larsflemstroms

Internering är naturligtvis inget straff för framtida brott. Det skulle ju innebära att den, som begår nya brott efter frigivning från internering inte skulle få något straff för de nya brotten. Men det var just med det argumentet, som påföljden internering avskaffades, att det var ett straff för framtida brott.Påföljden internering var i bruk i Sverige 1927 – 1981,.

 

I Norge, där ingen kan dömas till hårdare straff än fängelse i 20 år (vilket jag föreslår ska vara maxstraffet för ett mord) finns fortfarande påföljden internering, som är på 21 år + förlängning med 5 år i taget. Vi ska givetvis lära av Norge och andra länder, som fortfarande har internering. Mitt förslag, som jag ska redoböra för i detta inlägg, har dock ingen utländsk förebild.

 

Anledningen till att jag vill begränsa maxstraffet för mord till 20 år, är dels att jag också föreslår att nuvarande mängdrabatter ska avskaffas och dels att jag tycker att livstidsstraffet ska förbehållas brott som är ännu värre än ett enstaka mord, nämligen folkmord m.m.

 

Det är ju dessutom dyrt att hålla folk inlåsta resten av livet, om det inte behövs för att hindra dem att begå nya brott. Det gåt dessutom inte att förutsäga de politiska vindarna långt fram i tiden. Det kan komma nya krav på omvandling av livstidsstraff till tidsbestämda straff, utan att det finns egengliga grunder för benådning.

 

I teorin har straffet flera syften, förutom att brottslingen ska sona sitt brott, även att skydda samhället och dess medborgare från nya brott av samma brottsling. Dessutom att avskräcka samma brottsling från att begå nya brott (individprevention) samt att avskräcka andra från att begå brott (allmänprevention). Det säger sig självt att detta samhällsskydd kan behövas under längre tid än den tid som brottslingen ska straffas för att sona sitt brott.

 

Innan interneringarna infördes 1927 konstaterade man att det finns en liten grupp psykiskt friska, men farliga återfallsförbrytare, som inga straff ”hjälpte” mot. Man siktade in sig på de farliga återfallsförbrytarna.

 

Enligt min mening bör begreppet påföljd förbehållas konsekvenser för brottslingen, som kommer utöver straffet. Och därför inte ska föranleda en lindrig av straffet. Och ej heller vara i stället för straff. Under senare tid har det tillkommit en mängd påföljder (enligt min definition av detta ord), som utdöms av brottmålsdomstolen, men också av vanliga förvaltningsmydigheter, vilket har ådragit Sverige kritik frå Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

 

Det är nämligen inte tillåtet enligt de mänskliga rättigheterna att straffa samma person flera gånger i olika domstolar för samma brott. Sverige bryter gång på gång mot de mänskliga rättigheterna på grund av ren självöverskattning. Vi är ju den humanitära stormakten.

 

Exempelvis kan en dömd pedofil hindras hela livet från att arbeta med barn. Det är visserligen en fullt befogad skyddsåtgärd, men det är en påföljd som borde fastställas av en domstol i samband med brottet, och inte av en enskild rektor i samband med en anställning. I vissa fall, t.ex. återkallelse av körkort, kan det vara mer lämpligt att beslut tas av en särskild myndighet, som har expertkunnandet i frågan, och inte av brottmålsdomstolen.

 

Men det borde i så fall skrivas in i domen, att frågan om påföljd lämnas över till en specialmyndighet. Vi har här ett rättslöshetsträsk, som måste dikas ut. Vi måste då först och främst konstatera att påföljder (enligt min definition av ordet) redan finns och att syftet med dem är att skydda ”samhället” från nya brott av tidigar dömda brottslingar, som har avtjänat sina straff.

 

Så här står det i tilläggsprotokall 7 till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, artikel 4: ”Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.” Är förbud mot bedriva viss verksamhet, för att man tidigare har begått brott i samma verksamhet, ett straff?

 

Vid läsning av konventionen fann jag att det faktiskt är tillåtet att frihersberöva en person ”när det skäligen anses nödvändigt” för att hindra honom att begå brott. Konventionen art. 5c. Mitt förslag till internering av farliga återfallsförbrytare strider alltså inte mot de mänskliga rättigheterna. Mitt förslag handlar ju dessutom om farliga återfallsförbrytare och inte om tidigare oskyldiga. Mitt förslag till lag om internering lyder som följer:

 

I samband med dom till fängelse under minst två år, eller vid upprepad brottslighet, om det aktuella straffet tillsammans med tidigare utdömda straff under de senaste tio åren uppgår till fängelse under minst fyra år, får rätten även döma till påföljden internering under tio, tjugo eller trettio år eller på livstid, om

1. det behövs för att skydda samhället eller enskilds liv eller hälsa, och detta inte kan tillgodoses på annat effektivt sätt, och

2. det finns påtaglig risk för återfall i samma eller annan brottslighet av allvarligt slag efter avtjänat fängelsestraff,

 

Såvitt jag vet har de flyktingarna nu återvänt till Mosul. I striderna om Mosul deltog även amerikanskt bombflyg samt kurdiska styrkor iranska styrkor. I de sistnämnda styrkora deltog även flyktingar från Afghanistan, som fått asyl i Iran. En iransk officer hade då bestämt förnekat att afghanerna var tvångsrekryterade. Han berättade att afghanerna var så ivriga att delta i kriget mot den gemensamma fienden, att bara de allra bästa hade antagits.

 

Flera hade ljugit om sin ålder och sagt sig vara äldre än de var för att bli antagna. Kanske samma personer som ljugit om sin ålder, när de kommit till Sverige, men här har låtsats vara yngre än de verkligen är? Minst 5.000 afghanska soldater under iransk flagg har mist livet i Irak. En ung kvinna, som hållits som sexslav av IS i Mosul har berättat om sin upplevelse av de amerikanska bombningarna och hennes glädje, när huset där hon hölls fången, bombades. Oavsett om hon skulle överleva bombningarna, eller ej, skulle hon bli fri. Och det blev hon, när mannen, som höll henne fången, dödades, 

 

För de afghanska unga männen väntade också en belöning, oavsett om de skulle överleva eller ej. Antingen skulle de komma som martyrer till Paradiset, där de fyrtio jungfrurna väntarde. Eller också skulle de återvända till Iran, där ett iransk medborgarsap väntade. Livet som legal flykting i Iran är inte heller så dåligt, och i vart fall klart bättre än att leva som illegal invandrare i Sverige.

 

Det iranska medborgarskapet medför, i likhet med de flesta andra länders medborgarskap, både rättigheter och skyldigheter. Men sina skyldigheter hade man förstås uppfyllt med råge, om man gått ut som frivillig i kriget mot IS. 

 

 

Vad säger att de har sådan längtan till Sverige, så att de inte vill återvända hem från flyktinglägren i Irak, om livet i hemlandet återgår till ungefär det som var  före kriget? Och har diktatorn al-Assad lärt sig något, att det kan sluta illa även för regimen, om han inte på minsta sätt tillmötesgår folkets längtan efter verklit frihet och början på demokrati, utan slår ner oppositionen med urskillningslöst våld? Och hur mycket har Ryssland att säga till om beträffande Syriens framtid?

 

 

Den svenska vänstern har glömt vad som menas med internationell solidaritet. I sin iver att brunsmeta andra svenskar har de spillt litervis med brunfärg på sig själva.

Vänsterpartiet går ner sig mer och mer i träsket. Det turkiska angreppskriget mot Syrien kom som en tidig julklapp för V, som vill öka invandringen till Sverige av personer som saknar asylskäl. Med darr på stämbanden förkunnade Sjöstedt att kurderna "flyr för livet". Javisst, det är krig i de trakter, som de flyr från. Det är alltid livsfarligt att vistas där krig pågår. Men är drömmen att fortsätta till Sverige, eller återvända hem så snart som möjligt? 

 

Sverige ligger nog väldigt långt ner på de flyendes prioriteringslista. Men vi kan inte säkert förutsäga den framtida utvecklingen, om det skulle komma en så stor flyktingvåg, så att den inte kan stoppas vid EU:s yttre gränser. Vilka möjligheter har vi då att ta emot tiotusentals nya asylsökande, om vi nu öppnar portarna för personer som inte ens har asylskäl? Vänsterpartiet använder den nya krisen i Syrien för att gynna helt andr,a än de som eventuellt kan komma. 

 

Och som vanligt står den svenska vänstern på aggressorernas sida, även om det är under svepskälet Turkiets enorma militära övermakt. Det var ju denna passiva linje som Vänsterpartiet (som då hette VpK) tillämpade under Vietnamkriget. De, som kämpar för en rättfärdig sak, ska bara lägga ner vapnen och ge upp. 

 

Det gör inte den kurdiska milisen, som trots sin styrkemässiga militära underlägsenhet bekämpar de turkiska angriparna. Och det med stöd av den stridsvana syriska regeringsarmén. Är de turkiska soldaterna tillräckligt motiverade för att klara en militär motgång? 

I söndagens partiledardebatt utmärkte sig två partiledare för att nästan helt motsätta sig samhällets rätt att skydda sig mot farliga återfallsförbrytare. De ska tvärtom behålla nuvarande mängd- och undomsrabatt från från från frånordinarie straffskalor, från de straff som allmänheten tror att brottslingar får. Den gränsöverskridande internationella brottsligheten vet bättre och föredrar därför att begå sina bortt i Sverige.

 

 

Ja, man kan försöksutskrivas från vård, men i många fall är utskrivningen defintivt utan att hemsjukvården ens har underrättats. Försöksutskrivning kan vara lämplig när det gäller utskrivning från tvångsvård för icke-kriminella missbrukare. Försöksutskrivningen innebär ju att man kan återintas för fortsatt tvångsvård om man återfaller i missbruk.

 

 

Den, som har dömts till fängelse, och är eller blir sjuk, ska om möjligt ha nödvändig sjukvård i fängelset. Om det inte är möjligt, ska han / hon vårdas på sjukhus, om nödvändigt under bevakning för att hindra rymning, Efter tillfrisknandet ska personen åtegå till fängelse för att avtjäna resten av straffet, och inte "försöksutskrivas" till friheten. 

 

 

Principen Ju grövre brott desto hårdare straff utgår från att brottslingen har tagit sig friheter som han inte har rätt till och ska därför plikta med förlust av den frihet, som alla människor har normalt under en viss utmätt tid. Det är alltså att likna vid avbetalning av en skuld. Genom straffet nollställs skuldsaldot och brottslingen är därmed "rentvådd" från skuld. Och bör i normalfallet behandlas som en före detta brottsling och inte som en person som fortfarande är en brottsling, En f.d. brottsling som har avtjänat sitt straff ska ha en ny chas i livet.

 

Detta är väsenliga delar av den s.k. klassiska straffrättsskolan. De flesta människor, och inte minst de flesta kriminalla och f.d. kriminella själva tycker spontant att detta är riktigt och rättvist. Denna "rättskänsla" ska vi vara rädda om och inte bryta ner genom att blanda ihop vård och straff och ej heller straff eller vård och samhällsskydd.

 

Tyvärr finns det personer som återfaller i allvarlig brottslighet efter avtjänat straff. Det är därför jag har föreslagit internering efter avtjänat fängelsestraff för särskilt farliga återfallsförbrytare. Detta får inte som hittills skett i Sverige, sedan interningarna avskaffades, ses som vård mot någon sjukdom. 

 

 

 

 

Under 00-talet reagerade regeringen, vi hade en alliansregering dåm, att de flesta utdömda straffen för misshandel var på den lägsta fjärdedelen av straffskalan, d.v.s under två år för brottet grov misshandel, ej medräknat untdomsrabatten och två tredjedelsfrigivningen. Sedan 2010 finns det nya brottet synnerligen grov misshandel, med straff lägst fem år och högst tio år. 

 

Jag har läst några domar och en uppsats från Juridiska institutionen vid ett universitet (ett slags examensarbete), som utmynnar i att införandet av det nya brottet blivit en besvikelse. Jag uppfattar det som svårt att utläsa skillnaden av lagtexten. Jag har läst en dom, där straffet enligt min mening borde ha legat vid mitten eller högre på straffskalan för detta brott, d.v.s. 7,5 år.Gärningsmannen hade dessutom allvarligt hotat den misshandlade, om han gjorde polisanmälan, och därmed även begått brottet övergrepp i rättssak, med straff fängelse i högst åtta år. 

 

Enligt min mening, som fragår av tidigare inlägg, anser jag att straffen för de tre grövsta brotten ska vara fulla straffvärdet enligt straffskalan. Om vi då bedömer sraffvärdet för övergreppet i rättssak till minst fyra år, blir det sammanlagda straffet över tio år. Rätten  dömde för synnerligen grov misshandel till fängelse i fem år, vilket innebär att gärningsmannen inte fick något extra för övergreppet i rättssak. 

 

Övergrepp i rättssak handlar om hot för att avskräcka brottsoffer från att anmäla eller vittnen från att vittna, eller hämnd för en regan gjord anmälan eller vittnande. Med den här slappa inställningen till de grövsta brotten näst under mord och dräp hos våra domstolar, bör det inte förvåna någon att så få vägar vittna eller anmäla brott, som de har utsatts för. Och dettaa sagt om alla domstolar, eftersom domen ifråga fastställdes av både hovrätten och Högsta domstolen.

 

I ett annat fall, som jag läst om, hade domstolen dömt för grov misshandel till fänngelse i fyra år, trots att alla kriterier för synnerligen grov misshandel var uppfyllda.

 

 

Nu bjuder partierna över varandra med förslag till lagskärpningar, men vad tjänar det till, när rättssinstanserna gör sitt yttersta för att slippa följa de strängare lagarna? Följden av maktkampen mellan politiker och jurister, som juristerna hela tiden vinner, är bl.a. att polisen griper samma brottslingar om och om igen. Och att unga brottslingar gapflabbar polisen rakt upp i ansiktet.

 

På så vis har vi fått polisbrist, som politikerna lovar avhjälpa med höjda polislöner för att locka fler till polisyrket. Varifrån ska de pengarna tas? Fler poliser med högre löner. Eller ska redan anställda poliser inte få någon lönehöjning?

 

En sak, som har  uppmärksammas i den senate debatten är kvinnor, som blir dödade av sina egna män. Men det är en kostig debatt, som är helt skild från den straffrättsliga debatten. Men det är ju där den hör hemma. I stället förs den som något slags genusdebatt, där det gäller att smeta ut skulden på alla män. 

 

 

Det handlar i detta fall om ett ytterst litet antal personer, som är extremt farliga för allmänheten, och särskilt för kvinnor, som tycker synd om dem och som tror att de kan rädda dem. För det första behövs rejält höjda fängesestsraff redan för misshandel av den s.k normalgraden och dessutom för grov misshandel och synnerligen grov misshandel.

 

Och dessutom måste den extra påföljden internering införas för de fall, då ett straff enligt straffskalan inte är tillräckligt för att skydda samhället och allmänheten,

 

Under keltisk stenålder tändes eldar om hösten för att de under året avlidnas själar skulle hitta tillbaka till sina gamla hembyar och ta plats i de barn, som fötts under tiden. Vi har förmodligen haft samma tro under nordisk hednatid. Inom min egen släkt var det länge sed att nyfödda gossebarn fick sin farfars förnamn. Men denna släkt var dock invandrad från nuvarande Belgien, som åtminstone har bebotts av  kelter. 

 

De "könsbyten" som nu utförs vid svenska sjukhus är ett vetenskapligt bedrägeri och dessutom grov misshandel. Att man lurar i unga "patienter" att själva begära detta, ändrar inte på den saken. De skydiga borde åtalas och dömas till långa fäntelsesstraff. För att anknyta till föregående inlägg, så är det inte våldtäkt om man har samlag med någon med dennes samtycke.

 

Misshandel är dock alltid misshandel, även med den misshandlades samtycke. Och att vanställa någon annans kropp, utan möjlighet att denna återställs, är grov misshandel. Men lagen är oklar om gränsen mellan "normal" misshandel och grov misshandel. Jag har tänkt skriva ett särskilt inlägg om detta. 

 

Man kan förstå unga förpubertala personers rädsla för att bli homosexuella, trots den numera tillåtande attityden till homosexualitet. Men det är en skandal att samhället inte har kommit längre i sin syn på homosexualitet, än att man försöker"bota" homosexualitet, eller t.o.m. rädsla att bli homosexuell, genom att erbjuda könsbyte. 

 

 

Könet är medfött, från befruktningen, och går inte att ändra. 

 

 

 

 

 

”Ju fler och ju grövre brott, desto hårdare straff.”

 

Detta är huvudprincipen i den s. k. klassiska straffrättsskolan. Men det finns flera principer som ingår i densamma. En annan princip är att brottslingen inte genom straffet ska tillfogas ett värre lidande än det lidande, som han har tillfogat brottsoffret. Innan dödsstraffet avskaffades i Sverige kunde man inte dömas till döden för ett enda mord. För en dödsdom krävdes att man hade bebegått minst ett ytterligare mord.

 

Detta framgår tydliget av domarna mot Hjert och Tector 1876, Tingsrätten dömde till livstid, men hovrätten ändrade domen till dödsstraff, sedan det framkommit att de hade begått flera brott, bl.a. hade de stulit vapnet, som användes vid mordet. Jag har själv bott i närheten av såväl mordplatsen som avrättningsplatsen och har sett vapnet och sett även Hjerts grav och det enkla järnkorset med inskriften ”Stråtrövaren Hjert, offentligen avrättad”. Ja, det blev den sista offentliga avrättningen i Sverige, inför en publik från när och fjärran på c:a 3.000 personer. Kanske var det utställningen om denna händelse, som väckte mitt intresse för brott och straff i gångna tider.

 

I och med den klassiska straffrättens seger genom den nya strafflagen 1865 avskaffades en mängd grymma straff. Tortyr för bjöds helt och hållet. Skamstraffen, bl.a. att dömda brottslingar fick sitta fastkedjad vid en skampåle inför allas ögon, förbjöds också, men har återinförts av media genom uthängning med namn och bild, t.o.m innan någon domstol har dömt.

 

Den klassiska straffrätten var human, jämfört med vad som varit tididigare. En ytterligare grundtanke i den klassiska straffrätten, är att den dömde efter avtjänat tidsbestämt straff, ska få en ny chans i livet , att han ska anses ha blivit ”rentvådd” genom straffet. Det är som ett skuldsaldo, som har blivit nollställt.

 

De enda kvarvarande straffen blev böter, fängelse, straffarbete och avrättning. Fängelse ansågs vara ett lindrigare straff än straffarbete, men i praktiken var det nog tvärtom, att sitta sysslolös i en mörk fängelsecell hela dagarna. Straffarbete har numera avskaffats som ett särskilt straff, utan alla fångar har arbetsplikt. När dödsstraffet i fredstid avskaffades 1920 hade det gått tio år sedan den sista avrättningen.

 

När dödsstraffet avskaffades omvandlades redan avkunnade dödsdomar till livstid. Jag vet inte om det var till straffarbete eller fängelse. När straffarbete och fängelse slogs ihop till fängelse med arbetsplikt känner jag inte till. Genom att dödsstraffet avskaffades rubbades huvudprincipen i den klassiska straffrätten, Ju fler och ju grövre brott, desto hårdare straff”. Det blev samma straff, livstid för en mångd mycket grova brott. Ett enda mord kan idag ge samma straff som massmord på tusentals personer.

 

Om någon tycker det är konstigt att jag, samtidigt som jag förordar längre inlåsningar generellt, vill sänka max-straffet för mord från livstid till tjugo år, så är detta förklaringen. Och observera att det då handlar om ett enda mord. Två mord kommer att ge maximalt fyrtio år i fängelse, tre mord sextio år, o. v. v. Dessutom ska övriga brott medräknas. Det måste emellertid finnas en begränsning uppåt för strafftiden, eftersom en människa inte lever hur länge som helst. Livstid ska vara resten av livet, medan ett tidsbestämt straff bör innebära att den dömde får tillbringa åtminstone sista tiden i livet i frihet.

 

Därför ska det också finnas möjlighet till benådning av svårt sjuka fångar, som förväntas dö i förtid av sin sjukdom. Men det är en helt annan sak än de godtyckliga omvandlingar av livstid till tidsbestämd straff, som nu praktiseras. Enligt den klassiska straffrättsskolan kan benådning vara påkallat bl.a om ett straff blir mer kännbart än avsett när det utdömdes. Och så är ju fallet, om en 40-åring, som har dömts till fängelse i tio år, förväntas dö i någon sjukdom innan straffet är avtjänat. Risken att den frigivna kommer att begå nya brott ska naturligtvis beaktas, men benådning ska inte vara en belöning för gott uppförande. Det ska vara ”ren nåd”, något som man inte har förtjänat.

 

Eftersom strafftuder på flera hundra år, för den som har begått en stor mångd brott, skulle dra löje över rättsväsendet, behövs alltså någon begränsning, någon form av ”mångdrabatt”. Mitt förslag är att livsstidsstraff förbehålls de s.k. folkrättsbrotten, folkmord, grova krigsförbrytelser och terroristbrott, om ett stort antal människor har dödats. Mindre grova brott av detta slag ska straffas med fängelse i lägst tio och högst trettio år.

 

Längsta straff för ett enda brott (mord) ska vara fängelse i tjugo år. Jag föreslår vidare att den, som har begått flera brott, ska staffas med hela straffet enligt straffskalan för de tre grövsta brotten, och därefter halva straffet enligt straffskaln för därefter följande tre grövsta brotten (brott, 4, 5 och 6) och ytterligare straff, som bestäms från fall till fall, om ytterligare brott har begåtts, dock ej mer än att det sammanlagda straffet för alla brotten blir mer än fängelse i sjutiofem år.

 

För övrigt anser jag att lägsta straff för mord ska höjas från nuvarande fängelse i tio år till fängelse i fjorton år, samt att straffet för dråp ska höjas från lägst fängelse i sex år och högst i tio år till lägst fängelse i tio år och högst fjorton år. De i prakiken utdömda straffen för grov misshandel bör också höjas rejält.

 

Här uppkommer också frågan om en viss handling ska anses vara ett brott eller flera brott. Antag att två personer står bredvid varandra, när mördaren ska avlossa sitt skott, men den ena persone ställer sig framför den andre för att skydda honom, med följd att kulan går igenom bägge så att bägge dör. Är det ett mord eller två mord?

 

Ett annat exempel på frågeställningen ett eller flera brott är våldtäkt. Någon form av tvång eller utnyttjande (av någon som inte kan värja sig) måste ju förekomma för att det ska vara en våldtäkt och inte ett frivilligt samlag. Men om mer tvång, än vad som är nödvändigt för att genomföra det första brottet (våldtäkten) har använts, bör det hela nog uppfattas som minst två brott. I varje fall bör grov misshandel inte anses ingå i brottet våldtäkt.

 

Grov misshandel i kombination med våldtäkt bör alltså ge minst dubbla stsraffet jämfört med straffet för enbart våldtäkten.

 

Den präktiga svenska journalistkåren, som kollektivt - med ytterst få undantag - verkar sakna heder och moral, har bidragit, genom underlåtelse att publicera dömda brottslingarns nationalitet och hemvist.  Men man undrar ibland om det är av slarv eller trots, som uppgifter av typ "dömdes även till utvisning" emellanåt slinker igenom. Eller lika vanligt "dömdes till fängelse, men åklagarens begäran om utvisning avslogs". 

 

Eftersom jag ändå vill tro gott om människor, utgår jag från att det är förtvivlade journalister, som bryter tystnadsmuren om utländska brottslingars framfart i Sverige. Domstolarnas motivering för att neka utvining kan ibland, vara rätt så märliga, exempelvis "saknar anhöriga i hemlandet". Men det måste ändå sägas att regeringarna har hjälpt domstolarna att döma så fel, genom att skriva in en massa "hål" i lagen.

 

 

Som jag skrev i förra inlägget är utvisning en grund för lindring av straffet. I de fall, då en utländsk brottsling, även har dömts till utvisning, får han alltså sitta i svenskt fängelse under en kortare tid som dock kan vara några år, och hinner då skaffa sig ett brett kontaktnät inom den undre världen i Sverige, innan han tvingas göra en blixtvisit i hemlandet och sedan kan återvända till Sverige på illegala vägar Kanske som "flykting" under falsk identitet.

 

Om du inte redan har läst mitt förra inlägg, gör det nu. Se vilken lösning på problemen, som jag förordar. En ljuspunkt i mörkret är att nu har även en del sossar börjat vakna. Lars Stjernkvist, S-kommunalråd i Norrköping, kräver nu att t.o.m. EU-medborgare, som saknar rätt att vistas i Sverige, ska utvisas. 

.Jag fortsätter nu serien inlägg om straffrätt. I äldre böcker, som jag läst, var straffen ingan påföljder, utan påföljderna var ytterligare konsekvenser av brott, utöver straffet. Detta är förklarigen till att jag har skrivit ordet "andra" inom parantes i rubriken. Numera används benämningen "särskild rättsverkan av brott", vilket dock inte är någon särskilt lyckad benämning. Vad menas egentligen? Jag tycker att man bör återgå till att skilja mellan straffen och eventuella  påföljder. 

 

En vanlig påföljd förr var "förlust av medborgerligt förtroende", vilket i klartext betydde avsättning från offentlig tjänst. Det kunde exempelvis gälla en domare, som hade begått ett allvarligt brott, och därför inte borde ha förtroendet att döma andra. Denna påföjd kunde givetvis bara drabba den, som hade en offentlig tjänst. Vi har idag flera exempel på att personer, som åtnjuter ett särskilt förtroende, bör fråntas detta om de begått brott. 

 

Exempelvis bör den, som har begått pedofila brott, inte ha allmänhetens förtroende att arbeta med barn. En läkare, som har våldtagit patienter, bör inte längre ha  läkarlegitimation. Den, som har startat företag i brottsligt syfte kan dömas till näringsförbud. En person, som har begått ett allvarligt brott, kan mista körkortet. En utlänning, som har begått brott i Sverige, kan - utöver straffet för brottet - dömas till utvisning. Och så vidare. 

 

Vanligen brukar dessa extra konsekvenser av brott, leda till lindring av straffet, vilket jag tycker är helt fel. Ta utvisningarna av utländska brottslingar, som exempel. De borde avtjäna hela straffet i ett ett fängelse i hemlandet i stället för att få sänkt straff. Årligen avvisas (ett annat ord för utvisning) ett stort antal asylsökande utan att de har begått ett enda brott i Sverige, helt enkelt för att de saknar asylskäl. Om utvisning räknas som ett straff för kriminella personer, så behandlas alltså asylökande, som fått avslag på sina asylansökningar, på samma sätt som brottslingar.

 

 

Sverige bör ingå avtal med så många länder som möjligt, i första hand med alla EU-länder, om att utländska medborgare som begår brott i Sverige, ska avtjäna straffet, hela straffet i hemlandet. Vad är det för dumheter, som högutbildade och högavlönade  jurister, som leder förhandlingari våra domstolar, har hittat på, att utändska medborgare, som begått brott i Sverige, ska få lindrigare straff än svenska medborgare, som har begått brott i Sverige? Jag frestas skriva att dessa jurister, inte borde åtnjuta allmänt förtroende.

 

Förutom att risken att åka fast sannolikt är mindre i Sverige än i hemlandet, är straffet enligt den svenska lagen förmodligen lindrigare än enligt hemlandes lagar, ska de utländska brottslingarna dessutom åtnjuta en särskild straffrabatt för att de är utlänningar, som har begått så allvarliga brott, så att de döms till utvisning. Vartill svenska fängelser är att likna vid lyxhotell, enligt den svenska kvinnan, som suttit 18 år i ett amerikanskt fängelse.

 

Dessutom är ju en utvisning inget absolut hinder för en utländska brottsling mot att återvända till Sverige och begå nya brott här.

 

Utländska yrkeskriminella är väl inte dummare än att de väljer att begå sina brott i Sverige - ett land med liten risk att åka fast, lindriga straff enligt lagen, och en särskild straffrabatt för utländska medborgare som döms till utvining och fängelser som är som lyxhotell.  

 

Om vi sålunda slår fast att en påföljd, enligt den definition som jag vill införa, är en förlust av en förmån som alla människor inte har, och som man har visat sig olämplig att ha genom att begå brott, ska en påföljd alltså inte föranleda sänkt straff.

 

Den som har mist sin läkarlegitimation kan säkert - efter avtjänat fängelsestraff - hitta ett annat välbetalt jobb, där han får användning för sina medicinska kunskapar, för att ta ett exempel. Anda f.d. fångar har säkert mycket svårare att få ett jobb över huvud taget efter frigivning från ett långt fängelsestraff. . 

 

Men det finns påföljder (enligt nuvarande definition av det ordet) som bör leda till mindre tid i fängelse. Ett exempel är givetvis dagsböter, som är i stället för fängelse som straff för lindrigare brott (med straffvärde motsvarande högst tre månader i fängelse). Ett annat exempel är rättspsykiatrisk vård. Tiden i rättspsykiatrisk vård bpr avräknas från fängelsestraffet.

 

Eventuell återstående strafftid efter utskrivning av en patient från rättspsykiatrisk vård bör avtjänas i ett särskilt fängelse för utskrivna patienter. Eftersom cellskräck (klaustrafobi) är ett psykiskt sjukdomstillstånd, kan vanliga fängelser vara mindre lämpliga. Straffet ska visserligen vara kännbart, men ska inte göra känsliga personer sjuka på nytt.

 

Friska personer ska inte ligga på sjukhus, för att de anses så farliga, så att de kanske måste hållas inlåsta på livstid, eller i varje fall under längre tid än ett maximalt fängelsestraff enligt straffskalan för det begångna brottet / de begånga brotten.

 

 

Internering är givetvis inget straff för framtida brott, som den internerade förväntas begå, om han släpps fri. Men det var ett argument, att ingen ska straffas för brott som han ännu inte har begått, för avskaffandet av påföljden internering, vilket skedde 1981.

 

Det blev ju dessutom en konstig och direkt rättsvidrig halvmessyr, när man i stället tillgrep bluffdiagnoser, för att kunna hålla särskilt farliga personer inlåsta på upp till livstid. När vissa psykiatriker vägrat ställa upp på detta lögnsystem och har friskförklarat farliga mördare, har läkarnas bedömingar underkänts av förvaltningsdomstolarna, som är de domstolar som beslutar om avbrytande av rättssykiatrisk vård.

 

. 

 

 

Rörelsen har alltmer böjat likna en domedagssekt, med unga Greta som gudasänd profetissa. Visserligen har  inget datum för jordens undergång presenterats, men budskapet är tydligt: Det blir snart om inget görs NU. Greta låter alltmer desperat efter alla välvilliga ord, som inte åtföljs av omedelbar handling, Någon skrev i sin krönika att det inte är planeten, utan Greta som måste räddas. Hur kommer hon att må dagen efter domedagen, när hon förstår att hon har blivit utnyttjad?

oKD:s partistyrelse föreslår nu att public service ska koncenteras till kärnverksamheterna och sluta med "krims krams". En TV-chef befarar att politikerna ska börja bestämma på "programnivå". Som exempel på krims krams, som public service inte ska sända enligt KD, nämns deckare. Detta är välkommet. Varför ska den obligatoriska TV-skatten gå till service för mördare?

 

Nu har ju "pblic service" också börjat visa i detalj hur polusutredningar går till, vad brottsligar ska tänaka på att undvika. Inte ringa så många mobilsamtal från brottsplatsen, exempelvis. Det är kanske att överdriva public service´s betydelse, om vi tror att de realistiska skildringarna hur mord går till, har ökat antalet skjutningar. Men mordpropagandan i TV - oavsett om densama sänds i public service eller i de kommerseilla kanalerna - underlättar kanske rekryteringen till de kriminella gängen. 

 

 

 

De år i frihet, som gärningsmannen förlorar genom straffet sär i detta fall betydligt färre än de år som mordoffret har förlorat. Men så kan man väl ändå inte räkna, eftersom det skulle leda till lägre straff för mord på en gammal än på en ung person? Frågan är relevant, men det finns inget relevant svar. En annan fråga är den som nämns i rubriken: Ska det inte kosta mer att begå flera brott än ett enda? Det skulle inte alltid vara möjligt om livstid vore straffet för ett enda brott. Den borgerliga oppositionen (till vilken även L ska räknas?) verkar inte ha tänkt igenom saken riktigt, när man vill livstid för vissa mördare, men inte för andra, exempelvis om mordet har begåtts i gängmiljön eller på en närstående. Det är väl ändå tillvägagångssättet, som ska avgöra var inom straffskalan för det aktuella brottet som straffet ska utmätas?

 

Partierna ifråga blandar ihop olika saker, nämligen straffet för det aktuella brottet och hur länge samhället och allmänheten måste skyddas mot speciellt farliga personer.Det var just samhällsskyddet, att inga straff "hjälper" mot vissa farliga förbrytare, som var anledningen till införandet av internering av psykiskt friska brottslingar som en särskild påföljd för särskilt farliga återfallsförbrytare. De kunde dömas till internering på livstid, även om maxstraffet för det begångna brottet var lägre. 

 

 

Norge har emellertid behållit påföljden internering, som i Norge kallas förvaring. Breivk dömdes till internering / förvaring på obestämd tid, men med omprövning vart femte år. Denna obligatoriska omprövning tycker jag är stötatande. Det borde åtminstone krävas en ansökan från den internerade. Dessutom tycker jag inte att internering ska vara i stället för fängelse, utan komma som en extra påföljd efter avtjänat fängelsestraff, som inte bör uppgå till längre tid än en människa kan leva, eller högst 90 år.Eller lägre? Lägsta ålder som någon kan dömas till fängelse i Sverige är 15 år.

 

I Sverige krävs emellertid "synnerliga skäl" för att någon under 18 år ska dömas till fängelse. Illegala invandrare, som ljugit om sin identitet och ålder, går fria fastän de har begått brott, som hade bestraffats med fängelse, om de varit födda i Sverige. De slipper därmed utvisning. I Sverige straffas de hederliga, som talar sanning. I Sverige kan en mördare, som har fyllt 18 men ej 21 år, bli fri och begå nya brott efter två år i fängelse. Att någon under 21 år skulle dömas för mord av en svensk domstol är osannolikt. även om brottet objektivt var mord. Straffet för dråp är fängelse i lägst sex och högst tio  år - för den som fyllt 21. Med den omtalade ungeomsrabatten på 50 % blir det tre år. Och med frigivning när 2 / 3-delar av straffet har avtjänats blir det två år.

 

Strafet för ett enda mord är i Sverige fängelse på lägst tio och högst arton år eller på livstid. Eftersom straffet för övriga brott (om de ens tas med i domen) "absorberas" av straffet för det grövsta brottet, som därför bedöms aningen hårdare finns inget annat än fängelse under högst arton år eller fängelse på livstid att välja mellan. Det är exempelvis inte möjligt att döma någon, som förutom mordet har begått andra allvarliga brott till fängele under tjugofem år. Men den dömande domstolen kan ju döma till fänngelse på livstid i trygg förvissnning om att Örebro tingsrätt efter några år i fängelse kommer att sänka straffet till högst livstid. Örebro tingsrätt är enda domstol som har den befogenheten. 

 

 

Som förvisso har många bra förslag, men ingen väl genomtänkt sammanhållen kriminalpolitik. Redan 2010 tog alliansregeringen initativ till en översyn av hela straffsystemet, enligt den moderata riksdagsledamote Jessica Rosencrantz. Men av den översynen har vi fortfarande inte sett något resultat. I TV-debatten nyligen mellan Linda Snecker, V, och Johan Forsell, M, hävdade Snecker att "ungdomsrabatten" måste behållas. eftersom alla personer under 25 år enligt henne har outvecklae hjärnor och inte kan förutse konsekvenserna av sitt handlande. Så nu väntar vi bara på att V ska kräva att rösträtten för 18-åringar avskaffas... 

 

Skillnaden mellan mord och dråp är enligt nuvarande svensk lag: "Är brott som i 1 § sägs (d.v.s. mord) med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år."Rena snömoset: eller eljest  att anse som mindre grovt! Hur ser domstolarna på mördare som förmodas ha outvecklade hjärnor? 

 

 

Moderaterna verkar trots allt vara mest drivande bakom kravet på en ändrad straffrätt. Men mest verkar det handla om skärpta straff för vissa typer av brott. Jag saknar krav på en total översyn av straffsystemet. Jag ville veta vad Moderaterna tycker om mängdrabatten för den, som begår flera brott. Nuvarande system verkar ju vara något slags bonus för flergångsförbrytare. Ju mer du köper, desto högre rabatt. Jag hittade en motion från 2010 från en moderat riksdagsledamot, Jessica Rosencrantz.

 

 

 

Problemet är att vissa brottslingar skulle dömas till fängelse i flera hundra år, alltså längre än någon månniska någonsin har levt, om man bara skulle multiplicera straffet för ett brott med antalet brott av samma slag. Det skulle vara löjeväckande. 

 "Att en person som döms för 100 fall av snatteri skulle dömas till livstids fängelse på grund av strikt ackumulering av påföljder är förstås inte rimligt. Men ordningen som råder idag är inte heller rimlig.. ."

Ja. så har JR skrivit i sin motion. Vi kommer inte ifrån att det behövs någon form av straffrabatt. Problemet är att straffrabatten är på tok för hög idag. Ofta blir det bara en marginell skärpning av straffet för det grövsta brottet. Ibland ingenting alls. Åklagaren anser dit inte mödan värt att utreda och redogöra för alla brotten. 

 

Offentliggorde alltså en privat konversation. Sedan blandade sig en äldre kvinna, som har tjänstgjort som domare vid en tingsrätt i södra Sverige, i och påstod att jag inte vill bloggägaren väl. Att på det viset, utan vare sig anledning eller bevis, utpeka någon som klandervärd, är så nära brottet förtal man kan komma. Ett mycket anmärkningsvät beteende av en f.d. domare. Hur många oskyldiga har hon dömt till fängelse - och hur många skyldiga har hon frikänt? Utan att ha hört båda parter, innan hon avkunnat sin dom...

 

 

Vid vår ålder behöver vi varandra. Mitt lilla förmiddagsnöje är att gå till det där caféet. Ibland träffar jag anda gubbar. Är der bättre att sitta ensam hemma hela dagarna? Men det kan förstås kännas surt för den som har svårt att gå. Kanske handlar hela historien om detta? Och om en f.d. domare, som ville vara en förstående medsyster...

 

Vad vi behöver är långa fängelsestraff enligt straffskalan för "normala" brottslingar och internering på 10, 20 eller 30 år eller på livstid för särskilt farliga återfallsbrottslingar. Inte långa håktningstider för personer, som formellt är oskyldiga och kanse är oskyldiga. Alla misstänkta är formellt oskydliga tills de blivit dömda.

 

Sverige skämde ut sig rejält internationellt genom häktingen av hiphop-stjärnarn ASAP Rocky, sedan han hade provocerats av en 19-årig ligist, som borde ha utvisats ur Sverige för flera år sedan. Svenska medier och politiker skämde ut Sverige intrnationellt genom en smaklös exposé i unken nationalism, på temat Sverige har alltid rätt.

 

Statsministern skämde ut Sverige genom sitt klantiga försök att förkara "likhet inför lagen" för den amerikanska presidenten, som var villig att personligen betala borgen för Rocky. Han kunde ju i stället ha beklagat att Rocky kommit "i kläm" på grund av den otidsenliga lagstiftningen i Sverige. Under 1800-talet kunde nog personer, som gick fria i väntan på rättegång, gå under jorden under taget namn i andra länder. 

 

 

 

Avsikten med borgen i stället för häkting i väntan på rättegång går ju ut på att den misstänkte får tillbaka borgenspengarna, om han infinner sig till rättegången. Med ett skuldsaldo hos Kronofogden, skulle ju skulden skrivas av direkt, om den misstänkte infinner sig till rättegången, oavsett om han blir fälld eller friad. Borgen i stället för häkting handlar inte om att köpa sig fri från straff, om man befinns skyldig. 

 

Om han inte infrinner sig till rättegången, behåller statens borgenspengarna. Har borgen ställts genom skuldsaldo hos Kronogogden. kan fogden driva in skulden på vanligt sätt, genom utmätningen av lön eller egendom. Detta förutsätter naturligtvis att det finns inkomster eller egendom, som kan mätas ut - omedelbart eller i framtiden. Att dras med en skuld hos fogden under flera år för att man har uteblivit från en rättegång, ter sig nog inte särskilt lockande för de flesta. 

 

 

 

Varför är den kriminalpolitiska debatten i Sverige så idélös?

Hittade detta på en officiell webbplats (polisens?)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mig veterligt har inte ett knäpp hörts i den frågan från SD, som i maj förra året lyckades få med sig hela riksdagen för att exakta adressuppgifter till framtida brottssoffer, bl.a. vittnen, även i fortsättningen ska vara offentliga. Till vägledning för hämnare och andra brottslingar. Tror Kristersson att alla fängelsedömda, som har fällts tack vare något vittne, har glömst alla tankar på hämnd, om de får sitta inne något år extra? Vad hjälper det att vittna anonymt, när brottslingen vet vem mer än han själv som var närvarande på brottsplatsen när brottet begicks?