN annan kvinna.
Polygam betyder således att en man är gift med två eller flera kvinnor, eller att en kvinna är gift med två eller flera män.
Polyamorösi betyder att flera män är gifta med flera kvinnor och att alla har sex med alla. Och nu till frågan. Hur går det med den saken i ett polygamt homoäktenskap?
Vi antar att Anders är gift med Bertil och Ivar. Anders har alltså rätt att ha sex med både Bertil och Ivar. Men får Bertil och Ivar ha sex med varandra? Vad säger reglerna? Vad säger Kyrkoordningen? Jag måste erkänna att heteronormen ställde till det för mig i föregående inlägg. Om en man har två fruar är det väl ganska givet att fruarna inte har sex med varandra? Om de inte använder en strap-on (löspenis, som en av damerna fäster runt midjan).
Ärkebiskop Anders Wejryd borde veta. Han hade ju stånd i Pride Park, där man i ett annat stånd demonstrerade strap-ons.
Om alla har sex med alla i ett polygamt homoäktenskap, så är det väl inte ett polygamt förhållande, utan ett polyamoröst förhållande? Och för resten: Måste verkligen alla ha sex med alla i ett polyamoröst förhållande? Eller räcker det med att alla män har sex med alla kvinnor och att alla kvinnor har sex med alla män? Ajaj, heteronormativt tänkt igen! Så här måste det bli:
Alla heterosexuella män har sex med alla hetero- och bisexuella kvinnor.
Alla homosexuella män har sex med alla homo- och bisexuella män.
Alla heterosexuella kvinnor har sex med alla hetero- och bisexuella män.
Alla homosexuella kvinnor har sex med alla homo- och bisexuella kvinnor.
Alla bisexuella män har sex med alla homo- och bisexuella män samt med alla hetero- och bisexuella kvinnor
Alla bisexuella kvinnor har sex med alla homo- och bisexuella kvinnor samt med alla hetero- och bisexuella män.
Vad säger kyrkoordningen om det?
Vore det inte enklare att göra ett sociogram över alla sexuella relaltioner, och låta kyrkan välsigna alla? Eller varför kan inte kommunfullmäktige ta ett beslut att hela kommunen helt enkelt är ett enda äktenskap?
De som inte villl, kan ju skicka in skriftliga reservationer till kommunstyrelsens äktenskapsutskott.
Om äktenskapet är till för "alla människor".
Begreppet "alla människor".
Äntligen har en bisexuell präst i Göteborgstrakten, vilken är ordförande för riks-EKHO och har varit gift med en kvinna i 17 år och har levt i ett äktenskapslikande förhållande med en man i tio år, gifta sig med denne man! Men förljugenheten når rekordnivåer, när man låtsas att inte ens bisexuella har kunnat gifta sig före homoäktenskapsbesluten. Inte ens deras egen läggning har ju hindrat det.
Jag skulle dessutom vilja veta hur det går till att praktisera en bisexuell livsstil om man bara får gifta sig med en?
Är inte bisexuellas, polygamas och polyamorösas* sexliv lika mycket värt som monogamas?
Förljugenheten vet inga gränser när den prästvigda homoaktivisten Lars Gårdfeldt säger att äktenskapsbesluten handlar om rätt att äta frukost med den man älskar. Har det någonsin varit förbjudet?
Varannat hushåll i Sverige är ett ensamhushåll. Eftersom gifta och sambor är (minst) två om samma hushåll, innebär detta att var tredje vuxen är ensamboende, att var tredje vuxen är ogift sambo, och slutligen att var tredje vuxen är sammanboende och gift. Jag har inte kollat statisitiken. Men så borde det bli. Hällften av dem som bor ihop är gifta.
Med den märkliga definitionen, av ordet "alla människor" att bara gifta tillhör kategorin "alla människor" blir ju slutsatsen att 2 / 3-delar av alla vuxna svenskar inte är människor. Vad är de då?
Samma tidnings, Aftonbladets, löpsedel skrev med fetstil häromdagen "Kent, 61, tvingas flytta hem till mamma." Det märks att valrörelsen har tjuvstartat. Men det är säkert en sann bild av alliansregeringens sociala nedrustning. Jag förmodar att Kent nu får äta frukost med en person som han älskar. Men varför kämpar inte Helle Klein för att Kent ska få gifta sig med sin mor? För äktenskapet handlar väl inte på något sätt om att ha sex?
Debattens vågor går höga, tsunamihöga, om det är tillåtet att säga att sex har med äktenskapet att göra, samt att hetero- och homosexuella älskar på lite olika sätt.
Förljugenheten slår nya rekord när den censurivrande och homovigselvilliga prästen Karin Långström-Vinge skriver på sin blogg att äktenskapsbeslutet är en seger för hela hbtq-kollektiviet. t är över huvud taget ingen sexuella läggning. t står nämligen för transperson, som är en person som klär ut sig så att han ser ut som om han tillhörde motsatta könet. Och ingen har väl förbjudit heterosexuella transsexuella män att gifta sig med kvinnor?
q** är inte heller någon sexuell läggning. q är en konststil, eller ett sätt att uttrycka sig,
som har uppstått bland homoexuella och fortfarande praktiseras bland vissa (inte alla) homosexuella. Men likaväl kan praktiseras av heterosexuella, och går ut på att säga eller uttrycka sådant som väcker anstöt hos speciellt den heterosexuella medelklassen. Efter den debatt som uppstått sedan prästen Dag Sandahl råkat säga något anstötligt till två fina medelklassdamer på kyrkomötet, bland dem prästen Karin Långström-Vinge, konstaterar jag att Sandahl är mer "queer" än Långström-Vinge.
Vem är egentligen "homofob"?
Jag bara undrar hur Långström-Vinge ska klara av att viga homopar, om det visar sig att de inte bara är homo, utan dessutom queer. Borde inte kyrkostyrelsen snarast ta fram en särskild vigselritual för queer-vigslar. Prästen borde naturligtvis avsluta vigselakten med att säga "Nu kan du knulla din man i r-hålet." Jag måste erkänna att jag är nästan lika pryd som Lånström-Vinge. Jag klarar visserligen av att skriva "knulla", men det där andra...
Nej, någon seger för q-folket har vi ännu inte sett till. Och inte heller för singlarna eller för de bisexuella som inte klarar av att leva monogamt i hela 17 år, och inte för de polygama, och inte för de polyamorösa. Och inte för Kent och hans mamma.
__________
*) Med monogami menas att en man är gift med en kvinna. Numera kan det också betyda att en man är gift med en annan man, eller att en kvinna är gift med en annan kvinna. Med polygami menas att en man är gift med två eller flera kvinnor, alternativt att en kvinna är gift med två eller flera män. Med polyamorösi menas att flera män är gifta med flera kvinnor. Alla har sex med alla inom samma äktenskap. Med promiskuitet menas att den polygama eller polyamorösa livsstilen inte är begränsad till äktenskapet, samt att man har ganska många sexpartners under en relativt kort tid.
**) Definition av begreppet queer, enligt Wikipedia: Från att ha haft betydelsen udda eller konstig har ordet med tiden även kommit att betyda homosexuell. Denna andra betydelse har sedermera fått andra definitioner. Idag kan man vara heterosexuell och queer, och man kan vara homosexuell utan att vara queer. Benämningen började användas av radikala homosexuella på åttiotalet och uttryckte stolthet och avståndstagande från den normativa heterosexualitetens påbud och krav.
Pryda prästinnor vågar inte säga "Hellre en rövare i Polen än en polare i rö....."
Men nu ska jag avslöja någonting riktigt syndigt om mig själv. Många (nåja!) kvinnor har jag haft, men det är ju ingen synd. Eller? Och med dem har jag älskat på många sätt, även med kvinnan under. Fastän jag egentligen inte vill ha kvinnan i underläge. Kvinnan ska inte vara underlägsen mannen. Men det är ju inte heller någon synd. Missionärsställningen. Men nu kommer vi till det riktigt syndiga: Jag har aldrig legat med en kvinna som man ligger med en annan man. Jag har inte ens legat med en annan man. Blir jag utesluten ur Svenska kyrkan efter det avslöjandet?
Nu är det kankse lite vanvördigt att tala om prästinnor. Det antyder ju att de skulle vara präster i någon hednareligion. Är de präster i den kristna religionen, så ska de kallas kvinnliga präster. Och inte prästinnor! Låt mig alltså förtydliga: Kvinnliga präster som bara viger man och kvinna är kvinnliga präster. Om de viger samkönat är de prästinnor. Även om de är män. Att det även finns manliga prästinnor är inte konstigare än att man får höra: "Karl-Bertil, sjuksköterska".
Nu har prästen Dag Sandahl talat klarspråk i ett privat samtal med två kvinnor på kyrkomötet. Media är noga med att rapportera att åtminstone den ena av dem var gift med en man. Dag hade sagt: "Om man ska kn.... någon, gör man det väl inte i rö... på dem. Kvinnorna uppges ha blivit "kränkta" och har anmält Dag till biskopen, som ser mycket allvarligt på saken.
Kan det verkligen vara så kränkande att tala om den faktiska innebörden av det beslut som kyrkomötet just har tagit? Och varför blev även den heterosexuella kvinnan kränkt? Minst en av dem var ju hetero. Måste man verkligen vara homo för att kn.... någon i rö....? Ja, om det gäller män i min ålder.
Men det märkliga är alltså att just de, som varit så ivriga att viga samkönat, har så förfärligt svårt att tala om vad det egentligen handlar om. Den homosexuella kärleken är ju lika bra, om inte rentav bättre, som den heterosexuella kärleken, har vi fått veta. Och att det även gäller den sexuella delen.
Jag blev minst sagt förvånad, när homovigselförespråkaren Karin Lånström-Vinge inte accepterade ett citat från RFSL-ungdoms hemsida, deras defintion av "heteronormen". KLV hade uppmanat oss att bekämpa heteronormen. Då måste man väl få veta vad den är för något. "Fitta omsluter kuk". Så skrev RFSL-ungdom. Det tycker jag var fyndigt skrivet. För det är ju precis så det går till i den heterosexuella världen. Oavsett om kvinnan sitter på mannen eller ligger under mannen. Eller ligger på sidan, eller vilken ställning man nu föredrar.
Jag tycker alltså att det var lite kul skrivet, och absolut inte anstötligt. För jag frågar precis som Dag Sandahl om det blir mindra anstötligt om man skriver "penis" och "vulva". Det tycker jag är SJUUUKT". Att använda en medicinsk terminologi om fullt friska människors sexuella förehavanden, oavsett hetero eller homo. Och när jag har surfat runt på gaysajter har jag sett att de homosexuella själva faktiskt gärna talar klarspråk. Och varför skulle de inte göra det? Det är väl inget fult som de håller på med?
Jag bara undrar hur KLV ska klara av att ha självårdande samtal med homoparen före vigselakten, med den homofobi (bögskräck) som hon så tydligt lider av. Och är det inte homofobin, rädslan för att diskutera vad det faktiskt handlar om, som har dikterat kyrkomötets beslut?
Människans syndiga natur kan vi inte komma ifrån. Men när man upphöjer synden till en kulthandling i kyrkan, är det inte längre kristendom. Varför inte ta steget full ut, och även återinföra tembelprostitutionen? Gör det bara! Men säg aldrig i klarspråk vad det handlar om....
Rituella samlag för ökad tillväxt!
Jag skulle bli en illegal krigare.
Genom införandet av begreppet illegala krigare efter 11 september och upprättandet av Guantanamo-lägret har de tillförsäkrats ett minimum av rättigheter. Mot den bakgrund som har varit, tycker jag att det var ett framsteg. Det är sedan upp till den internationella diplomatin att skapa regler för behandlingen av illegala krigare. USA ska inte bestämma ensamt. Men det har varit glest med initativ, om det öht har förekommit några, från andra länder.
I stället har man krävt att Guantanomo-fångarna antingen ska släppas fria eller ställas inför civil domstol som brottslingar. Risken med detta är att illegala krigare kommer att dömas till döden i skenrättegångar för påhittade brott. Och då är vi tillbaka på ruta ett. Vad t.ex. advokaten och kd-riksdagsmannen Peter Altin har missat, är att krigförande part har rätt att tillfångata fiendens soldater, och internera dem tills kriget är över. De behöver alltså inte ha begått något brott.
Jag har själv varit uttagen till en grupp, som skulle rapportera om fiendens förehavanden inom ockuperat område, om någon del av Sverige hade blivit ockuperad. Detta låter ju väldigt spännande, ett eltiförband som opererar bakom fiendens linjer. Men så var det inte alls. Vår enda uppgift var att spana och rapportera, och försvara oss om vi blev upptäckta och angripna. För att inte bli upptäckta skulle vi bära civila kläder.
Jag gissar att vi som blev uttagna till detta, skulle vara de första som skulle dö på ett vanligt slagfält. Så det spelade egentligen ingen roll, om vi skulle bli skjutna direkt efter en upptäckt. Eller vad som nu skulle ske med oss. Men det var solklart att vi, i händelse av krig, skulle uppträda som illegala krigare, och behandlas därefter.
Jag känner även till andra fall, då Sverige planenligt skulle bryta mot Genéve-bestämmelserna i händelse av krig. Och jag tror absolut inte att det var unikt för just Sverige. Jag vet precis var, i en stor svensk stad, som det fanns
en försvarscentral, ett militärt mål, i källaren till ett hyreshus. Mer avslöjar jag inte, trots att det har gått nästan 50 år.
Åsa W - offer för könsmaktordningen i pingst?
Med undantag för Helge Fossmo, förstås. En riktig toffelhjälte, som har förtryckts av Åsa så till den milda grad att han blivit anstiftare till mord. Men frågan är förstås om inte Eva Lundgren själv blivit offer för könsmaktordningen, när hon har intervjuat Helge i fängelset. Hon har underordnat sig totalt.
Den vanligaste bilden av Åsa är att hon hade gått ifrån sin förra man, när det i själva verket var tvärtom, och att hon hade varit "intim" med ungdomarna, när hon var ungdomspastor i Uppsala. Men "intim" betyder här något annat än att de hade en sexuell relation. Enligt uppgift var hon inte ens ungdomspastor, utan barnpastor. Men ungdomarna tydde sig till henne, och var välkomna hem till henne och hennes dåvarande man. Blev Åsa offer för (ett manlikt) revirtänkande?
Det är väl den första frågan som en genusprofessor, med "könsmaktordningen" som specialitet, borde ställa sig, i stället för att fjäska för kvinnoförtryckaren Helge!
Jag har skrivit en del om Åsa på Dagen-bloggarna. Jag tycks vara den enda som vågat skriva att Åsa är både vacker och sexig, och att det hela liknar häxförföljelserna. Men Åsa klär sig inte sexigt, att döma av bilder jag sett, utan snarare modemedvetet, snyggt. En häxa var en ovanligt vacker kvinna, som förvred huvudet på männen med sin skönhet. Nu för tiden avbildas häxor som fula gamla gummor, helst med vårtor i ansiktet, men det är "kontradiktorisk supelativ", typ: vacker, vackrare, vackrast, jävligt vacker. Man använder alltså motsatsen till det man vill ha sagt, som ett förstärkningsord. Ta som exempel "jävligt snäll". Jävlig och snäll är ju varandras direkta motsatser.
Den bild av Åsa som ung, som jag får fram, är en ganska vanlig fillatjej. Mycket hängiven, nästan fanatisk. Men det är inte ovanligt bland unga fillatjejer. Men dessutom en utmärkt talare, nästan på gränsen till teatralisk. Och hon hade nog blivit en utmärkt skådespelare, om hon satsat på det i stället. Men som kvinnlig pingstpastor hade hon hittat en nisch, som passade henne. Hon kunde ha blivit, om hon inte redan var det, en utmärkt evangelist som hade lockat stora skaror av vanliga sekulariserade svenskar till tro. Det som den svenska kristenheten saknar mest av allt. Evagelister som fler än de redan frälsta lyssnar till.
Hon stack av för mycket mot den rådande könsmaktstrukturen inom pingströrelsen, så rörelsen spottade ut henne. Då dök hon upp som pastor i en annan församling. Det kunde man inte heller tåla. Varhelst hon fick ett fotfäste måste mattan ryckas undan. Jag skulle tro att en fallucka hade öppnats även om hon hade blivit präst i Svenska kyrkan. Hon måste stoppas - överallt!
Det liknar för mycket min egen "karriär" som kd-politiker. Jag kan visserligen inte påstå att jag är offer för någon könsmaktordning, men väl av det revirtänkande, som samverkar med könsmaktstänkandet i Åsas fall. De gamla maktstrukturerna inom frikyrkorna, medelmåttornas diktatur. Jag känner igen mönstret. Det var ju till och med nära att Stefan Swärd, Evangeliska Frikyrkans ordförande, blivit utspottad på samma sätt. Han hade åsikter, och lämnade ut sig själv lite för mycket, på sin blogg.
Svensk kriminalvård...
Själva frihetsberövandet utgör den terapeutiska delen av straffet. Bilden är tagen inifrån en öppen kriminalvårdsanstalt. Muren har ersatts med en gränsskylt, som fångarna inte får passera. Idén med fängelsestraffet är vedergällning. Därmed menas inte hämnd. Tanken därmed är att offret för brottet har blivit fråntagen en rättighet. Alexandra Fossmo blev fråntagen rätten att leva. Vedergällningen går ut på att gärningsmannen blir fråntagen rätten att röra sig fritt utanför murararna. Helge Fossmo har alltså blivit fråntagen sin rörelsefrihet. Liv mot frihet.
Många fängelsekunder tycker att detta är rättvist. Andra gör det inte. Själva kommer de alltså undan lindrigare än offren för deras brott. Men det ger dem ändå något slags rätt att behandlas som rentvådda från sin skuld, när /om de släpps ut.
Själva frihetsberövandet, rättighetsförlusten under strafftiden, utgör alltså den "terapeutiska" delen av straffet, "vården". De flesta fångar är intelligenta nog att räkna ut varför de sitter där, utan att pysslas om av doktorer och hjärnskrynklare.
I ett kriminalpolitiskt program för drygt tio år sedan menade Kristdemokraternas dåvarande rättspolitiska talesman att detta inte var effektivt. Fängelsetiden skulle utnyttjas effektivt, sa man. Massiva "påverkansprogram" skulle sättas in. Fångarna skulle påverkas att erkänna att de hade gjort fel.
Detta tycks nu ha skett med Helge Fossmo. Rigmor Robert har varit Helges terapeut, skriver den iofs inte helt tillförlitliga genusprofessorn Eva Lundgren. Men med vilket resultat? Helge påstår att han har blivit av med "Knutbyglasögonen". Någon skuld känner han inte.
Allt är Åsas fel.
Svensk kriminalvård gör verkligen framsteg. Modern vård har ersatt gammaldags vedergällning. I jakten på effektivitetsvinster, så att strafftiderna kan kortas, är tydligen vilka stolle-terapier som helst gångbara. Men om "vården" nu har givit så goda resultat, är det väl snart dags att flytta Helge till en öppen anstalt? Varför inte i närheten av Knutby?
Det kan väl Peter Althin fixa!
Hur sjuka är Dagen-reportrarna?
Nu tror jag att inte bara Elisabeth Sandlund, utan hela Dagen-gänget har drabbats av stora sektsjukan. Att de är sjuka märks ju på nyhetsurvalet, som mest handlar om petitesser. Frikyrkopastor glömde kalsongerna i tvättmaskinen. Fastnade i grannfruns behå. Det är lätt hänt att något plagg blir kvar i maskinen. Och det kan bli pinsamt när flera lägenheter delar på samma maskin i hyreshusets källare. Kombinationen sex och religion är ju säljande nyheter.
Nu toppas Dagen av nyheten att Åsa blev rätt citerad - av Dagen! Men blev hon det?
"När Åsa Waldau i torsdags blev intervjuad i "Aschberg" i TV8 citerade programledaren Robert Aschberg Dagens artikel om Åsa Waldau (13/10) och återgav citatet "Det ska bli skönt att släppa ansvaret för andras andliga väl. Det som jag var tvungen att göra, att rädda en hel församling", och frågade om citatet var rätt återgivet.
- Jag har aldrig sagt att jag skulle ha räddat församlingen, det tror jag inte, svarade Åsa Waldau då.
Nu kommenterar Åsa Waldaus presskontakt Kristina Kuling uttalandet.
- Åsas uttalande i "Aschberg" blev olyckligt. Åsa har räddat sin församling och det är något hon är stolt över.
Kristina Kuling förklarar Åsa Waldaus agerande med att programledaren Robert Aschberg var påstridig och ville framställa Åsa Waldau som dominant."
Att säga "Det som jag var tvungen att göra, att rädda en hel församling", är ju inte samma sätt som att säga att man faktiskt har räddat församlingen. Det får andra avgöra, som det så vackert brukar heta. Och nu påstår Kristina Kuling att Åsa faktiskt har räddat församlingen. Om hon säger det på uppdrag av Åsa eller församlingen, eller om det är hennes privata mening, framgår inte.
Personer i Åsas situation, de som borde ha mest stöd, blir ofta de som får stötta andra. Att bära andras medlidande kan ofta vara värre än att bära sin egen sorg. Och nog tror jag att Åsa har förträngt sin egen sorg för att hjälpa andra - och att det kan knäcka henne när /om hon inte längre har ansvar för andra. Det brukar vara så. När andra debattörer, som sett Åsa i TV, har sett ett känslokallt monster, ser jag någon som försöker hålla tillbaka tårarna när hon pratar om sin mördade syster och är nära att bryta ihop av obearbetad sorg. De som hetsar mot Knutby-församlingen har stor skuld i detta. Räcker det inte för Rigmor Robert och Eva Lundgren med de offer som redan har varit?
Robert, som har något samröre med den ockulta Jungsekten, har varit terapeut för Helge, och fått honom att ta av sig "Knutbyglasögonen". Det är alltför likt CG Jungs artefarktteori och läran om "pålagringarna". Är det så hon har botat Helge? Och Lundgren har under tre år intervjuat honom.
Fastän Robert och Lundgren är rörande överens i stora drag, har en dispyt uppstått mellan dem om Saras skuld. "Justitiemord", utropar Robert, trots att Sara dömdes till lindigaste möjliga påföljd. Medan Lundgren inledningsvis låter riktigt vettig, när hon skriver att Sara är ansvarig för sina egna handlingar. Dock inte för att hon hållit i mordvapnet, utan för att hon öht sökt sig till Knutby:
"Det måste finnas utrymme för att se Sara Svensson inte enbart som offer, utan också som en aktör. Människor har ansvar för vilka idéer de söker sig till, och vilka människor de vill "bli" genom att vara i dessa miljöer. Att Sara Svensson också deltagit i det spel med renhet och orenhet, närhet till Gud och överhöghet över andra människor, död och dödande som försiggick i Knutby ska inte försvinna bakom det fall att den lära hon sökte sig till och omfamnade också blev hennes egen tragedi. Helge Fossmo bär ett tungt ansvar, det är otvivelaktigt, liksom att Åsa Waldau undsluppit- bland annat genom Sara Svenssons vittnesmål."
För Eva Lundgren är det som om Sara hade sökt sig till en knarkarkvart, som experimenterar med psykedeliska droger i fullt medvetande om vad sådana droger kan göra med människor. Den som drogar sig kan ha ett ansvar för vad han gör i påverkat tillstånd, när han inte längre kan kontrollera sina egna handlingar. För det första finns inget bevis för att Knutby skulle vara en sådan miljö ( bortsett från Helge), och för det andra finns inga bevis för att Sara borde ha insett detta. Det kan hon inte lastas för. Däremot för att ha hållit i mordvapnet.
I boken "Jung-kulten - en modern mysteriereligions födelse" beskriver författaren, psykologen Richard Noll, den schweiziske kyrikoherdesonen CG Jungs karriär, först som läkare vid det berömda mentasjukhuset Burghölzi och sedan som religionsgrundare under psykoterapins täckmantel. Enligt Jung beror psykiska sjukdomar på kristna pålagringar på den ursprungliga religionen, som lever kvar som genetiskt ärftliga minnen, artefakter, hos alla människor. Detta är kvalificerat nonsens, men det visste man inte under Jungs tjänstgöring på Burghölzi. Detta var hans forskningsområde, och han hamnade själv i en djup psykisk kris, när hans teorier vederlades av den moderna genetiken (neodarwinismen). Människans psyke, enligt Jung, är att likna vid en arkeologisk utgrävningsplats, där man i t.ex. Sverige överst finner minnen från frikyrkoperioden, därunder från reformationen, och därunder från katolicismen, och längst ner från asatron och ännu äldre hednareligioner. Att ta av sig "knutbyglasögonen" är alltså detsamma som att gräva bort ytskiktet, om man fått sin teologiska skolning i Knutby.
Jag hade skrivit flera inlägg om Jungkulten på Dagens internetforum, Forum Debatt, när Dagen började publicera Roberts teorier om Knutby. Så jag skrev ett kritiskt inlägg om Roberts samröre med jungsekten, och frågade hur pingströrelsen kunde se detta som trovärdigt, använda henne som en trovärdig källa till Knutby-tragedin. Följden blev att Dagen omedelbart stängde sitt internetforum! För tenisk översyn, sa man. En teknisk översyn som nu har pågått under flera år. Det kallar jag censur. Hur sjuka är Dagen-reportrarna?
Och hur sjuk är egentigen den svenska kriminalvården, med en terapi som får en dömd anstiftare av mord att se sig själv som offer för brottsoffrets anhöriga?
En tjuv är inte en mördare.
Jag har inte ändrat åsikt om Åsa Waldau, trots att jag läst ännu fler bloggposter om hur hemsk hon är. Trots att jag hört TV 4-intervjun med Åsa och lyssnat på skämtet till professor i sociologi, Eva Lundgren. Hon blev ju politiskt tillsatt som professor av dåvarande jämställdhetsministern Margareta Winberg, på meriten att hon tyckte som ministern i genus-frågan. Nu menar hon att Åsa är något slags anstiftare till mordet, genom sitt sätt att leda församlingen. Men det gör inte Åsa till mördare.
I så fall skulle det begås mord i många pingstförsamlingar - och i andra frikyrkoförsamlingar. Pingströrelsen fyllde ju 100 år i fjol. En som har hängt på Lundgrens anklagelser är en katolsk bloggare. Två långa inlägg på dennes blogg, förutom de han skrivit tidigare, med massvis av länkar, gör mig inte övertygad. Jag har skickat en kommentar, som han dock inte har publicerat, där jag skrivit att Knutbyförsamlingen inte är unik.
Att det finns sekteristiska drag över både pingströrelsen och andra frikyrkorörelser, kan katoliken inte se. Han är ju själv medlem i en sekt - Katolska kyrkan i Sverige. Det unika med Knutby var att Helge Fossmo och Sara Svensson båda råkade befinna sig där. Samtidigt. Samma sak hade kunnat hända i vilken pingstförsamling som helst, om båda hade varit där samtidigt.
Helge hade nog hoppat i säng med lika många kvinnor som Knutby. Det räcker att kunna de sociala koderna. Och det råder ju nästan sex- och äktenskapstvång i Frikyrkosverige. Det då är klart att många går och trånar efter sex.
Av ekumeniska skäl har jag hittills undvikit att skriva vad jag verkligen tycker om den frikyrkliga sekterismen. Men jag har mött den i frimicklarnas utstötningsmekanismer i kd. Bland annat.
Det finns många bra människor också i både Katolska kyrkan och frikyrkorna. Kristendomen är så trängd i Sverige, att vi inte kan hänga upp oss på samfundsskiljande frågor som olika dopsyn.
Om Åsa Waldaus personliga vandel vet jag ingenting. Men det är orimligt att kräva att hon ska uppträda "normalt" sedan en person som hon verkligen har litat på anstiftat mord på hennes syster. Vanliga psykologiska försvarsmekanismer i kombination med hennes typiska pingströrelsejargong, gör förvisso att en del av hennes uttalande framstår som ganska märkliga i det sekulariserade Sveriges öron. För en vanlig sekulariserad svensk framstår det som nästan makabert att höra just Åsa Waldau tala om att vi ska alla flytta hem till himlen.
Men det bevisar inte att hon är skyldig till anstiftan av mord.
Gå ur kyrkan?
Krigsfångar
Amerikansk stridshelikopter
Krigets lagar. Så kallas de fyra Geneve-konventionerna. En av dem handlar om behandlingen av krigsfångar. För att skyddas av konventionen ska en krigsfånge ha burit uniform eller uniformspersedel, som visar att han tillhör en väpnad styrka. Han ska bära sitt vapen öppet före och under anfall. En krigsfånge är endast skyldig att svara på frågor om namn, grad, osv. Han får givetvis inte behandlas som en brottsling, utan att det finns skälig misstanke att han har begått brott. Varför är det så viktigt att hålla på uniformskravet?
Skulle någon soldat bära uniform eller liknande i strid, om det inte spelar någon roll hur han är klädd, om han blir tillfångatagen av fienden? Det kan i många stridssituationer vara en nackdel att visa att man är soldat. Vid strider i stadsmiljö kan en civilklädd soldat gömma sig i en folkmassa, och plötsligt börja skjuta inifrån folkmassan. Om hans fiende besvarar elden är det mycket stor riska att civila dödas.
Att inte följa krigets lagar kan vara en strategi hos den part, som är numerärt eller tekniskt underlägsen. Det kan vara en strategi att gömma soldater och militär utrustning bland civila, i syfte att fienden ska döda många civila för att nå sina militära mål. Så har gerillarörelser gjort i alla tider.
Om en självmordsbombare skulle bära sina bomber öppet, skulle den folkmassa som ska dödas, gripas av panik och fly. Sådana terroristaktioner riktas mot civila, helt i strid med krigets lagar. I många fall riktas terroristaktionerna inte ens mot fiendens civilbefolkning. Talibaner angriper flickskolor i Afghanistan.
Syftet med terroraktionerna mot sina egna civilbefolkningar är att destabilisera det egna landet och störta dess regering, som enligt terroristerna är förrädare.
Ska medlemmar i terroristorganisationer, som inte bär föreskrivna uniformspersedlar, behandlas som helt vanliga krigsfångar? Ska medlemmar i terroristorganisationer över huvud taget inte infångas, om de inte personligen har begått något terroristbrott?
Men hur ska då dessa "illegala krigare" (USA:s benämning) behandlas, om de inte ska behandlas som helt vanliga krigsfångar? Denna fråga ger Geneve-konventionerna inget svar på. Detta är en uppgift som den internationella diplomatin borde lösa. Det är en uppgift för utrikesdepartementet i Sverige.
Genom begreppet "illegala krigare" har USA infört en tredje kategori vid sidan av soldater och civila. Det är ett steg i rätt riktning. I tidigare krig har ouniformerade krigare inte haft några rättigheter alls. De har släpats till döds efter stridsvagnar eller kastats ut från helikoptrar. Enligt min mening ska illegala krigare inte automatiskt åtnjuta samma skydd som vanliga krigsfångar, men inte heller behandlas som civila brottslingar. USA ska inte ensamt bestämma hur de ska behandlas. Det är alltså en fråga för den internationella diplomatin, att skapa regler.
Det är inte en uppgift för någon kristdemokratisk frifräsare. Faktum är att Kristdemokraterna, genom att låta sin riksdagsman Peter Althin köra sitt eget race i utrikespolitiken, är medskyldigt till att terrorister dödar civila, såväl muslimer som kristna. Terroristernas mål är bland annat att fördriva eller utrota alla kristna i muslimländerna. Hur kan ett parti, som har "krist" i partinamnet stödja något sådant?
Det finns, eller har åtminstone funnits, gerillarörelser som är värda alla sympati. Och det finns gerillarörelser som förtjänar det skarpaste fördömande. Som gör flickskolor till militära mål. Bland dem finns båda grova krigsförbrytare och naiva medlöpare. Som kanske ännu inte har gjort något ont, men kan bli livsfarliga med en bomb under kläderna.
Jag har inte ändrat åsikt om Mechti Ghezali och rättvisan
Då kan jag bara konstatera att för Bondeson har Ghezali större människovärde än jag har. För om någon har blivit dömd på rena spekulationer, helt sanningsösa spekulationer, om ett kriminellt förflutet, så är det jag. Och Bondeson har varit med och dömt. Om han inte var enig med majoriteten i kd-distriktsstyrelsen, så borde han ha sagt det. Han kan säga det nu. Rensa upp i det egna partiet, innan du läxar upp andra partiers politiker! Vem var det som ringde till Sverigedemokraternas partisekreterare med förtal, grundat på vildsinta spekulationer, som dittills hållits internt inom kd?
En dag kommer kameraderiet inom frikyrkligheten mellan kd och sd att komma upp till ytan. Hur man verkligen hjälper varandra över partigränserna. Men hur var det med människovärdet, Bondesson?
Bondesson skriver att Ghezali förföljs av en "bloggmobb". Det var "omdömeslöst" av Ghezali att åka till Pakistan, skriver Bondeson. Men menar att det räcker inte för att döma Ghezali som skyldig till terroristbrott. Okej. En före detta illegal krigare har illegalt tagit sig in i ett land, som står på randen till inbördeskrig och har där umgåtts i kretsar, som kan förutses tillhöra den ena sidan i det kommande inbördeskriget. Dagligen dödas tiotals oskyldiga civila i terroristernas strategi att provocera myndigheterna att gå till offensiv och starta kriget.
Förutom dessa terrostistaktioner, som sprider skräck genom att drabba vem som helst, har det förekommit mycket målinriktade agrepp mot den kristna minoriteten. Har de inget människovärde?
Och vilka är de personer, som Bondesson stämplar som "bloggmobb"? Det är nämligen inte bara kristna bloggar. Det skarpaste avståndstagandet från fjäsket för Ghezali har jag läst på en en muslimsk blogg.
Vad de svenska kristdemokraterna helt har missat är att krig går ut på att "försätta fiendens soldater ur stridbart skick", som det så vackert heter. Detta sker genom att döda eller allvarligt såra fiender i strid eller ta dem till fånga och internera dem tills kriget är över. En krigsfånge behöver inte alls ha begått något brott. Det räcker att sträcka händerna i luften och ge sig levande. Men hade Ghezali verkligen planer på att delta i det kommande kriget? Det kan vi inte veta säkert. Och för övrigt deltar inte alla soldater direkt i striderna. Ghezali greps av pakistanska myndigheter, och har efter sex veckor i pakistanskt häkte skickats tillbaka till Sverige.
En annan muslim, Nalin Pekgul, som f.ö. är socialdemokratisk politiker, har i en debatt gått till mycket skarpt angrepp mot det förhållandet att en muslimsk extremistorgansiation bedriver illegal värvning av soldater till kriget i Somalia bland unga svenska muslimer. Hon påstod dessutom att dessa extremister hindrar muslimska invandrare att besöka möten i Folkets Hus. Vad gör kd för att garantera normala mänskliga rättigheter, t.ex. mötesfrihet, för svenska muslimer?
Nej, jag dömer inte Ghazali för terroristbrott. Jag råkar bara hålla med den pakistanska polisofficer, som sa att "Ghezali är en mycket farlig man". Det påståendet är ju bara ett omdöme om vad Ghezali är kapabel till, och alltsså inte ett uttalande om vad han redan har gjort eller kan förväntas göra. Den som är ett bra soldatämne är självfallet farlig för potentiella fiender. Även den mest fredliga person kan vara farlig som soldat.
Ett land som står på randen till inbördeskrig har rätt att ingripa mot illegal invandring av personer, som kan misstänkas för att komma att ansluta sig till fienden. I Sverige kan en illegal invandrare hållas i häkte i över ett år, innan hans ärende är slutbehandlat. Utan att han har begått något brott.
Jag har inte ändrat åsikt om Åsa Waldau
Knutby city. I huset till höger har jag varit på barnkalas.
Jag har då och då tänkt besöka Knutby Filadelfia, för att om möjligt få veta sanningen och församlingen. Men jag har tvekat. Tänk om sanningen är den som mediadrevet påstår? Och skulle församlingsmedlemmarna verkligen respektera mitt bestämda nej till att bli medlem hos dem? Annars är Knutby ett kärt återseende varje gång jag åker genom trakten. Det gör jag så ofta jag kan. Det blir inte så ofta numera. I Knutby Folkets Hus, där Filadelfiaförsamlingen har sina gudstjänster, har jag nämligen träffat en annan Åsa. Där har Åsa-Nissefilmer visats. Men det var långt innan Åsa W föddes. Då vistades jag i Knutby någon vecka då och då. Barndomens vackraste minnen, som jag aldrig glömmer. Kanske känslan för Knutby på något sätt även innesluter Knutby Filadelfia. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att de alla är ondskefulla monster.
Det är förfärligt hur media och människor, som anser sig vara kristna, kan döma Åsa W som medskyldig till mordet på sin syster. Skuldfrågan till mordet måste skiljas från allt annat, som man med rätt eller orätt må tycka om Åsa W. Det har jag tyckt varje gång frågan har diskuterats på någon blogg.
Papperslös i Pakistan
Denna kravlista är ett absolut minimum av mänskliga rättigheter för svenska medborgare:
1. Rätt att resa in i vilket land man vill utan visum.
2. Rätt att stanna i landet så länge man vill.
3. Rätt att delta i väpnade aktioner mot landets regering, samt polisstationer och militärförläggningar. .
4. Rätt att åtnjuta alla rättigheter som tillkommer landets egna medborgare. Om landets egna medborgare inte har tillgång till fri sjukvård, ska svenskar ha det i alla fall.
5. Om en svensk, som deltar i väpnade aktioner i andra länder utan att bära föreskrivna militära uniformspersedelar, blir tillfångatagen ska han skickas tillbaka till Sverige, med rätt att omedelbart återvända som turist utan föreskriven visering. Detta är det enda fallet, då en svensk får utvisas från något annat land.
6. Rätt att anlita advokat Peter Althin i alla konflikter med landets myndigheter. Landets egna advokater kan man ju inte lita på. De har ju i varje fall inget att säga till om vad gäller den svenska utrikespolitiken.
Fredspris
Om det funnes ett musikpris, ska jag ha det, eftersom jag har skänkt bort min gamla blockflöjt. Lite mindre oljud i världen.
Sverige valde en ny kung i början av 1800-talet, en riktig krigare. Nu skulle Finland återtas, tänkte svenskarna. Men de som tänkte så alltför hörbart, satte den nye kungen i fängelse. Stilenligt hade han inlett sin bana som svenskt statsöverhuvud med att kasta in den svenska armén i kriget mot sitt eget förra hemland. Med minimala svenska förluster, ty den nye kungen var en försiktig general, fick Sverige vara med och diktera fredsvillkoren. Och vilken fred, det blev. I augusti i år firade vi 200-årsminnet av det sista slaget på svensk mark. Och om fem år firar vi 200-årsminnet av just det slag, som gav oss denna långa fred.
Redan under sin tid i fransk tjänst hade Bernadotte gjort sig känd för att hellre försvara det som han redan hade erövrat, i stället för att göra nya erövringar. I det avseendet var han Napoleons motsats. Napoleon fick ett snöpligt slut, men Bernadotterna sitter alltjämt säkert på Sveriges tron.
Frågan är dock hur Obama ska vinna krigen, så att det verkligen blir fred i världen. Kd:s rättspolitiska talesman Peter Atlhin är indignerad för att hans klient Mechti Ghezali har anklagats för terrorism för att sedan skickas tillbaka till Sverige utan att anklagas för något annat än brott mot de pakistanska visumreglerna. Den pakistanska armén förbereder en storoffensiv mot det område på gränsen till Afghanistan, som Ghezali och hans sällskap var på väg till, ett område som kontrolleras av talibanerna. Mest varje dag dödas tiotals pakistanier i talibanernas olika terrordåd.
Och i Afganistan har nu en tredje svensk FN-soldat sårats i strider med talibanerna. Athin får väl tala med sina partikamrater i regeringen. Skicka in de svenska FN-soldaterna i Pakistan, med order att gripa den pakistanske inrikesministern och ställa honom inför svensk domstol för brottet falsk tillvitelse mot Ghezali.
Denna Ghezali är verkligen otursförföljd. Förra gången har var utomlands råkade han spela fotboll helt ensam på ett slagfält. Och nu har han uppträtt som papperslös flykting i ett land, som står på randen till inbördeskrig. Vem vill inte fly från den svenska tristessen? Inte ett riktigt krig på svensk mark under hela 200 år!
Varför inte skicka Althin till Pakistan som medlare mellan talibanerna och den pakistanska regeringen?
Priset för en friskförklaring. Levi Pethrus hos prof Gadelius
Bakgrunden var att en nyfrälst person hade erkänt för Levi Pethrus att han hade stulit, och uppmanats av Pethrus att ange sig själv till polisen. Det är nära nog ett symtom på psykisk sjukdom att erkänna brott som man inte har begått. Så polisen skjutsade mannen till Långbro mentalsjukhus. Varifrån han plockades ut av Levi Pethrus framför näsan på läkarna, som på order av polisen hade diagnosticerat mannen som psykiskt sjuk. Det var så Gadelius såg psykiatrins uppgift. Att ställa upp med falska diagnoser i statsnyttans tjänst. Precis som sovjetpsykiatrikerna 50 år senare.
Jag har en helt annan tolkning än Enqvist av mötet mellan Pethrus och Gadelius. Jag tror att Gadelius gjorde klart för Pethrus, att han hade makt att bura in Pethrus på livstid på mentalsjukhus, om Pethrus fortsättningsvis ifrågasatte psykiatrins diagnoser. Pingströrelsen fick hållas, om den strikt höll sig till det religiösa.
Religiösa vanföreställningar - en sjukdom?
Jodå, det finns en bok om psykiatrimissbruket i Sovjetunionen, Blomberg: Opposition - en sinnesjukdom? Den är bra. Låna! De sjuka var de religiösa, de oppositionella och vanliga kriminella. Enligt den officiella ideologin hade den framskridna sovjetstaten nått socialismens högsta stadium, varför det inte längre fanns anledning till någon politiskit opposition. Inget fanns längre att opponera sig mot. Religionen hade spelat ut sin roll.
Kriminaliteten i kapitalistiska samhällen kunde förklaras med där rådande klassförtryck (känns argumentet igen?), och därför borde all kriminalitet ha upphört i ett samhälle som nått socialismens högsta stadium. Förekomsten av religion, politisk opposition och kriminalitet i ett sådant samhälle, kan alltså inte bero på något fel i samhällsstrukturen, och därför endast förklaras med en sjukdom hos individen själv.
Det är ju precis så ledande kristdemokrater i Riksdagen, kommuner och landsting ser saken, men med den skillnaden att det nuvarande kapitalistiska samhället är lika felfritt som sovjetsamhället under socialismens högsta stadium var enligt de kommunistiska ideologerna. Alla sociala eller andra problem beror på en sjukdom hos individen själv.
Det är sjukvårdens uppgift att fängsla och medicinera dem, som exempelvis inte får matpengarna att räcka till sedan regeringen har sänkt deras inkomster. Det är därför inte så lite förvånande, att ministrarna Göran Hägglund och Maria Larsson, båda kd, nu vill skingra fördomarna om de psykiskt sjuka. Börja med det egna partiet!
Och som bekant är SSPX (Pius den tiondes prästbrödraskap) något slags utbrytargrupp i Katolska kyrkan. En av de fyra SSPX-biskoparna, Richard Williamson har i en intervju i svenska Uppdrag Granskning i det närmaste förnekat förintelsen av judar i Nazityskland. Detta är rent kriminellt - det är straffbart i Tyskland och många andra länder, dock ej i Sverige. Är Williamson sjuk - eller har han helt enkelt fel? Har han rentav begått en kriminell handling, genom det ha sa i programmet? Är han sjuk, eller bara kriminell? En katolsk läkare i Sverige, har skrivit på sin blogg att Williamson uppfyller diagnoskriterierna för en psykisk sjukdom, men har fått mothugg av både mig och många katoliker.
En ung katolik frågar t.ex. om läkaren brukar diagnosticera personer, som han inte ens har träffat. Jag tycker att det väldigt mycket liknar det amatörmässsiga diagnosticerandet, som man ofta ser hos kristdemokratiska politiker. Jag har skickat in två kommentarer till läkarens blogg. Han har dock raderat både sitt eget inlägg och samtliga kommentarer. I debatten om vårdslöst diagnosticerande, med anledning av de fördomar om psykiska sjukdomar, som har luftats av Dagenss chefredaktör Elisabet Sandlund, kan dock mina kommentarer i Williamson-debatten vara av intresse. Mina två kommentarer följer här:
I.
Alla som inte passar in i den frikyrkliga (i detta fall: katolska) mallen ska alltså sjukförklaras? Kanske fråntas yttrandefriheten?
Bakgrunden till detta var att en hävning av exkommuniceringen kunde förutses minst ett halvår i förväg. Påvens fiender inom kyrkan hade alltså gott om tid att hitta något komprometterande. Misstankarna faller direkt på en tidningsredaktör i Göteborg. Men det handlar inte om något som var känt i västsvenska journalistkretsar, utan snarare i Katolsk visions amerikanska motsvarighet. Vad man fick fram var alltså att Williamsson hade ifrågasatt omfattningen av Förintelsen i en predikan, som han håll i Montreal för nästan 30 år sedan. Märkligt att det inte har använts mot Williamsson och SSPX innan någon tipsade Ali Fegan i Uppdrag Granskning.
Fegan lurade Williamsson i en fälla, att spetsa till lite. Vad Williamsson inte visste, är att sådant som accepteras i andra länder, särskilt Frankrike, uppfattas som rasism i Sverige. Som gammal kolonialmakt är Frankrike ett ovanligt rasististiskt land, där det mesta i den vägen kan sägas utan att mötas av invändningar. Och Frankrike är ju även SSPX' ursprungsland. Har läkaren några belägg för att Williamsson skulle ha svårt med interaktionen i sina egna sammanhang?
II.
Skulle vara intressant med en diagnos på redaktör Gelotte. Paranoid schizofreni med religiöst färgade vanföreställningar om påven???
När jag läser detta kommer jag att tänka på Viktor Wigert, jude och professor i psykiatri. Jag har läst hans lärobok i psykiatri från 1930. Pingstvänner är bara gränspsykotiska får vi veta, och kan utföra enklare arbeten. Manliga patienter tror att de är ärkeängeln Gabriel och kvinnliga att de är Guds moder jungfru Maria. Man blir väl kallad antisemit, om man kallar Wigert för "den judiske hämnaren". Men är det inte märkligt att religiöst färgade psykiska sjukdomar hos judar lyser med sin frånvaro i Wigerts bok, som kommit att prägla svensk psykiatri under årtionden?
Finns det inget som heter differentialdiagnos? Finns det inte kontraindikationer, som ska uteslutas när man ställer diagnos? I det ena fallet handlar det om andra sjukdomar eller symtom på missbruk, i andra fallet om icke-sjuka förklaringar till en persons beteende.
Anledningen till att jag skrev om "alla som inte passar in i den frikyrkliga (i detta fall: katolska) mallen" är att jag mött detta amatörmässiga diagnosticerande hos exempelvis en person med frikyrkobakgrund som har nominerats av kd till nämndeman i länsrätten - samma uppdrag som jag nu har.
Hon är ej längre nämndeman, varför jag kan skriva om saken. Jag har mött detta oseriösa diagnosticerande hos andra kd-are också, exempelvis ett kd-landstingsråd, som enligt egen utsago hade fått en komplett läkarutbildning på socialhögskolan och minsann kunde skilja mellan somatiska och psykiska sjukdomar! Han upprepade som ett mantra "Man reagerar med kroppen." Alla sjukdomar är psykiska. Den frikyrkliga hämnaren?
Som nämndeman i länsrätten ser man ju hur patienternas beter sig i rätten och får höra vilka diagnoser de har. Voila, detta beteende stämmer in på denna diagnos! Alla, som själva har den rätta tron, kan lätt lära sig att ställa diagnos på andra!
Alla katoliker har paranoida vanföreställningssyndrom om Gustav Vasa. Jag som har läst svensk historia vet att katolikerna har fel, alltså är de sjuka! Inte bara biskop Willianson alltså. Vem som är sjuk, beror kanske på vem som ställer diagnosen?
______
Anm: Gert Gelotte är katolik och ledarskribent i Göteborgs-Posten. På ledarsidan i GP och genom sitt nätverk Katolsk vision driver han en kampanj mot påven och mot den katolska sexualmoralen. I en ledare i GP har han lancerat tryckkokarteoremet. Det går ut på att män som inte har regelbundet sex kan förvandlas till exploderande tryckkokare, så att deras sexualitet pyser åt fel håll. Så att de har sex med personer av samma kön, exempelvis. (Men det är väl snarare en slutsats som GP-lasaren drar av det som Gelotte har skrivit, ån något som Gelotte har skrivit själv. Så skulle inte en politiskt korrekt ledarskribent skriva idag, kanske för 15 år sedan.)
Om det är en sjukdom att inte hålla sig till de etablerade dogmerna i den kyrka eller stat, som man tillhör, så är Gelotte mycket sjuk. Men å andra sidan så är ju katolicismen en minoritetsreligion i Sverige. Så det kan tvärtom vara så att Gert Gelotte är den enda svenska katoliken som är riktigt frisk.
_______
Överskattningen av den egna diagnostiska förmågan är mycket stor bland kristna i Sverige. Efter att ha mött psykiskt sjuka, som dömts till tvångsvård, kan en nämndeman se att någon är sjuk på exempelvis hans klädsel. En socionom, som är landstingråd för kd, kan ställa somatisk differentialdiagnos på vilken patient som helst. Och en katolsk läkare kan ställa en exakt diagnos på en person som han inte ens har träffat, och vars eventuella journal han inte har läst.
Enligt den amerikanska diagnoshandboken DSM-III är facklig verksamhet, religiös tro och homosexualitet sjukdomar, om de medför subjektivt lidande för patienten. Och jag som trodde att det eventuella subjektiva lidandet beror på omgivningens reaktioner och inte på den fackliga verksamheten, den religiösa tron, eller den homosexuella läggningen i sig! Det här med orsak och verkan är tydligen svårt, även för högutbildade läkare. Men det är klart att sådana diagnoser gillas av såväl arbetsgivare som politiker, som med diagnosernas hjälp kan skylla kritik mot sig själva på något "fel" hos den som kritiserar.
Vem som helst kan se att Elisabeth Sandlund är psykiskt sjuk.
En av de tongivande journalisterna inom området journalistgjorda diagnoser, Åsa Moberg, skrev för snart tio år sedan i Aftonbladet: "Taxichauffören, brevbäraren, alla kan se att något är fel, alla, utom anställda i psykiatrin." Åsa försökte inte ens maskera sin "vårdideologi" med att skriva "sjuk". I stället skrev hon rakt på sak att alla kan se att något är "fel".
I sin bestseller Adams bok, beskriver hon hur hon saboterade Adams föresats att försöka bli kvitt sitt svåra beroende av amfetaimin och alkohol, hur de söp på restaurang, hur de söp hemma. Att hans egen konsumtion av amfetamin och alkohol kunde vara orsaken till hans drogbereonde, diskuterar hon inte ens. Hon beskriver hur hon hotar en psykiatriker med att hon är journalist. Om inte Adam får en psykiatrisk diagnos och blir tvångsvårdad på psykkliniken under 1 maj-helgen, ska Åsa hänga ut psykiatrikern i media. Åsa skulle hålla tal på Socialdemokraternas 1 maj-möte och ville inte bli störd av sin sambo. Därför måste psykiatrin ställa upp med en diagnos. 1 maj-sjukan!
Psykiatrins historia är fullsmockad med falska diagnoser, som snicrats ihop av korrumperade läkare i makthavarans tjänst. Det väckte visst uppseende i omvärlden när en av Sovjetunionens högsta militära chefer, general Grigorenko, samt atomfysikern och nobelpristagaren Sacharov låstes in och drogades ner under diagnosen "paranoid schizofreni" för sin kritik av den sovjetiska statsledningen. Få vet att diagnosen är made in USA och avsedd för amerikanska kommunister. När detta avslöjades ifrågasattes psykiatrin som vetenskap, intill ett totalt förnekande av de psykiska sjukdomarna. Diagnoserna är bara etiketter på personer, beteende och åsikter som ogillas av makthavarna, har det sagts. Och det verkar ju skumt att mentalsjukhusen sköt som svampar ur jorden i Sverige, när det blev förbjudet att hålla folk i fängelse utan att de hade begått en handling, som var straffbar enligt lag. Detta skedde genom strafflagsreformen 1865.
Det torde vara en ganska vanlig åsikt bland journalister, som var aktiva samhällskritiker under 1960- och 1970-talen att psykiska sjukdomar är en myt, och att psykiatrins diagnoser är till för politiska syften. Om så är fallet, borde ju detta psykiatrimissbruk bekämpas. Men det finns de som vänder på resonemanget, och menar att det psykiatrimissbruk som var särskilt tydligt i Sovjetunionen, är ett fullt legitimt redskap för politiska syften. Detta synsätt emellertid inte begränsat till (före detta?) vänsterradikala journalister. Det är mycket utbrett inom nykterhetsörelsen, bland kd-politiker och straffrättsliberaler. Och en sådan är ju rättspolitisk talesman för kd. Som är ett drivande parti i kampen för att avskaffa livstidsstraffet för de grövsta brottslingarna.
Om man frågar motståndarna till fängelsestraffet vad man ska göra med återfallsförbrytarna, blir svaret mycket ofta lite svävande att de ska tas om hand inom sjukvården, oavsett om de är sjuka eller ej. Och samma svar får man från motståndarna till tvångsvård för missbrukare, vad man ska göra med de våldsbenägna missbrukare som vägrar frivillig vård. Man ska alltså ta ner skylten "fängelse" och sätta upp skylten "sjukhus" i stället!
Skillnaden mellan de vänstervridna och de kristna straffrättsliberalerna - som ofta har rent högerextrema åsikter i finans- och fördelningspolitiska frågor - är att de vänstervridna, precis som Åsa Moberg, kan kosta på sig ett erkännande av vad det handlar om: Falska diagnoser. Medan de kristna straffrättsliberalerna hamrar fast allt allting som är "fel" också är "sjukt", beror på en sjukdom. Och då kan de motivera sina krav på upprensningsaktioner i värsta fasciststatsstil mot icke-kriminella normbrytare, med att det är synd om dem, att de är sjuka och vårdbehövande.
Och normbrytare är man om man tar upp fyra platser i en tunnelbanevagn. Det finns massor med beteenden, som inte alls är så trevliga. Det gäller säkert Elisabeth Sandlund också! En del uppför sig så illa, så att de borde dömas för förargelseväckande beteende. Men hela "strafftänkandet" är ju fel, enligt våra vårdfascister! Jag hävdar tvärtemot att det finns mycket som är fel, men inte sjukt.
Och hur sjuka är egentligen de psykiskt sjuka?
>"Efter min ledare i fredags om attityden till och vården av människor med psykiska sjukdomar kom ett mejl från en Dagenläsare med personliga erfarenheter. Så här skriver hon:
"Kvinnan som du mötte kanske har förtvivlade anhöriga som gång på gång försöker få sin mamma/syster/dotter inskriven på någon klinik, men hej hopp så skrivs de ut igen. Så var det med min syster. Efter sex självmordsförsök av olika allvarlig grad dog hon. Under tiden höll vi andra - syskon och föräldrar - på att bli helt sjuka vi också av alla konstigheter som hände kring henne hela tiden. Kanske kan något du skriver vara ett upprop om påminnelse av att 'vården' för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
En viktig påminnelse om att nedmonterad psykvård inte bara drabbar de sjuka utan också människor i deras närhet."
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=189169
Här visar Elisabeth Sandlund upp verkligt grova vanföreställningar. Paranoid schizofreni? Hon lägger visserligen i en anonym mailskrivares mun, men hon citerar det utan förbehåll: "Vården för de psykiskt sjuka som skall klara sig ute i samhället automatiskt hamnar på de anhöriga."
Det förekommer säkert, men hur vanligt är det? Och är psykiatrin verkligen "nedmonterad"? Det är väl snarare så att de "mer ömmande" fallen, missbrukare och kriminella, har stulit både diagnoser och resurser från dem som psykiatrin är till för.
Minst tiotusen grava missbrukare, som måste ha institutionvård för att bryta sitt beroende, får inte plats i den slutna missbrukarvården. Beror det på platbrist? Inte alls. Vårdhem läggs ner för att man inte får vårdtagare till alla sina tomma platser. Kommunerna vill inte betala. De försöker skjuta över kostnaden för missbrukarvården på landstinget och sjukvården. Idag finns inte ens kö till den slutna missbrukarvården. Socialnämnden kan ta beslut om tvångsvård av en missbrukare på förmiddagen, och under eftermiddagen samma dag sitter missbrukaren på närmaste låsta behandlingshem.
I detta läge driver bl.a. Elisabeth Sandlund en kampanj, som får till följd att psykiskt sjuka skickas hem i förtid för att bereda plats på psykkliniken åt någon helvild missbrukare. Som snart kommer att skrivas ut, när det har konstaterat att han inte har någon psykisk sjukdom, utan att det exempelvis handlar om en snedtändning på fultjack. Med följd att "vanligt folk" är rädda för de psykiskt sjuka, som är de verkligt utstötta i dagens samhälle.
Hur kan en chefredaktör och ledarskribent i en kristen tidning, tillåta sig att skada ett helt kollektiv genom att vräka ur sig helt onyanserade skildringar och fördomar? Något är fel, alltså sjukt, hos Dagens chefredaktör!
Elisabeth Sandlund har utseendet mot sig. Alltså är hon sjuk.
"För ett antal år sedan beslutade sig landstinget i Dalarna för att låta en psykiatrisk öppenvårdmottagning ha sina lokaler i samma hus som den lokala vårdcentralen i Gagnef. Personalen var från början ganska skeptisk. Hur skulle de kunna ta hand om alla svårt psykiskt sjuka och kanske våldsamma personer som skulle samlas i väntrummen? Döm om alla inblandades förvåning när det visade sig att majoriteten av patienterna på den nyöppnade psykiatriska mottagningen var exakt samma patienter som redan hade gått till vårdcentralen i många år. Det var samma personer som sökte för värk i leder i den ena delen av huset och för nedstämdhet i den andra."
I sin ledare i Dagen i förra veckan, spädde Elisabeth Sandlund på fördomarna om vilka de psykiskt sjuka är. Följden blir att de förväxlas med människor som uppför sig illa, missbrukare och kriminella. Medlemmar i Svenska Journalistförbundet har ägnat sig åt detta i flera år, speciellt Stockholms-journalister. De har riktat förfölelse mot en utsatt grupp i samhället för att tjäna pengar. Exempelvis skrev DN att den Äkeshovsämannen, som slog vilt omkring sig med ett järnrör och dödade en man på Åkeshovs tunnelbanestation, hade blivit avvisad från en psykiatrisk mottagning, att han var en av de psykiskt sjuka som inte fått vård. Jag ringde upp ledarskribenten Barbro Hedvall och sa att han hade blivit avvisad från Beroendecentrum. Hedvall svarade att enligt tidningens definitioner är Beroendecentrum en "psykiatrisk verksamhet".
Det är alltså ledarredaktionerna - och inte Socialstyrelsen - som bestämmer diagnoserna och avgör kategoriindelningen av vårdtagarna! Åkeshovsmannen hade drabbats av akut alkoholförgiftning, sedan levern slagits ut så att den mängd alkohol som nådde hjärnan hade mångdubblats. DN hade avsiktligt undanhållit sina läsare den informationen, i avsikt att fakta inte skulle störa journalisternas krig mot de psykiskt sjuka.
Ett annat exempel är journalisten Åsa Mobergs "Adams bok", som handlar om hur det är att leva tillsammans med en "psykiskt sjuk" person. Den börjar med att Adam, i jakten på amfetamin skär sönder sin värdinnas möbler och blir hemlös, träffar Åsa, går med i Anonyma Alkoholister, men sitter och råsuper tillsammans med Åsa - och hur Åsa hotar en läkare med att hon minsanna är journalist - för att få Adam intagen på en psykiatrisk klinik under psykiatrisk diagnos. Åsa ska nämligen hålla tal på Socialdemokraternas 1 maj-demonstration, och vill inte bli störd av den berusade Adam, sedan hon själv saboterat hans försök att bli kvitt beroendet genom AA.
Nu skriver kd-ministrarna Hägglund och Larsson i DN att förbättring och utveckling inom psykiatriområdet kommer inte kommer att leda särskilt långt om vi inte samtidigt förändrar attityden till personer med psykisk sjukdom:
"Vi ser tecken i samhället på att psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning leder till att personer inte släpps in i olika sammanhang. Detta kan i sin tur bidra till att en person med psykisk funktionsnedsättning upplever sig ha små chanser till att utvecklas, känner sig ovälkommen och inte blir delaktig i samhället."
Även en blind höna kan hitta ett korn. Och det här var ett verkligt guldkorn. Tiotusentals psykiskt sjuka hålls kvar i sina sjukdomssymtom av det utanförskap som fördomarna leder till. Men det är inte bara de, som har en psykiatrisk problematik i botten, som drabbas. Utan även alla som diagnosticeras som psykiskt sjuka på grund av utseende eller tillfälliga händelser, eller för att man är en helt vanlig svensk som inte uppfyller den frikyrkliga präktighetsnormen, inte kan de sociala konderna i frikyrkomiljön. Det ska till väldigt lite. Det är som om varje samhället behöver, varje submiljö, behöver en grupp att hacka på.
Elisabeth Sandund är alltså ytterst farlig för andras hälsa. Hon måste tas om hand och spärras in, så att hon inte kan skada andra. Och sig själv.
Elisabeth Sandlund är en baglady. Det syns på henne.
Tidningen Dagens chefredaktör Elisbeth Sandlund ser ut som en baglady. Det är bara bagen som fattas. Alltså är hon sjuk och borde spärras in, och helst tvångsmedicineras. Så lättvindigt diagnosticerar Sandlund och åtskilliga kd-politiker sina medmänniskor. Nu har socialminister Göran Hägglund, kd, dragit igång en kampanj mot fördomarna. Det gillar inte Sandlund. Hon kanske lider av religiöst tvångssyndrom med paranoida vanföreställningar? Eller är hon en helt normal journalist? Rubriken är åtalbar. Och förmodligen även bildtexten. Det är fult att diagnosticera folk på grund av deras utseende. Det är dock ingen risk att Dagens chefredaktör Elisabet Sandlund får någon åklagare att väcka åtal. Men hon tillhör ju Göran Hägglunds välavlönade öfre medelklass, "verklighetens folk". Så hon kan betala ur egen ficka för att få mig åtalad.
Anledningen till att jag förolämpar Sandlundskan är att hon har beskrivit en baglady i en ledare, som hon har skrivit i Dagen. Först fjäskar hon för kd-ledaren Göran Hägglund. Sedan kritiserar hon honom när han gör något bra för den underklass, som enligt Hägglund och Sandlund uppenbarligen inte tillhör "verklighetens folk". Sandlundskan förolämpar och förtalar ett helt kollektiv mycket värre än jag förolämopar henne.
Jag skriver ju att hon ser ut som en baglady. Jag har sett henne i verkligheten. Om man inte visste att hon är en öfre medelklassare med förflutet som näringslivsredaktör i Svenska Dagbladet, kunde man alltså tro att hon är en baglady. Hon ser ut som en sådan! Jag bara diagnosticerar lika lättvindigt som folket i tunnelbanevagnen, vars diagnos Sandlund litar på.
En baglady är alltså en något bedagad fattig kvinna, som är psykiskt sjuk. Allt hon äger ryms i en bag - därav benämningen bag lady. De började dyka upp på Londons gator, när de patientförstörande mentalsjukhusen avvecklades. De hade givetvis inget behov av sjukhusvård. Att vara fattig och utstött är ingen sjukdom. Det är en fördom, som sprids av kristdemokratiska debattörer och landstingspolitiker. Denna lögnpropaganda mot ett helt kollektiv, som står att läsa även på Dagens ledarsida, gör tillvaron mycket svårare för de psykiskt sjuka. Folk är rädda för dem. Det beror på att allt möjligt diagnosticeras som psykiska sjukdomar.
Elisabet Sandlund kritiserar nu Göran Hägglund för att hans departement, Socialdempartementet, vill bekämpa fördomarna mot psykiskt sjuka. När Hägglund råkar göra något bra (även en blind höna kan hitta ett korn) vänder sig hans supportrar mot honom.
Sandlundskan gör nu sitt bästa för att sabotera kampanjen mot fördomarna, genom att bre på riktigt ordentligt med fördomar. Hon låter alltså folket i en tunnebanevagn diagnosticera någon, som uppför sig olämpligt som sjuk, och framställer alltså det olämpliga beteendet som symtom på en sjukdom. Med journalisten hela arrogans. De vet ju allt!
"Onsdagskväll på tunnelbanan i Stockholm. Jag byter tåg på T-centralen. Det är mycket folk men jag får en sittplats. Precis innan dörrarna ska stängas kommer en högljutt gormande medelålders kvinna in i vagnen, dragandes på en jättestor, överlastad shoppingvagn. Hon bökar sig in på sittplatserna tvärs över gången och tvingar dem som sitter där att maka ihop sig för att shoppingvagnen ska få plats, svär över båten som gått framför näsan på henne, människorna runt omkring, hela sin situation. / ---/
Vid nästa station tar hon sig av, vilt gestikulerande, utslungandes förbannelser mot mig och mot hela mänskligheten. "Hon är nog inte farlig, bara sjuk", säger en medpassagerare, som tycker att jag överreagerat. Det är klart att kvinnan är sjuk och i behov av vård, att det är fruktansvärt synd om henne. Och att det är frustrerande att jag, som vill vara en god medmänniska och dito kristen, inte kan komma på något bättre att göra för en av dessa minsta än att försöka få vaktbolaget att ta hand om henne.
Å andra sidan är det knappast rimligt att jag - och människor som är betydligt skörare än vad jag är - ska utsättas för ett obehag där risken finns att det inte stannar vid verbala attacker utan övergår i handgripligheter.
Nästa morgon läser jag på debattplats i Dagens Nyheter en artikel av socialminister Göran Hägglund, folkhälsominister Maria Larsson och Handisams generaldirektör Carl Älfvåg där ett ambitiöst program presenteras för att ändra attityderna till psykisk sjukdom. Ett klimat ska skapas där det 'är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva"' Attitydambassadörer ska utbildas, regionala mötesplatser skapas, annonskampanjer bedrivas."
Det är mycket möjligt, om Sandlunds beskrivning är riktig, att kvinnan var sjuk eller drogad eller både sjuk och drogad. Men hur kan Sandlundskan veta vilken patientkategori hon tillhör, om hon var sjuk. Även om hon faktiskt är sjuk, behöver det ju inte vara en psykisk sjukdom. Det kan vara en fysisk hjärnskada, och då är det en somatisk sjukdom. Fysiska hjärnskador kan man få av missbruk. Hur kan Sandlunskan fara ut i anklagelser mot en hel patientkategori, de psykiskt sjukja, genom att framställa den här kvinnans uppförande som symptom på psykisk sjukdom? Sandlund fortsätter:
"Det är förbryllande att kvinnan på tunnelbanan får härja fritt samtidigt som barn och ungdomar med funktionshinder inom autismspektrumet tvångsomhändertas av de sociala myndigheterna.
Dagens Nyheter har den senaste veckan berättat en lika skakande som gripande historia om ett sådant fall, tonårspojken Jonas, som förflyttades 60 mil från sin mamma med stora kontaktrestriktioner. Hans egna vädjanden om att åtminstone få bo närmare henne och träffa henne så ofta som möjligt klingade ohörda trots att hans problem med bland annat skolgång och dygnsrytm är typiska för ungdomar med hans diagnos, Aspergers syndrom.
Riksföreningen autisms företrädare är inte överraskade. Föreningens utredning visar att mönstret går igen gång på gång. Socialtjänstens utredningar är subjektiva, okunskapen gigantisk. Problem som hänger samman med funktionshindret tolkas som oförmåga hos föräldrarna. Och länsrätterna, dit beslutet överklagas, går normalt på socialnämndens bedömning utan att göra någon egen utredning."
Jag är själv nämndeman i en länsrätt, och har alltså deltagit i beslut att tvångsomhänderta barn och ungdomar. Därför gissar jag ingenting om fallet Jonas. I förhållande till totala antalet barn och ungdomar är antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar försvinnande litet. Och av antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar är de som tvångsomhändertas på grund av brister hos föräldrana bara en bråkdel. Men det förekommer. Och det förekommer att föräldrar har en så negativ inverkan på sina barn, så att kontakten med föräldrarna måste minimeras. Det förekommer exempelvis symbiotiska förhållanden mellan föräldrar och barn, vilket hindrar att barnen blir självständiga vuxna individer. Länsrättens utredningsskyldighet består i att tillse att socialnämnden har gjort behövliga utredningar.
Antalet personer, som döms till psykiatrisk tvångsvård, utan att vara det minsta farliga för andra, är vida större än antalet tvångsomhändertagna barn och ungdomar. Situationen är dock bättre i resten av landet än i Stockholm, där kommunala myndigheter försöker omdefiniera sociala problem och missbruk till psykiska sjukdomar för att skjuta över vårdkostnaderna på landstinget. Detta med stöd av talföra Stockholms-journalister, som kräver att landstingets läkare ska ställa upp med falska diagnoser.
Detta npopulistiska tilltag, med stöd av högljutt stöd från journalister i de stora Stockholms-tidningarna, att pressa in våldsbenägna missbrukare och kriminella i psykiatrin leder givetvis till platsbrist för dem som verkligen är psykiskt sjuka, med risk att de bemöts av ett repressivt och nervöst övervakande förhållningssätt i vården, i stället för med värme och omtanke. Det kan ju inte heller vara någon särskilt trygg arbetssituation för personalen.
Otrygg personal ger otrygga patienter. Och dessutom en stor risk att patienter utsätts för mer tvång än nödvändigt. I det ljuset bör man kanske se konstnärinnan Anna Odells tilltag att spela psykiskt sjuk, med följd att hon blev tvångsintagen, tvångsmedicinerad och fastspänd med bälten på en brits. Ingen, som är sjuk, kan bli frisk av en sådan behandling.
Psykiskt sjuka utsätts för en svår diskriminering, som förvärrar deras psykiska symtom, på grund av alla fördomar. Med olaga diskriminering menas att personer med funktionshinder, behandlas som om de vore mer handikappade än de faktiskt är. De kan t.ex. inte få arbeten, som de klarar av. Detta till stor del på grund av journalister, som Elisabet Sandund. De måste ha någon att hetsa mot. Det är "journalistik".
Kristdemokraterna underlättar för internationell terrorism
På bloggen Alteheia har man diskuterat varför "pingstvänner i regeringen" är så undfallande inför Israels fiender, och inte ens protesterar mot grova utslag av antisemitism, såsom påståendet om organstölder från stupade palestinier. De "pingstvänner" som åsyftas är finansmarknadsminster Mats Odell, som gjort folknykterheten en björntjänst genom att sälja ut Vin & Sprit, samt partiledaren Göran Hägglund. Den sistnämnde är emellertid inte pingstvän. Han är uppväxt i ett pingsthem, vilket han är noga med att framhålla, men numera medlem i Svenska kyrkan. Några uppgifter om att han är aktiv i Svk känner jag dock inte till.
Kan kd:s undfallenhet gentemot antisemitismen ens diskuteras utan att man diskuterar det förhållandet att kd:s rättspolitiske talesman Peter Althin tillåts köra sitt eget race som informell utrikesminister, som motarbetar kampen mot den extrema islamistiska terrorism, som hotar både muslimländera, Israel och västländerna? Speciellt när Ghezali satt på Guantanamo – och den relativt Israel-vänlige Göran Persson var statsminister i Sverige, försökte Althin ta över utrikespolitiken och förvandla det, som de facto var en internering av en tillfångatagen fiendesoldat till en brottmålsprocess, med sig själv som försvarare av Ghezali inför en amerikansk domstol.
I princip samma sak upprepas nu. Om Ghezali misstänks för brott i Pakistan, ska han väl ha en pakistansk advokat som försvarare, och inte en svensk kd-riksdagsman! Under hela denna fars, med sammanblandning av rollerna som brottmålsadvokat, som står på de grövsta brottslingarnas sida och rättspolitisk riksdagsman (med uppgift att bekämpa brottsligheten?) har Hägglund varit märkligt flat mot den islamistiska terrorn. Att de tidigare benådningarna av långtidsdöma, har ersatts med en omvandling av livstidsstraffet till tidsbestämda straff genom ett farsartat domstolsförfarande är något som gynnat Althins egna klienter bland de grövsta brottslingarna och inte alls vanliga småtjuvar – och naturligtvis inte heller brottsoffren.
Nu värjer sig Athin mot misstankarna att han får betalt av terroristerna, med att han jobbar helt ideellt. Finns det verkligen inga mer ömmande fall? Och varifrån får han pengarna? Använder han riksdagsarvodet till sin kamp för att underlätta för terrorismen? Verkligheten är inte så svart eller vit, som terroristernas försvarare vill få oss att tro. Det finns berättigade uppror, där upprorsmännen naturligtivs stämplas som terrorister av den stat som upproret riktas mot. Sett med en utomståendes ögon är det alltså inte alltid så enkelt att en påstådd terrorist är skyldig eller oskyldig. En krigförande part har rätt att internera fiendens soldater så länge kriget varar, även om dessa inte har gjort sig skyldiga till något brott. Men problemet är ju att terroristerna opererar i en gråzon mellan krigförande part och grov organiserad brottslighet.
Och visst är det en brist att ”illegala krigare” inte omfattas av konventionen om krigsfångar, men de har ju själva valt att ställa sig utanför konventionens skydd genom att inte bära uniformspersedlar under sina terroristaktioner. Hur detta ska hanteras är en utrikespolitisk fråga, som inte kan kopplas loss från kampen mot terrorismen. Men det är just vad kd gör genom att tillåta Taliban-Peter att köra sitt eget race. Detta samtidigt som svenska FN-soldater faktiskt är en krigförande part mot terrorismen i Afganisthan. Men Althin är ändå inte unik i kd. Odell har t.ex. anklagats för att ha privata ekonomiska intressen i det som han gör som minister. Men frågan är alltså: Kan kd verkligen ställa upp för Israel med en riksdagsman som kör sitt eget race i utrikespolitiken?
Det borde vara en självklarhet att man inte kan vara försvarare för grova brottslingar samtidigt som man är riksdagsman och rättspolitisk talesman. Antingen missköter man uppgiften som advokat, eller också uppstår risken att man påverkar lagstiftningen i sina klienters intresse. Partiledaren Göran Hägglund har haft hårda nypor mot t. ex. abortmotståndare i partiet, men tillåter alltså Althin att både lindra straffen för sina egna klienter i advokatverksamheten och köra sitt eget race i utrikespolitiken.
Det är risk att Sverige blir ett viloläger för internationella terrorister. Här kan de vila upp sig mellan varven, och få plåster på såren. Och skulle de hamna i trubbel med sina fiender ute på slagfälten så rycker en representant för den högsta statsmakten - Sverige riksdag - ut och kräver indignerat att dessa "oskyldiga svenskar" ska ställas inför rätta eller friges.
Ministrarna Hägglund & Odell kan lita på att oppositionen inte gör något stort nummer åt kd:s vänslande med exrema islamister. Lars Ohly, v, vill nog inte utmana revolutionsromantikerna i sitt eget parti, och Mona Sahlin, s, har nog tagit varning av PLO:s planer att mörda partikollegan Anitas Gradin, när hon var invandrarminister. Och vem låg egentligen bakom morden på Olof Palme och Anna Lindh, som båda var socialdemokratiska ministrar? Och i det tredje oppositionspartiet, mp, sitter ju partiets grundare Per Gahrton på piedistal. Och han är ju den värsta Israel-finden inom alla riksdagspartier.
God konst
Ännu ett exempel på den märkliga Sant Anna-kulten i det medeltida Sverige. Detljuslockiga Jesusbarnet med mor och mormor. Detalj i altsrskåp från Skederids kyrka i Uppland, numera i Statens Historiska Museum. Blått var Marias färg. Detta motiv med tre generation kallades "Anna själv tredje". God konst?
Vad som är "god konst" har under en tid diskuterats på Ängelholmspastorns blogg. (Länk finns i spalten till höger). Själv skriver pastorn bland annat:
"Från kristet perspektiv finns det mycket man skulle kunna säga om kultur i dess många olika former. Faktum är att kultur är något vi människor gjort sedan tidernas begynnelse. Man kan säga att det hela börjar redan i skapelseberättelsen i 1 Mos 1-2. Människan är skapad till Guds avbild, vilket innebär att hon på ett sätt är Guds “ställeföreträdare” här på jorden, därmed ligger också kreativiteten i oss. Det förpliktigar. Människan blir tillsagd att föröka sig, uppfylla jorden och råda över den. Hon blir satt i Edens trädgård för att bruka och bevara den. Allt detta skulle kunna kallas “kulturarbete”, naturligtvis mycket annat också. Men i en viss mening handlar detta om att skapa, förvalta, bruka, bevara sitt hem, jorden. Om man utifrån skapelseberättelsen skulle resonera om vad vi människor gör för den värld vi lever i ur kulturellt perspektiv, så skulle man t.ex. kunna ha synpunkter på vad som är god konst, god litteratur osv. Det framgår inte som något självklart från detta perspektiv, att det är konstens uppgift att provocera, att det skulle vara ett mål i sig.
_ _ _ _
Ytterligare ett intressant perspektiv på kultur utifrån Bibeln är 2 Mos 35:30-36:2. Där berättas om hur israeliternas tälthelgedom, tabernaklet, skulle göras. Det berättas om hur Herren fyllt vissa personer med gudomlig ande, insikt och skicklighet att utföra diverse konst- och hantverksarbeten som skulle vara till nytta vid tillverkandet av tabernaklet. I denna och andra liknande texter framstår anlaget att vara konstnär, hantverkare, författare mm som en gåva ifrån Gud. Sådana gåvor måste förvaltas väl, de ska inte användas i destruktivt syfte, utan i uppbyggligt syfte. Vi är alla Guds förvaltare i det vi gör. Vad allt detta innebär för hur konst, litteratur och annat ska se ut, är inte min uppgift som pastor att uttala mig om."
Till stora delar kan jag instämma i pastorns synpunkter. Att utgå från skapelseberättelsen, som pastorn gör, är ett både intressant och provocerande grepp. Så varför ska konst inte kunna vara provocerande? Men all konst ska inte vara provocerande. Att människan är skapad till Guds avbild, gör ju faktiskt människan själv till det första konstverket. Vi får också veta hur Gud själv har fyllt vissa människor (kulturarbetare, säger vi idag) med gudomlig ande för att de ska producera religiös konst, i vid bemärkelse. Det är speciellt intressant att en pingstpastor skriver om detta. Pingströrelsen är ju inte precis känd för konstnärlig utsmyckning av sina gudstjänstlokaler.
Enligt men mening, håller pastorn inte tillräckligt isär olika former av kultur. Han har helt rätt i att människans rådande över naturen är "kulturarbete" i vid bemärkelse. Det är därför mina inlägg om länsmuséerna hör hemma i kulturdebatten. De föremål, som ska visas i länsmuséerna är ju nästan uteslutande hantverksmässigt producerade bruksföremål, gjorda för att användas. De är alltså inte några "onyttiga" konstverk i mer inskränkt bemärkelse, det som ibland något oegentligt kallas "de sköna konsterna". Som inte alltid behöver vara så sköna, utan t.o.m. kan vara anstötliga och provocerande.
Med utgångspunkt från den, enligt min mening felaktiga tanken, att all konst ska vara skön, instämmer pastorn i kd-ledaren Göran Hägglunds kulturkritik. Som för mig är ett uttryck för den politiska elitens kulturlöshet och oförståelse för kulturens uppgifter och villkor. Hägglund är extrem även bland politikerna. Få politiker ha ett så utpräglat "instrumentalistiskt" synsätt som kd. Detta synsätt kräver att allt som människan gör ska vara "till nytta". Människan själv reduceras till ett bruksföremål i kd:s värld, och blir alltså avklädd sitt människovärde. Kd babblar ju ständigt om "människovärdet" man har aldrig definierat vad som därmed menas.
Själv hörde jag ett samtal mellan två bildkonstnärer, då den en sa “Konstnärer är ett seende släkte”. Detta tycker jag är en bra beskrivning av konsnärsyrket. Det handlar om att se / höra och åskådliggöra det, som ett otränat öga / öra inte lägger märke till. Det kan handla om att se skönheten i det som vid ett hastigt påseende framstår som fult. Men även att se det anstötliga i det som vid ett hastigt påseende framstår som oproblematiskt. Och jag hoppas verkligen att någon konstnär läser lusen av Göran Hägglund efter hans fräcka anspråk på att representera “verklighetens folk”.
Det är ju faktiskt inte kultureliten utan en iskall politisk elit, som Göran Hägglund, som har gjort verkligheten eländig för många – och därigenom har drivit aborttalen i höjden. Men de drabbade tillhör väl inte “verklighetens folk”, utan det gör bara en frikyrklig övre medelklass, som även den har tröttnat på kd:s alla svek? Och ska lockas tillbaka. Det är skamligt när ledaren för ett parti, som har “Krist” i partinamnet, så naket vädjar till egoismen och okunnigheten (om att alla inte har det lika bra) hos sin väljare. Härigenom dras den bekännelsetrogna kristendomen i vanrykte som ett politisk “högerprojekt” – vilket legitimerar nygnostikernas tilltag att lancera sina avgudaläror som “vänsterkristendom”.
Det är inget allkristet intresse att Hägglund och hans Mammonsdyrkande parti klamrar sig fast i riksdagen. Det är däremot ett allkristet intresse att förståelsen för den kristna religionen ökar hos de övriga borgerliga partierna – och hos oppositionspartierna!!!
Det är öht ingen kristen ståndpunkt att vara mot den här konstnärinnan som spelade psykiskt sjuk. Om det var god konst överlåter jag åt konstexperterna att bedöma. Ett konstverk är ju inte “god konst” enbart för att budskapet är angeläget. Men visst handlade det om ett seende – insyn i psykiatrins slutna rum. Det är direkt alarmerande när ledaren för ett regeringsparti, menar att en verksamhet, som bygger på lagligt tvång – och han själv dessutom har yttersta ansvaret för, ska skyddas mot insyn.
“Konstverk” av det här slaget borde inte behövas – utan behovet av medborgerlig insyn borde uppfyllas på ett annat – och framförallt lagligt – sätt. Men med maktens hela arrogans har Hägglund dragit uppmärksamheten från den fråga, som konsnärinnan antagligen ville belysa.
Det är ju konsnärsyrkets seende och hörande uppgift, som gör att den kristna konsten skan stödja och åskådliggöra den kristna förkunnelsen. Men vår tid lider brist på religiös konst som både är “god konst” och bibel- och bekännelsetrogen. Och kyrkor är inga konstsalonger, där profan eller t.o.m blasfemisk konst ska visas bara för att den uppfyller kravet på att vara “god konst”.
Det som jag vill anklaga kulturvänstern för är att den, i stället för att ställa upp för dem som har drabbats av regeringens klasspolitik, har ägnat sig åt marginella företeelser i samhället, såsom detta med homoäktenskap. Det har ju ingen bäring på de ekonomiska orättvisorna, som är det verkliga politiska sprängstoffet. Men man biter ju inte den hand som man föds av, och kulturarbetarna har väl själva levt i rädsla för att mista kulturanslagen. Minister Hägglunds försök att spela offer för en maktelit saknar motstycke i fräckhet. Hans ärende är att skrämma den svaga, fria röst, som fortfarande finns, till total tystnad.
Till konstnärernas "seende" uppgift hör att åskådliggöra tankar och känslor, snarare än att redovisa för ekonomiska fakta. Hur tänker och känner en människa som har drabbats av regeringens klasspolitik? Jag vill inte alls anklaga alla människor med borgerliga partisympatier för onda avsikter. Jag har träffat alltför många borgerliga partisympatisörer, för att tro det. Men de kanske behöver konstens hjälp att "se" följderna av sin egen politik? Jag begär inte att de borgerliga partierna ska föra en socialdemokratisk politik. Men de bör kanske slipa av en del vassa kanter på den egna politiken?
Jag har träffat moderater (högerpartister, som de kallades förr), som har kämpat i fattigvårdsstyrelser och socialnamnder för att alla skulle få en dräglig tillvaro. Och jag tror att de drevs till detta av sin kristna tro. De var motståndare till vänsterpartiernas klasskampsideologi, inte till den sociala välfärden. Kd har gjort stor skada genom att dränera de övriga borgerliga partierna på kristet inflytande.
Jag tror att Göran Hägglund blandar ihop kulturarbetarna och kulturdebattörerna, de som skriver på tidningarnas kultursidor. Han ger sig på fel grupp.
