larsflemstroms

Falska bögar (alltså personer som ljuger ihop att de är homosexuella, fastän de inte är det) söker upp präster och ljuger (en gång till) att de lider svårt av sin påstådda läggning. Hur ställer sig prästen till det? Finns det någon hjälp att få? Får prästen tro att konfidenten (så kallas den som biktar  sig) talar sanning, och utgå från det? Eller ska prästen utgå från att konfidenten ljuger, om det som konfidenten säger inte överensstämmer med någon officiell linje?

 

Om Uppdrag Ljug hade velat få fram bevis på dålig själavård för homosexuella, hade de väl kunnat efterlysa personer, som varit med om detta, genom de organisationer som finns, och låtit dem berätta om sina upplevesler?

Det är ju bara prästen som har tystnadsplikt. Konfidenten har de inte. Man hade då kunnat göra programmet utan att skända bikten. Då hade kanske sanningen kommit fram. Men den var inte intressant. Nu handlar det ju om Uppdrag Ljug.

 

Det var ju samma sak i programmet om imamerna. Frågan var ju inte om en muslim måste följa varje bokstav i Koranen, utan hur en muslim som vill följa varje bokstav i Koranen ska agera. Det enda som hade kunnat rädda imamerna från att framstå som suspekta i Uppdrag Ljugs granskning hade vart om de hade hittat någon annan Koran-vers som motsäger den omfrågade versen.

 

Det finns ju en uppenbar risk att Uppdrag Ljug klipper i inspelningen för att inte själva åka dit för att sprida fördomar. Måste präster och imamer i fortsättningen göra egna inspelningar för att försvara sig? Och vad hindrar polisen att göra på samma sätt? En polis kan ju låtsas vara medbrottsling till någon som har biktat att han har begått ett brott. Det kan ju vara svårt för prästen att hålla masken om han redan känner till saken, och den verkliga brottslingen har tagit på sig hela skulden. 

 

Och kan vi i fortsättningen lita på Uppdrag Ljugs granskning av myndigheter, som begår övergrepp mot enskilda? Omständigheterna kring polisens dödsskjutning av en 69-åring i Husby var kanske helt andra än vad som redovisades i Uppdrag Ljug-programmet om händelsen?

 

 

 

 

 

Under den senaste veckan har jag fallit ordentligt i onåd hos "regeringen" för som jag tycker helt oskyldiga åsikter. Jo, jag har skrivit att de borgerliga vigslarna borde avskaffas. Det är förstås surt för en person, som vill förbjuda både kyrkvigslar och välsignelser av skolbarn i kyrkan. Jag har inte skrivit att de äktenskap som har ingåtts genom borgerlig vigsel ska upplösas. Jag ha inte heller skrivit att par, som inte vill gifta sig kyrkligt, ska nekas registrering som gifta i folkbokföringen.

 

För att internationella regler ska uppfyllas måste de infinna sig tillsammans hos Skatteverket och intyga för den tjänsteman som tar emot anmälan att det är av fri vilja, sedan tjänstemannen har konrollerat i myndighetens register att det inte finns några legala hinder för äktenskapet. Några särskilt förordnade "borgerliga vigselförrättare" behövs inte. Den som vill ha en ceremoni kan väl arrangera detta privat.

 

De par, som vill ha kyrkvigsel får i vanlig ordning skaffa ett utlåtande från Skatteverket att hinder mot äktenskap inte finns, visa detta för en präst eller pastor eller imam eller rabbin, som viger dem religiöst, och rapporterar tillbaka till Skatteverket att de är gifta i samfundets ordning och att det var frivilligt. Detta skulle få samma rättsverkan som den tidigare nämnda ceremonilösa registeringen. Sambolagens bestämmelser ska gälla, även om de gifta bor på olika håll. Annars ingen skillnad jämfört med sambor.

 

 

Registreringen av samfund i vilket religiös vigsel har skett är viktig. Muslimska män får gifta sig med en till (om lagen tillåter det). Svenska kyrkan tillåter att man gifter sig med en till, om man först har skilt sig från sin förra.

Katoliker får ha sin nya som älskare /älskarinna vid sina av sin förra, eftersom deras kyrka inte tillåter skilsmässor. Vi kan inte ha en ordning som ger en profan myndighet rätt att upplösa ett katolskt äktenskap varefter äktenskapsbrytaren går till ett annat samfund och gifter sig med en till. Har man slutat tro på den katolska läran, ska man gå ur - och kan då få sitt äktenskap upplöst.

 

Varför ska ingångna och upplösta äktenskap över huvudtaget registeraras av en statlig myndighet. Samboförhållanden registeraras ju inte. Men har ändå vissa rättsverkningar, såsom vem som har rätt till den gemensamma bostaden och vem som måste flytta, om man separerar. Avstående från rätten till socialbidrag kan ju skickas direkt till socialtjänsten och inbördes testamenten kan ju arkiveras hos någon begravningsentreprenör.

 

En kyrkvigsel borde fungera som ett trepartsavtal, där man lovar både varandra och det vigande samfundet att leva enligt samfundets syn på äktenskapet, så länge man är medlem. Men givetvis skulle alla i Sverige verksamma trossamfund kunna komma överens om att  föra ett gemensamt med privat register. Om varje samfund skulle ha sina egna, men inget gemensamt register, skulle det bli kaos.

 

 

De kommer att avslöjas som "homofober" ändå, vilket inte minst Uppdrag Gransknings tilltag att låta en journalist spela lidande homosexuell, visar. Vem vill inte hjälpa en lidande person? Jag hoppas att programmet blir anmält till Granskningsnämnden för spridande av fördomar mot homosexuella. Hälften av tittarna kommer ju att tro att de "falska bögarnas" beskrivning av hur det är att vara homosexuell stämmer med verkligheten. Men jag gissar att programmakarna kommer att klippa bort allting, som kan leda till en fällning av programmet.

 

Jag hade tänkt skriva om detta, men en kort inledning om äktenskapsbråket med "regeringen", men inledningen blev hela inlägget. Hur en muslimsk kvinna, som till varje pris vill leva efter Koranens ord, ska agera om hennes man åker till ett annat liv och där gifter sig med ytterligare en kvinna, var ju en av frågorna i Uppdrag Gransknings dolda kamera-program om imamerna. Jag ansåg då att imamerna utsattes för ett övergrepp.

 

Men ändå var handlade det om vägledning i en teologisk fråga, och inte om bikt, som det nu är fråga om. Vet inte om bikt förekommer hos muslimer. Imam-programmet var mer jämförbart med en dolda kameran-inspelning av ett bibelsamtal, där någon får vägledning i bibeltolkning. Det som hänt nu är betydligt värre. De falska bögarna från Uppdrag Granskning har skändat något, som av många kristna anses vara ett sakrament. Hur sträng bikthemligheten är, framgår av en händelse kort innan Svenska kyrkan formellt upphörde att vara en statskyrka.

 

En präst dömdes för brott mot tystnadsplikten, sedan han vittnat i en annan domstol att en misstänkt brottsling hade suttit i bikt hos honom vid just den tidpunkt då brottet, som den biktande misstänktes för, hade begåtts. Prästen hade självfallet inte röjt något om innehållet i bikten, utan bara att den hade förekommit. Att prästen vittnade på begäran av den åtalade själv, som därigenom undgick straff för ett brott, som han inte hade begått, hjälpte inte den stackars prästen. Bikthemligheten är absolut, helt utan undantag.

 

Det har då och då spekulerats om någon präst vet vem som mördade Olof Palme. Det har förts fram förslag om dolda mikrofoner i kyrkorna. Detta är särskilt lätt gjort i katolska kyrkor, där man har särskilda biktrum. Uppdrag Granskning har nu gjort något, som inte ens Säpo får göra, inte ens i det ädla syftet att klara upp mycket grova brott, spelat in biktsamtal. .

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

Jag har nu skrivit ett antal inlägg om polisens dödliga våld mot en rädd gammal pensionär i hans egen lägenhet. Av de tio personer, som har skjutits ihjäl av svensk polis under de senaste tio åren, har sex varit eller trotts vara psykiskt sjuka. Går vi ännu längre tillbaka finner vi fler fall, då psykiskt sjuka har mördats av polis. Jag konstaterar också att intresset bland mina läsare för detta mist skandalösa förhållande, att man kan bli skjuten av polisen för att man är eller förmodas vara psykiskt sjuk, har varit minst sagt lågt. Intresset för mina inlägg om rättsskandalen Tomas Quick har varit klart större.

 

Anser ni läsare att den svenska polisen ska ha dödspatruller, som åker omkring och skjuter psykiskt sjuka? Eller har ni alla gått på lögnpropagandan från alkohol- och drogliberalerna, som säger att våldsbenägna missbrukare är psykiskt sjuka och att misshandeln eller morden, som begås av dem, beror på att de har fått "psykoser"? Jag har blivit ordentligt hudflängd på en prästblogg under veckoslutet för att jag har påstått att missbrukarna stjäl andras diagnoser. Man ser här vad detta ställer till med för dem, som verkligen är psykiskt sjuka eller tros vara det.

 

Är det inte märkligt att polisen normalt klarar av att övermanna och gripa våldsamma missbrukare utan annat följd än lite sveda och verk, men så fort polisen tror att missbrukaren är psykiskt sjuk i stället för drogpåverkad, skjuts han i stället för att gripas levande? Det hände i Lindesberg för några år sedan.

 

Med proportionerligt våld menas att det våld, som polisen använder för att lösa en uppgift, ska stå i rimlig proportion till det brott som har begåtts eller ska förhindras. Om exempelvis någon ska gripas för ett bagatellbrott, och gripandet inte kan ske utan användning av massivt våld, ska polisen avstå från att gripa den personen. Eller vänta till senare, tills personen kan gripas med användning av mindre våld eller kan övertalas att följa med frivilligt. Att använda massivt eller t.o.m. dödligt våld för att gripa någon som är psykiskt sjuk, och ska föras läkarundersökning (för att avgöra om han behöver psykiatrisk tvångsvård) kan aldrig försvaras.

 

 

 

 

 

 

Den bloggande polis, som hade modet att ifrågasätta avrättningen av 69-åringen i Husby, har skrivit på sin blogg att man fick larm om att en "psykiskt sjuk" person hade hotat en väktare med kniv. Någon som helst fara för väktaren var det dock inte, eftersom knivmannen hade avlägsnat sig. Det är dessutom svårt att uppfatta händelsen som ett hot. En domstol hade troligen dömt för brott mot knivlagen (förbud mot att ha kniv på allmän plats, om inte kniven används för något arbete på platsen).

 

Enligt änkan var mannen lindrigt  berusad. Vem hade ställt diagnosen "psykiskt sjuk"? Har vem som helst kompetens att göra detta? Och dessutom utan tillstymmelse till psykiatrisk undersökning? Alla människor, som uppträder egendomligt är inte psykiskt sjuka. Lokalpolisen, bland dem den bloggande polisen själv, åkte alltså till platsen i tron att de skulle göra någon form av ingripande, oklart vad, mot någon som var psykiskt sjuk.

 

Av allt att döma uppträdde lokalpolisen korrekt. Möjligen något överdrivet: Det kan jag givetvis inte veta, som skriver detta flera månader efteråt utan att själv ha varit på plats. Men lokalpolisen hade kanske bedömt att något ingripande över huvud taget inte behövdes, om man inte hade trott att mannen var psykiskt sjuk. Man hade kanske nöjt sig med att ta emot en anmälan från väktaren?

 

Nu blev det ju en väldigt stor apparat, som skrämde det gamla paret. Sedan kom ju piketen dit, med all sannolikhet också i tron att de skulle ingripa mot någon, som var psykiskt sjuk. Men nu handlade det inte om ett ingripande i största allmänhet, utan om gripande. Måste alla som är psykiskt sjuka gripas?

 

Tio personer har skjutits ihjäl av polis under de senaste tio åren, därav sex som har varit eller trotts ha varit psykiskt sjuka. Går vi längre tillbaka i tiden, finner vi ännu fler som har skjutits av polisen för att de har varit psykiskt sjuka, ibland i samband med att de skulle hämtas till psykiatrisk undersökning, ibland med läkare närvarande. En man  hade ett gevär, som han skulle försvara sig med, när han skulle hämtas. Han sköts direkt av polisen. Nästa gång detta hände, person som skulle hämtas till psykiatrisk tvångsvård, hotade att försvara sig med vapen, var en läkare med. Läkaren hade då sagt "Nu skiter vi i det här", varefter polis och läkare hade åkt från platsen. Ingen dog. Tydligen var inte den patienten akut vårdbehövande. I varje fall är det bättre att vården uteblir, än att patienten skjuts ihjäl.

 

Jag läste i en tidning att en vilt protesterande patient hade dödats av åtta personer, mentalskötare, väktare och polis, inne på en psykiatrisk klinik under överinseende av en läkare, som hade givit patienten injektion efter injektion av en psykiatrisk medicin i syfte att patienten skulle tuppa av. Men patienten var så tillvand vid den medicinen, så att försöket att söva ner patienten misslyckades. Till slut dog han. Enligt läkaren, som hade beordrat dödsmisshandeln, som syftade till att "kontrollera" patienten, hade han dödat sig själv genom överansträngning. Jag ringde åklagaren, som hade beslutat att inte inleda någon brottsutredning, Åklagaren svarade: "Det var en läkare med, som såg till att allt gick rätt till, så du kan vara lugn".

 

Nästa gång, jag ringde en åklagare, var jag bättre förberedd. Socialstyrelsen hade varnat flera psykläkare sedan en patient hade dött av ett medicinbyte, som hade gjorts trots att läkarna kände till risken att patienten skulle dö. Jag försökte övertala åklagaren att väcka åtal för mord med dolus eventualis-rekvisit. Detta tycket åklagaren lät så intressant, så att han föreslog att jag skulle göra en formell anmälan om mord. Han ville däremot inte inleda en mordutredning på eget initiativ, och ville inte heller ta emot en anonym anmälan.

 

Anser Sveriges åklagare att läkare och poliser har något specialtillstånd att döda personer, som är eller antas vara psykiskt sjuka? Agent XX med rätt att döda? Dödskjutningen i Husby är bara toppen på ett isberg. Inte undra på att ett fåtal av dem, som är psykiskt sjuka, har beväpnat sig. Men jag lovar, att den som verkligen är psykiskt sjuk inte skulle klara av att döda en polis. Den man, som sköt en civilklädd beväpnad polis till döds, när han skulle hämtas och transporteras 50 mil för att undersökas av samma läkare, som hade lurat i Tomas Quick att denne var en massmördare, var inte psykiskt sjuk.

 

Inte undra på att poliser är livrädda för psykiskt sjuka. Men det är kanske hög tid att sluta omdefiniera våldsutlösande  missbruk och allsköns konstiga beteenden som psykisk sjukdom...

.

Att döma av Stockholmspolisens officiella uttalanden var det ett solklart fall av uppsåtligt mord. Man hade ju gått alla stegen på "våldstrappan" och skrämt upp det gamla paret ordentlig. Som om dessa "förberedelser" skulle rättfärdiga avrättningen. Poliser har inte rätt att döda bara för att någon vägrar lyda order, utan någon måste befinna sig i akut livsfara. Det räcker inte att polisen tror att någon har befunnit sig i livsfara, när så ej längre är fallet. Det är dessutom inte olagligt på något sätt att bära kniv i sin egen lägenhet. Man kan i stället fråga vad polisen hade där att göra. Även poliser kan göra sig skyldiga till hemfridsbrott. Ordern var ju att gå in och gripa mannen. Att skydda kvinnan verkar ju vara en efterhandskonstruktion.

 

Det är inte heller olagligt att bära kniv på sina föräldrars villatomt. Jag känner ganska väl till, dock endast genom media, fallet med polisen som sköt en ung man, som enligt hans föräldrar var psykiskt sjuk. Klart är att polisen befann sig utanför grinden, och den, som skulle gripas inne på tomten, med några meters avstånd mellan dem. Den unge mannen var mycket sannolikt i behov av vård mot sitt missbruk. Hade alla stegen i "våldstrappan" iakttagits i det fallet också? Polisen, som sköt mannen, frikändes av både tingsrätten och hovrätten.

 

Menar domstolarna att poliser har en exklusiv rätt att döda, som inte andra som befinner sig i en farofylld situation har? I stället har en domstol dömt en polis som använder batongen i stället, och eventuellt utdelade lite för hårda och för många slag med batongen, för misshandel. Anser svenska domstolar att misshandel är ett värre brott än mord?

 

Samma domstol, som frikände polisen, som sköt den unge missbrukaren i tron att han var psykiskt sjuk, dömde en person, som bodde i samma by som jag, till tio års fängelse för mord för att han hade underlåtet att försöka  rädda en fyllekompis, som eventuellt redan var död, eftersom han själv var för full för att förstå hur allvarlig situationen var. Det var mörkt och det regnade, så det var inte lätt att se något, speciellt inte i det tillståndet. Efter att ha suttit frihetsberövad i häkte och fängelse under ett år, blev han frikänd av hovrätten, som konstaterade att över huvud taget intet brott hade begåtts.

 

Samma domstol driver skådeprocesser för media, som får gotta sig i gamla mord en gång till, genom benådning av livstidsdömda. Detta efter initiativ av advokat Peter Althin, som hastigt och lustigt seglade in som rättspolitisk talesperson för Kd. Förut beslutades benådningar av regeringen, efter beredning av någon tjänsteman på Justitiedepartementet. Besluten motiverades aldrig, vilket var helt riktigt. Nåd är nåd, d.v.s. en utomrättslig barmhärtighetsgärning gentemot den dömde, som inte på något sätt förtjänat nåd. Man tyckte t.ex. att svårt sjuka fångar med bara kort återstående livstid skulle få dö i frihet.

 

Nu motiveras benådningsbesluten alltid, med motiveringar som ibland ter sig rent bisarra. Efter det senaste benådningsfallet, Stureplansmördare, som sköt fyra för att han inte fick komma in på en krog, däribland en tidigare kriminell krogvakt, som offrade sitt eget liv för att skydda kroggästerna, kan man dra slutsatsen att ett människoliv är värt 5,5 år i fängelse (medräknat frigivning när 2/3 av den nya strafftiden har avtjänats).Hur benådningsdomstolen har kommit fram till dessa exakta beräkningar är en gåta.

 

En motivering till den märkliga matematiken var att det gått sju år sedan Stureplansmördaren senast misskött sig i fängelset. En annat motivering var att han deltagit i psykologsamtal. Varav man kan dra slutsatsen att den som anser sig oskyldigt dömd, och nekar att ta emot vård av en "hjärnkrympare", inte kan räkna med någon förkortning av strafftiden. Total rättsröta. Skillnaden mellan benådningsärendena och utskrivning från rättspsykiatrisk vård flyter alltså ihop. Kallblodiga mördare behandlas som vårdbehövande sjuklingar - även om de befunnits varit fullt friska när de begick brottet..

 

Riktig rättsröta är det också att bara de allra värsta brottslingarna (om de är skyldiga), de som har dömts till livstid får sina straff avkortade. Detta innebär att skillnaden i praktiskt verkställd strafftid mellan mord och grova egendomsbrott (stöld, mm) har krympt. Om det är meningen att inga livstidsdomar ska verkställas fullt ut, kunde väl riksdagen ha tagit ett beslut om en ny maxstrafftid, i stället för denna ynkliga domstolsfars?

 

Den, som verkligen har sonat sina brott var den tidigare kriminella krogvakten, dömd för svår misshandel mm. som frivilligt tog på sig dödsstraff för att skona andras liv.

 

Tror någon att benådningsdomstolen har fått extra resurser för att klara av skådeprocesserna, eller slarvar man med de medialt ointressanta målen?

 

 

Vad skrev jag om den kvinnliga polisen, som hade slagit en berusad man sönder och samman med sin batong? Jo, att det kanske fanns en förklaring till hennes agerande. Filmsekvensen, som visade misshandel, visade ju inte vad som hade föregått denna, och som låg till grund för den kvinnliga polisens bedömning av situationen. En narkotikapåverkad person kan liksom förlora känseln och i det tillståndet mobilisera oanade krafter, och då bli mycket farlig. Jag har sett det själv. Jag tillhörde personalen på platsen och hade  till uppgift att skydda allmänheten.

 

Tillsammans med övrig personal stod jag mellan den skräckslagna allmänheten och de båda poliserna samt den ytterst våldsamma man som de hade gripit och försökte föra ut till polisbilen. De höll tag i hans armar, men han vevade så kraftigt med armarna, så att båda poliserna for runt, runt. Jag tänkte att släpper någon av poliserna greppet, så är det klippt. Vi hade ringt till polisen när den här mannen, som var mycket kraftigt byggd, hade sprungit omkring på alla fyra och skällt som en hund och försökt bita folk.

 

För något år sedan blev en kvinnlig häktesvakt misshandlad till döds av en intagen. En annan häktesvakt - och hon en kvinna - rusade till undsättning med sin batong, men den intagne tog ifrån henne batongen och slog ihjäl den andra häktesvakten med batongen genom slag i ansiktet. Tänkte den kvinnliga polisen på denna händelse. Tänkte hon på vad som kunde hända om hon blev fråntagen batongen. I så fall hade hon kanske också blivit fråntagen sitt pistol.

 

Tänkte hon på händelsen i Husby, där en 69-årig man blev skjuten av polis från nära håll rakt i ansiktet? Tänkte hon att hon måste klara upp situationen med sin batong, så att hon inte skulle nödgas använda sin pistol? Det kan förstås inte uteslutas att hon felbedömde situationen, att mannen i själva verket inte var så farlig som hon hade uppfattat honom, att den synbarligen grova misshandeln var onödig. Men det var kanske en situation, då det inte fanns tid för eftertanke, och i så fall var det knappast någon uppsåtlig misshandel. I förra veckan dömdes hon till villkorlig dom. Polisprofessorn Leif GW Person i Veckans brott hade gissat på ett frikännande.

 

Naturligtvis kan man fråga sig hur farlig är svensk polis. En eventuell felbedömning av en polis och man blir utsatt för grov misshandel. Eller skjuten i ansiktet med ammunition, som exploderar när den träffar. Ammunition som därför inte får användas i krig. I så fall är väl batongslag att föredras, även om de blir väldigt många och väldigt våldsamma. Men ingetdera ska ske på grund av felbedömning. Men nu vet jag ju alltså inte om det verkligen var en felbedömning, som låg bakom batongslagen.

 

Polisen, som sköt 69-åringen, hans kollegor som var med inne i lägenheten, och hans förman, som möjligen befanns sig utanför, bedyrar alla att avrättningen inte berodde på någon felbedömning och att dessutom reglerna hade följts, och att det till och med var en nödvärnssituation. Fan tro´t, rent ut sagt. En polis i full skyddsmundering (och försedd med batong?) skjuter i avsikt att döda en knivbeväpnad man för att han vägrar lyda order att lägga ifrån sig kniven. Fick han ens någon betänketid innan han sköts?

 

Med ett kraftig slag mot armen med en batong, så hade 69-åringen tappat kniven och kunnat gripas. Om det ens hade varit nödvändigt. Kvinnan, som polisen skulle skydda var ju redan förd i säkerhet, och hade dessutom aldrig varit hotad av mannen. Det är vad hon själv säger, men ingen hade sett något hot mot henne, trots att paret hade gått ut på balkongen flera gånger och då hade iakttagits av både polis och allmänhet utanför huset.

 

Vi har inte dödsstraff i Sverige. Den, som inte lyder en tillsägelse av polis, ska dömas av behörig domstol till böter eller fängelse i högst sex månader. Men ska förstås först få lite tid på sig att reagera på tillsägelsen. Precis, som en av de poliser som försökt förhandla med paret inne i lägenheten, kunde man ha avvaktat och kommit tillbaka och gripet mannen vid ett senare tillfälle, sedan kvinnan (som i och för sig aldrig var hotad) hade förts i säkerhet.

 

Det fanns en annan intressant detalj i det hela. Och det var att både mannen och kvinnan hade någon psykisk åkomma. Kvinnan hade diagnosen schizofreni. Paret trodde på fullt allvar att det stora polisuppbådet berodde på att polisen hade kommit dig för att mörda dem. Vilket under andra omständigheter kunde ha tolkats som paranoid schizofreni. Något som låter väldigt allvarligt men kan vara ganska lindrigt. Omständigheterna i det här fallet var ju att en av dem faktiskt blev mördad av en polis, och att de kanske kände till att sex av tio personer, som skjutits till döds av polis under den senaste tioårsperioden har haft - eller har förmodats ha haft - någon psykisk åkomma.

 

Exakt hur många av dessa psykiskt sjuka, som verkligen har varit psykiskt sjuka, känner jag inte till. Men en har i alla fall inte varit det. Men hans föräldrar trodde det. Han hade abstinensbesvär efter heroinmissbruk. En läkare på vårdcentralen hade vägrat skriva intyg för psykiatrisk tvångsvård, eftersom han faktiskt inte var psykiskt sjuk. Föräldrarna hade då ringt polisen och bett att polisen skulle komma och hämta sonen, som uppenbarligen var i behov av adekvat vård. Och psykiatrin är inte adekvat vård mot missbruk. På den punkten håller jag med läkaren. Polisen kom alltså i tron att de skulle hämta en psyksikt sjuk person, som på grund av "ideologi" hade nekats psykiatrisk vård. När han, som skulle hämtas, såg polisen komma, gick han ut med två köksknivar i händerna. Han sköts från några meters håll. Polismannen, som sköt friades av rätten och arbetar kvar som polis.

Det kommer däremot inte den kvinnliga polisen, som dömdes för misshandel,  att få göra, såvida hon inte frias av hovrätten. Nog får man intrycket att hon har gjorts till syndabock för polisens dödsskjutningar. Hon hade säkert också blivit friad, om hon kallblodigt hade skjutit ihjäl mannen, som hon misshandlade med batongen. Åtminstone om hon hade skjutit, innan någon hann få upp någon kamera.

 

Vem bär skulden för dödsskjutningarna, förutom de skjutglada poliserna själva? Att skotten alltid är dödliga är högsta polisledningens fel. Polisens ammunition, som alltså inte får användas i krig, dödar även om skotten träffar i magen. Så svåra blir skadorna. Om så inte hade varit fallet, hade kanske de skjutglada poliserna siktat mot magen i stället för mot huvudet. Nu spelar ju detta ingen roll. En polis, som med rätt eller orätt uppfattar situationen så hotfull, så att han ser sig nödsakad att skjuta, skjuter alltså med uppsåt att döda. Riskpolisstyrelsens förklaring till valet av ammunition, är att kulor som exploderar i kroppen, inte fortsätter ut genom kroppen och kan då träffa någon bakomvarande person. Har detta över huvud taget hänt före bytet av ammunition?

 

Men det finns andra medskyldiga till dödsskjutningarna. Varför är en så hög andel av polisoffren, sex av tio psykiskt sjuka - eller förmodas vara psykiskt sjuka? Går svenska poliser omkring och är livrätta för psykiskt sjuka? Utan tvekan lägger jag skulden på missbrukare, som skyller sina våldshandlingar på att de är sjuka, på en missbrukarvård, som understödjer denna missuppfattning, på en journalistkår som sprider fördomar, och en på en ovetenskaplig rättspsykiatri. Samt på domstolar, som underlåter normal bevisvärdering, när en misstänkt påstås vara psykiskt sjuk. Det finns ett stort ekonomiskt intresse från alkohol- och läkemedelstillverkarna att ljuga ihop att deras produkter är helt ofarliga, och att personer som begått våldsbrott under påverkan av alkohol eller narkotikaklassade mediciner har gjort detta på grund av "sjukdomen" och inte på grund av drogerna.

 

Jag har påbörjat, men ännu inte orkat avsluta (men slutet kommer) ett inlägg om Quick-läkaren som gjorde en påstådd mördare till en verklig mördare. Mannen ifråga hade dömts till rättspsykiatrisk vård för ett knivmord, som han troligen inte hade begått. Rättssäkerheten i våra domstolar är sämre vid domar till rättspsykiatrisk vård än till fängelse. Rättssäkerheten i våra domstolar är skandalöst dålig vid allt, som har med psykiatri att göra, vare sig det gäller brottmål, psykiatrisk tvångsvård för icke-kriminella patienter eller anordnande av förvaltarskap. De flesta läkare är seriösa i sitt intygsskrivande, men en skurkläkare har alla chanser att utnyttjade grav  brister som finns i rättssystemet.

 

Quick-läkaren, som hastigt hade sjukskrivit sig och därefter lämnat Säter, när en nytillträdd klinikchef i Säter hade ifrågasatt medicineringen av Quick, blev sedan chef för en av landets mest ökända rättspsykiatriska kliniker, där han hade fått den påstådda mördaren som patient. Konflikten mellan Quick-läkaren och patienten hade fortsatt efter patientens utskrivning. Läkaren hade därefter själv uppvisat tydliga paranoida symtom, enligt min bedömning, och begärt en olaglig polishämtning av sin förra patient, som då var bosatt i ett annat ländsting, för undersökning. Den före detta patienten skulle transporteras tillbaka till den rättspsykiatriska kliniken, där han hade "vårdats", 50 mil bort. När civilkladd polis skulle hämta mannen, blev en polis skjuten av den före detta patienten.

 

Vem hade instruerat polisen att komma civilklädd, med dragna vapen? Varför var det så bråttom, så att man inte kunde vänta och gripa mannen utomhus? Varför reagerade inte polismyndigheten mot hämtning till ett annat landsting? Quick-läkaren fick den bekräftelse av sin diagnos, som han ville ha. Patienten var verkligen kapabel att döda en människa. Men det är ju också de poliser, som skjuter psykiskt sjuka. Är de också kapabla att begå grova brott under påverkan av någon sjukdom, som de har? Och är det verkligen ett sjukdomssymtom att hävda att man är oskyldig till ett brott, som man har dömts för? Quick-läkaren har figurerat för andra dödsfall också, sedan han lämnat Säter.

 

Men det handlar om att svårt deprimerade kvinnor har drivits till självmord, sedan de har tvångsvårdats vid den rättspsykiatriska kliniken, där Quick-läkaren är (eller har varit) chef, trots att de inte har begått några brott. De har "vårdats" med pinoredskap från 1950-talet, såsom tvånghandskar.

 

Någon som helst likhet inför lagen råder inte för den, som är eller förmodas vara psykiskt sjuk. De kan godtyckligt fråntas normala mänskliga rättigheter. De riskerar att godtyckligt avrättas av polis. De riskerar att utsättas för en "vård", som gör de riktigt sjuka.

 

 

 

 

 

.

Pax romana, latin  för "den romerska freden", är ett uttryck för den period av inrefred som rådde i det romersk riket från Augustus till Marcus Aurelius, d.v.s. 27 f Kr - 180 e Kr.

 

Hur lyckades romerna upprätthålla freden i alla erövrade provinser. I alla erövrade provinser utom det gamla Palestina, trodde människorna på många gudar, däribland många lokala gudar, som dyrkades bara i ett visst område. Det gjorde romarna också, trodde på många gudar. För människor som tror på många gudar, däribland flera lokala gudar, är det ingen orimlig tanke att det även kan finnas okända gudar, eller gudar som bara är kända i ett visst område. Det lätt att införliva nya gudar med sin religion. Genom att ge kejsaren gudomlig status, och införa obligatorisk kejsarkult i hela riket, lyckades romarna upprätthålla den inre freden i riket, Pax romana.

 

När Pontius Pilatus som ny ståthållare över Palestina försökte införa kejsarkulten och fäste  den kejserliga symbolen på Jerusalems tempel, utlöste han ett allvarligt upplopp, som var nära att övergå i ett regelrätt uppror. Pilatus tvingades backa och vågade i fortsättningen inte ta en frontalkollision med den judiska eliten. Detta kom att få betydelse för rättegången mot Jesus, som slutade med att Jesus dömdes till döden på korset - trots att Pilatus själv verkade vara övertygad om att Jesus inte hade begått något allvarligt brott.

 

Den 18-åriga Sankta Lucia var bara en av alla kristna martyrer, som miste livet på grund av sin ovilja att följa lagen och dyrka kejsaren som en gud. Lucia skiljde sig dock från de andra martyrerna på det viset att hon mördades av sina fångvaktare. De flesta kristna martyrerna dömdes till döden av lagliga domstolar. Eftersom den lag, som de kristna bröt mot, hade som syfte att upprätthålla fred och allmän ordning, förstår man att omgivningen såg mycket allvarlig på martyrernas "brott". Men för martyrerna själva var det viktigare att lyda Gud än människor.

 

Givetvis ger inte detta kristna eller andra troende någon generell befrielse från att lyda lagen. Det har jag aldrig påstått. Men varje människa är inför Gud ansvarig för sina handlingar, och kan inte skylla på lagen. Det är t.o.m. en ytterst allvarlig rättsfilosofisk fråga, om det finns situationer, där det är rätt att bryta mot lagen, eller eljest trotsa de jordiska myndigheterna.

 

 

 

Expressen berättar idag att polisen hämtade fel person till psykakuten i Kalmar. En granne hade ringt och sagt att någon i huset var självmordsbenägen. Trots att den tvångshämtade kvinnan förmodades vara självmordsbenägen dröjde det flera timmar innan hon fick prata med någon på psykakuten, och då uppdagades att polisen hämtat fel person. Den tvångshämtade kvinnan borde ju då ha släppts omedelbart, men fick släpptes inte förrän hon hade pratat med en hjärnkrympare (psykolog), som ställde förnedrande frågor. Således föreligger ett fall av uppsåtligt olaga frihetsberövande, åtminstone under psykologsamtalet. Men ett så allvarligt brott utreds väl inte av polisen, när de skyldige eller de skyldiga tillhör en personal, som flitigt utnyttjas som "muntlig bevisning" i rättegångar? Exempelvis rättegångarna mot Thomas Quick...

 

Verksamhetschefen på psykakuten säger att det var klinikens fel och att det hela var pinsamt, och fritar helt polisen från skuld. Det gör inte jag. En granne, som ringer måste väl ändå veta namnet på den som ska hämtas? Eller räcker det med exempelvis "andra våningen till höger"? Har psykakuten uppgivit fel namn, och varifrån har man i så fall fått det, för polisen? Och får polisen verkligen ta med sig folk så lättvindigt? Jag råkar känna till ett fall, då civilklädd beväpnad polis försökte genomföra en olaglig tvångshämtning efter begäran från en läkare i ett annat län. Det slutade med att den ena polisen sköts till döds. En läkare hade gjort en påstådd mördare till en verklig mördare.

 

Samma läkare hade hastigt sjukskrivit sig och sedan sagt upp sig från Säter, när en annan läkare på Säter  började ifrågasätta  behandlingen av Quick.

 

Ibland minns man nyheter som man läst i tidningen eller hört i radio flera år efteråt. Det var ett lokalradioreportage från en mordrättegång, där den åtalade personen beskyllde vittnena för att ljuga i syfte att skydda den verkliga mördaren, som var en av dem. Det var ett knivmord på en krog. Tingsrätten ansåg det styrkt genom "den muntliga bevisningen" att den åtalade hade begått brottet. I Sverige finns inget som heter vittnesjäv, så det var en formellt oklanderlig dom. Vad jag minns, var att jag när jag hörde radioreportaget, blev övertygad om att man fällt fel person. Göran Lambertz, som numera är domare i Högsta domstolen  har i debatten hävdat att Quick är skyldig, därför att de fällande domarna mot honom är välformulerade. I sin tidigare roll som justitiekansler har Lambertz vägrat Quick resning, med samma motivering. Hur vanligt är detta formalistiska synsätt  svenska domstolar?

 

Den påstådda krogmördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Det är en påföljd, som en domstol kan ta till, när bevisen inte räcker. För då sänks beviskraven. Någon tokdoktor har ju uttalat att den misstänkte har en sådan "psykisk beskaffenhet", så att han har varit kapabel att begå brottet. Ja, den som de facto har begått ett brott har väl varit kapabel att begå brottet? Men någon fällande dom finns ju inte, när tokdoktorn uttalar sig, utan uttalandet grundar sig på åklagarens utredning, som skickas med till den rättpsykiatriska undersökningen. Samt samtal med den misstänkte. Men vem är inte skärrad och kan uppträda psykiskt obalanserat i en situation, när man riskerar långvarig inlåsning för ett brott, som man inte har begått?

 

När så den rättspsykiatriska vården av den påstådda krogmördaren skulle verkställas, fick han som läkare - som han trodde - en av landets mest kompetenta experter på brottslingars "psykiska beskaffenhet" -nämligen den före detta Säter-läkare, som fått Sveriges genom tiderna värsta seriemördare att erkänna sina brott. Denne läkare skulle väl snabbt upptäcka att den påstådda krogmördaren inte alls var av samma "psykiska beskaffenhet" som Thomas Quick? Men här gjorde den påstådda krogmördaren ett misstag. Han förnekade inför läkaren att han begått brottet. Den rättspsykiatriska behandlingen - och numera också "rehabiliteringen" inom Kriminalvården - går nämligen ut på att de dömda, ska erkänna de brott som de har dömts för och ta avstånd från brottet.

 

Det kom att bli en alltmer upptrappad konflikt, som även fortsatte efter utskrivning från den rättspsykiatriska vården, mellan patient och läkare. Läkaren lyckades alltså inte återskapa några "bortträngda minnen" hos patienten, som läkaren därför betecknade som ytterst farlig och med extremt stor risk för återfall i brott. Vilket inför hela rättsväsendet och inför den journalistkår, som under åratal underblåst myten om seriemördaren Thomas Quick kom att besannas genom dödsskjutningen av den civilklädda polisen. Denna syn på farlighet måste dock inte ha delats av alla läkare i rättspsykiatri. Hade så varit fallet hade mannen aldrig blivit utskriven från vården. Ännu ett nederlag för den läkare, som hade skapat mytomanen Thomas Quick.

 

Det första nederlaget för läkaren var när en nytillträdd klinikchef på Säter insåg att Quick var felmedicinerad och beslöt att Quick skulle avvänjas från de narkotikaklassade medicinera, Vilket kom att ta ett halvår med mycket svåra abstinensbesvär för Quick. Men att den ansvariga läkaren blir så skärrad av en medicinändring, så att han sjukskriver sig och sedan säger upp sig, kan tyda att han hela tiden varit medveten om att Quick inte begått morden. Ouick, som hade ett både sjukligt och brottsligt förflutet, var kanske ett lägligt offer för ett vetenskapligt bedrägeri? Dan Larsson, somvar den första journalisten, som tvivlade på att Quick hade begått morden har skrivit att Quick tidigt har vårdats i psykiatrin och då hade morbida fantasier, om att han skar halsen av folk så att blodet sprutade. Detta uppfattades som just sjukliga fantasier av dåvarande behandlande läkare. Det måste vara psykvårdens uppgift att befria patienter från sådana fantasier i stället för att förstärka dem. Vissa läkare borde nog ha varit patienter i stället.

 

Alltnog kom ett att bli en upptrappad konflikt mellan läkaren och den påstådda krogmördaren, som anklagade läkaren för feldiagnosticering och att ha stämplat honom som en farlig mördare för resten av livet. Läkarens egna paranoida symtom slog nu ut i full blom, och han begärde polishämtning av den påstådda krogmördaren, som då bodde i ett annat län än den rättspsykiatriska klinik där han vårdats, och läkaren var chef. Mannen skulle alltså transporteras tillbaka till den rättspsykiatriska kliniken för "undersökning". Det har förekommit förr att patienter, som varit bosatta i andra län, har kidnappats för att vårdas i länet ifråga, vilket den påstådda krogmördaren kan ha känt till..

 

Jag har sett en fällning i Ansvarsnämnden av en läkare vid samma rättspsykiatriska klinik för att ha beordrat polis att gripa en tidigare patient på genomresa från den rättspsykiatriska klinik i södra Sverige, där vården avslutades, till sitt hem i norra Sverige. Någon vårdare hade sett honom på stan, och motiveringen för polisingripandet var att han var en "känd patient". det är ytterst märkligt att tokdoktorer kan uppträda som om de vore polisbefäl och kan beordra poliser till olagliga tvångsingripanden. Polismyndigheten borde kontroller lagligheten innan orden ges vidare till någon polispatrull.

 

Jag tar en paus nu och fortsätter skriva inlägget senare idag.

.

En kvinna som uttrycker sig så, framstår givetvis som lösaktig. Men det är förstås hennes business. Nej, en sådan person platsar förstås inte i ett parti, som försöker locka kristna väljare med en traditionell syn på äktenskap och trohet.

Trots att jag inte skrivit något inlägg sedan den 15 oktober (bortsett från föregående inlägg idag) har jag haft mellan 6 och 13 unika  läsare varje dag. Utom den 16 december, då jag hade hela 60 unika läsare. Antalet inloggningar var förstås ännu större. Varje unik läsare, kan ju logga in flera gånger samma dag. Och de 6 till 13 dagliga läsarna behöver ju inte vara samma personer varje gång. Antalet unika läsare per vecka eller månad torde vara ännu större. Kanske 60. Men vad fick, i så fall, alla dem att logga in samtidigt just den 16 december? Tydligen hade något hänt just den dagen, som fick mina trogna läsare att förvänta sig att jag skulle skriva något om. Vad det kan ha varit, minns jag emellertid inte. Men uppenbarligen finns en trogen skara, som tycker att det jag har skrivit om är intressant. Jag borde kanske återuppta bloggskrivandet?

 

1) Den, som påstår att det är sant att inget är sant, säger mot sig själv. Den nya trosbekännelsen i Svenska kyrkan just nu (egentligen sedan KG Hammars tid som ärkebiskop) verkar vara Det finns ingen sanning, ingen väg och inget liv (generellt eller bara efter detta?).

 

2) Läste på en annan blogg att en majoritet av de schweiziska väljarna vill ha kvar kärnkraften, och även bygga nya reaktorer när de nuvarande har tjänat ut. Trots det har de federala politikerna - i detta folkomröstningarnas förlovade land - beslutat att avveckla kärnkraften till 2035. Utan att fråga folket. Även i Sverige är politikerna ruskigt rädda för en ny folkomröstning om kärnkraften.

 

3) Japanerna är mer rädda för sina egna politiker än för kärnkraften. Detta verkar vara fallet även i Schweiz. Och i Sverige?I Japan dör människor på grund av Fukushima. Inte av radioaktiv strålning, utan av de farliga utsläppen från de kol- och oljeeldade kraftverk som ersätter kärnkraften. Om man nu är så rädd för politikerna, så att man inte låter de ta ansvar för kärnkraften, hur kan man då låta dem ta ansvar för kol- och oljekraftverken, med sina bevisat livsfarliga utsläpp?

 

 

På en annan blogg har bloggägaren skrivit att "senaste exet" har utpekat henne som brottslig, genom att påstå att det som hon har skrivit om honom är förtal. Bloggägaren skriver listigt att förtal är också ett brott. Så sant så. Men det betyder att hon har begått  brott mot honom, genom att påstå att hans påstående att hon har förtalat honom var förtal. Han kan nu svara med att hon därigenom har begått ett nytt förtalsbrott mot honom. Men gör han det, gör han sig i sin tur skyldig till ett nytt förtalsbrott. Det här börjar ju bli riktigt roligt.

 

Riktigt muntert är det också när hon kallar  honom "senaste exet". Hur uppfattas det i kristna sammanhang? Och vad slags människosyn avslöjas?

Den frågan ställer jag mig efter ärkebiskopsvalet. Av sammanlagt fem kandidater var två kvinnor. Men en seger för jämställdheten skulle det bara bli om den ena av dem blir vald. Någon skrev att det t.o.m. handlade om alla människors lika värde. Har någon av de andra kandidaterna ifrågasatt det? Någon annan skrev att det var en kamp mot "bibeltrogna mörkermän". Är Cristina Grenholm en sådan?

 

Blev hon inte vald för att hon anses bibeltrogen (i så fall en nyhet för mig) eller för att hon är en man, en "mörkerman"? Efter att ha tittat på intervjuerna med de båda kvinnorna - bägge gråhåriga och i övre medelåldern - kunde jag inte se någon skillnad i kvinnlighet. Eller kunde jag det? Nåväl, nu handlade det inte om något att äta frukost tillsammans med, utan om att välja överhuvud för Sverige största religiösa samfund. Och Cristina Grenholm var nog den mest kompetenta för det uppdraget, tätt följd av Ragnar Persenius, som redan är biskop i Uppsala.

 

Man får onekligen intrycket att de, som röstade för vinnaren Antje Jackelén röstad mot något, inte för. Och att det då också gällde att rösta mot Grenholm. Men vad det egentligen var hos henne, som man röstade mot, kan jag inte förstå. Kanske att hon ställde upp mot Jackelén. Det kan finnas många dolda motiv bakom det som framställs som könskamp. För inte kan det väl vara så att Grenholm är mindre kvinnlig än Jackelén?

 

Att maken Heinz Jackelén ville ha sin fru som ärkebiskop att Micael Grenholm ville ha sin mamma som ärkebiskop kan jag också förstå. Att någon, som blivit vänligt bemött av någon av kandidaterna ville ha just henne eller honom (det var ju tre män också) kan jag också förstå.

 

Men själv har jag inte fått något vänligt brev från någon biskop. Jag har inte så höga tankar om min egen betydelse, så att jag skulle skriva personliga brev till en biskop och berätta att jag har blivit så arg på en annan biskop, så att jag har gått ur kyrkan.

 

Men å andra sidan har jag kommenterat en hel del på en biskopsblogg. Och just nu är jag så besviken och förb. på den biskopens för hans oförskämdheter mot det kristna lekfolket, för att de haft ofoget att kritisera ärkebiskopskandidateras okristliga svar under en utfrågning av dem inför valet. Grenholm var den enda som någotsånär klarade av att besvara frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed.

 

Enligt den katolska kyrkan ska biskoparna vara lärare och väktare, d.v.s. "trospoliser". På en ortodox kyrkas hemsida läste jag att enligt den ortodoxa kyrkan är även hela den kristna församlingen väktare, "ty även biskoparna kan fela och förleda", läste jag. Denna skillnad kom tydligt till uttryck under konciliet i Ravenna under 1400-talet.

 

En biskop, som i hätska ordalag angriper sin egen kyrkas lekfolk för att vara "trospoliser" (ska de inte vara det i den lutherska kyrkan), borde nog lägga ner sin biskopsstav. Om han inte ber om förlåtelse. Men vem ska jag skriva till och klaga?

 

 

 

Ja, det måste han ha gjort, om han blev människa (i Jesus) enbart för att visa oss människor hur vi ska leva. Hur har den undervisningen lyckats? Nu, 2000 år senare, finns samma ondska kvar. Den har inte ens minskat i ondskefullhet. Nej, Gud visste nog att inga människor kan frälsa sig själva.

 

Om han fortfarande behöver tvångsvård, så är det mot den vårdskada som han har tillfogats av sina "behandlare". Och i så fall ska den fortsatta behandlingen ske inom den allmänpsykiatriska tvångsvården, gärna i form av s.k. öppen psykiatrisk tvångsvård. Släpps han inte snart från den rättspsykiatriska tvångsvården så är en ny rättsskandal under uppsegling. Och man måste aktualisera frågan om man inom psykiatrin avsiktligt gör folk patienter sjuka, för att personalen ska ha trygga anställningar.

 

I äldre psykiatrisk litteratur (jag har läst massor av sådan) står att det är ett vanligt sjukdomssymtom hos "de sinnessjuka" att erkänna brott, som de inte har begått. Och efter uppmärksammade mord brukar många oskyldiga anmäla sig själva till polisen, som kanske måste lägga ner mycket resurser på att sortera bort alla oskyldiga självamälda mördare. Detta borde väl ha varit en varningssignal - eller var det så att ärelystna läkare och psykologer samt en misslyckad åklagare medvetet har utnyttjat ett känt förhållande?

 

 

 

Om vi backar ännu längre bakåt i tiden, så hade jag börjat skriva en bok, och hade väl kommit till ungefär kapitel två utan att ännu ha kommit på vad boken skulle handla om. Jag var skönlitterärt intresserad på den tiden, och målade liksom med ord. Det var detta "målande" snarare än någon röd tråd, som intresserade mig. För att ändå få någon handling, förde jag in en huvudperson, som var en journalist som skulle bevaka en rättegång. Någon rättegång hade jag inte varit med om, så jag gick på en rättegång för att lära mig. Slumpen ville att den då okända åklagaren senare i livet skulle bli känd som Quick-åklagaren. Han förlorade målet i både tingsrätten och hovrätten.

 

Idag var det "Domstolens dag", då allmänheten fick besöka domstolar över hela landet och också vara med om låtsasrättegångar, med lockropet "Döm själv". Jag berättade ovanstående om Quick-åklagaren för en av domarna, som svarade "Han har dålig statistik". Med det menas att han inte brukade vinna så många mål, innan han blev åklagare i Quick-målen. Han var alltså egentligen specialåklagare inom ett helt annat rättsområde. Och hade alltså som sådan inte haft någon framgång. Men fick alltså revansch genom Quick och gänget kring honom.

 

"Döm själv" själv lät intressant. En fejkad rättegång spelades upp med domstolspersonal, dels i sina verkliga roller och dels som misstänkt, målsägare, åklagare och advokat. Det var ett misshandelsmål med en kvinna som målsägare. "Döm själv": Jag vacklade mellan om jag skulle döma för ringa misshandel eller "normal" misshandel om jag hade varit domare i ett verkligt mål. Det var dåligt med bevis för "normal" misshandel tyckte jag.

 

När så domaren (som är domare på riktigt) frågade oss i publiken hur vi skulle döma, argumenterade några kvinnor för skyldig. Vi män satt tysta, tills några gubbar började yra om att "Han har ju begått brott tidigare, så då måste han vara skyldig". Men den gubben fick en tillrättavisning av domaren, som var domare på riktigt: Det enda vid ska ta ställning till är den nu aktuella misshandeln"..

 

Därefter började domaren, som var domare på riktigt avkunna dom: Det var en "normal" misshandel. Kvinnorna i publiken, som hade dömt "rätt" applåderade. En man, som dittills suttit tyst, frågade: "Visas det inga bilder på misshandelsskadorna?" Domaren, som var domare på riktigt, svarade att bilder visas i verkliga rättegångar. Kvinnorna i publiken, som hade dömt för "normal" misshandel, hade alltså gjort detta utan bevis! Och det hade faktiskt domaren som var domare på riktigt också gjort.

 

Det är ju vad som förevisas i rättssalen, och inte vad någon domare har fått vetskap om på något annat sätt, som domen ska grundas på. Går det till så här i verkliga rättegångar också?

 

Det tror jag.

 

Vad som också irriterade mig under låtsasrättegången det var långa utredningar om olika tänkbara påföljder innan rätten hade avgjort skuldfrågan.

 

 

 

Att fem domstolar utan bevis har kunnat döma Thomas Quick för åtta mord, som han inte har begått, är föga förvånande. Det fanns ju läkarutlåtande på att Quick var en massmördare. Och då måste han väl ha begått några mord. Kanske inte just de han stod åtalad för. Hur ofta händer det i svenska domstolar, att misstänkta döms för andra brott än de brott, som de faktiskt har begått?? Och att helt oskyldig döms?

 

Jag tror att det är vanligt. Man ska särskilt misstänksam mot rättsväsendet, när någon döms till ett lindrigt straff för ett grovt brott. Det tyder på att rätten har varit osäker om bevisen har räckt till.

 

 

Han har lagt ner ett enormt arbete. Och det var naturligtvis ett riktigt scoop (heter det så?) när han hittade Quicks medicinlista. Beviset för att Quick belönades med riklig tillgång till narkotikaklassade mediciner, när han tog på sig morden. När Göran Källberg, specialist i rättspsykiatri, tillträdde som klinikchef och blev den högsta anvarige för vården av Quick, utbröt panik inom "Quick-teamet", inkl de läkare som dittills ansvarat för vården av Quick. Källberg ansåg inledningsvis att de var ansvarslöst att ge en dömd massmördare generösa obevakade permissioner. I ett senare skede började Källberg tvivla på att Quick verkligen varit kapabel att begå alla dessa mord, som han hade dömts för. Dödsstöten för monstret Thomas Quick blev dock Källbergs beslut att ändra medicineringen. Resultat blev oskulden Sture Bergwall.

 

 

Råstams bok ger mig bilden av Qucik som offer för en manipulativ vårdapparat. Larsson har ingen medkänsla (jag har dock inte läst hela boken) till övers för Quick, som han stämplar som skyldig, dock ej till mord, utan till ett grymt spel med mordoffrens anhöriga, som i några fall fick ledas ut från rättegångarna. Att Quick / Bergwall äntligen har sagt sanningen, handlar inte heller om upprättelse, utan om ett skadestånd på 20 - 30 miljoner, enligt Larsson.

 

Men det kan han väl ändå inte ha tänkt ut redan vid de tiden, då han erkände morden? Då hägrade de frikostiga belöningarna, de frikostiga permissionerna och nästan obegränsade tillgången till narkotikaklassade mediciner, de talrika resorna till verkliga eller påhittade mordplatser. Samt välbetalda intervjuer för sensationslystna journalister. Larsson skriver i förordet:

 

 

Det är en rättsskandal av enorma mått. Och det är en vårdskandal av oerhörda mått. Och det kastar ett starkt tvivel över det svenska rättsväsendet. Hur kunde fem domstolar döma på en sinnesjuks pladder, utan andra bevis än hans egna erkännanden och en ljugande psykologisk och psykiatrisk expertis'  falska intyganden om att det var äkta minnen hos Quick? 

 

 

.

För någon vecka skrev jag att jag var utsatt för en bloggvendetta av en annan person. Jag dementerade det som hen skrev på sin egen blogg. Det som hen skrev på andras bloggar var av typen halvsanningar, som är något ännu värre. Efter nåra dagars lugn har samma person kommit med några "nålstick", som inte har med debattämnet att göra, på ett par kyrkliga bloggar. Och idag ett generalangrepp på sin egen blogg. När jag skrev inlägget "Bloggvendetta" avstod jag från att ge några detaljer, dels för att inte förvärra situationen och dels för att ingen som inte redan vet vem personen är, skulle kunna dra slutsatser om vem hen är.

 

Hen försvarar sitt tilltag med att det (som jag påstås ha gjort är mycket värre än om man slänger ur sig något i en debatt på en blogg. Men handlar det då inte om vad man slänger ur sig?

 

Det som hen har slängt ur sig, och som jag velat få stopp på, var åtalbart som förtal. Exakt vilka brottsrekvisiten är vill jag inte avslöja. Men det duger inte att citera ur de pressetiska reglerna och påstå att det inte är brottsligt förtal. Dels därför att de pressetiska reglerna inte är någon lag, och dels därför att tryckfriheten, som gäller för tidningar, inte gäller för bloggar. Sådant som inte är åtalbart, om det står i tidningen, kan faktiskt vara åtalbart om det står i en blogg. Men för tidningar finns det en ansvarig utgivare, som vanligen ser till att det som står i tidningen håller ett visst avstånd till det straffbara området.

 

Den person, som det gäller, har inte gått emot mig i sak i den sakfråga, som diskuterats, utan har kommit med diverse "avslöjanden" (halvsanningar) om mig som person, vilket självfallet har varit ägnat att sänka min trovärdighet som debattör. Men det gör mindre. Det jag är rädd för. är att mina möjligheter till ett socialt liv kan raseras av den här typen av utpekande.

 

Det är fullständigt legitimt att försöka få stopp på detta. Och det har jag inte gjort genom något offentligt utpekande av samma slag som har drabbat mig. Jag har enbart vädjat mycket privat till personer, som förhoppningsvis kan påverka personen att lugna ner sig, att göra vad de kan. I detta syfte har jag mejlat kopior av bloggkommentarer som har innehållit förtal mot mig. Nu har personen ifråga fullständigt tappat kontakten med verkligheten och skriver om "toppen på ett isberg".

 

Jag hoppas verkligen att detta blir det absolut sista som jag behöver skriva i detta ämne.

 

Uppdatering 6 okt:

 

Personen ifråga har "bemött" detta inlägg på sin egen blogg. Det är en härva av grova förvrängningar och spelad oskuld. Hen lyckas till och med blanda in Thomas Quick, vars totala oskuld jag skulle ha bedyrat, enligt hen, Att jag inte har uppfattat mytomanen Tomas Quick som någon total oskuld framgår av inlägget "Ingen lammunge" på denna blogg: http://larsflemstroms.blogg.se/?tmp=97147 

 

Detta får tjäna som exempel på hur hen småljuger och förvränger. Jag tycker att hen visar ett nästan sjukligt intresse för mig.

 

 

Självklart har jag använt ordet "hen" för att personer, som inte redan är mycket väl insatta i förhållandena, ska kunna identifiera vilken person som aves. Detta för att inte utsätta hen för onödigt obehag. Hen gör däremot allting för att utsätta mig för onödigt (någon nödvändigt finns inte) obehag. Ingen, som läser hens blogg, behöver tvivla på vem som avses. Antalet läsare av min blogg ökar just nu kraftigt, efter hänvisningar på hens blogg. Hen använder uttryck som att dra ner byxorna på sina offer o.s.v. Maken till grälsjuka och hämndlystnad för inbillade oförrätter får man leta efter. Är det inte ren "bloggprostitution" när man gör privatlivet till en publik angelägenhet på det sätt, som hen gör?

 

 

___________

Anm: Jag kommer fortsättningsvis att använda det nya personliga pronomenet "hen" när könet är okänt. Har skrivit förut hur detta ord bör böjas, men det blev för krånglig, så jag kommer inte ihåg. Men vill minnas att det i vissa deklinationer blev henom och höna.

___________

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Överenskommelserna mellan regeringen och mp handlar inte, eller till ytterst ringa del, om asylpolitiken, utan om arbetskraftinvandringen. Och då har man gjort kosmetiska förändringar för att - som man tror - förhindra rena bedrägerier mot "gästarbetarna". Dessa trollkonster är ingenting som meriterar mp för regeringsmedverkan i en s-ledd regering. Särskilt som mp driver en ansvarslös politik, som bygger på rena illusionsnummer inom andra områden också, exempelvis energipolitiken. 

Det må nu vara så att historiskt har jobb försvunnit, som kräver ingen eller låg utbildning, men datoriseringen mm har gjort att behovet av högutbildad arbetskraft också minskar inom många områden, både för att jobben kan utföras snabbare med datorstöd och i vissa fall kan förenklas, så att de kan utföras även av lågutbildad arbetskraft. Det är bara en tidsfråga innan de formella kraven inom vissa yrken sänks. 

Arbetsmarknaden för lågutbildade förändras ständigt, vilket givetvis ger en stor otrygghet i anställningen, men andelen jobb, som kan göra av lågutbildad arbetskraft är tämligen konstant över tid. Och trots invandringen av lågutbildade ökar ju ändå den genomsnittliga utbildningsnivån hos arbetskraften över tid. 

Dessutom ökar den genomsnittliga utbildningsnivån hos arbetskraften i hela världen, och därmed även bland invandrare till Sverige. Det största problemet är väl inte att invandrarna i gemen har för låg utbildning, utan att så många invandrare hamnar i jobb långt under deras utbildningsnivå, att deras kompetens inte tas tillvara. Därmed konkurrerar de också med de lågutbildade om de jobb, som dessa borde ha. 

Som om detta inte vore nog, har mp kommit överens med regeringen om något slags "gästarbetarsystem", som ytterliga tränger ut de lågutbildade flyktinginvandrarna (och - inte att glömma - svenskfödda personer med låg utbildning) från arbetsmarknaden för lågutbildade. Vi har fått en delvis kriminell arbetsmarknad, där det är en merit att inte kunna ett ord svenska, att inte kunna ta emot information om sina rättigheter. 

Om befolkningstillväxten sker genom fler födslar i Sverige eller genom invandring är egalt ur arbetsmarknadssynpunkt. Problemet med outbildade eller lågutbildade flyktinginvandrare är betydligt överdrivet. Utan problemet är att vi importerar arbetskraft, som inte har något skyddsbehov, till jobb som de o- eller lågutbildade flyktinginvandrarna borde ha. 

Dessutom handlar det om utbildning. Eller om fysisk träning. Det är inga tunga lyft att plocka bär, men man måste ha fysik som en elitgymnast för att plocka i det tempo som krävs för att tjäna ihop en hygglig lön. Det har man inte efter att ha varit arbetslös i flera år, och därför importeras bärplockare från Thailand, som inte får den lön de har blivit utlovade och har gjort rätt  för.

 

Roligare än så här kan man verkligen ha det. Skriva om angelägna ämnen, den s.k. romregistreringen exempelvis. Visst tycker jag att det har varit en delvis osaklig kampanj mot polisen, som har fått ta mycket tid från det brottsförebyggande arbetet till att hålla presskonferenser, diskutera sina egna arbetsmetoder och försvara sig mot bitvis de mest absurda anklagelser. Samtidigt finns förstås känslan av dåliga rutiner, som borde ses över.

 

Men det är likväl inte polisen som har tagit mest stryk av mediadrevet. Utan det är alla hederliga romer, som på nytt fallit offer för talesättet "Ingen rök utan eld". Drevmakaren själv, en journalist på DN, har ju hävdat med emfas att polisen bara får föra register över dömda brottslingar. Inte ens över skäligen misstänkta och definitivt inte över personer som inte ens är misstänkta.