larsflemstroms

När jag var ny i internetdebatten skrev jag att homovälsignelser* var jämförbart med välsignelse av affärskontraktet mellan sexköpare och kund. Det gjorde många upprörda. Jag lyckades inte då ge någon bra förklaring. Men det finns alltså en form av alla sexuella relationer mellan nänniskor, som är speciellt inrättad av Gud. Det handlar alltså inte om någon jämförelse mellan homopar och heteropar.

Det finns all anledning att återgå till Svenska kyrkans traditionella syn på skiljsmässor, vilken ofta förväxlas med den katolska. Ingen präst ska tvingas att viga något par. Det gäller både hetero och homo. Svk har alltså aldrig varit totalt motståndare till skilsmässor, utan det har handlat om att kyrkan inte skulle medverka till äktenskapsbrott genom att viga någon redan gift till ett nytt äktenskap. Till skillnad mot den Katolska kyrkan har inte Svk ansett att äktenskapet varit oupplösligt, men att det är en svår synd att upplösa sitt äktenskap.

Äktenskapsbrott har därför också varit straffbart enligt lagen, som gjort skillnad mellan äktenskapsbrytare och brottsoffer. Äktenskapsbrottet kunde ske dels på legal väg (genom ingående av nytt äktenskap), genom otrohet, övergivande och misshandel. Den som var offer för äktenskapsbrott enligt några av dessa grunder hade rätt att gifta om sig.

Enligt samma logik som att den bestulne, men inte tjuven, har rätt till ersättning från försäkringsbolaget.

De vigselvägrande prästerna under 1950-talet vägrade alltså inte att viga skiljda i allmänhet, utan de vägrade att viga äktenskapsbrytaren eller vägrade att medverka till äktenskapsbrott i de fall då otrohet, övergivande eller misshandel inte förekommit. Att skiljsmässa och omgifte är generellt tillåtna enligt lagen, får inte innebära att kyrkan måste verkställa. Staten och kyrkan behöver inte tycka lite. Det vore ganska förfärligt. Men en präst som inte vill viga homopar borde rimligtvis inte heller medverka till att någon heterosexuell begår äktenskapsbrott.

Problemet med homovigslar är att de legitimerar synder även mellan heterosexuella. Det är ingen rättighet ens för heterosexuella att gifta sig med vem man vill. Äktenskapet är inrättat av Gud för en man och en kvinna, som inte redan är gifta. Genom att förvandla äktenskapet till något slags bekräftelse av kärleken mellan vilka par som helst inför man, som jag tidigare har skrivit, en ny diskrimineringsgrund, som drabbar alla som inte lever i ett parförhållande.

Vad har kyrkan att säga till den ensamma bögen (och heterosexuella i samma situation), som jagar runt på olika gayställen utan att finna den livslånga kärleken? Skulle hans kärlek, under de korta stunder han får njuta av den, vara mindre värd än andras? Eller har den ett värde, så länge han inte köper sex av andra män? Resonemanget är givetvis tillämpligt även på heterosexuella sexköpare.

Kyrkan faller i svår synd om det gör kyrkvigslen till något slags kärleksbetyg. där kriterierna tvåsamhet och varaktig ska vara uppfyllda. Att kärlek ska förekomma mellan äkta makar, innebär alltså inte att kärlek inte kan förekomma i andra relationer också. All prostitution bygger ytterst på illusionen hos sexköparen att hans kärlek till säljaren är besvarad. Det borde väl prästerna välsigna!

Varaktiga tvåsamhetsförhållande kan ha en del positiva verkningar på samhällsnivå, och även för paren själva (inte minst ekonomiskt) även om alla par inte är formellt gifta. Men det är en annan sak. Det är inte kyrkans uppgift att vara något slags samhällsingenjör, lika lite som det är kyrkans uppgift att betygsätta olika personers kärlek. Och det är en felsyn att kyrkan viger på uppdrag av samhället. Det är i stället samhället som registerar ingångna äktenskap (genom kyrkvigsel) på uppdrag av kyrkan.

Det är ingen gammal svenskkyrklig tradtion att om ett äktenskap känns trist och meningslöst, så ska man ha en ny chans genom att gifta sig med någon annan. Å andra sidan fanns vissa spärrar mot förhastade äktenskap. Jag har i ett tidigare inlägg föreslagit att äktenskapsåldern sänks till 17 år, men det ska vara efter en obligatorisk trolovningstid på minst ett halvår.

I början av sommaren träffade jag och mina tjej kompisar ett gäng killar som kommit till sverige för att spela fotboll. Jag hade spanat in en av dem när vi var ute på krogen och började dansa åt hans håll, vi dansade sedan hela kvällen lång och allt var bra. Senare på kvällen gick vi för att äta och jag träffade en av hans vänner, vi fick bra kontakt på direkten och skojade och hade jätte kul, vilket inte gjorde den första killen särskilt glad. Det slutade ialla fall med att jag fick den andra killen som var bland det vackraste jag sett. Vi gick hem till honom och hade det vildaste sexet jag varit med om, oralt, vaginalt och analt .. mjukt och fint till att börja med och sedan hårt och svettigt. Trodde aldrig jag skulle tycka om att bli spankad och dragen i håret men är tillfället rätt så känns allt bra. Enda "problemet" var att vi hade dörren upplåst, fönstret öppet och vi låg helt nakna, utan täcke på en madrass och hade så fullt upp att vi inte hörde att vi hade publik. Och inte nog med detta så kom även hans vän in, som var den första killen jag träffat. Trodde han skulle bli galen men istället frågade han om han fick vara med, med det största leendet jag sett.. haha men där gick min gräns. Kollade på klockan och sprang till bussen eftersom jag skulle till stockholm. Helt sjuk natt som jag aldrig kommer glömma!

Inte undra på att invandrar-föräldrar låser in sina döttrar (och ibland även sina söner) för att hindra dem att umgås med svenska ungdomar. Inte undra på att unga svenska killar upplever sig diskriminerade av invandrarna och hotade av släktingarna till invandrar-tjejer som de blivit förälskade i, men inte får umgås med - samtidigt som de konstaterar att somliga invandrarkillar behandlar svenska tjejer som horor. Och det är dessa unga, svenska killar i förorterna som blir SD:s kärnväljare - inte minst på grund av att kd i landstingen har lagt sig platt för de värsta sexliberalerna i folkpartiet och vänsterpartiet. Och det har också "Fiskarna" (=folkpartister i Svenska kyrkan) gjort. De påstår sig vara partipolitiskt oberoende, men har blivit en megafon åt de värsta sexliberalerna i fp.

Svenska kyrkan måste besinna sitt ansvar, och avstå från "reformer" som kommer att ytterligare öka segregationen i det svenska samhället.

Som bekant har Litauens parlament för andra gången antagit en kontroversiell lag, som bl.a. kriminaliserar positiv information om homosexualitet. Syftet med lagen sägs vara att skydda barn och ungdomar mot skadlig påverkan. Jag publierar nu en text, som  med stor sannolikhet hade sänt mig i fängelse i Litauen. Det är en beskrivning av hur sex mellan man och kvinna går till enligt, organisationen rfsu ungdom. Det skadar väl inte att vi, som uppmanas ta avstånd från heteronormen får veta vad det egentligen är som vi ska ta avstånd från. Därför återger jag citatet i sin helhet. Det är prästen Karin Långström-Vinge, som på sin blogg uppmanar oss att ta avstånd från heteronormen, dock utan att närmare förklara vad som menas. Därför surfade jag runt för att hitta en definition.

Jag återger texten utan förskönande omskrivningar, för att det verkligen ska framgå hur man ser på det, som faktiskt är naturlig sexualitet mellan man / kvinna eller  hanne /  hona hos jordvarelser. Man kunde tro att åtminstone delar av texten har hämtats ur en geografibok om planeten Jorden för Rymdimperiet. Konstiga jordvarelser som gör så! Hos oss i Rymdimperiet skakar vi fram nya rymdvarelser ur rockärmen.
 
I själva verket är det, som rfsu ungdom har skrivit rena skönlitteraturen jämfört med den skattefinansierade sexualteknikpropaganda, som bl. a. socialminister Göran Hägglund, kd, står bakom och vänder sig till ungdomar från 13 år och uppåt. Som uppmanar skolbarn att slicka varandra i stjärten. Som säger att det är tillåtet att ha samlag och annat avancerat sex med barn under 15 år, om åldersskillnaden inte är alltför stor. Vad rfsu ungdom säger är att det finns andra sexualtekniker än penetration (vaginalt eller analt) och att de är lika bra. Eftersom rfsu ungdom, till skillnad mot socialministern, inte uppmanar till stjärtslickning, kanske jag kan hålla med.

Det är väl med Sverige som skräckexempel, som litauerna lagstiftningsvägen vill skydda barn och ungdomar mot skadlig propaganda. Jag tycker att Litauens socialminister ska vrida om örat rejält på sin svenska kollega. Samtidigt kan ju Sveriges justitieminister delge sin litauiska kollega svenska erfarenheter av att försöka lagstifta fram sunda vanor. Innan den svenska censuren avskaffades, gjorde polisen razzior mot kiosker och beslagtog litteratur, som "sårade tukt och sedlighet". Så kallades brottet. Lagen punkterades av advokat Leif Silbersky, som även spelade sig själv (påklädd) i filmen "Kärlekens språk" som visades under 1960-talet.

Temat i den filmen var ju att olika sexualtekniker är ett slags språk som man använder för att uttrycka sin kärlek till någon. I själva verket var det en ren porrfilm, som visade sådant som egentligen inte var tillåtet att visa. Censuren kringgicks genom att Silbersky och andra teoretiker satt och kommenterade det som visades, så att filmen framstod som upplysning. Sedan dess är ordet "kärlek" i vårt land synonymt med "sexualteknik", och i kyrkliga sammanhang upprepas som ett mantra att "Kärleksbudet är överordnat andra bud och förbud", samt "All kärlek är bra kärlek".  Så här skriver alltså rfsu ungom:

Sex enligt heteronormen

På vilket sätt påverkar då heteronormer konkret personers sexliv? Jo, enligt heteronormen förväntas det att

·alla personer med kuk känna sig bekväma med att vara "kille" och alla personer med fitta känna sig bekväma med att vara "tjej" (och att alla har en kuk eller en fitta).

·att personer med kuk uppträder och agerar på ett specifikt sätt och att personer med fitta uppträder och agerar på ett annat specifikt sätt.

·att personer med kuk har sex med personer med fitta och tvärtom.

·att sexet till största delen utgår från att kuken omsluts av fittan, dvs omslutande vaginalsamlag, eller att det i alla fall är det bästa sättet att ha sex.

·att målet är att en person med fitta och en person med kuk blir kära i varandra, bildar par och har sex med enbart varandra.

·sexet ska leda fram till barn, vara passionerat fram till övre medelåldern och därefter upphöra, enbart innefatta "rätt" kroppsdelar och kroppsvätskor etc.

Heteronormer gör att hierarkier finns mellan olika typer av sex och sex mellan olika typer av personer. En del sex ses som "bra", annat som "fult" och en del som "inte riktigt sex" eller "mindre värt". Det här resulterar i att folk får dåligt samvete och skäms för att de vill ha "fult" sex och känner sig otillräckliga som helst vill ha "mindre värt sex", något som stärks av omvärldens syn på sex.

Heteronormer hämmar välmåendet för de flesta personer. Nästan ingen lever upp till alla de här normerna! HBT-personer bryter dock oftast mot fler heteronormer än icke-HBT-personer, vilket gör att heteronormerna ofta inskränker livet ännu mer för HBT-personer.

http://www.rfslungdom.se/index.taf?_page=object&object_auid=15802

Surt, sa räven! Att vara homosexuell innebär att man dras till personer av det egna könet. Någon form av aversion mot sex med det motsatta könet, måste det ju finnas, för annars är man bisexuell. Att man då inte är "bekväm" med det, som av heterosexuella upplevs som höjdpunkten på det sexuella samlivet, kan förstås kännas frustrerande. Men det är faktiskt inte bara homosexuella som går miste om denna höjdpunkt, utan även "asexuella", och t.o.m. heterosexuella som inte får ihop det med någon som man vill ha sex med. Och det är väl inte heller riktigt sant att samlaget, bortsett från att det kan leda till barn, upplevs som det kvalitativt bästa sättet att ha sex ens av alla heterosexuella. 

Men frågan är ju om det är heteronormen i sig som inskränker livet för homosexuella. Är det inte snarare den egna motviljan mot vaginala samlag, som ju kräver olika kön, som är inskränkande för den homosexuella? Och hur heteronormen skulle kunna inskränka livet för hetrosexuella transpersoner och bisexuella, om de inte lever monogamt, har jag svårt att se. Jag misstänker att vissa, tongivande, homosexuella projicerar sina egna tillkortakommanden på omgivningen, under förevändning att det finns en heteronorm, som har införts av illvilliga människor. Jag menar tvärtom att "heteronormen", som den beskrivs av rfsl ungdom är en del av den heterosexuella läggningen. 

När, var, hur har "heteronormen" införts? Hur var livet innan? Hur kunde människosläktet överleva som art innan "heteronormen" infördes? Hur fick de avkomma? Om Darwin har rätt, handar det ju om flera miljoner år, när det inte alls var "normalt" att man / kvinna eller hanne / hona hade sex. Vad rfsu ungdom beskriver, skulle kunna kallas en "primär heteronorm", eftersom den handlar om hur man har sex. Sedan finns förstås också en "sekundär heteronorm", som handlar om att ingå äktenskap och ta hand om avkomman, mm. En "sekundär heteronorm" som även många homosexuella ställer upp på, när de vill ingå äktenskap och få barn genom adoption eller insemination. 

Jag menar att politiker och präster, som lovar att arbeta mot heteronormen, inte har en dialog med de homosexuella. Utan behandlar dem som småbarn. Man lovar att ungen ska få allt som ungen pekar på, och hoppas att ungen ska glömma. Jag kan till viss del instämma i kritiken mot heteronormen, och det är när den används i sammanhang där den inte hör hemma. Det kan vara när en gynekolog slentrianmässigt frågar alla patienter när de senast hade samlag, och om de inte borde ha p-piller. Vad svarar en nunna? Vad svarar en lesbisk kvinna? Vad svarar en kvinna som inte har en man? (Och vilket svar får hon tillbaka: "Jaja, så säger alla lesbiska"?)

Det är en sak om homosexuella vill slippa sådana situationer, vill bli accepterade som de är, men en annan sak om de vill avskaffa "heteronormen". För vi heterosexuella har väl också rätt att vara som vi är? Det verkar som om man vill få politiska beslut som detaljreglerar hur andra ska leva, i stället för att alla ska få göra (inom rimliga gränser) som de själva vill. Jsag vill fråga såväl politiker som präster, som reservationslöst stödjer kampen mot "heteronormen": Ska det bli tvångsinsemineringar även av fullt flertila heterosexuella kvinnor med fullt fertila män?

(Svar till en kommentar på en annan blogg: Den avslutande meningen i inlägget ovan är naturligtvis en så kallad retorisk fråga, och inte ett påstående om att någon verkligen har föreslagit tvångsinseminering av heterosexuella kvinnor. Men det skulle faktiskt kunna bli resultatet av en urskillningslös kamp mot "heteronormen". Och det är vad jag vänder mig mot: att både politikeer och präster reservationslöst ställer upp på uppmaningar att bekämpa "heteronormen". )


Vad jag anser om homoäktenskap mm kan du läsa här: 
http://larsflemstroms.blogg.se/2009/june/om-samkonade-aktenskap-och-homoadoptioner.html






 

Morgonekot idag berättade att majoriteten av politikerna i Svk:s stiftsstyrelser vill behålla vigselrätten, samt att stiftsstyrelserna inte har godkänt vigselformuläret. Ekot missade dock nyheten i nyheten, eftersom ett ja av kyrkomötet till vigselformuläret är ett ja till samkönade vigslar, och vice versa.

För närvarande finns alltså inte ens ett förslag till beslut om ja till samkönade vigslar. Uppgiften för en grävande journalist borde naturligtvis ha varit att ta reda på om underkännandet av vigselformuläret bara handlar om missnöje med vissa formuleringar, eller om något mer principiellt. Detta kastar nytt ljus över nio biskopars - som själva var oeniga i sakfrågan - tilltag att begära att staten avskaffar kyrkans vigselrätt - i syfte att dölja oenigheten inom stiftsstyrelserna. Vilket blottlade oenigheten mellan de fjorton biskoparna.

Politikernas ilska mot de nio biskoparna är nog berättigad, medan kravet från vissa bekännelsetrogna lekmän att biskoparna borde bestämma själva framstår som smått löjeväckande. Då hade ju biskoparna (dessa f.d. höga statliga ämbetsmän) sluppit ha problem med politiker, som till skillnad mot troligen merparten av biskoparna själva, begriper att staten och kyrkan inte behöver tycka lika.

Utomståendes alltför spekulativa inblandning ("politikerna mot teologerna") i Svenska  kyrkans inre angelägenheter, har tvingat oss till ett förödande tvåfrontskrig, där försvaret av kyrkans vigselrätt som sådan tagit all tid och kraft, medan den andra fronten, principen att staten och kyrkan inte behöver tycka lika, har lämnats i det närmaste oförsvarad.

Varför staten och kyrkan måste tycka olika i just frågan om homovigslar har inte ens diskuterats, eftersom homoäktenskapsmotståndarna (frikyrkliga såväl som katoliker) faktiskt tycks mena att kyrkan ska bestämma vad staten ska tycka, d.v.s. ATT STATEN OCH KYRKAN SKA TYCKA LIKA. Sveriges katoliker kunde i stället ha bidragit konstruktivt genom att visa att en nationsgränsöverskridande kyrka inte kan tycka som staten i alla länder där kyrkan finns. Katolikeerna kunde också ha bidragit konstruktivt genom att förklara äktenskapet som ett sakrament, men helst utan sedvanlig exklusivitet ("Så tycker faktiskt vi katolikere, hur otroligt det än kan låta för alla protestanter").

Själv fick jag lära mig av min gamle konfirmationspräst att Svenska kyrkan har fyra (mot Katolska kyrkans sju och pingströrelsens noll) sakrament. Det torde vara en närmast omöjlig uppgift att motivera ett nej till samkönade vigslar i kyrkan tillsammans med sakramentsförnekare. Vilka argument återstår då - förutom de rent världsliga, som är svåra att försvara mot en homorörelse som kan visa upp lyckade exempel på homosexuella familjebildningar?

"Gud handlar och då kan den som vill kalla äktenskapet ett sakrament - men det finns annat som Gud har förordnat, t ex den världsliga överheten, resonerar reformatorerna och skyggar lite att kalla äktenskapet sakrament även om de är helt klara över att förbindelsen gäller man och kvinna. Den handfasta bibelundervisningen , där Kristus och Kyrkan blir förebilder för man och kvinna är tydligt sakaramental - det vill säga beskriver något som är både uppenbart och fördolt." (Dag Sandahl: Huvudsakligt.)

Sakramenten är gudomliga ordningar, som är instiftade av Gud och har en egen existens, vare sig de erkänns av människor eller inte. Detta begrep reformatorerna, bl.a. Luther , som aldrig slog fast att "Den lutherska kyrkan HAR två sakrament" (dopen och nattvarden). Han slog fast att det otvivelaktigt FINNS två sarkament, kanske fler.

Ett sakrament som så påtagligt som äktenskapet reglerar människors rättigheter och skyldigheter under jordelivet, bör naturligtvis erkännas som ett rättsförhållande av staten - utan nårgra särskilda statliga registreringsceremonier.

För Svenska kyrkan är äktenskapet som den möjliga ubåten i Horsfjärden - ett möjligt sakrament.

Om detta borde debatten om samkönade vigslar i kyrkan handla.

När jag menar att staten och kyrkan faktiskt kan tycka olika, är det givetvis dubbelriktat:
1) Staten kan säga ja till homoäktenskap även om kyrkan säger nej till homovigslar i kyrkan.
2) Kyrkan kan säga nej till homovigslar i kyrkan även staten har sagt ja till homäktenskap. Jag ser ingen rimlig anledning för att kyrkan ska bestämma över staten i detta fall. Ingen dör ju - till skillnad mot abort och eutanasi. 

1. De borgerliga vigselförrättarna avskaffas.
2. Vigselrätt ges till religiösa samfund och vissa ideella föreningar.
3. Vigselförrättare förordnas av Kammarkollegium efter förslag från samfund och föreningar som har vigselrätt.
4. Uppgiften att förordna vigselförrättare kan delegeras ftill samfund och föreningar som har vigselrätt.
5. Samfund som har ett tydligt prästämbete får besluta att prästvigning medför automatisk vigselrätt.
6. Inget samfund eller förening eller enskild vigselförrättare ska vara tvungen att viga.
   
   
   
          - borde ha egen vigselrätt?
   
   Skulle det lösa problemen för Svenska kyrkan om RFSL fick egen vigselrätt? Präster som verkligen känner, och känner starkt, för samkönade vigslar skulle kunna ha dubbla uppdrag som vigselförrättare - för både Svk och RFSL. Trycket på Svenska kyrkan som helhet att viga samkönat skulle kanske minska?

I tidigare inlägg (Klicka på kategorin Vigsel och äktenskap) har jag skrivit att vigsleförrättningen inte uppfyller de kriterier, som man kan ställa upp för att något ska kallas myndighetsutövning. I stället är vigselförrättningen myndighetsutövning per definition. En FN-konvention, som egentligen har till syfte att förhindra tvångsäktenskap och äktenskap mellan minderåriga, har i Sverige tolkats så att vigselförrättaren ska vara en myndighet, en representant för staten (dock bara under självs vigselakten). Jag ifrågasätter denna tolkning, att konventionen kräver att vigselförättaren ska vara en myndighet.

Det kanske räcker att vigselförrättaren har fått sin behörighet från en myndighet och står under myndighetens tillsyn, och alltså är en "legal auktoritet". Det kan man vara utan att vara en myndighet. Legitimerade läkare, som arbetar i privat sjukvård, är otivivelaktigt "legala auktoriteter". De har ju fått sin läkarlegitimation av en myndighet och står under myndighets tillsyn.

Jag konstaterar vidare att myndighetsutövning kan - med stöd av särskild lag - delegeras till privata rättssubjekt (t ex ett aktiebolag, ett trossamfund, en ideell förening eller en privatperson). Ett exempel på sådan delegering till ett privat rättssubjekt är den tillsyn av advokater, som utförs av Sveriges advokatsamfund. Man kan tänka sig att både förordnandet och tillsynen av vigselförrättare skulle kunna delegeras till religiösa samfund och ideella föreningar.

För närvarande förordnas privatpersoner till borgerliga vigselförrättare av länsstyrelserna. Religiösa vigelförrättare, med undantag för präster i Svenska kyrkan, förordnas av Kammarkollegium, som är en statlig myndighet. Lagfarna domare (d.v.s. domare med domarexamen) samt präster i Svenska kyrkan har behörighet att vara vigselförrättare utan något särskilt förordnande. Behörigheten att förrätta vigslar följar automatiskt med behörigheten att vara domare eller präst.

Dessa automatiska behörigheter för lagfarna domare och Svk-präster har avskaffats i förslaget till könsneutral äktenskapsbalk. Att domarna fråntas vigselrätten är ett steg i rätt riktning, om vi vill avskaffa statens vigselrätt. Att prästerna fråntas den automatiska vigselrätten är däremot ett steg i fel riktning, och kommer att ge Kammarkollegium onödigt merarbete. I stället borde så mycket som möjligt av Kammarkollegiums uppgifter delegeras till samfunden - inte bara Svenska kyrkan.

Jag föreslår följande:

• De borgerliga vigselförrättare, som utses av länsstyrelserna avskaffas. 

• All statlig myndighetsutövning beträffande förordnande och tillsyn av vigselförrättare koncentreras till Kammarkollegium, som dock får rätt att delegera en del av denna myndighetsutövning till religiösa samfund och ideella föreningar som har vigselrätt..

•  Vigselrätt får ges endast till religiösa samfund och ideella föreningar för ett filosofiskt eller liknande syfte, eller har till uppgift att främja en viss livsstil eller tillvarata minoriters rättigheter*. De samfund eller föreningar som får vigselrätt, ska uppfylla krav på stabilitet och varaktighet.

• Vigselförrättare förordnas av Kammarkollegium efter förslag från samfund och föreningar som har vigselrätt. Kammarkollegium utövar tillsyn över de vigselförrättare som man har förordnat.

• Samma person ska kunna vara vigselförrttare åt mer än en uppdragsgivare, förutsatt att samtliga berörda uppdragsgivare tillåter det.

•  Kammarkollegium får rätt att delegera uppgiften att förordna vigselförrättare och utöva tillsyn över dessa till samfund och föreningar som har vigselrätt. Eftersom dessa båda uppgifter är myndighetsutövning, ska samfund och föreningar som mottar sådan delegering ha en särskild instans för dessa uppgifter (såsom domkapitlen i Svenska kyrkan).

• Religiösa samfund som  1) har rätt att förordna och utöva tillsyn över sina vigfselförrättare och  2) har ett tydligt prästämbete (eller liknande) får besluta att prästviging (eller motsvarande handling) skall medföra automatisk behörighet som vigselförrättare. Behörigheten som vigselförrättare ska gälla under samma tid som personen har behörighet att vara präst i samfundet (som regel på livstid).

• Ingen vigselförrättare, alltså ej heller de "ideella" ska vara tvungen att viga någon**.

• Både religiösa samfund och ideella föreningar ska ha rätt att utfärda egna föreskrifter för vigselförrättningarna, inkl vilka par som får vigas av samfundets eller föreningens vigselförrättare***.  Detta även om dessa föreskrifter avviker från lag - förutsatt att de inte står i direkt strid med lag,.

 ________________________

*) Exempelvis förbundet Humanisterna och RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

**) Eftersom även ideella föreingar ska få vigselrätt, enligt mitt förslag, är det ytterst osannolikt att den situationen uppstår att inte en enda vigselförrättare vill viga ett par, som har laglig rätt att ingå äktenskap. Skulle det ändå finnas risk för sådana situationer, kan det lösas genom att lagmannen i varje domstol är skyldig att viga.

***) Exempelvis att de som ska vigas delar samfundets eller föreningens religiösa eller filosofiska övertygelse.
- Exempelvis får förbundet Humanisterna rätt att vägra viga någon som tror att äktenskapet är instiftat av Gud.
- Ett religiöst samfund som tror att äktenskapet år oupplösligt har rätt att vägra vigas skiljda.
- RFSL ska naturligtvis ha rätt att även viga hetero-par, men har rätt att vägra viga exempelvis den som inte delar RFSL:s syn
  på sexuellt likaberättigande, eller som på något annat sätt motarbetar RFSL:s syfte.


Problem och diskussion

Om både religiösa samfund och ideella föreningar får vigselrätt behöver - trots att ingen vigselförrättare har vigseltvång - den situationen aldrig uppstå att ingen vigselförrättare vill viga ett visst par. Bland annat därför att ideella förningar, som har till uppgift att tillvarata minoriteters rättigheter, kan få vigselrätt. Om det ändå uppstår risk att ingen vigselförrättare vill viga, kan problemet lösas genom att:
1. Vissa lagfarna domare får vigselrätt förenad med vigselplikt. Nackdelen är att den statliga vigselrätten inte blir helt avskaffad. En fördel är att dessa domare genom sin juridiska utbildning lättare än andra kan avgöra om det finns verkliga (juridiska) hinder mot vigseln, t ex att paret lämnat oriktiga uppgifter vid hindersprövningen,
2. Kammarkollegium för i uppgift att bevaka att det finns vigselförrättare, som inte har religiösa eller principiella invändningar mot att viga t. ex skiljda eller samkönade par. Enligt 1975 års lag var det ett åliggande för den dåvarande statskyrkan att vid rekrytering av präster se till att det fanns präster, som vsr villiga att viga skiljda. Rätten att vägra tillkom alltså enskild präster, inte Svenska kyrkan som helhet. Genom att Svenska kyrkan inte längre är en statlig förvaltning har Svenska kyrkan som helhet idag samma rätt som enskilda präster att vägra viga.

En anledning till att endast religiösa samfund och vissa ideella föreningae (och intre privatpersoner)  bör ha  vigselrätt är att det krävs vissa arrangemang kring kring vigseln, t ex. att det finns vittnen och en lämlig vigsellokal. Paret kan också önska någon form av ceremoni, även om det inte är en religiös ceremoni. Även i de fall då tillsynen av vigselförrättare åligger Kammarkollegium behöver Kammarkollegium en pålitlig samarbetspartner, som inte tvekar att anmäla eventuella oegentligheter. Kammarkollegium ska alltså pröva om det religiösa samfund eller den ideella förening, som ansöker om vigselrätt är lämplig att inneha vigselrätt. Vigselrätten ska alltså innehas av samfundet eller föreningen, som därmed är uppdragsgivare åt de enskilda vigselförrättarna, även om de har förordnats av Kammarkollegium.

För att förordnande och tillsyn  av vigselförrättare ska kunna delegeras till ett samfund eller ideell förening, ställs ytterligare krav. Sådan delegering är nödvändig, om prästvigning, eller motsvarande handling, skall medföra automatisk behörighet som vigselförrättare. Det kan även finnas andra anledningar till delegering av förordnande och tillsyn, inte minst praktiska skäl. Dessa ytterligare krav är att samfundet eller föreningen har en instans, som har tillgång till erfoderlig juridisk kompetens och är opartisk och objektiv i förhållande till de enskilda vigselförrätarna, samt (även om frågorna handläggs av samma person) kan hålla isär myndighetsutövningen från samfundets eller föreningens interna verksamhet. Praktiska skäl talar för att samma instans som övervakar efterlevnsden av samfundets eller föreningens egna föreskrifter för vigselförrättare också övervakar efterlevnaden av de statliga föreskrifterna. Obs dock att denna myndighetsutövning är riktad mot vigselförrättarna och inte mot de par som vill vigas.

Religiösa samfund ska dessutom kunna ges rätt att själva besluta att prästvigning eller tillsättning av vissa religiösa befattningar (t.ex. frikyrkopastor eller imam) skall medföra automatisk behörighet som vigselförrättare.  Denna rätt ska endast kunna ges till religiösa samfund. En idell förening för ateister bör ju rimligen inte ha något prästämbete. Denna rätt innebär alltså att samfundet själv får besluta om man ska göra en särskild prövning av varje prästs, etc, lämplighet som vigselförrättare, eller om uppgiften som vigselförrättare ska ingå i präst- eller pastorsämbetet. För att få denna särskilda rätt, ska samfundet uppfylla kraven i föregående stycke. Samfundet måste dessutom ha en tydlig avgränsning mellan präster, pastorer, imamer etc, och andra anställda samt lekmän, - samt som präster, etc, endast anta personer som har növändiga kunskaper i äktenskapslagstiftningen och i övrigt är lämpliga.

I de fall då prästving etc automatiskt medför behörighet som vigselförrättare har man denna behörighet inom samfundet så länge som man är präst i samfundet, d.v.s. som regel under resten av sitt liv. Om en sådan präst byter samfund, mister han behörigheten som vigselförrättare i det samfund, som han gått ur, eftersom han / hon inte längre står under det samfundets tillsyn. Behörigheten fortsätter dock att gälla, om han får uppdrag som vigselförrättare av det nya samfundet eller av någon ideell förening med vigselrätt. Han komer då att stå under samma tillsyn som övriga vigselförrättare i det nya samfundet eller föreningen.
 
Kammarkollegiums tillsynsansvar omfattar att fortlöpande kontrollera att de religiösa samfund och ideella förningar som har fått vigselrätt fortfarande uppfyller kraven för att inneha vigselrätt. i de fall då uppgifterna att förordna och ha tillsyn över vigselförrättarna har delegerats till samfund och ideella föreningar,. ska Kammarkollegium fortlöpande kontrollera att dessa uppgifter utförs på ett tillfredsställande sätt. I de fall då religiösa samfund har fått rätt att själva besluta om automatisk behörighet som vigselförrättare genom prästvigning etc, skall Kammarkollegium fortlöpande kontrollera att endast personer som uppfyller krav på vigselförrättaare antas som präster etc.

I de fall då samfund och ideella föreningar inte mottagit någon delegation att själva utöva tillsyn över sina vigselförrättare skall denna tillsyn föras av Kammarkollegium.

Den tillsyn av vigselförrättarna som ska utföras av Kammarkollegium, altternativt har delegerats från Kammarkollegium, avser endast att bestämmelserna för vigslar i lagen uppfylls. Detta är myndighetsutövning. Eventuell kontroll att samfundens eller föreningarnas interna föreskrifter för vigslar efterlevs är inte myndighetsutövning. Att det är myndighetsutövning innebär att en vigselförrättare som har gjort fel genom åsidosätta vad som står i lagen, kan ådömas disciplinansvar, samt att beslut om disciplinansvar kan överklagas till allmän domstol. Detta anser jag bör regleras på ett annat sätt än idag, genom att disciplinpåföljderna blir erinran, varning eller indragning av behörighet som vigselförrättare. Anmälan till åtal ska bara ske om vigselförrättaren gjort sig skyldig till brott i samband med vigsel, exempelvis uppsåtlig medverkan till tvångsäktenskap.

Denna tillsyn, som är myndighetsutövning,. får alltså inte förväxlas med eventuell tillsyn att samfundets eller föreningens interna föreskrifter följs. Eventuell "dixsciplinpåföljd" för åsidosättande av interna föreskrifter gäller bara i det egna samfundet eller den egna föreningen, och påverkar alltså inte eventuella uppdrag som vigselförrättare i andra sammanhang.

Samma person ska kunna vara vigselförrättare åt flera uppdragsgivare.  Som jag skrivit i föregående stycke, ska eventuell intern disciplinpåföljd för åsidosättande av interna föreskrifter hos en uppdragsgivare inte påverka uppdraget som vigselförrättare hos någon annan uppdragsgivare.  Även om en präst helt och hållet frångas prästbehörigheten på. grund av åsidosättandet av interna föreskrifter i den kyrkan där han är präst, kan han fortsätta som vigselförrättare i en någon kyrka eller ideell förening. Om han däremot har fråntagits behörigheten som vigselförrättare som disciplinpåföjd för åsidosättande av lagen (utdömandet av disciplinpåföljd är då myndighetsutövning) får han inte fortsätta som vigselförrättare hos någon uppdragsgivare.

Det förekommer idag att präster i Svenska kyrkan även har uppdrag som borgerliga vigselförrättare. Det (att ha vara vigselförrättare åt flera uppdragsgivare) ska de kunna fortsätta med. Därmed ges också möjlighet, även i de fall då t.ex. ett religiöst samfund inte alls tillåter vigslar av frånskiljda eller homopar i samfundet, för enskilda präster , pastorer, etc att viga sådana par hos någon annan uppdragsgivare - förutsatt att samfundet tillåter det. Man kan i och för sig fråga sig varför ett samfund skulle tillåta en präst eller pastor att förrätta vigslar utanför samfundet, om de inte är tillåtna inom samfundet. Staten bör dock inte hindra detta genom sin lagstiftning. Samfunden måste själva få bestämma över prästers, etc, uppdrag utanför samfundet.

Om Svenska kyrkan, mot förmodan, inte skulle tillåta homovigslar i Svk, kommer man sannolikt att tillåta Svk-präster att viga homopar utanför Svk.

De regler som alla vigselförrättare måste följa enligt lag är att de måste kontrollera att de finns godkänd hindersprövning. De är skyldiga att vägra viga par, som saknar godkänd hindersprövning. Vigseln skall ske inför församling eller andra vittnet. Både mannen och kvinnan (enligt nuvarande lagstiftning) måste närvara under vigseln. De ska var för sig svara ja på vigselförrättarens fråga om de vill ta den andre som äkta make / maka, varefter vigselförrättaren ska förklara stt de är makar. Annars är vigslen ogiltig. Vigselförrättaren skall genast sända underrättelse om vigseln till Skatteverket.

Vid vigsel gäller i övrigt: (enligt lagen): 
1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,
2. den ordning som gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant samfund,
3. föreskrifter som meddelas av regeringen för andra fall.

Vigseln blir inte ogiltig om dessa bestämmelser har åsidosatts. Det är dock ett rimligt krav att vigselförrättaren följer interna föreskrifter,.speciellt om det är en kyrklig vigsel. Jag känner inte till om någon av dessa bestämmmelserkommer att ändras med den nya lagen.

Om de borgerliga vigselförrättarna avskaffas, vilket jag föreslår, ska regeringen inte ha rätt att meddela föreskrifter för "andra fall". Kanske borde dessa bestämmelser (1 - 3) utgå ur lagen helt och hållet, eftersom de vållar oklarheter om tillsynsansvaret. Det måste ju vara den statliga myndighetens (Kammarkollegium eller den instans som mottagit tillsynen på delegation från Kammarkollegium) uppgift att tillse att lagen följs, medan det måste vara samfundens egen uppgift
-  vilket inte är  myndighetsutövning -  att tillse att interna föreskrifter följs. Men vem har tillsynen med en lag, som säger att intgerna föreskrifter ska följas?  Vore det inte bättre att ersätta punkterna 1 - 3 i lagen med en allmän bestämmelse  lagen: "Samfund och ideella föreningar som har vigselrätt, har rätt att komplettera lagens föreskrifter med egna föreskrifter"?

I debatten framförs emellanåt påståendet att kyrkvigseln är en relativt ny företeelse, ett resultat av "borgarklassens uppstigande". Denna rättshistoriska missuppfattning används som stöd både för åsikten att vilka konstellationer som helst (inte bara man och kvinna) kan ingå äktenskap, och för åsikten att vi kan avstå från kyrkvigseln. Att kyrkvigseln inte alls skulle vara någon viktig kyrklig handling. Kristdemokraterna och deras medlöpare har lagt sig platt under HomO:s gamla dimridåer. De homosexuella som vill gifta sig samkönat vill naturligtvis inte avskaffa kyrkvigseln. Ombytta roller! Nu fattas bara att homosexuella vill ta emot nattvarden, så kommer kd att lägga lagförslag att avskaffa nattvarden i dess gamla (sakramentala) form, och ersätta den med en minneshögtid över den avlidne Jesus. Jag förväntar mig att samma katolska debattörer, som har stött förslaget att avskaffa kyrkvigseln, även vill avskaffa nattvarden, och ersätta den med en civilrättslig registrering (s.k. motbok) över gjorda inköp  på Systembolaget.

1734 års lag, som formellt alltjämt är gällande lag i Sverige (den är alltså inte upphävd utan ändrad kapitel för kapitel)* är den första allmänna lag som skivits sedan danskarna regerade Sverige. 1686 års kyrkolag var den första kyrkolag sedan den "katolska" tiden. Detta innebär att domstolarna dömde efter kungliga stadgor, sedvanerätt och Bibeln. Viss vägledening söktes i de medeltida landskapslagarna samt Magnus Eriksson allmänna landslag och stadslag (även de medeltida).

Påståendet att kyrkvigseln infördes först 1734 är i princip fel. Det som kallas "gällande rätt" **  fanns - och finns fortfarande i de fall skriven lag saknas. -(1865 infördes principen att ingen får dömas för brott utan skriven lag, men i civilmål är skriven lag fortfarande inte nödvändig för att en domstol ska avgöra ett mål. Kd:s "civilrättsliga registrering" kommer att bli ett gungfly av rättsosäkerhet - ännu värre än förhållandena före 1734.)- Det var hårda straff för äktenskapsbrott, och hårda villkor för den som var född utom äktenskapet, även före 1734. Men en svårare juridisk nöt att knäcka för domstolarna att avgöra om ett par verkligen hade ingått äktenskap.

Att kyrkvigseln fastslogs som det enda lagliga sättet att "fullborda" ett äktenskap i 1734 års lag, motsäger alltså inte att detta var "gällande rätt" även före 1734. Men troligen hade domstolarna möjlighet att "legalisera" ofullständiga äktenskap.

Äktenskapets ingående tänktes inte som idag som en kortvarig "akt" -(där t ex kyrkvigseln är både början och slutet på ingåendet)- utan som en långvarig process, som började med trolovning och avslutades med vigselakten. Därför kunde det finnas ofullbordade äktenskap, särskilt om det fanns barn som avlats i ett trolovnings-förhållande ***.

Kyrkvigseln är alltså ingen nyordning, som infördes 1734, men kyrkvigseln -(och efter 1908 även den borgerliga vigseln)- har alltmer kommit att tränga ut de övriga leden av ingåendet av äktenskap, så att vigseln nu är den enda återstående obligatoriska delen. -(Visserligen är hindersprövningen obligatorisk, men den är ju inte på något sätt bindande, och så bör det förbli. Biskoparna, som vill ersätta kyrkvigseln med en juridiskt bindande hindersprövning, är ute och cyklar rejält. Resultatet skulle bli ännu fler förhastade äktenskap, ännu fler skilsmässor och ännu fler skilsmässobarn, som får växa upp utan sina båda föräldrar. Biskoparna och deras frikyrkliga och katolska påhejare tycker kanske att detta är ett rimligt pris att betala för att slippa homo-äktenskapen. Som jag också är emot, men inte till vilket pris som helst.)-

Under medeltiden var kyrkvigseln en obligatorisk del för fullbordandet av äktenskap. De hedniska sedvanorna med sängledning etc levde kvar, och uppfattades av många som fullbordandet av äktenskapet, varför de struntade i kyrkvigseln. -(Och så kommer det bli även med kd:s civilrättsliga registering. När kyrkvigseln blir en juridisk nullitet, kommer nog många att åka på smekmånad direkt.)- Detta ledde tidvis till katotiska förhållanden, speciellt inom det arvsrättsliga området, varför kyrkan tvingades legalisera ofullbordade äktenskap i efterhand. Såvitt jag vet utan stöd i någon lag.

Om vigseln förrättades på pastorsexpeditionen, på kyrktrappan eller inne i kyrkan, saknar betydelse för vigselns giltighet som rättshandling. Det visar snarare på vigselns teologiska betydelse, att kyrkan såg vigseln som en förutsättning för att få berträda kyrkan, speciellt om bruden inte var oskuld.

Samma sak var det med dopet. Man fick inte föra fram sina odöpta barn till altaret, som idag. Själv är jag döpt längst ner i kyrkan, enligt den långt in på 1900-talet bevarade medeltida seden.

______________________

*) Det finns bara en enda bestämmelse kvar, som fortfarande har samma lydelse som 1734. Det är den s.k. tvesalalagen, som reglerar vem som är rättmätig köpare /ägare, om någon har sålt samma vara till två olika köpare.

En del bestämmelser från 1734, och även en del senare bestämmelser, är formellt upphävda i samband med att de har ersatts av nya lagar. Andra bestämmelser är inte formellt upphävda, utan finns med i bakgrunden, och kan därför komma till användning om de nya lagarna inte ger tillräckliga svar. Vid lagkonkurrens (d.v.s. om olika lagar strider mot varandra, har nyare lag som regel företräde framför äldre lag, om inte den äldre lagen är en överordnad lag. Grundlagarna är överordnade vanliga lagar (exempelvis är religionsfriheten överodrnad anti-diskrimineringslagarna), vartill Europakonventionen är överordnad de nationella grundlagarna. Många av de argument som används mot "konservativa" kristna i Svenska kyrkan är juridiska lågvattenmärken. Å andra sidan har de "konservativa" delvis sig själva att skylla, när de går på vilka pseudo-juridiska argument som helst.
 
**) "Gällande rätt" är det som faktiskt gäller, den praxis som har lagts fast av domstolarnas domar. Denna praxis kan ibland avvika från de skrivna lagarnas bokstavliga betydelse, enligt vardagligt språkbruk. Många anklagelser, som riktas mot "konservativa" präster i Svenska kyrkan, för att inte följa "lagen" är falska, och bygger alltså på angriparnas egna feltolkningar av vad som gäller, vad som är gällande rätt.

***) En jämförelse mellan vigseln som rättshandling och avtalslagens bestämmelser om slutande av avtal, samt olika sätt att ingå avtal, finns i inlägget Myndighetsutövning? (Länk finns i spalten till höger), bl.a. förklaras begreppet "realhandling". Innan skriftspråket fanns, fanns naturligtvis inga skrivna rättshandlingar. Muntliga rättshandlingar var (och är´) osäkra, eftersom det kan vara svårt att efteråt minnas exakt vad som sades Hur vanligt är det inte delade meningar om vad som har överenskommits muntligt... Ofta är det svårt att efteråt reda ut vad som bara var ett förslag och vad som man kommit överens om. Ofta förstärks överenskommelsen med att vissa rituella ord uttalas, eller genom en symbolhandling, t ex ett handslag. Det vore en skam om inte Svenska kyrkan klarar av att föra traditionen vidare, om de kyrkliga handlingar som markerar att ett äktenskap verkligen har ingåtts, skulle bli en juridisk nullitet.  

  Maximilien Robespierre, skräckväldets ledare under franska revolutionen, försökte avskaffa kristendomen. Han började med att avskaffa kyrkvigselns juridiska giltighet - en nyordning som Kristdemokraterna nu vill införa i Sverige. Revolutionsromantiken slår ut i full låga i denna målning som visar stormningen av Bastiljen under revolutionens inledningsskede. Det är lätt att förföras! Men fortsättningen blev inte lika romantisk. Blodet efter de giljotinerade rann i strida strömmar. Kyrkans betydelse i vanligt folks liv smälte ihop, för all framtid verkar det. Frankrike anses idag vara det mest sekulariserade landet i den katolska världen.



Tidningen Dagen i dag redovisar de senaste turerna i dopfrågan. Det utraderingshotade riksdagspartiet Krisdemokraterna vill som bekant förbjuda präster att döpa små barn. Detta med hänvisning till dopets rättsverkningar. Den som ingår bindande avtal ska åtminstone vara myndig, säger partiledaren Hagge Görlund. Det har dessutom förekommit att präster vägrat döpa små barn till Valentin, som är ett känt namn i homovärlden*. Görlund menar att prästerna kan bli trakasserade för sin dopvägran. Därför bör prästerna fråntas doprätten.

Görlund framhåller att han har stöd av påven Leo X (1513 - 1521), som förbjöd prästerna att predika. Han räddade därigenom tustentals präster från inkvisitionen. Bloggen undrar försynt om det inte vore bäst att förbjuda all religiös verksamhet. Det vore mest skonstamt för alla präster och pastorer med politiskt inkorrekta åsikter.

- Ring, maila och skriv brev till riksdagsledamöterna. Ge inte upp även om chansen att lyckas är liten. Det var Kd-ledarens budskap på ett opinionsmöte i dopfrågan  i Pingstkyrkan i Nya Nedsala på måndagskvällen.

- Frågan är inte avgjord och vi måste fortsätta att arbeta för att få en lösning i dopfrågan som samlar i stället för en lagstiftning som kommer att splittra. Jag kommer att jobba in i det sista och det tycker jag att ni också ska göra, sa Kd-ledaren och uppmanade åhörarna att skriva personliga brev och mail.

Görlund var dock pessimistisk till möjligheterna för att Kd:s förslag att ersätta kyrkdopet med en civilrättslig namnregistering på Skatteverket  ska få tillräckligtt stöd i riksdagen.

- De andra partierna har vart och ett svängt till det som nu är majoritetsinriktningen under starkt opinionstryck och det är mycket svårt att få dem att svänga tillbaka. Bloggen undrar försynt om det verkligen är de andra partierna som har ändrat åsikt i dopfrågan. Snarare är det Krisdemokraterna som inte har fått med sig de andra partierna på sitt förslag om civilrättslig namnregistrering följt av midvinterblot i offerlund.

- Vi har fått frågan varför vi inte valde att lämna regeringen på denna fråga. Det hade varit fel beslut. Vi har mycket att bidra med på många viktiga områden, till exempel i familje- och äktenskapspolitiken, och i frågor om assisterad befruktning för ensamstående och dödshjälp. Jag finns i politiken för att påverka, slog  Hagge Görlund fast innan han ilade vidare till Aktuelltstudion för att tala energipolitik. Det ryktas att Krisdemokraterna vill plantera tusentals nya offerlundar, som även ska kunna användas som energiskogar.

- Det är mer humant att låta fattigpensionärerna svälta ihjäl än att låta sjukvården ta livet av dem, framhöll Görlind, och jämförde med de stora framsteg som har gjorts i Ryssland under senare tid.  Där har medellivslängden sjunkit samtidigt som de rika blivit ännu rikare.

Bloggen undrar försynt varför Krisdemokraterna är mot insemination av ensamstående. Lesbiska par kommer ju inte att vara ensamstående, bara för att Kd vill ersätta kyrkdopet med en civilrättslig namnregisteringslag. Utspelet i dopfrågan kommer, precis som kd:s linje i äktenskapsfrågan att slå mot de heteropar, som håller på traditionerna och vill gifta sig på riktigt i kyrkan och döpa sina barn på riktigt i kyrkan och slutligen vill bli begravda på riktigt i kyrkan. 

Civilrättslig avregistreringsakt  hos Skatteverket, följt av en minnesstund i församlinghemmet för de efterlevande som så önskar? 

- Vi är mot all diskriminering av homosexuella, slår Kd-ledaren fast när bloggen frågar. Inte en kotte ska släppas in i kyrkorna. Så håller vi homosarna borta, utan att diskriminera dem! 

Opinionsmötet i Uppsala var anordnat i anslutning till den kristna tankesmedjan Claphaminstitutets stiftelseråds årsmöte. EFK:s ordförande Stefan Swärd omvaldes till ordförande och Tuve Skånberg kallades att kvarstå som direktor även under 2009. Bloggen ber läsaren vänligen att inte förväxla de båda opinionsmötena. Bloggen undrar dock försynt hur ett "opolitiskt" opinionsinstitut, som säger sig viljal placera kyrkan mitt i byn, kan stödja ett parti som vill ersätta  hävdvunna kyrkliga förrättningar som som dop, vigsel och begravningar  i kyrkan med "civilrättsliga registreringar".

Namn, kyrkotillhörighet, ingångna äktenskap och dödsfall registeras redan idag av Skatteverket. Det enda nya med kd:s förslag blir alltså att kyrkorna marginaliseras - och kommer att få problem med ekonomin. Utan dop, ingen kyrkoavgift på skattsedeln! Men Kristdemokraterna vill ju bara avskaffa kyrkvigseln, inte dop och  begravningar, invändrer någon. Bloggen är dock inte riktigt övertygad. Det brukar ju finnas dolda agendor. Och slippery slope-argumentet är väl tillämpligt även på KD? Har man börjat avlöva kyrkorna, lär det fortsätta...

Hur som helst visar opinionsmötet i Uppsala Claphaminstitutets verkliga syfte. Det är att Tuve Skånberg, som enligt egen uppgift är en professor,  ska återväljas till riskdagen för KD. Och då är det ju smart att låtsas kämpa mot homo-kraven. De homosexuella lär ju  ändå inte rösta på kd. Men nog är det illa att behandla godtrogna kristna som röstboskap som kan fösas omkring hur som helst.
_____________

*) Valentin förekommer som namn på älskaren i  homoerotiska romaner.

Detta inlägg är ett svar til sign P, som kommenterat föregående inlägg. Avsikten föranleds också av en undran om detta med myndighetsutövning på en annan blogg.

Nej, det finns ingen anledning alls att ta ifrån de religiösa samfunden den juridiskt giltiga vigselrätten. Ingen utanför de religiösa samfunden själva behöver ta hänsyn till några teologiska spetsfundigheter. S.k. borgerlig vigsel infördes redan 1908 för de fall då ingen religiös vigselförrättare ville viga. Alla som har rätt att gifta sig enligt statens lagar har alltså möjlighet att ingå äktenskap. Detta kommer naturligtvis även att gälla homopar om (när) vi får en könsneutral äktenskapslag. Då kan homopar ingå äktenskap - utan att blanda in något religiöst samfund. Så varför ska de fråntas rätten att viga sina egna medlemmar?

Svenska kyrkan är sedan år 2000, i lihet med frikyrkosamfunden ett privat rättssubjekt. (Med detta ord avses privatpersoner, ideella föreningar, stiftelser, trossamfund, aktiebolag etc.) Att myndighetsutövning läggs ut på privata rättssubjekt blir allt vanligare. Varför ska de religiösa samfunden diskrimineras i förhållande till andra privata rättssubjekt?

En vigselförrättning är dessutom myndighetsutövning endast per definition*, och detta för att uppfylla en internationell bestämmelse i syfte att i Sverige ingångna äktenskap ska vara giltiga utomlands. I övrigt saknar vigselförrättningar alla de kriterier som kan ställas upp för att något kan kallas myndighetsutövning.

En religiös vigselförrättare har ingen uppdrag från staten att avgöra vilka som får gifta sig. Ett eventuellt beslut av en präst, pastor eller imam att inte viga någon har alltså ingen giltighet utanför hans eget samfund.

Med "juridisk vigselrätt" avses allså inte något uppdrag från staten att avgöra vem som får gifta sig enligt statens lagar, utan syftar enbart på att den vigsel som förrättas blir juridiskt giltig, och är därmed (i praktiken) att jämföra med juridiskt bindande rättshandlingar, vilka som helst.

För att en rättshandling ska vara juridiskt bindande behöver i normalfallet ingen myndighet alls vara inblandad. Juridiskt bindande rättshandlingar kan vara skriftliga eller muntliga eller avtal genom realhandling. Ett exempel på en juridiskt bindande realhandling är att man beställer mat på en restaurang och börjar äta. Genom ätandet har man ingått ett juridiskt bindande avtal med rewstaurangägaren att betala.

Det vore väl väldigt märkligt om man kan fortsätta att ingå juridiskt giltiga avtal inför en anställd servitör på en restaurang men inte inför prästen i kyrkan? Sett till formerna för den juridiska bindningen är kyrkvigseln nämligen jämförbar med att äta på en restuarang: Vissa ord ska sägas och vissa ceremonier ska utföras. (Rättshandlig muntligt och genom realhandling.)

Det som är myndighetsutövning i egentlig mening, och  som förr sköttes av Svenska kyrkan, nämligen hindersprövningen (om äktenskapet är tillåtet enligt statens lagar) och registreringen av ingångna äktenskap utförs sedan 1992 av Skatteverket (folkbokföringsmyndighetet).  Ett beslut av Skatteverket att inte medge rätt för någon att gifta sig, gäller inte bara inom det samfund som vederbörande hade tänkt gifta sig i, utan hos alla religiösa och borgerliga vigselförrättare.

Detta förklarar skillnaden mellan att ha ett uppdrag från staten (besluten gäller generellt och i hela landet) och från de egna samfundet (besluten gäller bara i det egna samfundet*). Detta kan jämföras med att inte få teckna en försäkring i ett visst försäkringsbolag. Försäkringsbolagstjänstemannens beslut gäller bara i det egan bolaget. Du kan kanske få en försäkring i ett  annat bolag. Även försäkringsbolag är privata rättssubjekt.

Trots att beslut av försäkringsbolag formellt inte är myndighetsutövning har deras verksamhet betydligt större likheter med verklig myndighetsutövning än kyrkvigslarna.

Kyrkviglseln är alltså en juridiskt giltig rättshandling, som formellt, men inte i praktiken, är myndighetstutövning.

Även dopet är en juridiskt bindande rättshandling. Gäller det barndop är det dessutom en rättshandling som är bindande för "tredje person" (barnet), som åläggs skyldighet att betala kyrkoavgift på sina eventuella inkomster.

Bikt är ingen rättshandling från den enskildes sida, eftersom den endilde inte påläggs några juridiskt bindande skyldigheter, men prästen åläggs en juridiskt bindande tystnadsplikt. Man kan eventuellt säga att en präst som åtar sig att höra bikt, därigenom ingår ett juridiskt bindande avtal (genom realhandling) med den enskilde, att inte röja något.

Präster och andra , som talar om att kyrkan frivilligt ska avstå från vigselrätten, är ute på farliga vägar. Om kyrkan skulle jämställas med t. ex. ideella föreningar, kan följden bli att domstolar kan förelägga präster att röja bikthemligheter. Det är en sådan rättsutveckling som är syftet med förslagen att ta vigselrätten från samfunden., Detta är alltså bara första steget.

Själva ordet "myndighetsutövning" kom under senare delen av 1900-talet som ett modeord för den verksamhet som vissa typiska "myndigheter" sysslar med. Det finns inga solklara definitioner. Om man frågar någon, som sysslar medx myndighetsutövning kan man få till svar: "Ja, det som jag gör är ju myndighetsutövning, mer vet jag inte". En vägledning är JO:s lista över verksamheter som står under JO:s tillsyn. Enligt denna lista bedriver Svenska kyrkan numera myndighetsutövning bara i två fall (åtminstone då jag frågade, för ett par år sedan), nämligen beslut om gravrätter och fördelning av pengar ur ur en utjämningsfond mellan församlingar.

JO (Karl-Gustav Tryblom) har gjort en utredning om gränserna för myndighetsutövning inom socialtjänsten område. Viss vägledning kan också fås av Norstedts Juridiskas Handbok. Jag har personlig erfarenhet av myndighetsutövning. Enligt min mening stämmer domstolkarnas rättspraxis inte alltid med Trybloms utredning. (Privata rättssubjekt får inte anlitas för att göra utredningar om rätt att adoptera barn. Däremot anlitas privata rättssubjekt ofta för att göra utredningar,som leder till att barn tas från de biologiska föräldrarna.)

När det gäller just vigselförrättning kan man vända sig till Kammarkollegium, som delar ut vigselrätterna till de religiösa samfunden. En vigselförrättare bedriver myndighetsutövning endast under själva vigselakten, inte före och efter. En religiös vigselförrättare bedriver alltså ingen myndighetsutövning mellan vigslarna. Att  vägra viga någon är inte myndighetsutövning, efter vägraren aldrig går in i myndighetsrollen i förhållande till det paret som han vägrar viga.

Myndighetsutövning innebär i normalfallet.

1. Beslut att bevilja någon en förmån eller rättighet, som inte tilldelas automatiskt. (Gynnande beslut.) Exempel: godkänd hindersprövning.

2) Beslut att frånta någon en förmån eller rättighet. (Belastande beslut) Exempel: Återkallande av körkort.

3) Verkställighet av belastande beslut, särskilt om det sker under tvång. Exempel: Polisen griper en efterlyst person.

I samtliga fall måste besluten tas för statens räkning, med stöd av en särskild lag. En försäkringsbolags-tjänsteman som beslutar om försäkringsförmåner gör det för bolagets, inte statens, räkning.

Verkställighet av gynnande beslut är som regel inte myndighetsutövning, och därför borde vigslar inte heller vara myndighetsutövning. Den egentliga myndighetsutövningen sker ju vid hindersprövningen. Vigselförrättarens kontroll av att hindersprövning har skett, är inte myndighetsutövning (- utan bara själva vigseln. Inte p.ga. vigselns rättsverkningar, utan per definition.) Jämför m,ed biluthyrares skyldighet att kontrollera att hyresmannen har körkort. Det är inte heller myndighetuövning.

När det gäller hanteringen av vigselrätten inom Svenska kyrkan p.g.a den förväntade könsneutrala äktenskapslagen hänvisar jag till Karin Långström-Vinges blogg (länk i spalten till höger).

För förklaring av de juridiska termerna, begreppet "rättshandling" och partbindningen enligt avtalslagen, hänvisas till standardverket inom området: Aadlercreutz: Avtalslagen.

_________
*) Envar har rätt att gifta sig inför "authorities". Vigselns rättsverkningar i Sverige borde kunna uppnås utan att vigselförrättningen är myndighetsutövning. Men i så fall skulle svenska äktenskap bli ogiltiga utomlands. (Detta innebär att envar har rätt att gifta sig med person av motsatt kön. Det nuvarande förbudet i Sverige mot att ingå äktenskap med person av samma kön strider intre mot FN-deklarationen om mänskliga rättigheter.  Rätten att ingå äktenskap är ingen rätt att ingå äktenskap med vem som helst. Varje stat har dock rätt att ge sina invånare vidare rättigheter än de som FN-deklarationen kräver. Svenska homoäktenskap kommer därför bara att bli giltiga i länder som själva tillåter homoäktenskap.)

 Brudkrona. Gåva till Svenska kyrkan 1935.

Redan glömt att riksdagsmajoritetens förslag är att en könsneutral äktenskapslag införs samt att de religiösa samfundenm får behålla sin vigselrätt utan vigseltvång för de religiösa vigselförrättarna?

Varför ska då Svenska kyrkan anta en vigselritual för homopar? Borde inte en sådan, om majoriteten vill det, beställas av kyrkomötet? Läronämnden borde väl också yttra sig i frågan om det öht är möjligt för enkönade personer (eller vad de kallas) att ingå äktenskap med varandra.

Nu handlar det inte om juridik, utan om teologi! Nu handlar det inte om anti-diskriminering utan om religionsfrihet!

Svenska kyrkan borde säga blankt nej till homoäktenskap. Giftaslystna homopar har förstås sin religionsfrihet. De kan gifta sig borgerligt eller starta egna samfund. Kyrkliga homovigslar är inte i första hand ett brott mot heteroparen utan mot de homosexuella själva, som blir grundlurade. Det tror att de blir gifta, men det blir de inte - förutom i juridisk bemärkelse.

Bananer blir inte apelsiner för att de kallas apelsiner. Och apelsiner upphör inte att vara apelsiner för att bananer kallas apelsiner.

Det är i alla fall bra om vi gemensamt kan säga nej till Kristdemokraternas försla att avskaffa äkténskapet även för heteroparen och ersätta det med en obligatorisk partnerskapsregistering även för heteroparen, följt av (för dem som så önskar, med en partnerskapsvälsignelse som är en juridisk nullitet i kyrkan.

Svenska staten och Svenska kyrkan behöver inte tycka lika. Juridiken och teologin kan använda samma begrepp ("äktenskap") om olika företeelser.

Eller ska vi sluta "döpa" människor i kyrkan för att man i profana sammanhang talar om att "döpa" båtar?

Kyrkan ska inte ha någon juridisk särställning, menar Kd. Kyrkan ska fråntas vigselrätten. Kd-ledaren Göran Hägglund driver  en politik, som i förlängningen kommer att leda till att präster tvingas avslöja bikhemligheter i rättegångar. Varför ska präster ha en vidsträcktare tystnadsplikt än sjukvårdspersonal, om inte kyrkan ska ha en juridsk särställning? Frikyrkorna har aldrig haft någon lagreglerad bikthemlighet, och det har ju varit kutym att frikyrkofolket bekänner sina synder offentligt inför hela församlingen. Fallet Thomas Quick är ett bedrövligt exempel på konsekvenserna av trycket på frikyrkomedlemmar att bekänna sina synder offentligt. Det blir lätt ett tryck att bekänna synder som man inte har begått. Ju värre syndare, desto mer frälst!

Bikthemligheten är inte så självklar som det kan tyckas.  Att Svenska kyrkan ska plockas av sina privilegier är alltså en gammal strategi, som nu fullföljs av kd,  hos frikyrkosekterister i riksdagen. Man trodde att skarorna skulle strömma till frikyrkorna om Svk vingklipptess. Man drog sig inte för att söka stöd hos ateister som Herbert Tingsten (fp) och Arthur Engberg (s). Under höste 2008 gick Sten-Gunnar Hedin (pingströrelsen) och biskop Arborelius ut i en gemensam artikel i Tinstens tidning (DN) tillsammans med ateisterna Christer Sturmark och Morgan Johansson,. där de tillsammans stödde franska revolutionens religionspolitik. Allting utländskt är ju bättre än allting svenskt, menar de svenska sektkatolikerna.

Men nu verkar det som om Arborelus har börjat genomskåda kd-bedrägeriet. Nu ska katolska kyrkan lämna ifrån sig vigselrätten bara om kyrkorna utsätts för "en mycket tydlig press" att viga homopar, säger biskopen till Dagen. Ja, det kan vara klokt att inte kapitulera innan man känner till styrkeförhållandena. Och när det gäller bikthemligheten så är det bättre att stämma i bäcken än i ån. Ta kampen för kyrkornas juridiska priviegier redan nu. Sex riksdagspartier (alla utom kd) har lovat att kyrkorna får behålla vigselrätten, utan vigseltvång. Se till att de håller sina löften!

Ett bra alternativ till kd är att de kristna sprider ut sig i alla partier. Detta är en påverkansmetod, som har använts av homorörelsen med mycket stor framgång. Homorörelsen kan idag ställa upp med riksdagsledamöter i alla partier och har minst en ministerpost. Det kommer de säkert att ha även efter ett regeringsskifte. Det finns absolut ingentging som säger att vara sig homosexuella eller bekännelsetrogna måste ha samma åsikter om skatter, socialförsäkringar, privatisering av offentliga verksamheter eller stöd till bilindustrin.