larsflemstroms

"Vi har fortfarande problem med statistiken. Vi arbetar på det. Lovar" Så har det stått på bloggen de senaste dagarna, där uppfiften brukar finnas om antal besökare. Häromdan försvann halva inlägget, när jag skulle publicera det. 

 

Här i huset finns ett slags elektroniisk anslagstavla. Man hinner bara läsa hälften, innan den växlar till ett annat budskap. Men detta hann jag läsa: 

 

Restaurangen erbjuder: Fiskgratäng med dej och sillsås-. jag undrar hur dej smakar

 

Och så läser jag att utanförskapet bara blir värre: Är du nykter? Du är inte ensam...

 

 

Och som vanligt skylls våldsbeteendet hos vissa missbrukare på att de är "sjuka": De är farligast när de är nyktra. 

 

Somliga har gått den långa vägen från helnykterister till lobbyister för legal förskrivning av knark. 

 

 

 

 

 

 

Mrs har kommenterat föregående inlägg på den här bloggen på sin egen blogg, där hon har skrivitL

 

 

Svart på vitt. Jag var inte önskvärd. Under två dagar hade hon tjatat om att jag skulle åka hem tidigare än vi kommit överens om, Och nu var vi inne på tredje dagen

 

Om du går nu, så är det definitivt slut! 

 

 

 

 

 

 

 

Men när det var ett ständigt tjat om jag ska åka tidigare än vad vi senast har kommit överens om, så kände jag mig inte önskad. Ännu mer förvirrat blev det eftersom den senaste överenskommelsen hade gjort efter en massa tjat om att jag borde stanna längre än vad som sagts från början. När mitt förslag att skjuta upp grälet till efter besöket, som redan var på väg, helt nonchalerades och jag inte såg något slut på grälet innan de skulle komma, måste jag bestämma mig snabbt. Och det var dessutom lördag.

 

Skulle det fortsätta så här ända till måndag morgon? Och man vet ju inte vad kvinnor kan ta sig till för att ömka sig själva och få mannen att framstå som klandervärd. Nog för att det har hänt förut att jag har stannat tills det har gått över. Eller tagit en promenad tills det gått över. Vid de tillfällena har jag knappt hunnit utanför dörren, innan hon har ringt och krävt att jag skulle komma tillbaka. Efter högst en timme. Den här gången ringde hon inte, vilket jag givetvis tog som en bekräftelse på att hon inte ville att jag skulle komma tillbaka.

 

Jag kollade att tåget inte var försenat och väntade till tio minuter före avgångstid innan jag köpte billjett i biljettautomaten. Sedan dröjde det ytterligare ett par timmar innan jag köpte den dyra´biljetten för den längsta delsträckan. Det var egentligen efter det biljettköpet som det var för sent att återvända. Vad ska jag tro, n

är jag nu läser att relationen borde ha tagit slut för länge sedan. . 

 

Två saker är säkra. Det ena är att jag inte har inte avslutat något. Det andra är att man får stå sitt kast, om andra gör vad de har blivit tillsagda att göra. Visserligen blev det två dagar tidigare. Men budskapet var tydligt. Jag kände mig väldigt oönskad just då, och förstod inte alls vitsen med att hålla masken. Och jag såg ingen möjlighet att göra det, när hon drog igång ett nytt gräl bara en dryg timme innan de skulle komma. 

 

Och sedan säger jag som förut, att ska man leva för varandra, så ska det vara ömsesidigt. När man inte längre orkar med allting som man vill göra. "Lägg dig inte i mitt liv." Nehej. Men säger man så får man stå sitt kast, om man får som man vill. ..Det där med att åldras tillsammans. Inte. 

 

Läs även min politiska blogg: motdrevet.blogg.se

 

Efter mitt senaste inlägg, skrivit tidigare i kväll, har Mrs övergått till att slåss mot väderkvarnad. Men saken är inte så enkel som hon tror. Så här har hon skrivit på sin blogg, endast 33 minuter efter publiceringen av mitt inlägg:

 

 

Snabb ryck, må jag säga. På dem bara. Väderkvarnarna alltså. Det tragikomiska är bara att hon tror att allting är könskamp. Stereotyperna kommer tillbaka, när rödstrumporna blir gamla ...Alla män har onda avsikter. Vill de inget värre är de ute för att sätta kvinnorna på plats!

 

 

Även detta, senaste inlägg (delvis citerat ovan) är nu raderat på hennes blogg, efter bara någon timme. Nej, detta är ingen tävling, som går ut på att någon ska vinna över den andra, Jag vill i stället minnas de ljuva åren, de lyckliga åren, som jag saknar så mycket......

 

tisdag 21 mars 2017

 

Slutar bemöta

Det går inte att bemöta saker som inte är verklighet. Jag slutar därför kommentera.

Upplagd av nya xxx kl. 01:38 2 kommentarer:

 

2 kommentarer

1 – 2 av 2

Anonym kao sa...

Hej.

Hur menar du?

// Kao

 

21 mars 2017 13:27

Blogger xxxx sa...

Hej Kao!

Jag hade kommenterat på min blogg vad som skrevs på en annan blogg, men när detta blev alltför långt från verkligheten var det meningslöst, tyckte jag. Inläggen är dessutom borttagna.

 

21 mars 2017 15:45

 

Jag undrar bara vad som inte är verklighet? Några axplock av vad jag har skrivit:

"Jag vill alltså inte på något sätt dementera vad en annan bloggare har skrivit om sig själv i inlägget "Rättelse" på sin egen blogg. Det är naturligtvis en partsinlaga, men även en partsinlaga kan ju vara sann. Den lilla upplysningen om mig att jag skulle ha känt mig förbigången är naturligtvis också i sig sig sann. Men än rättvis bild hade krävt mer. Fanns det en reell orsak till att jag kände så?" - Är  det inte sant som hon har skrivit i de nu raderade inläggen på sin blogg?

Jag vill alltså inte på något sätt dementera vad en annan bloggare har skrivit om sig själv i inlägget "Rättelse" på sin egen blogg. Det är naturligtvis en partsinlaga, men även en partsinlaga kan ju vara sann. Den lilla upplysningen om mig att jag skulle ha känt mig förbigången är naturligtvis också i sig sig sann. Men än rättvis bild hade krävt mer. Fanns det en reell orsak till att jag kände så?

 

Jag skulle kunna skriva ett längre inlägg om psykologers "yrkessjukdomar". Men det vore kanske orättvist mot personer, som verkligen är psykologer. Det är ju inte alls säkert att alla beter sig, som i denna lilla berättelse:;

 

 

Sens moral: Ingenting är på riktigt. Allting är bara känslor. Tro aldrig på vad någon säger. Misstro alla!

 

 

Naturligtvis har ingen kallat mig "dålig människa". Utan det har varit grova okvädningsord, som brukar användas om sådana människor. Och naturligtvis dök känslomoset upp igen.  Nej, det är inget som någon har sakt. Det är bara känslor och fantasier, som jag har. 

 

Detta har Mrs skrivit i sitt senaste inlägg på sin blogg. Själv minns hon ingenting. Jag vet inte vad man ska göra med en sådan människa. Alltid ha en dold bandspelare, så att hon får höra vad hon själv har sagt i fulll affekt. Är det ångest? 

 

 

 

Jag har levt under sju år nu, som någon "därnere", som inte lever i den verkliga världen, där regler följs och viktiga beslut tas, i kontexten ""vi häruppe och dom därnere". Samt gliringar att jag inte skulle vara någom riktig arbetare för att min far inte var arbetare - som om det vore ett mentalt tillstånd, som inte har med social position att göra, eller en genetiskt ärftlig egenskap att vara arbetare. Mindre intelligent och reagerar känslomässigt på ett primitivt sätt. Förstår inte att man tillhör underklassen. Detta är ett vanligt synsätt bland nuvarande och före detta akademikersossar, som menar sig vara självskrivna för ledande uppdrag inom den så kallade arbetarrörelsen. 

 

Jag har deltagit i mycket föreningsaarbete, mest föreningsarbete som har krävt mycket stora ideella insatser. Och då har jag lärt mig att ta vara på nya medlemmars entusiasm och vilja att göra stora insatser, medan glöden finns kvar. Ofta är det ju personer, som nyligen har brutit upp från något, och har gott om tid. Det har de inte längre, om de har hittat något ennat engagemang, medan de väntar på att bli upptäckta. 

 

Och en folkrörelse - och ett folkrörelseparti - bygger väl sin verksamhet på medlemmarnas ideela engagemang? Avsaknaden av ideela krafter kan vara självförvållade av organisationens ledande företrädare. Inom Kristdemokraterna handlar det både om frikyrklig sekterism och ren mobbning och utfrysning. Halva partiet mobbar den nuvarande partiordföranden p.g.a. fel kyrkliga bakgrund, då hon har gått i Livets ords skola. 

 

 

När jag uppfattade situationen så att jag inte var önskvärd Om jag ändå var det, fanns ju dock möjligheten att ringa och be mig komma tillbaka. Vanligtvis hinner jag inte långt innan det sker. Men ingen ringde. Det hann gå nästan tre timmar innan jag fick biljett till den längsta delsträckan. Så visst hade jag kunnat avbryta hemresan. Men fortfarande har "ingen" ringt, utom den närmaste släkten. 

 

Vi har däremot haft mejkontakt under något intensivt dygn, ganska nyligen. Att förlåta och glömma är en bra kristen metod, när man inte kan komma överens om vem som har gjort fel. Så jag gjorde en liten trevare om att jag kanske hade missförstått situationen (fastän jag inte alls tycker det), men svaret blev en kalldush. Återigen har jag fått höra vilken dålig människa jag är. Det är inte så att jag tror på det själv, men det har börjat dyka upp halvt omedvetna självanklaglser under det senaste året. 

 

 

Under veckan som gick var jag på ännu en läkarundersökning, denna gång i den  privata vården. Jag antar att det är med stor vånda, som landstinget har gått med på den etableringen.   Det var andra gången sedan jag kommit hem. Den här gången hittades ingenting farligt. Det är min läkare på vårdcentralen, som skriver remisser till  olika specialister., och har koll på vart man kan komma utan orimligt långa väntetider. Det som upptäcktes förra gången var väl inte helt ofarligt, men inte alldeles akut. Så nu väntar jag på en ny kallelse till det stora sjukhuset, som drivs av landstinget.

 

 

Så hade det partiet kanske inte behövt göra, om man i stället hade satt värde på medlemmarna, och givit uppdragen åt dem som ViILL arbeta ideellt. Då hade man kanske inte haf någon brist på frivilliga. Det är så man driver ideellt arbete. När det inte finns något anställningsförhållande, finns heller ingen arbetsgivarens rätt att ge order om vad som ska göras.

 

Den som erbjuder sig att göra ett ideellt arbete, måste få ett sådant tämligen omgående. Erbjudandet gäller bara en kort tid, innan den nya medlemmen har hittat något annat engagemang.  Spelar ingen roll hur mycket han sympatiserar med organisationens eller partiets syfte. Min syn på folkörelse-arbete är att alla som vill, har en uppgift. 

Ta hand om sig själv måste vi väl alla göra. Spcecellt om man är gammal och sjuk. Det kommer liksom smygande, utan att man märker det själv. Förrän någon doktor upptäcker sjukdomarna, om ens då. Vi ska nu inte överdramatisera det här, som någon omtänksam person har gjort. Jag är innerligt tacksam för omtanken. Men det kan kännas som en extra börda, när man måste trösta den omtänksamma. 

 

Detta när man liksom har nog med att ta hand om sig själv. Nu har de omtänksamma fått veta att hon är sjuk själv, men hur sjuk och vilken sjukdom vet jag inte. Mrn tydligen någon bristsjukdom, eftersom svaret dröjde. Det är lätt att projucera sin egen sjukdom på andra, speciellt när man inte själv vet att man är sjuk. Ja, det är nog bäst att ta hand om sig själv. Och låta andra ta hand om sig själva, så änge de kan. Att bära andra bördor är inte det lättaste. 

 

Ingen behöver bära mina bördor. An så länge klarar jag det själv. Men jag saknar närhetenJag bor visserligen ensam, men i huset är jag omgiven av hundra gamlingar. Och ingen av de cirka 50 kvinnorna går upp mot mitt livs stora kärlek. Vad säger man? Att gräset är grönare på andra sidan...

 

I förra veckan var jag hos en specialistläkare på det stora sjukhuset och fick min dom. Men så farligt är det inte. Jag överlever. Men märker att jag mer och mer sugs im i vårdapparaten. Jo, jag har en sjukdom, som kan bli allvarlig, om  den inte behandlas. det bör ske under våren. 

Den uppmärksamma läsaren har kanske lagt märke till att jag har tagit bort ett inlägg, som jag publicerade i går kväll, den 12 mars. Det var en dementi av vissa uppgifter på en annan blogg. Dementin gäller förstås fortfarande, men det finns ingen anledning att upprepa vad saken handlade om. Detta eftersom de berörda inläggen på den andra bloggen var raderade under förmiddagen idag. Bra gjort!

Jag har skriit ett nytt inlägg på min politiska blogg: motdrevet.blogg.se Läs det!

 

Jag skrev en gång i en kommentar på en annan blogg: 

 

 

I detta påstående ligger en underförstådd fråga; Hur stor kan en katastrof vara, innan det behövs militära lösningar? 

 

Och observera då att tonvikten ändå kan ligga på civila insatser. Men de militära lösningarna insatserna kan vara nödvändiga för att nå fram med de civila insatserna och skydda den civila personalen. Militära insatser kan också behövas för att hindra beväpnade banditer från att stjäla hjälpsändningar. 

 

Vad kan Sverige göra, om de stora länderna ingenting gör, eller gör alldeles för lite? Eller om det är en enda röra, och hjälparlädernna för krig mot varandra genom ombud? 

 

Det kan nog i en del fall vara en bister sanning, att vi inget kan göra för att hejda dödandet. Men ibland kan vi göra något, åtminstone tillsammans med andra. 

 

 

Svenska flyktinghjälpare, som är så duktiga på hemmaplan och delar ut nallebjörnar till flyktingar som redan är i säkerhet i Sverige - varför finns de inte på plats utanför Mosul, och delar ut mat och vatten till flyktingar, som just har sluppit ut ur kalifatets helvete?

 

 

Och vem ska ta hand om alla krigsinvalider, när kriget är över? Men det var så sant, att de syriska läkarna behövs för att rädda sjukvården i Sverige Vi ger dem permanenta uppehållstillstånd, och gör allt i vår makt för att de ska leva sina nya liv i Sverige. 

 

Det finns feminister, som går till överdrift och tillskriver män alla tänkbara onda egenskaper. Ibland rena hatkärleken. Sådant kan förstöra den mest kärleksfulla relation. Jag har tidigare varit inne på hur lätt man blir misstänkliggjord för att man tillhör en generation män, som haft fäder som tillhörde en ännu äldre generation män. Då måste man väl vara en representant för patriarketet. 

 

När blev jämställdhet, att mannen ska ha lika mycket att säga till om som kvinnan, ett patriarkat? När kvinnan ska ha 100 % av bestwämmandet, och inte ens tål att höra alternativa förslag till det hon redan har bestmt, då har vi fått ett nytt patriarkat. 

 

Mannen ifråga, den andre bloggägaren som vill att varje dag ska vara en kvinnodag, säger sig vara motståndare till kvotering i alla sammanhang. Enligt honom ska den, som har det största engagemanget (vilket är lätt när man haar en fru som sköter marktjänösten) och har bäst kvalifikationer (vilket är lätt att ha, när man har sluppit grafiditet och amning och inte behövt sköta man och barn) ha jobbet och positionen. Och därmed vara den som bestämmer hur kvinnokampen ska föras. Och vad kvinnor inte ska kräva. 

 

 

Det är inte rimligt att tänka sig att över 90 % av de mest kvalificerade för yrken traditionellt hög lön och hög status, skulle vara män. Eller att inga män alls skulle klara jobb som kräver lite kvinnlig känsla och erfarenhet. Och vem gör meritvärderingen, om varje läge "den mest kvalificerade" ska få jobbet eller uppdraget?

 

Men den otäcka elitismen, kommer vissa människor (vanligen de som inte har de vassaste armbågarna (amycket ofta kvinnor, men även en del män - troligen de bästa männen)  dömas till arbetslöshet och maktlöshet på livstid .

 

 

Jag har skrivit om fackförbundet Saco;s lögnpropaganda om "lönetappet". Men har akademikerna verkligen tappat lön, mätt i absoluta tal? Och i förrgår framträdde Liberalernas ledare Jan Björklund och krävde ökad lönespridning för att det skulle löna sig att utbilda sig. Att det inte skulle löna sig, är väldigt relativt. Det lönar sig kanske bättre att köpa aktier än att "investera" i en utbildning.  Ett annat sätt att göra utbildning lönsam kan vara att sänka lönen för lågutbildade. Allt är ju relativt, men det är inte heller riktigt sant. 

 

 

Kanske är det ägaren själv, som tar ut en så hög lön? Som kanske hoppar in själv och kör enstaka turer, när det fattas chaufförer, och därför titulerar sig "busschaufför". Omräknat till timlön för den tid, han faktiskt kör buss, kan alltså busschaufförer ha en lön på sådär 100.000 kronor i timmen. Allt är ju relativt. 

 

Så är det förstås för akademiker också. Är deras levnadsstanard verkligen ett mått på vilken lön de har från sitt yrke? Skillnaden i levnadsstandard mellan akademker med samma yrke och samma lön kan vara stor idag. Och var ännu större under tiden före det allmänna studiestödssystemet, då man antingen måste ha rika föräldrar, som försörjde de blivande akademikern under studietiden.

 

Eller måste ha en välbeställd släkting som gick i borgen för ett studielån, som måste betalas tillbaka med skyhög ränta. Högutbildade harr fördomar om lågutbilade, vanligast idag att lågutbildade skulle vara blodtörstiga rasister, som skulle mörda invandrare om de fick veta sanningen om kostnaderna för invandringen. 

 

 

Liberalerna, som inte längre är något folkparti utan ett utpräglat elitparti, tänker alltså gå till val med kravet på ökad lönespridning..De kommer inte ens att få med sig alla väljare inom den relativt lilla gruppen högavlönade akademiker.  

 

Män, som bestämde i köket, var något otänkbart på den tiden. Det är fortfarande lika otänkbart för en del svenska kvinnor. Ska mannen hjälpa till i köket, ska det vara på kvinnans villkor. Att män kan ha erfarenhet från egna kök, och har lärt sig organisera köksarbetet på sitt eget sätt, tänker de inte på. Men ska man dela på arbetet, ska man väl dela på makten? Ska kvinnor och män vara jämställda på arbetsplatser utanför hemmet, ska de väl vara jämställda även på arbetsplatser inom hemmet?

 

Jag blir irriterad när min stackas pappa, som tynade bort för nästan 20 år sedan efter att vårdat mamma i hemmet under elva år, görs ansvarig för att jag har blivit den, som någon gammal feminist tror att jag har blivit. Grunden för de påståendena är att män och kvinnor i min generation har präglats av patriarkaliska fäder. Som har gjort sina söner till despoter och sina döttrar till undergivna våp - som har gjort uppror mot den kvinnorollen först i vuxen ålder. 

 

Men den beskrivningen stämmer inte på vare sig min far eller mig eller mina systrar - som från början har varit mycket självständiga yrkeskvinnor. Min mamma växte visserligen upp i en s.k. fin familj, men denna familj drabbades när mamma var tio år gammal om en svår olycka och sorg. Och sedan dog ju morfar i cancer. Och då var det slut på det gamla livet för mamma och mormor, som tvingades flytta från jordegendomen, som morfar hade ägt. 

 

"Kvinnan som står framför dig är  syster till mannen som det har stått i tidningen om". Detta var tio år efter olyckan som tog min morbrors liv - och tidningarna skrev fortfarande om fallet. Det var så mamma och pappa träffades. Mamma försörjde då både sig själv och sin mor på ett lågavlönat kvinnojobb. 

 

Förlossningsvården var defintivt inte den bästa, när jag föddes. Att pappa var ensam familjeförsörjare under min uppväxt berodde definitvt inte på att han hade råd att ha en lyxhustru. För det hade han inte råd med, och mamma var ingen lyxhustru. Pappa arbetade jämt, när jag var barn, vilket var förklaringe till att mamma trots sin bräckliga hälsa fick sköta hushållsarbetet i stort sett ensam. 

 

Det var ingen lätt tillvaro för vare sig mamma eller pappa eller för mig, som var ett mycket ensamt barn. Att pappa orkade med är ett mirakel, men hans krafter var helt uttömda, när mamma dog. De hade just dragit i hemtjästen efter mammas död, förrän pappas hälsa försämrades så kraftigt, så att samma hemtjänstpersonal , lika många, var tillbaka efter bara några dagar. 

 

När feminster gör en schablonbild av män och tror att alla mär är sådana för att de tillhör en viss generation, och blir måltavlor för "könsskampen" är det illa.. Är dessa kvinnor verkligen jämställda? Nej, de motverkar sin egen jämställdhet, när de spelar rollen som den nertryckta kvinnan. 

 

Män som kräver medbestämmande i köket är farliga! 

 

 

... är det inte vanligt att sjukvårdsanställda frågar ut andra gäster på privata bjudningar, som om de vore deras patienter. I julhelgen följde jag med en person till en psykolog i ett icke yrkesmässigt ärende. Psykologen var en mycket trevlig person, som inte hade tagit med sig jobbet hem, utan betedde sig helt naturligt, som vem som helst hade gjort. Om jag inte vetat att han var psykolog, hade jag inte ens kunnat gissa det. 

 

Om man träffar en polis privat, förväntar man sig inte att bli bemött som någon som har begått eller blivit utsatt för ett brott. Man förväntar sig att även poliser kan vara lediga från jobbet och trevliga att umgås med. Så går det till i mina kretsar. 

 

Min morfar titulerades godsägare, men arbetade som biträdande jurist på en advokatbyrå. Andra skötte jordegendomen. Det berättas att en av lantarbetarna hade varit inbjuden och fått äta på det finaste porslin. Mormor hade passat upp. Lantarbetaren hade varit mycket imponerad och frågat mormor, hur hon skulle gjort om kungen hade kommit på besök. Han kunde ju inte tro att han fått äta på godsägarens finaste porslin. 

 

 

Och kungen behandlar man ju inte nedlåtande på något sätt. 

 

Mostrarna hade en del konstiga idéer, d.v.s. som vi nu tycker är konstiga. De hade inte en massa pengar. Morfar hade förvärvat jordegendomen mot inteckningar i densamma, och hade alltså inte lämnat något stort arv efter sig. Mostrarna menade sig dock tillhöra överklassen, Vilket de menade inte var en fråga om pengar, utan en fråga om att uppföra sig. 

 

Som om man väntar besök av kungen. 

 

Nyrika personer, som inte uppförde sig ståndsmässigt, räknade de till underklassen. Detta tyckte jag var komiskt. För mig handlar klasstillhörighet om ekonomisk makt. Och då kan man inte tillhöra överklassen om man bor i en hyreslägenhet och bara äger några fina möbler och lite fint porslin. 

 

Men när mina mostrar var barn, det var före den allmänna rösträtten, var det förstås skillnad mellan dem och arbetarbarnen. De förväntades uppföra sig ståndsmässigt och konversera på ett fint sätt.. 

Efter att ha varit hemma i en dryg vecka, har jag återhämtat mig någotsånär. Till det bidrag förstås det glädjande beskedet att motparten i en ekonomisk konflikt har givit upp och visat detta i handling. Det var vad jag väntat på. Det handlar inte om mycket pengar, en tusenlapp om året, men en viktig princip: att avtal ska hållas. Det gäller även stora bolag, som skriver kontrakt med pensionärer. De borde kanske ha bättre koll på sina anställda, så att de ägnar sig åt sina politiska övertygelser på fritid, och inte i strid med upprättade avtal, försöker tvinga in sin arbetgivares (bolagets) kunder i sina egna engagemang.

 

Det har lyckats med tiotusentals andra, och ingen av dem har fått upprättelse. Bara jag. Men det var nära för mig också, efter allt negativt jag fått höra om mig själv.Vi lever i ett klassamhälle, och tydligen tillhör jag den underklass, som inte ska klaga på ofärrätter. Ja, det var skönt att komma hem från alla negativa omdömen. Det var skönt att komma hem till min privata sfär och känna att detta är mitt hem. 

 

Jag öppnade inte bloggen för att använda den för privata gräl. Öppna den, hade jag tönkt under en tid. Denna blogg och min politiska blogg: motdrevet.blogg.se. Men den har jag inte haft tid över att skriva på under några dagar på grund av alla gräl. Allt har sin tid, nämligen. Jag har varit hemma, ensam hemma, i stort sett hela tiden. Jag har inte haft någon lust att gå ut eller idka sällskapsliv. Det orkar jag inte med. 

 

Jag valde rubriken "Inga streck i debatten" till förra inlägget, eftersom jag av erfarenhet visste att det skulle komma mer. Och det har det gjort. Men,när man har mer tid till gräl än till ett vänligt ord, bör man nog sätta streck i debatten, ändå. 

Nu har en annan bloggare börjat lägga ut direkta citat från min blogg på sin egen blogg, och skriver att (typ) Så var det inte, utan såå var det. Uppgift står mot uppgift, och det är inte lätt för en oinvigd läsare att veta vem som har rätt. 

 

 

- - -

 

Men jag vidhåller dock, att har man en relation, så ska man ha tid med varaandra. Det handlar inte bara om att inte vara så fullbokad så att man inte har tid att träffas. Det handlar också om att inte ha så många engagemang, så att man är slutkörd, gnällig och grälsjuk när ma är ledig. Och det kommer med åldern att man inte orkar med så mycket, utan behöver alltmer obokad tid. Detta är orsaken till att även personer, som inte haft ett fysisskt slitsamt arbete går i pension. 

 

Min erfarenhet säger, att tar man på sig uppdrag, som inte verkar vara så tidskrävande, så kommer det mer och mer. Mer än man trodde. Den som inte säger nej, har ändå sagt nej. Till någon annan. 

 

 

När den här bloggen var ny, var det många som kommenterade. Jag hade skrivit regler för kommentering. Oförsiktigtvis hade jag skrivit att i övrigt följer jag pressetiska regler. Det skulle jag inte ha gjort. Jag fick omgående klagomål om att inte ha publicerat, kommentarer som kommentatorerna ansåg att de hade rätt att få publicerade. Enligt pressetiska regler. 

 

Jag menade naturligtvis att jag inte skulle publidera kommentater, som strider mot pressetiska regler, även om innehållet inte var olagligt.Ingen har någon rätt att få kommentater publicerade på privatbloggar. Men bloggägaraen vill förstås ha kommentarer, och det kan vara en balansgång. 

 

 

Så inbjuder jag alla intresserade att kommentera. Jag har tänkt skriva om personliga ämnen på den här bloggen. Politiska ämnen kan du läsa på min poliktiska blogg motdrevet.blogg.se Kanske flyttar hag lver inlägg dit, vilka kan uppfattas som mer politiska än personliga. 

 

Men även sådant som kan uppfattas som politiskt, exempelvis vad en anställd får lön för, kan ju vara personligt. Om alla människor har lika människovärde, vilket alla politiker ljuger att de anser, så är ju varje minut av alla människors livstid lika mycket värd. Ska då inte alla ha samma lön? 

 

 

Om jag ger någon av min dyra tid, så ska väl inte den personen ge sin tid åt någon annan och bli så trött så att vederbörande inte orkar träffa mig, fastän jag har rest lång väg? Därför åkte jag hem förra lördagen. Jag fick helt enkelt nog av allt tjat om att jag borde åka hem. Jag gjorde som jag blivit tillsagd. 

 

Jag hade ingen lust att stanna för att hålla skenet uppe. Tänk om fördämningarna hade brustit, när gästerna hade åkt.. Det gick inget senare tåg. Det var ju lördag.

 

 

För några dagar sedan ställde jag frågan: 

 

 

Detta i anslutning till en gammal schlager, som talar om att ta vara på den tid man har, för till slut finns bara minnena kvar. 

 

Att leva för varandra handlar inte bara om att gå på restautang, även om det också kan vara trevligt, eller åka på dyra evenemang. Det kan också handla om en picnick i en skogsbacxke utan ha lika bråttom därifrån som hade mam satt sig på en myrstack. 

 

Man måste kunna säga nej till tidstjuvar, som tror att det är fritt fram att disponera ens tid, som de behagar. Har man gått ur, ska man inte vara kvar "på något vänster" ändå. Har man bestämt att träffas, men skjuter upp träffen gång på gång på grund av något som man "måste" göra, för att man har för många engagemang, då blir man själv en tidstjuv, som stjäl den andres tid. 

 

Har man under hela sju års tid inte hunnit planera sitt liv, så att man har tid för varandra, inte har hunnit göra i ordning det där rummet, som man skulle fira nuår i, tillsammans.

 

För en vecka sedan kom jag oplanerat hem efter en lång och dyr resa. Det låg viktiga brev och väntade. Det var ett väntat brev, som jag kanske måste svara på omedelbart, om något hade hängt upp sig i sista stund. Jag hade medvetet tagilt risken att inte hinna svara tid, för man ska ju leva för varandra, ta vara på den tid man har tillsammans. 

 

Till all lycka innehöll brevet ett kort meddelande att jag fått som jag ville, och inte behövde göra någonting. Men där fanns ett annat brev, en kallelse till läkarbesök, med extremt kort varsel. Jag hann avbeställa besöket strax före, eftersom det inte fanns tid till de förberedelser som jjag skulle göra.

 

Men nu vet jag inte varför det var så bråttom med just den undersökningen, som jag på inget sätt blivit förvarnad om. Tror de att jag har cancer?

 

3000 kr per  månad för var tredje lärare genom inrättandet av förstelärartjänster. Vilket ger 1.000 kr i månaden i genomsnitt för alla lärare. Ingen dålig lönehöjning det heller. Men inte rrättvist med dessa stora skillnader mellan olika lärare. 10.000 kr /mån i löneökning för de lärare som får de nyinrättade lektorstjänsterna, drar väl upp genomsnittet en bit till.  

 

Bemanninsföretagen försöker nu locka sjuksköterskor med lönelyft på upp till 25.000 kr /mån, som ska betalas av sjuksköterskornas gamla arbetstivare. Nyutexaminerade sjuksköterskor har  lyckats tilltvinga sig samma eller högre lön som sjuksköterskor med många år i yrket, genom arbetsvägran (bojkott mot nyanställningar). För att nu inte tala om stafettläkarna. Och sedan har vi alla som förhandlar individuellt om sina löner. Saco-företrädaren skriver:

 

 

Lönen ska enligt min mening vara en ersättning för egna prestationer och inte för andras. Men när Saco pratar om "lönetappet" menar organisationen att akademikerna ska tillgodoräkna sig andras prestationen. Akademikerna har ju faktiskt inte tappat någon lön, utan det är precis tvärtom. 

 

Om man jämför offentlig lönestatistik, sjuksköterskor med undersköterskor och läkare med sjuksköterskor, så ser man att den som har valt den längre utbildningen har tjänat på det.. Investeringen i tid och pengar har lönat sig. Och dessutom är ju själva utbildningen gratis. Saco vill att skillnaden i utgående lön ska vara ännu större.. 

 

Vem ska betala det?

Om du undrar varför jag har skrivit de två senaste inläggen på min personliga blogg, och inte på min politiska blogg, så är svaret att detta är mitt liv, men erfarenhet. Utan rättigheter kan man inte uppfylla sina plikter. Har man ingen inkomst, kan man inte betala skatt. En polis,som griper någon, har väl befogenhet (= rätt )att göra det? 

 

Från otaliga dansbanor minns jag en schlager, som heter Man ska leva för varandra. Den spelas praktiskt taget varje gång vi har musik på torsdagsträffarna för pensionäer. Den lanserades under slutet av 1960-talet av Trio med Bumba. Den handlar på sätt och vis också om rätt och plikt. Rätten att älska. och bli älskad. Plikten att ge varandra tid. 

 

Man ska leva för varandra

och ta vara på den tid man har.

Man ska leva för varandra

för en gång finns bara minnen kvar.

 

Kan man bygga en relation på att ha så många andra engagemang, så att man inte har tid med varandra? 

 

Arbetarungomen krävde arbete och bröd, bostäder och möjlighet att bilda familj under 1930-talets arbetslöshetsår. 

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, hade tio gånger så många medlemmar som nu, fastän landets folkmängd bara var drygt hälften mot idag. 

 

De jobb, som man slutligen fick, var sällan särskilt intressanta och aldrig högavlönade. Men det fanns ändå möjlighet för en arbetare att avancera till ledande befattningar i näringsliv och samhälle. Det var brist på utbildat folk, och många duktiga arbetsledare och chefer rekryterades ur arbetarleden. Man talade om "långvägare": De som hade börjat som arbetare Och "kortvägare": De som gått direkt till de ledande positionerna efter en examen. Det kunde vara vilken examen som helst, som var högre än folkskola. Mixen av långvägare, med massor av "know how" och kortvägare, som kunde göra komplicerade uträkningar, m,m, var väldigt lyckad.

 

 

Inte ens en hög utbildning ger någon ovillkorlig rätt till det jobb, som man har utbildat sig för. Inte ens rätt till förtur till jobb före lågutbildade. Om man söker jobb i den privata sektorn. Arbetsgivaren bestämmer vem han vill anställa. Och det är en sund princip, så länge det inte handlar om systemamtisk diskriminering. 

 

 

Det är ju gammal ökänd politik av en regering, som inte kan uppfylla sina vallöften om att skapa jobb. Dölja arbetslösheten genom att skyffla in arbetslös i en massa  "åtgärder". Som kanske inte ens ökar chansen att få jobb. S-politiker, som yrar om att lågutbildade inte ens skulle vara "anställningsbara" underblåser arbetsgivares fördomar om lågutbildade, att de skulle vara obegåvade eller lata, missbrukare eller kriminella. 

 

 

Förra gången pliktpartiet var på tapeten, var parollen "Gör din plikt - kräv din rätt", i exakt den ordningen.Nu, när S har tonat ner just den ordningsföjden och i stället talar om något slags samband mella plikt och rätt och ömsesidiga plikter, har SD tagit upp den gamla tidsföljden. Men den ska tydligen bara gälla invandrare, eller...? Jodå, invandrare ska arbeta och bidra till samhället innan de kan få del av fälfärdssamhällets "fulla tjänster", enligt SD. 

 

Jag protesterar mot det synsättet också,. Varför ska flyktingar, som har ett annat hemland att återvända till när de inte längre har något skyddsbehov, jobba om det finns arbetslösa svenskar och tidigare hitkomna invandare som behöver jobben? Läs mer om detta på min politiska blogg motdrevet.blogg.se Detta är ju från början ett påhitt av borgerliga poliktiker, som på det sättet försöker dölja kostnaderna för invandringen. 

 

Mwd dessa hokus pokus-konster, att dölja kostnader genom att ge nyanlända förtur, dyker kostnaderna för invandringen i stället upp som bidrag till etniska svenskar samt tidigare hitkomna invandrare. Kanske mindre påtagligt nu, när det är högkonjunktur. Men redan nu finns tidigare hitkomna invandrare, som har bott i Sverige 10 - 15 år, utan att ha haft ett enda jobb under tiden. 

 

 

Att även flyktingar, som nyligen har fått uppehållstillståd, ska "stå till arbetsmarknadens förfogande", är en annan sak. Men det är inte speciellt "sverigevänligt" (och SD vill ju framstå som ett "sverigevänligt" parti) att belöna nyanlända för att de har lyckats gå före andra sökande, som bott längre i Sverige. 

 

 

Men då kommer partisekreteraren dragandes med den märkliga synen att vissa personer inte ens skulle vara "anställningsbara". INte ens de, som redan har haft en anställning, men råkat bli arbetslösa? Stsruntprat! ;Med sådant tal sprider man ju fördomar om att arbetslösa som "inte har gjort sin plikt att göra sig anställningsbara" över huvud taget inte ksn jobb. Inte klarar något jobb.