larsflemstroms

Gårdagens sanningar är dagens lögner,
och
dagens sanningar är morgondagens lögner,
dock
består den eviga sanningen.

Detta är en insikt som kommer med åren,
ty
alla äldre har varit yngre, men inga yngre har varit äldre.


Detta är tydligen väldigt provocerande för en del yngre förmågor, som t.o.m. påstår sig vara åldersdiskriminerade av mig. Guds bud "Hedra din fader och din moder" vill de helst bortse ifrån, och vill absolut inte erkänna att det även gäller den yngre generationer som helhet i förhållande till äldre generationer som helhet. Det är viktigare att hänga med i de senaste modeåsikterna. För några år sedan hade jag en debatt med en drygt 30-årig litteraturvetare, som menade att folkmord beror på att förövarna är lågutbildade!

Hade inte Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels en akademisk titel? Hade inte den kambodjanske folkmördaren Pol Pot studerat vid ett av Europas mest ansedda universitet, Sorbonne i Paris? Var inte den bosnien-serbiska folkmöraren Radovan Karadcic psykiatriker? Och hade inte även hans medhjälpare Biljana Plavcic, som avtjänar fängelsestraff i Sverige för folmord, en akademisk titel? Om jag inte minns fel, var hon litteraturvetare...

Och var inte ordföranden för svenska statens Rasbiologiska institut, Nils von Hofsten, rektor för Uppsala universitet? Han var dessutom professor i biologi. Visserligen beodrade institutet inga avrättningar, men fakutmet att ett par hundra kvinnor dog av tvångssterliseringarna kommenterade denne mycket bildade och kultiverade man med "Det är inga värdefulla kvinnoliv som går till spillo."

Det behövs tydligen en del indoktrinering på akademisk nivå för att motstå den naturliga motviljan mot sådana dåd. De sämre utbildade praktiska förövarna av dåden har vanligen varit kraftigt drogade. Vilket för övrigt bevisar att det är drogerna, och inte någon "bakomliggande sjukdom", som är orsak till de många våldsbrott som begås av "psykiskt sjuka missbrukare". Att vi inte får läsa sanningen om detta i tidningen beror sannolikast på att alkolism närmast är en "yrkessjukdom" bland journalister.

Den unga generationen idag är mer välutbildad (nota bene: mätt i antal studierår vid något universitet!) än den äldre. Och därför anser sig många unga akademiker både veta bättre och vara mer humana än oss äldre och "lågutbildade". För även äldre högutbildade, som inte hängt med i de snabba växlingarna mellan modeåsikterna, stämlas ju som ... om inte som okunniga, så stämplas de som rent ondskefulla 

Men det är väl så att den som studerar på halvfart hinner lära sig minst lika mycket på två år som den som studerar på halvfart hinner lära sig på ett år. Och jag känner till många formellt lågutbildade 70-åringar som har bättre allmänbildning än många formellt högutbildade fackidioter i 30-årsåldern.

Vi borde diskutera vad man förlorar i allmänutbildning på att skaffa sig en specialistutbildning. På tal om detta finns det många teologiska fackidoter, som försöker sig på att undervisa i något slags allmän människokunskap från predikstolen. När de inte uttalar sig som om de vore experter på internationell handel. Eller global luppvärmning. Och det finns "forskare i Nya Testamentet" som uppför sig som om de vore specialister i ekonomisk historia - ett universitetsämne som de tydligen inte ens har hört talas om. Med citat ur Pauli brev och jämförande litteraturstudier anser de sig bevisa att kyrkan har varit för slaveriet...

Och att således vi som håller på den traditionella kristendomen också borde vara för slaveriet och allt annat vedervärdigt. Detta drabbar nu inte bara oss äldre och "lågutbildade". Det drabbar även såväl yngre som äldre högutibildade teologer som inte tror på teologiprofessorn Jesper Svartviks omvärdering av västerlandets ekonomiska historia. Om slaveriet i Europa avskaffades mot kyrkans vilja, så har kyrkan anpassat sig till samhällets förändrade syn i denna fråga.

Och därför borde kyrkan anpassa sig till samhället även i andra frågor, och agera som ett eko åt den politiska makten... Som en Fredrik Reinfeldt (alternativt Mona Sahlin) fan club.

Att denna så kallade bibelforskning får hållas beror på att forskarvärlden inte längre uppfattar teologi som en vetenskap. Vilket teologin aldrig har varit, enligt min mening. Jag tycker att man ska skilja mellan vetenskap och kunskap. Vetenskapen drivs framåt och förändras av nya upptäckter, av forskningen, men kunskap är vad den är.
Och kunskapen om vad Paulus tyckte om slaveriet finner vi hos Paulus, speciellt i brevet till Filemon. Paulus krävde där att slavägaren Filemon skulle behandla slaven Onesimos som om han vore Filemons egen son och arvtagare.

Det finns exempel från brytningstiden mellan hedendom och kristendom i Sverige på frigivna slavar som ärvde sina före detta ägare. Skulle detta vara inspirerat av upplysningstiden under 1700-talet? Eller var det ett resultat av slavägarnas omvändelse till kristendomen? Kyrkan stödde frigivningen av slavar genom att lova slavägare som frigav sina slavar befrielse från skärselden...

En av dessa så kallade forskare i Nya Testamentet, som dessutom är präst i Svenska kyrkan, menar att eftersom vi inte kan veta vad bibelförfattarna menade med det som de skrev (Jaså?!), måste vi gå till hur NT troligen uppfattades av den hedniska omvärlden. Och det kan vi ana  oss till genom studier i den samtida hedniska eller profana litteraturen. Som skrevs av personer, som inte hade kontakt med den unga, kristna kyrkan.

Men kan man verkligen läsa Bibeln med ateistiska litteraturvetares ögon, som vilket antikt skönlitterärt verk som helst? Ja, det är sådana präster som leder de inte helt misslyckade försöken att omvandla Svenska kyrkan från en kristen kyrka till ett nyhedniskt trossamfund.

Och vilket resonemang: Eftersom vi inte kan veta vad som rörde sig i Paulus hjärna, måste vi utgå från vad som rörde sig i hans hedniska motståndares hjärnor!

Det skulle inte förvåna mig om resultatet av denna "liberalteologi" kommer att bli att någon fanatisk sekt vill återinföra slaveriet i tron att det är urspunglig kristendom.

Men vad dessa "forskare i Nya Testamentet" har kommit fram till förutsätts jag inte känna till, eftersom jag är "lågutbildad". Men mer "lågutbildad" är jag inte än att jag har läst historia vid universistet. Och störst nytta hade jag av delkursen "källkritisk forskningsmetod." Och på den tiden var ekonomisk historia, gärna med marxistisk anstrykning, något av en modevetenskap. Och det som intresserade var förstås skiftena mellan olika ekonomiska system i historisk tid, såsom övergången från slavsamhälle till feodalsamhället samt övergången från feodalsamhälle till industrikapitalism.

Av de historiska erfarenheterna av ekonomiska systemskiftena skulle vi dra lärdomar om den framtida övergången från kapitalism till socialism. Kyrkan stödde övergången från slavsamhälle till feodalsamhället, men motsatte sig inledningsvis övergången från feodalism till kaptitalism och därefter socialism - med följd att den traditionella kristendomen ofta har uppfattats som en "fientlig ideologi" av den politiska vänstern (d.v.s vänsterliberaler och socialister). Så enkelt är det!

Jag anser mig alltså behärska västerlandets ekonomiska historia ganska bra. Och anser mig alltså ha "bra på fötterna" när jag kritiserar "bibelvetare" som fuskar i ekonomisk historia och påstår att det har varit "main stream"-kristendom att stödja slaveriet.

Jo, jag hade tänkt skriva ett inlägg om form och innehåll. Detta sedan jag blivit beskylld för att diskutera form när debatten gällde innehållet (i vigselgudstjänsten). Men kyrkan är gammal, och det är inte ursprunglig kristendom att sätta innehållet före formen. Det är nämligen formen som ger innehållet dess "innehåll".

Eftersom nattvarden tveklöst är det heligaste sakramentet, medan det är omstitt (speciellt i den lutherska kyrkan) om vigseln /äktenskapet över huvud taget är ett sakarament, förstår jag inte den bloggande domprosten som tycker att det är viktigare att hålla på formerna i vigseln men inte i nattvarden. Enligt Luther krävs ett yttre tecken (ibland kallat "vehikel") som gör en handling till ett sakrament. I dopet består denna "vehikel" av vattnet och i nattvarden av vinet och brödet. Och i vigseln av vigselringen.

Jesus använde otvivelaktigt riktigt vin i den första nattvarden. Men delade han också ut vigselringar av guld?

I en kommentar till ett tidigare inlägg har jag fått tips om en motion till kyrkomötet om lönlösa präster. Så illa har det väl ännu inte gått för Svenska kyrkan, så att vi måste börja med lönlösa präster?  Borde vi inte börja med att avskaffa de statliga lönegraderna? Under sin tid som biskop i Växjö (med en lön då på 720.000 kr /år) tyckte den nuvarande ärkebiskopen att svenska bönder borde sänka sina inkomster för att visa solidaritet med sina kollegor i fattiga länder.

Så nu tycker jag att Anders Wejryd själv ska föregå med gott exempel. 6.000 kr / mån plus fri bostad i något kloster är en lagom ärkebiskopslön, enligt min mening. Han har väl inga barn att försörja, och frun tjänar väl tillräckligt som kommunal skolchef för att försörja sig själv? Hon kan säkert försörja Anders också på sin lön. Förr fick prästfruar avstå från egen yrkeskarriär och tjäna sina män.

För övrigt riskerar stora kulturhistoriska värden att gå till spillo, när anrika prästgårdar säljs ut för att våra överbetalda kyrkoherdar inte behagar bo i dem, utan väljer billigare boende. Skulle man inte kunna tänka sig att inreda flera lägenheter i prästgårdarna? Eller göra om dem till kloster?

För övrigt tycker jag att Svenska kyrkan i likhet med Katolska kyrkan skulle införa en ordning med frivilliga fattigdomslöften för personer som får hela sin försörjning från kyrkan. Men inte noll i inkomst. Man ska kunna leva på det man får från kyrkan, oavsett hel- eller deltid, eller arvoderad tjänstgöring. Då kan inte heller någon neka att utöka sin tjänstgöring. Men det får inte bli så att bara personer med arbetsfría inkomster av stora förmögenheter har råd att vara präster. Men de ska förstås också ha möjlighet att leva i fattigdom, om de vill.

Jag hoppas inte att kyrkomötet ska avslå motionen, eftersom den bara yrkar på en utredning om lönlösa präster.
Så här står det i motionen:

"Inom andra kyrkor såsom Church of England finns en funktion som kallas Non Stipendiary Ministry eller 'icke arvoderad tjänst'. Det innebär att en person kan prästvigas efter en kortare 'introduktionskurs' för tjänst på den plats därhan eller hon firar sin regelbundan gudstjänst. Vigningen ger behörighet att utföra de prästerliga uppgifterna i den församlingen, men ger inte behörighet att söka och inneha tjänster. Uppdraget är således lokalt förankrat och utförs helt ideellt. Vi tror att detta är en framkomlig väg även för Svenska kyrkan. Vi kommer annars att hamna i en allt kraftigare nedskärning av gudstjäsntlivet och särskilt möjligheten till mässfirande, på sikt också svårigheter när det gäller att på rimliga villkor få tag på tjänstgörande präster vid begravningar, vigslar och dop."

Jag anser i stället att:

1) Det behövs en tydlig definition av vad som är "prästerliga" uppgifter. Det är uppgifter som inte får utföras av någon annan än en präst (med undantag för nöddop). Vi måste dock göra klart att en prästtjänst på hel- eller deltid innehåller både prästerliga och icke-präserliga uppgifter (som skulle kunna utföras av någon annan).

2) Det ska inte ges några dispenser från utbildningskravet för präster, om prästkandidaten är en yngre person, utom i mycket speciella fall. De ekonomiska hinder mot högre studier för vissa personer, som fanns förr, finns inte längre. Och en yngre person har ju hela livet på sig att studera till präst.

3) Antagningskraven till de statliga universiteten får inte medföra att en mer lämplig person hindras att studera till präst, medan en mindre lämplig person kan göra det. Det måste finnas alternativa utbildningar, helst i kyrkans egen regi.

4) Åldersstrecket 55 år för prästvigningar avskaffas. I stället ska personer över 55 år, vilka visat lämplighet för att bli präster, få dispens från utbildningskravet med ett eller flera år. Dispens ska också kunna ges till yngre personer, som exempelvis p.g.a dödlig sjukdom kanske inte hinner fullfölja präststudierna inom sin återstående livstid.

5) Prästvigningen ska skiljas från anställningsavtalet, med undantag för det obligatoriska pastorsadjunktåret. Ingen ska vara garanterad någon anställning på hel- eller deltid efter pastorsadjunktåret. Men alla, även de som fått dispens från utbildningskravet, ska ha rätt att söka lediga tjänster.

6) Den som inte har en prästtjänst på hel- eller deltid, får ta arvoderade uppdrag fråm fall till fall för att tjänstgöra som präst vid gudstjänster och andra förrättningar som dop, vigslar och begravningar. Arvodet ska lägst motsvara lönen för motsvarande arbetstid (inkl förberedelser) inom ett låglönjobb på den profana arbetsmarknaden.

7) Alla som tjänsgör som arvoderade präster, ska vara garanterade ett minsta antal tjästgöringstillfällen per år, motsvarande exempelvis 20 % av en heltidstjänst, men de ska också vara skyldiga att tjänstgöra i minst samma omfattning. De kan därigenom, med bibehållen inkomsttrygghet, göra upp med sin huvudarbetsgivare om att arbeta deltid på exempelvis 80 %.

8) Dispenser (venia) för lekmän att leda gudstjänster utan nattvard eller andra "prästerliga" inslag måste bli vanligare. Även dessa uppdrag ska vara arvoderade.

Prästvigningen ska normalt anses bevisa att prästen har tillräcklig komptetens för att utföra samtliga rent "prästerliga" uppgifter. Vid anställning av präster till hel- eller halvtidstjänster får den anställande församlingen själv avgöra vilken ytterligare kompetens som behövs för att fullgöra övriga arbetsuppgifter.

Det skall alltså inte gälla några geografiska, men väl kompetensmässiga begränsningar för möjligheten för "dispenspräster" att få hel- eller deltidsanställningar. Det kan däremot vara lämpligt att venia bara ges för en viss församling eller ett visst pastorat.

Högmässa gudstjänst varje fjärde söndagen i månaden klockan nio och trettio femton noll noll,kyrkkaffe,
utom  6 juli då vi firar nationaldagen med gemensam gudstjänst i Klosters kyrkoruin klockan elva noll noll, avresa med buss egna bilar från församlingshemmet klockan nio och trettio femton. Medtag lunch.
Och 2 augusti då vi firar friluftsgudstjänst med nattvard i Ekelunden klockan sju och trettio. Ring pastorsexp för vägbeskrivning. Vid regn i kyrkan. Medtag kaffekorg.
Vägkyrka under juli klockan tretton till sexton. Kaffe serveras i församlingshemmet  Folkets Hus.
Obs inga störande inslag i form av gudstjänster eller orgelspel!

Kioskbutikskedjan Seven-Eleven har däremot öppettiderna som varumärke. Och på det sparar man många slantar på marknadsföring. Svenska kyrkan är däremot inte det minsta rädd om varumärket "Högmässa klockan elva", som har inarbetats under generationer, men snart är bortglömt , och dessutom har ju flertalet av kyrkans aktiviteter flyttat till andra lokaler än kyrkan.

Men söndag klockan elva-högmässan är ingalunda oproblematisk. Tid och till och med veckodag för veckans huvudgudstjänst kan förvisso diskuteras. Men räkna med att priset blir högt, om vi ska frångå den väl inarbetade högmassan söndag klockan elva. Ett problem är att "halva söndan", och mer därtill om det ska drickas kyrkkaffe, hinner gå innan högmässan är över och kyrkobesökarna kan gå hem och äta lunch. Och en tidig lunch före högmässan är nog för tidigt för de flesta.

De som inte deltar i några andra kyrkliga aktiviteter borde åtminstone delta i veckans huvudgudstjänst. Att få förklarat för sig att de aktiva uteblir från just högmässan för att de har valt andra kyrkliga aktiviteter är ytterst beklämmande. Det är oacceptabelt. Vad får de ut av de andra aktiviteterna, som de inte får ut av högmässan? Jag misstänker att det i vissa kyrkor sker en del som inte tål offentlighet, exempelvis bibelstudier av det mer obskyra slaget. Det förekommer onödiga kategori-indelningar, exempelvis ungdomssamlingar som inte är öppna för äldre. Eller bibelstudier enbart för personer som helt saknar förkunskaper. Eller avslappningsövningar utan något kristet innehåll alls. Kör vissa präster med olika budskap: traditionell under gudstjänsterna i kyrkan klockan elva noll noll och nyhedendom på vardagskvällarna i församlingshemmet?

Borde inte bibelstudierna ske i direkt anslutning till veckans huvudgudstjänst? Är inte predikan till för det? Eller är predikan till för att "lägga ut" bibelordet, vad som nu menas med det? Kanske beskrivningar hur den kristna tron bör implementeras i den kristnes dagliga liv, alltså snudd på moralpredikan (som naturligtvis inte får utmynna i något slags moral, utan snarare ett: Allt är tillåtet om vi bara är snälla mot varandra.)

Om veckans huvudgudstjänst ska fortsätta att vara söndag klocka elva finns två vägar att gå:

1. En mycket kort mässa centrerad kring nattvarden söndag klocka elva i kombination med ett vardagsmöte som pågår under två - tre timmar, med predikan, bibelstudier och gemensam måltid eller kaffe.

2. Ett långt söndagsmöte under två - tre timmar, som börjar kockan elva med högmässa med både nattvard och predian och därefter gemensam lunch och bibelstudier. Skulle detta fungera bättre om det hela börjar tidigare, exempelvis havtio (Nytt varumärke: Högmässa halvtio)?

Ett ytterligare led i vården av varumärket är just detta: "Every sunday in every church at...."

Att få en präst till högmässa samma tid varje söndag i landets alla kyrkor är idag omöjligt. Men man kan i stället ha lekmannaledda gudstjänster utan nattvard de flesta söndagarna i en del kyrkor, och alltså nöja sig med nattvard exempelvis fjärde söndagen i varje månad.

En helt annan väg att gå vore att undanröja det ovärdiga prästvigningsstoppet för kvinnoprästmoståndare, och alltså prästviga så många kvalificerade personer som behövs för att klara en högmässa med nattvard samma tid varje söndag i landets alla kyrkor. Detta enligt mitt numera gamla förslag att skilja prästvigningen från anställningsavtalet, och ha olika villkor för prästvigning och anställning. Den som bara är präst under söndagens högmässa i någon mindre kyrka på landsbygden, och har något annat yrke som huvudsaklig försörjning, behöver inte samarbeta med andra präster.

Men jag förstår hur de resonerar, som sätter profana ideal före Guds ord: "Snart kommer fritidsprästerna att kräva heltidsanställningar."  Men det hotar väl inte ämbetsreformen från 1958. om den verkligen var uttryck för Guds vilja. Vi tror väl inte på en svag och kraftlös Gud?

Det finns mycket att säga och skriva om detta. Jag har ju faktiskt läst både fornkunskap och historia vid univ, men det mest givande var kursen i källkritisk metod. Sedan har jag intresserat mig för allmän, politisk, ekonomisk, rätts- och kyrkohistoria, i ett orsak - verkanperspektiv, alltså vilka faktorer före en händelse, som har lett fram till händelsen. Historia är en koncentrat av vad många miljoner människor i flera generationer har upplevt, och då gäller det ju att vaska fram just det "som har blivit historia", och bortse från allt annat. Evangelisterna behärskade det sättet att SKRIVA historia till fulländning.

Vilket borde ge ökad trovärdighet åt den kristna traditionen... Men det skulle ta för mycket utrymme att gå in på här. Vårt behov av "odödlighet" innebär för mig att lämna tros-arv (depsitum fidei), som jag mottagit från tidigare generationer kristna, vidare. Det är den egentliga drivkraften för mig att diskutera kristen tro på bloggar - att föra arvet vidare. Den muntliga tradition, som kompletterar Bibeln, och fram för allt tolkningstraditionen som vägleder oss att förstå Bibeln, är oumbärliga delar av kristendomen som en LEVANDE religion.

När det inte längre finns någon som läser "Gud som haver barnen kär" vid sängkanten med sitt lilla barn, som kristna mödrar har gjort med sina barn i snart 2000 år (även om språk och böner har skiftat), kommer kristendomen att vara en död religion, i likhet med fortidens utdöda hednareligioner. Jo, jag hör invändningen: Den helige Ande kommer att blåsa nytt liv i kristendomen...

Men med hednareligionerna är det i alla fall så, att när ingen längre finns som dyrkar de gamla hednagudarna, finns ingen möjlighet att återinföra de gamla religionera, att tro som de gamla hedningarna gjorde. När de små barnen, som ännu inte lärt sig tala, kunde avläsa de vuxnas ansiktsuttryck i skenet från lägerelden... Kommunikation - och traditionsöverföring är en form av kommunikation - är så mycket mer än ord...

Därför vet vi mer - hur konstigt det än låter - om de forntida religionerna genom kristendomens levande tradition, än genom artefakterna från dessa religioner själva. Dels genom att rester av hednareligionerna har inkapslats i det kristna tänkandet, som datavirus som gömmer sig i program, och dels genom häftiga känslomässiga reaktioner mot vissa företeelser från personer med en traditionell kristen tro. Som fortfarande bär på arvet från missionstiden för tusen år sedan, då missionärerna sa att vissa saker skulle man akta sig särskilt noga för...

Den icke-verbala kommunikationen är också en del av traditionen...

Kristendomens ibland överdrivna "sexualskräck" kan bottna i missionstidens kamp mot orgiastiska fruktbarhetsriter under hednatiden. Alla låg med alla i vådsamt gruppsex, men det var knappast dagligt familjeliv under forntiden, utan vid speciella tillfällen, även skildrat i Bibelns berättelse om Sodom och Gomorra.

Och går inte nutidens intresse för polyamorösa förhållanden hand i hand med försöken att återuppväcka döda hednareligioner, som dyrkade olika naturkrafter, inklusive den mänskliga sexualdriften som gudar?  Svenska kyrkan är nog mer indragen i denna naturdyrkan, som ligger i förlängningen av den "gröna" ideologin, än man kan tro.

Det är ju som om en dammlucka har öppnats när domprosten i Stockholms stift Åke Bonnier gör reklam för gruppsexet på sin blogg under den oslagbara rubriken "Polyamorös och trogen". Gärna gruppsex, men det ska vara inom gruppen - som enligt uppgifter på nätet kan bestå av mellan tre (minsta möjliga antal) och flera hundra personer! Detta accepteras inte av Svenska kyrkan "i dag", skrev domprosten bekymrat.

Men hur tillförlitlig är då traditionen? Är det inte risk att den förändras över tiden utan att vi vet något? Det finns ju inga bandinspelningar från traditionens begynnelse, när evangelisterna själva lade ut texten och förklarade vad de menade med det som de hade skrivit.

Nej, men det finns tidiga nedskrivningar "sekundärtraditionen" (Bibeln kallas i dessa sammanhang "primärtraditionen"). Och man kan få en uppfattning genom att jämföra hur traditionen har förvaltats av kristna kyrkor som har isolerats från varandra, såsom den Europeiska kyrkan och Tomas-kyrkan i Indien, enligt traditionen grundad år 52 av Jesu lärjunge Tomas. Jag har hört ett föredrag av en indisk präst, som är uppvuxen i denna kyrka. Att lyssna på honom var som att flyttas drygt 50 år bakåt i tiden, till en kristendomslektiom i den svenska Folkskolan.

Man kan också få en god uppfattning om traditionens tillförlitlighet genom att studera hur olika hednareligioner har förvaltat sina traditioner. Man har använt i stort sett samma berättarteknik. Men det har varit skillnad mellan vandringssägner, som har berättats i underhållssyfte och som det varit tillåtet att "förbättra" och återgivande av sådant som gudarna har uppenbarats. Dem har det varit noga med. Och därför har traditionsbevarandet anförtrotts åt speciella personer, som haft detta som sitt yrke - prästerna.

Konsten att skriva och återge - muntligt såväl som skriftligt - stammens historia och gudarnas ingripande i historien var driven till fulländning hos både judarna och hednafolket í östra Medelhavsområdet, när kristendomen framträdde som en ny religion. Den konsten behövde de kristna inte uppfinna. Den fanns redan. Jesu egna intiativ stämmer väl med moderna psykologiska rön om det mänskliga minnets sätt att fungera.

Det resonemang som jag här har fört hade väckt förargelse, innan kristendomen hade börjat ifrågasättes av krafter både utanför och innan för kyrkan. Men nu behövs det. Vad som kyrkans tradition har att säga om kristen tro kan man lita på. Även om man inte själv är kristen.

I en kommentar till föregående inlägg påstås att äktenskapet är en bekräftelse av makarnas kärlek till varandra, att det var så redan före beslutet om samkönade vigslar, och att detta står i Kyrkohandboken. Jag har sökt efter Kyrkohandboken på nätet utan resultat, men däremot har jag funnit Kyrkoordningen, och där står inget om detta. Det står däremot att båda ska ge sitt samtycke till äktenskapet samt lova att älska varandra tills döden skiljer dem åt., etc. Det står inte uttryckligen att makarna ska bekräfta sin kärlek till varandra, men det är rimligt att uppfatta deras löfte om livslång kärlek, etc, på det viset.

Om prästen, som ska viga, har välgrundad anledning att misstänka att de blivande makarna inte älskar varandra utan att de exempelvis vill ingå ett skenäktenskap, ska han vägra viga, enligt min mening.

Men är då de vigslar som faktiskt förrättas i kyrkan verkligen en bekräftelse från kyrkans sida på makarnas kärlek? Och vem avgör, för kyrkans räkning, att de blivande makarna verkligen älskar varandra? Har verkligen prästerna den kompetensen?

Det är frågan som diskuteras i föregående inlägg.

Och har man förnekat att ett par, eller en hel hop människor som kanse lever i ett polyamoröst förhållande, kan älska varandra, om de inte får gifta sig i kyrkan? Det är också en fråga som diskuteras i föregående inlägg.

Genom att göra de samkönade vigslarna till en fråga om att bekräfta den homosexuella kärleken, har man bäddat för den situation som nu har uppstått, att opportunistiska präster känner med fingret i luften om inte kyrkan måste bekräfta alla slags "kärlekar".

Jag diskuterar nu inte om beslutet om samkönade vigslar var rätt eller fel. Men de vanligaste motiveringen, att det handlade om att bekräfta homosexuellas kärlek, var det definitivt.

Efter den senaste veckans hejdlöst opportunistiska uppsläpp av s.k. försöksballonger för att testa om opinionen är mogen för att upphöja rena sodomin (d.v.s. polymarösa förhållanden), som domprosten i Stockholm Åke Bonnier står bakom, är jag nu själv starkt tveksam mot att gifta mig i Svenska kyrkan. Och även mot att begravas i Svenska kyrkan. Men gå ur tänker jag inte göra. Det framstår som allt tydligare att Svenska kyrkan håller på att infiltreras av en annan religion. Och det ska möta motstånd.

'Sexköpslagen är alltså inte en moralisk lag som talar om att en viss sorts sex är fel. Det är en lag som förbjuder någon att köpa en annan människas kropp och utnyttja den för något som till synes har med sexuell lust att göra. Lagen reglerar alltså inte vår sexualitet utan det som händer när det inte längre handlar om sexualitet.'

"

Det är naturligt att halka in på ämnet biodling under Pride-veckan, eftersom s.k. homvänliga kristna förnekar jungfrufödseln. Tydligen fiskar man efter stöd för sina avfälliga idéer bland homosexuella. Men på vilket sätt läran om junfrufödseln skulle stå ivägen för homosexuellas rättigheter är mer än vad jag kan förstå. Tvärtom trodde jag att homosexuella kvinnor, som vill bli gravida, vill bli det utan en mans direkta medverkan... 

Följden av dessa ständiga förfalskningar av den kristna religionen i hbt-kampens man, blir givetvis att homo-kritiska kristna får ytterligare med vatten på sin kvarn: "Inte nog med att de själva lever som de gör, nu försöker de också ta vår religion ifrån oss... eller så försöker de göra om den till oigenkänlighet, till en nyhednisk dyrkan av sexualdriften som en gud."

Faktum är att jungfrufödslar förekommer i naturen. Ta bort drottningen från ett bisamhälle, vänta några veckor och se vad som händer: oparade arbetsbin börjar lägga ägg. Men det är förstås sant att jungfrufödslar utan gudomligt ingripande inte förekommer hos människor. Alltså berodde den heliga jungfruns graviditet på ett mirakel. Och alltså är Jesajas profetord om att jungfrun skulle föda en son ett förebåd om jungfrufödseln. Och därmed är "jungfrun" den lämpligaste översättningen*.

---


Så jag tyckte att biodling kunde vara en lärorik sysselsättning för den som är intresserad av Guds skapelse och hur den förs vidare från generation till generation. Och faktum är ju att flera ledande medlemmar i den förening för kristen skapelsetro, som finns i Sverige, också är biodlare. Och därför skrev jag, fram för allt under senhösten 2009, inlägg med råd till er som tänker börja med bin. Jag har fått några uppskattande kommentarer, bl. a. denna:


"Tack för den fina informationen! Jag blev väldigt tagen av det du skriver mellan raderna & jag funderar på att byta yrke. Har ett hus med lillstuga & lada med tillhörande 2.8 hektar mark plus att min mor har 3 hektar mark runt sin gård där jag med säkerhet kan ställa ett samhälle. Så jag undrar lite hur stort man kan göra den från start osv."

Då vill jag svara att det är inte för sent att skaffa sina första bisamhällen. Det rekommenderas att ha två samhällen under den första vintern, ifall man skulle förlora ett. Har du funderingar på att bli yrkesbioldare bör du kanske ha fyra första vintern. Ställ dem en bra bit från varandra, om du har gott om plats! Att bli yrkesbiodlare är definitivt inget som jag rekommendera, men dessbättre finns det några helt orealistiska personer som inte känt till mina råd. Och alltså har lyckats även med denna totalt omöjliga uppgift.

Men en yrkesbioldare måste arbeta rationellt, och alltså miminera de tunga lyften. Vilket betyder färre men ännu tyngre lyft. Du måste alltså ha en mycket god fysik och vara relativt vältränad. Samt se bra utan glasögon. Om du inte är denna typ av fysisk elitmänniska, får du nog nöja dig med en hobbybiodling. Men det kan vara nog så givande - både läromässigt och ekonomiskt. När du skaffar dina första samhällen, vet du inte om du kommer att palla med att vara en storbiodlare. Men kanske gör du det, och därför bör du göra rätt från början - och undvika nybörjarmisstag så långt det går.

Du vet inte ens om du kommer att utveckla allergi mot bistick. För det handlar inte om enstaka stick**. Gränsen mellan att vara storbiodlare och yrkesbiodlare är förstås flytande. Man kan ju faktiskt vara yrkesbiodlare på deltid. Att vara yrkesbiodlare måste inte handla om heltid utan snarare om att arbeta rationellt, att tjäna tillräckligt mycket i förhållande till den nedlagda arbetstiden. Om du har en mindre lantbruksfastighet, och vill vara "bonde" på heltid, måste du kanske satsa på flera produktionsgrenar och då kan biodling vara en.

Andra produktionsgrenar kan givetvis också vara binäringar till biodlingen, såsom försäljning (och eventuellt egen tillverkning) av biodlingstutrustning samt slungning åt andra biodlare. Marknaden för andra biprodukter än honung är säklerligen mycket underskattad, även om eftefrågan kan tyckas svag som det är idag. Men den svaga efterfrågan beror enligt min mening på dålig, för att inte säga obefintlig, markandsföring. Konsumenterna vet inte vad som finns. Inom makrnadssegmentet övriga biprodukter finns alltså mycket att göra för en driftig "entreprenör", enligt min mening.

Till skillnad mot vanliga betande djur, behöver man inte alls äga eller disponera den mark som "betas" av bina. En storbiodlare har en hembigård på egen mark som bas för verksamheten, och en eller flera utbigårdar, där även kuporna står på annans mark. Bin samlar nektar inom en radie på 2 km från kupan, varför det mest optimala avståndet till närmaste utbigård är sådär 3 - 4 km.

Vandringsbiodling innebär att kuporna alternerar mellan olika utbigårdar under säsongen. Det kan krävas tillstånd enligt bisjukdomslagen. Om du bedriver vandringsbiodling utan tillstånd och dina bin smittar ner någon annan biodlares bin, är du definitivt "körd" som biodlare.

Vandringsbiodling kan bli aktuell om man satsar på ljunghonung. Ljungen blommar sent, så att det blir en extra säsong. När produktionen minskar på den vanliga uppställningsplatsen "vandrar" man till ljungrika trakter. Ljunghonung är svårslungad och kräver dyrbar extrautrustning om man är storbiodlare. Å andra sidan kan man knappast avstå från den extra inkomsten om man är storbiodlare.

Tillräcklig areal för en bigård är alltså en fråga om tillräcklig yta för utplacering av kuporna samt tillräckligt avstånd till tomtgräns för att grannarna ska slippa flygstråk på låg höjd. Arealstorleken på din egen fastighet räcker mer en väl för en hembigård. Om det är någon idé att ha en utbigård på din mors fastighet beror på avståndet mellan fastigheterna, hur sttörre binas sammanlagda aktivitetsområde blir med två bigårdar i stället för en.

Hur många kupor man kan ha i en bigård (aktivitetsområdet runt bigården har alltså en radie på 2 km) är en fråga, som inte kan besvaras om man inte har sett trakten. Om ett villasamhälle med många frukträd, bärbuskar och prydnasblommar finns inom området, uppskattar jag att du kan ha minst 20, kanske 30 samhällen i bigården.

Är det ett äldre villasamhälle har det säkert funnits biodlare där förut, även om det inte finns några nu, och då har pollinerande bin i det förgångna lagt grunden för stora honungsskördar i framtiden. Och i skogstrakter kan man se grunderna efter gamla torp samt en växtlighet som alltjämt kan ge stora honungsskördar. Skaffa en bok om biväxter och botanisera!

Att ha en yrkesmässig biodling eller en större hobbybiodling handlar om planering och självdisciplin, så att man verkligen gör allting vid rätt tid. Om du driver ett företag med flera produktionsgrenar, får biodlingen inte inkräkta på de andra produktionsgrenarna, såsom sådd och skörd om det är ett lantbruks- eller trädgårdsföretag. Fördelen med biodling jämfört med annan djurskötsel är att bina provianterar själva så här års och t.o.m. fyller ladorna själva***, så att man kan omfördela arbetet med biodlingen över året, till före eller efter högsäsong.

Om man exempelvis måste köpa eller tillverka lådor för utvidgning under svärmtid, kan det sluta med att man måste jaga svärmar i grannarnas trädgårdar. I stället för att ha gjort avläggare i tid. Och om du då driver lantbruk vid sidan om och ska ta in höskörden samtidigt, kanske den enda regnfria dagen under hela veckan?

Nackdelen med att oförberedd starta biodling så här års, är att man inte har hunnit med nödvändig planering och föreberedelse. Och att det arbetet kan komma och släpa efter under flera år. Samt att man kan göra ogentänkta inköp av utrustning som man inte kommer att trivas med. Och värst av allt: att man startar sin biodling med vaxkakor, som innehåller rester av kemiska bekämpningsmedel. Och då kan du inte få dina produkter Krav-märkta.

______

*) Ordet "jungfru" är ett tyskt låneord, som faktiskt betyder "ung kvinna". Men med bibetydelsen  "oskuld". "Ung kvinna" och "jungfru" kan alltså tyckas vara likvärdiga översättningar, men problemet är att man ännu mindre idag än 1917 uppfattar "ung kvinna" som "oskuld". Och det är notabelt att i de fall då man kunnat välja mellan likvärdiga ord i nutidssvenskan, så har Bibel 2000 nästan systematiskt valt det ord, som ligger längst ifrån den betydelse som orden har enligt den kristna traditionen. Jag uppfattar Bibel 2000 som ett fräckt försök att avkristna Bibeln.  Det står alltså "jungfrun" i 1917 års översättning av Jesajas profetord och "den unga kvinnan" i Bibel 2000.

**) Bigift kan användas som läkemedel mot många åkommor. Som biodlare kommer du att tycka att en sommar utan bistick inte är en riktig sommar. En erfaren biodlare besväras inte av enstaka stick, men blir inte heller stucken av hela svärmar med uppretade bin. Man kan inte dressera bin så att de blir snälla mot "sin egen husbonde", utan man måste lära sig att arbeta så att bina inte märker att man finns där. Vad som får bina att förstå att biodlaren är en levande varelse och inte ett berg är häftiga rörelser och kroppslukt. Att svettas i skyddskläder en varm sommardag kan förorsaka fler stick än att arbeta i shorts och t-shirt. Om flera hundra bin anfaller, är det alltid något bi som hittar en svag punkt i skyddsutrustningen.

***) Vinterutfodringen, som görs under hösten, beror inte på att bina inte har fyllt förråden själva, utan - med ytterst få undantag - på att biodlaren har tömt förråden av ekonmiska skäl. Honungen inbringar mer pengar än vad fodret kostar. Ett normalt bisamhälle samlar under en normal sommar flera gånger mer foder än vad samhället självt förbrukar.

I fjol lyssnade jag på äktenskapsdebatten i Pride House, som är pride-spektaklets anständiga framsida. Alla är pågklädda. Det mest oanständiga som hände på Pride House var professor Tiina Rosenbergs ankomskt. En man sa urskuldande till mig: "Det finns konstigt folk i våran rörelse också. Hon tror att hon är mer bög än vi bögar". Ja, det är svårt det där med identiteter, att vara den man är.

I år tittade jag på Pride-paraden. Inte för att jag var intresserad, utan för att det är så pinsamt att bli beskylld för att inte veta vad man talar om. När man inte har sett med egna ögon alltså. De vanligaste bemötandena av kritiken går ut på att 1) "vi" (d.v.s. deltagarna i paraden) får vara de som "vi" innerst inne är, och 2) att det är media som fokuserar på det frånstötande, och att medias bild är falsk.

Jag har undrat hur många heterosexuella som springer i paraden och viftar på skinkorna och önskar att de vore något annat...

Jag såg inte någon som viftade på skinkorna, däremot en gosse som gick med rumpan bar och såg ut att vara i behov av toapapper.

Däremot såg jag en man med jättestora påklistrade bröst och några kvinnor med verkliga bröst, vilka dock hade spökat ut sig så att de närmast framstod som frånstötande... Kanske ett sätt av damerna ifråga att markera sin läggning och göra sig ointressanta för män?

Fackföreningen Unionen demonstrerade för kravet Nej till heteronormativa fikaraster. En arbetsgivarrepresentant som satt i ett fönster på ett av affärshusen vid Skeppsbron applåderade entusiastiskt.

Jag såg väldigt lite av det som jag sett i media från tidigare års Pride-parader. Antingen har hbt-folket själva tappat geisten eller så är bilderna från tidigare år fejkade.

Själv fick jag den där otäcka känslan Känns det så här att dö (trogna läsare minns kanse när ambulansen kom och mätte mitt EKG), och undrade om tidningen Dagen skulle ägna mig några rader, exempelvis "Kristen bloggare fick hjärtinfarkt av att se Pride". Så jag måste gå för att få fart på blodomloppet. Så jag gick i motsatt riktning mot paraden (så jag missade inget) och lyckades komma på ett tåg till den tillfälliga bostaden i förorten.

Och där var det platt fall, vill jag säga. En berusad kvinna hade fallit rakt bakåt och slagit huvudet i gatstenen och blödde. Vi var flera personer som ringde SOS Alarm, men det kom inten ambulans, så någon ringde igen, men det kom ingen ambulans, så någon ringde igen... "Fallet är inte prioriterat", var den förklaring som gavs. (Mina trogna läsare minns kanske att det behövdes överläggningar med tre personer under 40 minuter, samt hot från min sida att jag skulle ta bussen till sjukhuset, innan SOS-Alarm beslöt sig för att skicka en ambulans - för att ambulanspersonalen skulle avgöra om jag hade rätt att åka ambulans till sjukuset.)

Nog för att jag tycker att Pride-spektaklet skämmer ut Sverige som kristet land och turistnation. Men det hela är otroligt upphaussat av media. Det kallas nyhetsvärdering. Sex säljer.