"Och far min kunde ingenting..."
Tingsten och Ingemar Hedenius' kristendomskritik..
Slips eller fluga? Under 1950-talet var det lätt att skilja mellan högerpartister (som moderaterna kallades då) och folkpartister. Bilden visar DN:s chefredaktör Herbert Tingsten iförd den typiska fp-symbolen: fluga! Cigaretten i mungipan är uttryck för självmedvetenhet. Denne man behövde ingen gud, utom sig själv - och Ingemar Hedenius var hans profet.
Dagens Nyheter har sedan tidningen startades lett kampen mot kristendomen och Svenska kyrkan. PC Jersild är en knastertorr ateist, som brukar få någon intellektuell knorr på sina alster. Han är djuuup! Naturligtvis hyllar han Ingemar Hedenius, som föddes för 100 år sedan. Ingemar Hedenius är mannen som fullbordade avkristningen av Sverige. Men han väntade förstås på att de gamla lagparagrafen mot hädelse avskaffades 1948. Dessförinnan var det rent kriminellt att häda Skriften och Svenska kyrkans sakrament. Så Dagens Nyheters hjälte Ingemar Hedenius väntade tills brottet var avskaffat innan han blev Sveriges värsta brottsling in spe genom tiderna.
Ingemar Hedenius startade påpassligt sin kampanj mot Svenska kyrkan 1949. Med boken "Tro och vetande".Han låtsades vara en stor vetenskapsman, som avslöjade teologerna som fuskare inom vetenskapen. Han svängde sig med fina ord, som den vanliga tidningsläsaren på den tiden inte förstod, den tidens akademiska modeord. Så lyckades han lägga hela Svenska kyrkan på schavotten. Men inte utan hjälp av DN:s chefredaktör Herbert Tingsten. Han med den pipiga rösten, som man alltid hörde i radio under 1950-talet. Med sin genomträngande pipiga röst var det bara Tingsten som hördes, fastän man anade att någon skrovlig mansröst försökte tränga igenom från bakgrunden. Tingsten var en mästare på att alltid vara den enda som hördes. Vad diskussionerna handlade om? Vet inte! Hela retoriken gick ju ut på att tala om hur korkad den andre var.
Publicisten Tingsten
Som chefredaktör för DN körde Tingsten, som återvänt till folkpartiet efter ett kort gästspel hos socialdemokraterna, samma linje. Först publicerade han ett angrepp från Hedenius på prästernas tro. Sedan utlyste han debatt. Och förorättade präster skrev så att pennorna glödde. En del svar var väl genomtänkta, och publicerades inte. Andra var enbart koleriska, och publicerades. Och därefter fick Hedenius göra ett slutinlägg, som avslöjade hur korkade alla präster var. Detta med logikens allra enklaste regler, som man fick lära sig i gymnasiet förr i tiden Därefter startade debatten om, med ett nytt inlägg av Hedenius.
Tingsten hade en fenomenal förmåga att få ett nytt välbetalt jobb, när han bytte partipoltisk hemvist. Han gick ur folkpartiet under 1930-talet i protest mot fp:s ovilja att uppfylla det gamla liberala kravet att avskaffa monarkin. Och blev professor i "retorik och vältalighet" på kuppen. (Samma ämne hette "statskunskap" när jag läste det. Och nu heter det "statsvetenskap". Det låter mer prestigefyllt!) Tingsten gick ur Socialdemokraterna i protest mot ateisten och kyrkoministern Arthur Engbergs ovilja att avskaffa statskyrkan. Och blev chefred för DN på kuppen! Javisst, den principfaste ateisten rekryterades omgående.
DN hade kämpat för kristendomens avskaffande redan innan vare sig Engberg, Tingsten eller Hedenius var födda. Så slaget var väl förberett. När DN-medarbetaren Maciej Zaremba skrev i sin DN-artikelserie 1999 att urvattningen av Svenska kyrkans lära var resultat av en djävulsk plan av Engberg, iscensatt av socialdemokratiska kyrkopolitiker, förteg Zaremba DN:s, Tingstens och Hedenius roll i det hela. Man biter ju inte den hand, som man blir utfodrad av.
Hädaren Hedenius
Att gyckla med religionen hade ju tidigare inte varit riktigt tillåtet, varför det nakna kristendomsföraktet hos Tingsten och Hedenius under 1950-talet hade samma nyhetens behag som sexrevolutionen 15 år senare. I båda fallen var det kristenhetens företrädare som ojade sig.
Zaremba skriv i sina famösa DN-artiklar om Svenska kyrkan 1999 att en katolik med lätthet hade kunnat bemöta Hedenius kvasivetenskapliga retorik. Avkristningen av Sverige är den lutherska lärans fel, enligt Zaremba. Men Hedenius avfärdade katolicismen som den grövsta vidskepelse och fick hånflabbarna på sin sida.. De katolska sydeuropérna, som den tidens svenskar motvilligt beundrade för sina kulturminnen från antiken, framställdes av Hedenius som en hop vildar som dyrkar avlidna människors benknotor. Svenskarna kunde sträcka på sig.
Hedenius' far och farfar var läkare. På farfaderns tid var den medicinska vetenskapen inte särskilt omfattande, och en ganska medioker person kunde göra sig ett namn inom den medicinska forskningen. Och det gjorde farfadern. Under Hedenius' fars tid hade läkarvetenskapen utvecklats betydligt, läkarnas antal hade växt, och för att göra sig ett namn inom den medicinska forskningen måste man tillhöra eliten. Men fadern hittade en egen nisch, där konkurrensen var mindre: Han engagerade sig i socialpolitiken. Men den handlade förstås inte så mycket om medicinsk vetenskap. Sedan blev han kungens livmedikux.
Hedenius var bara en av de många bland finfolket som gjorde upp med strängt religiösa fäder inför öppen ridå. Det kittlade hyenas hos skandalpressläsarna. Sonen till kungens livmedikus.
"Och far min kunde ingenting...", skrev Hedenius om bakgrunden till att han blev en ledande avkristnare. Han växte upp i ett strängt religiöst hem. En krävande far, som själv ingenting kunde, enligt sonen. Hedenius dröm var att bli läkare, att bli ett känt namn, som farfadern, inom den medicinska världen. Men konkurrensen om platserna på läkarlinjen hade skärpts ytterligare. För många var prästkallet ett andrahandsval. Så också för den blivande ateistprofeten Ingemar Hedenius. Men även inom prästyrket var konkurrensen hård. De flesta slutade som kyrkoherdar ute på landet, långt från den akademiska berömmelsen.
Filosofi ingick i prästutbildningen. Och här fann Hedenius en nisch, där konkurrensen inte var så hård. Filosofi-ämnet hade råkat i vanrykte bland teologerna, sedan filosofiprofessorn Axel Hägerström avskaffat värdeomömena god - ond, rätt - fel, etc. Så avancerade Hedenius till professor i praktiskt filosofi. Från den positionen utkämpade han duellerna med sina forna studiekamrater från prästubildningen.
Så blev han läkarvetenskapens banérförare i kampen mot kristendomen. Filosofins sägs ju vara alla vetenskapers moder. Som filosofiprofessor var Ingemar Hedenius medicinprofessorernas överläkare. Hos Olof Kinberg, Sveriges första professor i rättspsykiatri, fann Hedenius förklaringen till det onda i tillvaron. Vilket till slut blev Hedenius' fall. Kinberg var ökänd för sina rasbiologisa teorier. Kinberg var en hängiven lärjunge till Lombroso, den italienske läkaren som under 1800-talet hade givit ut en katalog med förbrytarutseenden, till domstolarnas hjälp.
Att människor begår brott förklarade Hedenius med brottslingens "genetiska dispostion och social miljö i kombination med vid brottstillfället verkande inre och yttre stimuli."
För den vetenskapstroende ateisten Ingemar Hedenius var människan en maskin, som med lätthet kunde omprogrammeras från brottslig till laglydig.. Fängelserna kunde rivas. Doktor Kinberg hade länge haft effektiva metoder att avslöja och bota brottslingar. Men ett av vänsteridéer anstycket samhälle hade vägrat lyssna. Den nya tidens ateister fnyste åt Hedenius' vetenskapstro, som de kallade reduktionism och biologisk determinism.
Men dessförinnan hade alltså DN haussat upp Hedenius som det stora geniet. Och ännu idag hyllas han som "filosofen". En modern Aristoteles!
DN-kolumnisten Jersild
Och Hedenius är tydligen den stora förebilden för den nuvarande DN-kolumnisten P C Jersild, som f.ö. själv är psykiatriker. För drygt en vecka sedan skrev P C Jersild under rubrik "Änglarnas återkomst":
"Om Hedenius stod som segrare 1949, är läget ett annat sextio år senare. Hedenius framställs nu på sina håll som en okänslig debattslugger, naivt vetenskapstroende och okänslig för existentiella värden. Men man glömmer då att han verkade i en tid med en allenarådande, högdragen Kyrka till vilken medborgarna tvångsanslöts - och att den teologiska forskningen styrdes mer av tro än vetande."
Här visar sig Jersild ha en ännu mer naiv vetenskapstro än den filosofiskt och teologiskt ubildade Hedenius.
Hedenius, linje var inte att ersätta tro med vetande inom teologin. För Hedenius var teologin en icke-vetenskap - Och så långt håller jag med - som borde avskaffas som akademiskt ämne - Men så långt håller jag inte med. För i så fall bör väl juridiken också avskaffas?
Helvetet var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan. DN låg bakom det också. Därefter behövdes en ny förklaring till det onda i tillvaron. Det fixade rättspsykiatrikern Olof Kinberg: Djävulen ersattes av "Sjukdomen". Och Kinberg upphöjdes, fastän 50 år senare, av Hedenius till tidernas största medicinska upptäckareGudsvetenskapen och bibelvetarna
Utan den enorma expansionav den akademiska världen, som skett efter Hedenius' tid, och som han inte kunde förutse, hade förmodligen teologin blivit avskaffad som akademiskt ämne. Och då hade vi sluppit "bibelvetare", som tolkar Bibeln i återskenet av gamla hednareligioner, som Bibeln egentligen var en stridsskrift mot. Då hade vi sluppit de många felöversättningarna i Bibel 2000, som nära nog förkunnar en ny religion.
Om Hedenius hade nöjt sig med att gå till storms mot teologiprofessorernas falska anspråk på att bedriva något slags "gudsvetenskap" så hade det varit bra. Teologin må ha en del hjälpvetenskaper, men i sig är teologin ingen vetenskap. Det vi vet om Gud, är sådant som han har uppenbarat för oss, och alltså ingenting som vi har upptäckt genom något slags teologisk forskning. Objektet för "gudsvetenskaplig forskning", Gud, är inte utforskbart med vetenskapliga metoder.
Denna uppenbarelse ägde rum för sådär 2000 år sedan, eller ännu tidigare. Och har förmedlats som en kunskap, som har förvaltats av kyrkan och kristenheten, och har lämnats över till oss av tidigare kristna generationer. Denna ovärderliga kunskap håller nu på att förskingras av en kvasivetenskap, som tror att vår generation är bättre rustad än alla tidigare kristna generationer att erhålla sann kunskap om Gud. Vilken tro har dagens unga kristna? Jag låter P C Jersild besvara frågan:
"Mycket har hänt sedan 1949. Sverige har ingen statskyrka längre. Helvetet, som var på väg att avskaffas redan för hundra år sedan, finns knappast längre på Svenska kyrkans agenda. Inte heller tron på himlen och ett konkret liv efter döden tycks vara aktuell. Tongivande företrädare accepterar homoerotisk kärlek, äktenskapet är inte längre sakrosankt. Den drake Hedenius drog i härnad mot är på väg att förvandlas till ett sällskapsdjur."
Jersild avslutar sin kolumn i DN med att "Religionernas negativa inflytande har inte avtagit utan tilltagit." I det religiösa vacuum, som uppstått efter DN-giganternas kamp mot Svenska kyrkans traditionella lära, breder nya rörelser ut sig, inom och utom Svk.
---
Om du, som är ung kristen idag, är nyfiken på fädernas tro*, den tro som jag mottog som barn, rekommenderar jag ett besök på ett antikvariat, där du finner kristen litteratur från första hälften av 1900-talet. Där kan du läsa om en Jesus som dog för våra synder - inte om en Jesus som avskaffade synden och upphöjde synden till kulthandling i kyrkan. Där kan du läsa om en kärlek som inte är synonym till sex. Och där kan du läsa om män som älskade varandra. Det var före den stora begreppsförvirringens tid.
-----------
*) Idag skulle vi antagligen säga "mödrararnas tro", vilket inte alls hade varit fel. För ofta var det mödrarnas tro, som barnen ärvde.
Vad det handlar om
Därför finns inga utvägar ur konflikten. Den ena har rätt och den andra har fel. Det finns teologiska argument för båda sidor. Däremot kan man förespråka någon form av fredlig samexistens, vilket jag försöker göra.
De som försvarar de kvinnliga prästerna med icke-teologiska argument, för de kvinnliga prästerna en otjänst. Man kan inte bemöta påståen det "Bara män är riktiga tomtar" med "Det finns inga tomtar. Nu ska ni hålla sams båda två och låtsas att ni är riktiga tomtar."
Endast genom att bejaka kvinnoprästmotståndarnas religiösa övertygelse, kan man teologiskt försvara ordningen med kvinnliga präster. Under de 1900 första åren hade kyrkan bara manliga präster. Och det är väl samma tro nu som då? Att avskaffa kristendomen och göra de kvinnliga prästerna till präster i en annan religion, gör inte kristendomen jämställd.
De kvinnor, som har givit sig in i prästyrket, har vetat om att de skulle komma att ifrågasättas. Det minsta man kan kräva av en präst är att han / hon står ut med att bli ifrågasatt. De kvinnliga präster, som inte accepterar att det finns kvinnoprästmotståndare i Svenska kyrkan, borde tänka över sitt yrkesval. De borde tänka över vad som menas med ordet "religionsfrihet".
Att veta om att man är ifrågasatt är inte samma sak, som att ständigt bli ifrågasatt på sin egen arbetsplats, år ut och år in. Någon enstaka gång får man väl tåla det, men inte ständigt, år ut och år in. Det finns nyblivna kvinnliga präster, som säger att de klarar det. Får se hur länge... Jo, en del kanske klarar det. Men det kan ingen vara säker på från början. Och är det säkert att den manliga kollegan, som inte tror på kvinnliga präster, klarar det, att ständigt undertrycka sin övertygelse?
Att det kan bli så här, beror intë på att de kollegor, som har en annan övertygelse, är ondskefulla människor, patriarkaliska förtryckare eller stridslystna suffragetter. Orsaken är den jag skrev: Att det inte finns några utvägar. Det går inte att välja en enfärgad duk om man själv är den rutiga duken.
Kyrkan måste säga till på skarpen mot det profana samhället, att inte lägga sig i. Att avstå från att ta ställning för den ena mot den andra, som om den ena sidan vore ond och den andra god. Varför ska man individualisera skulden i ämbetsfrågan, demonisera den ena sidan, när man skyller på "systemfel" i alla möliga andra sammanhang?
Genom att utmåla vissa präster, kvinnoprästmoståndarna, som kollektivt onda, har kristendomens fiender lyckats med en enastående propagandkupp: att få en mycket stor del av kyrkans tjänare att tro att kristendomen i grunden är en ond religion, som genom negativt inflytande gör sina egna utövare till onda människor, och därför måste sättas under det profana samhällets ans och tukt, underkastas det profana samhällets värderingar.
Nu har vi firat!
Elisabeth Djurle, prästvigd 10 april 1960 - en av de tre första kvinnliga prästerna.
Idag, söndag 28 september var det högmässa utan nattvard i sockenkyrkan. Den kvinnliga prästen sa inte ett ord om den händelse för 50 år sedan, som gjort det möjligt för henne att bli präst. Högmässa med nattvard och kvinnlig präst var det däremot förra söndagen. Men inget knäfall framför altaret, som det varit sedan Sverige kristnades och långt in på 1990-talet.
Nejdå, för nu är det ju katolsk nattvardsliturgi som gäller i Svenska kyrkan. "Gående" nattvard, med handen på axeln, om man inte gillar kvinnliga präster eller Svenska kyrkan som helhet. Då blir man bara välsignad. Detta spektakel är ett resultat av Katolska kyrkans kompromisser med vad "de ofelbara" nere i Rom trodde var luthersk nattvardsliturgi. Så nu har denna katolska förväxling mellan luthersk och reformert nattvardsliturig spridit sig till Svenska kyrkan, som pietetsfullt bevarat den katolska seden från medeltiden till slutet av 1900-talet.
Kyrkvärden läste upp en enkel tackbön till Gud för kvinnoprästbeslutet 1958, som tillkom efter en hätsk tidningskampanj mot Svenska kyrkan. Man sköt in sig på att det bara var tre yrken som fortfarande inte var formellt öppna för kvinnor: präst, polis och officer. Hånfulla kommentarer mot kvinnoprästmotståndarna varvades med diskussioner om bovars bristande respekt för kvinnliga poliser. Och risken att kvinnliga officerare skulle bli våldtagna på slagfältet contra möjligheten att officersubildade kvinnor skulle kunna värja sig mot att bli våldtagna i krig.
Tackbönen avslutades med en önskan om att såren skulle läkas, genom att Guds vilja slutgiltigt ska avsluta kvinnopräststriden. Och det kan man ju hålla med om. Däremellan kom emellertid en passus om att hela mänskligheten, både män och kvinnor, numera tillhör kristenheten. Varav man kan dra slutsatsen att bara präster är människor.
Nog kan man tacka Gud för de kvinnliga prästernas insatser under de gångna 50 åren. För någonting bra måste de ju ha gjort även i kvinnoprästmotståndarnas ögon. Kunde man inte ha utformat tackbönen, så att alla kunnat delta?
Och visst hade man kunnat be till Gud att han slutgiltigt ska visa vem som hade rätt i kvinnopräststriden. Även den bönen hade man kunnat utforma så att alla kunna delta.
Och nog kunde man ha firat med nattvardsgudstjänst? Inte för att alla hade kunnat delta fullt ut. Men var det inte möjligheten att få nattvarden av en kvinna som skulle firas? Den stora dagen borde väl ha firats med att ge alla chansen - och respektera var och ens tro? Det hade väl ändå varit möjligt för en kvinnoprästmoståndare att ta emot välsignelsen, med handen på axeln? Kanske som en försoningsgest.
Min ståndpunkt är klar. Så länge teologerna inte är överens i ämbetsfrågan, måste båda linjerna finnas bland Svenska kyrkans präster, men hanteras så att det inte uppstår friktioner. Kvinnoprästmoståndarna måste vara beredda på offer för sin tro, men ska inte nekas prästvigning.
Huvuddelen av firandet borde ha varit i församlingshemmet. Med tårta dagen till ära. Fira kan man alltid göra. Det vore fel att missunna segraren att fira. Att fira, att glädjas med segraren, även om man själv tillhör förlorarna, är mänskligt. Ett sätt att försonas, och upptäcka allt som man ändå har gemensamt. Men glädjen ville inte riktigt infinna sig i en bön, som utpekar förlorarna som en fiende till mänskligheten. Det var för propagandistiskt. Och dessutom är vi ju några individer, som inte är präster. Tillhör inte vi också mänskligheten?
Zaremba, analys del 1:3
Så här ska en svensk biskop se ut, enligt våra katolska vänner, bokstavligen huvudlös. (Ärkebiskop Gustav Trolles vapensköld).
Trots att den dubbla ansvarslinjen är inskriven i lagen om Svenska kyrkan, har katoliken Maciej Zaremba drivit linjen att biskoparna inget har att säga till om, när det gäller lärofrågor i Svenska kyrkan. Varje gång jag läser ett uttalande av biskop Martin Lind i Linköping, önskar jag att det vore så väl, som Zaremba påstår. Själv tillhör Zaremba en kyrka vars biskopar är ofelbara, särskilt biskopen av Rom.
Mest ofelbar av alla romerska biskopar var Clemens VII som under hela tio års tid inte kunde förmå sig till att bekräfta valet av sin egen nuntie Johannes Magnus till ärkebiskop i Sverige. Följden blev som bekant att Sverige liksom ramlade ur den katolska kyrkogemenskapen. Danmark bröt sig ur Katolska kyrkan. Det är skillnad. Men faktum är att Clemens även försummade att tillsätta biskopar i Danmark. Vilket givetvis underlättade de danska kungarnas strävan att bryta med Rom. Direkt efter hemkomsten från Stockholms blodbad, där han på begäran av den dåvarande svenska ärkebiskopen Gustav Trolle låtit halshugga biskoparna i Skara och Strängnäs, började Kristian Tyrann införa den lutherska läran i Danmark. Det var hans sätt att tacka Katolska kyrkan för dess medhjälp till Stockholms blodbad. Likväl envisades Clemens med att Kristian skulle vara kung och Trolle ärkebiskop i Sverige.
Ja, ja, katolska biskopar är ofelbara!
I sin famösa DN-artikelserie under senhösten 1999 skrev Zaremba, om den påstådda kuppen 10 juni 1999, som enligt Zaremba gjorde de svenska biskoparna maktlösa::
"Det var naturligtvis ett historiskt beslut. Den fria svenska kyrkan är hädanefter den enda i världen där Bibeln tolkas i samma ordning som när fritidsförvaltningen tolkar kommunallagen."
Hädanefter?
Det var ett lustigt påstående. 1999 var nämligen sista året, som Svenska kyrkan styrdes efter kommunallagen!
Men det var också ett lustigt påstående eftersom Katolska kyrkan själv tolkar Bibeln i samma ordning en svensk fritidsförvaltning tokar kommunallagen. Man har bara bytt ut den svenska kommunallagen mot den katolska "kanoniska" lagen. Riktigt lustigt kan det vara att höra en teologisk dispyt mellan katoliker. De dänger inte bibelcitat i huvet på varandra. Nej det är uttalanden av ofelbara katolska biskopar (särskilt) den i Rom) och paragrafer ur den "kanoniska" lagen.
Religionsfriheten enligt lagen
Svenska kyrkan är i ett en särskild lag lagreglerat trossamfund, och alltså inte att jämföra med en förening vilken som helst.
Som grundlag i Sverige gäller numera inte bara Sveriges grundlag, utan även Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Efter EU-inträdet är Europakonventgionen överordnad den svenska grundlagen. Dessutom är lagar överordnade alla andra bestämmelser. En viktig skillnad mellan grundlagen och Europakonvenventionen, är att grundlagen gäller offentlig verksamhet, medan Europakonventionen ger staten en skyldighet att genom lagstiftning upprätthålla rättigheterna öven i den privata sektorn.
Följande laghierarki gäller alltså beträffande religionsfriheten: Bestämmelserna om religionsfrihet i Europakonventionen, bestämmelserna om religionsfrihet i Sveriges grundlag, bestämmelser, som eventuellt är mot religionsfriheten, i Jämställdhetslagen. Svenska kyrkans Kyrkoordning.
Det totala prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare anser jag strider mot både Europakonventionen och Sveriges grundlag. Om Svenska kyrkan ska fortsätta med detta, bör man lämna tillbaka all egendom som man fick från de kyrkliga kommunerna, när de avskaffades, och bli en frikyrka som alla andra, som börjar från noll.
Jag menar alltså att Svenska kyrkans speciella ställning, som ett av staten särskilt reglerat och gynnat trossamfund, medför en speciell skyldighet för Svenska kyrkan att respektera religionsfriheten - för båda sidor i kvinnoprästkonflikten.
Min ståndpunkt har under flera år varit att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Det betyder inte att alla som vill ska prästvigas. Antal prästvigningar i varje stift ska avgöras av behovet av präster i det stiftet, men prästerna ska vara fler än antalet fasta tjänster. Behovet av "fritidspräster", som får sin huvudsakliga försörjning genom annat arbete, kommer att öka, genom gudstjänstlivets koncentration till storhelger och vissa tider på året. Jag menar då att kvinnoprästmotståndarna huvudsakligen ska tjänstgöra som "fritidspräster", när det inte behöver bli några konflikter. Eftersom församlingarna numera anställer präster, ska en församling dock ha rätt att anställa en kvinnoprästmotståndasre om den så vill. Kyrkokommunidén innebär, om den genomförs, att ingen behörig präst eller pastor får nekas tillträde till en viss kyrka. Jag anser att huvudprincipen ska vara - oavsett vem som har rätt teologiskt - ska vara att den, som inte kan samarbeta med någon annan ,ska stiga åt sidan. MEN INTE UTESTÄNGAS HELT! En kvinnlig präst ska alltså inte mot sin vilja tvingas stigas åt sidan för en kvinnoprästmotståndare. Men kvinnor, som inte ens kan acceptera kvinnoprästmotståndarnas existens, bör nog välja ett annat yrke än präst. Det som man personligen inte besväras av, får man tåla!
Kära Karin Långström-Vinge! Vi som inte är folkpartister får ju stå ut med att du är det.
Att äga en kyrka
"Frikyrka" - får intecknas.
"Rådighet" är ett nyckelbegrepp. Det står i Första Mosebok att människan ska råda över djuren.
Rådighet är detsamma som att bestämma över något:. Om vi talar om byggnader, mark och annan fast egendom: köpa. sälja. bruka, tillgodogöra sig avkastningen (t.ex skörd), bygga om, bygga till eller riva (byggnader). Rådighet handlar också om rätt att tillåta eller hindra annan att använda egendomen. Olika former av rådighet är lån, hyra, arrende och ägande. Rådighet kan också vara rätt att lämna något som pant för ett lån, antingen genom att man lämnar in ett löst föremål till en pantbank eller gör en inteckning i fast egendom.
Man kan bara pantsätta (eller inteckna) egendom, som man äger.
Svenska kyrkans kyrkor får inte intecknas, enligt lagen om Svenska kyrkan. Detta är en helt unik inskränkning i äganderätten för ett privat rättssubjekt. Om Svk nu är ett sådant... Lagstiftarens syfte har uppenbarligen varit att förhindra att Svk-kyrkorna byter ägare på ett oförutsett sätt. Trossamfundet Svenska kyrkan kan inte på ett enkelt sätt disponera över det kapital som är bundet i kyrkobyggnaderna. Det är den gamla medeltida föreställningen att kyrkan egentiligen är Herrens hus, som avspeglas i den moderna lagstiftningen. Intresset att bevara det kyrkliga kulturarvet och göra det tillgängligt har vägt tyngre än den formella kyrkägarens intresse.
Ändå är det faktiskt så, att genom avskaffandet av de gamla kyrkokommunerna och grundandet av Trossamfundet Svenska kyrkan 2000-01-01 så har staten skänkt egendom för mångmiljardbelopp, som staten aldrig har ägt, till ett privat rättssubjekt. Om Svk nu är ett sådant... Men det privata rättssubjektet Svk:s rådighet över sina kyrkor är kraftigt urholkad genom dels inteckningsförbudet och dels de antikvariska myndigheternas stora befogenheter.
Svk:s äganderätt till sina kyrkor är högst formell. Staten bestämmer.
Jag är osäker på om Riksdagen kan återkommunalisera Svenska kyrkans egendom utan beslut av Svk:s kyrkomöte. Men, som läsaren kanske har förstått av ovanstående, så kan dispositionsrätten för ett samfund som deltar i det kyrkokommunala samarbetet, utformas så att det blir starkare än "full äganderätt"
Kyrkokommunerna och katolska kyrkan
Sankt Jakobs kyrka i Stockholm, byggde under 1600-talet, användes med särskilt tillstånd som katolsk begravningskyrka på den tiden, när det officiellt inte fanns några katoliker i Sverige. Den har under senare tid använts som församlingskyrka av polsktalande katoliker. Den kommer troligen att säljas för profan anvnändning. Denna blogg startades för att propagera för kyrkokommunidén, men det har blivit en del annat också. Kyrkokommunidén bemöttes från början av en störtskur av sekteristiskt nonsens från svenska katoliker. Katolska kyrkan skulle utan tvekan bli den största vinnaren på förslaget, då antalet "katolska" kyrkor i Sverige skulle ungefär fördubblas över en natt. Sett ur den motsatta synvinkeln, som lösning på problemet med övertaliga SVk-kyrkor, skulle de nya "katolska" kyrkorna inte bidra stort. De skulle bara utgöra en liten bråkdel av alla övertaliga kyrkor.
Förra biskopen i Lund har sagt att av 500 kyrkor i Skåne behöver Svk bara 150. En handfull nya "katolska" kyrkor skulle inte vara någon lösning. Och frågan är om Katolska kyrkan, med sin kroniskt dåliga ekonomi, skulle klara ens det antalet. Katolska kyrkan i Sverige har aldrig gått runt ekonomiskt, utan lever på bidrag från främst Tyskland.
För att kyrkokommunidén ska ha någon framgång måste den förankras, först och främst i Svenska kyrkan och sedan hos de stora protestantiska frikyrkosamfunden. Därför ville jag inte att förslaget skulle framstå som en katolsk angelägenhet.
Vore inte kyrkokommunerna bra för katolska kyrkan?
Det enda skäl, som jag kan se, till att katolska kyrkan inte skulle kunna ställa upp på kyrkokommunidén, skulle vara att någon påve har gjort ett "ofelbart" uttalande om att Katolska kyrkan bara kan använda kyrkor, som man själv har full äganderätt till. Men kyrkokommunidén står och faller inte med Katolska kyrkans inställning. Innan kyrkokommunidén eventuellt blir verklighet kommer följande att ske:
Regeringen eller någon riksdagsman väcker förslag i riksdagen.
En statlig utredning tillsätts. Utredningen kommer inledningsvis att inhämta information från samtliga i Sverige verksamma kristna samfund om deras behov av och krav på gudstjänstlokaler . Man kommer även att inhämta information om lagstiftningen beträffande ägandet till kyrkor i andra länder. Om någon liknande idé har genomförts i något annat land, kommer man att göra studiebesök i det landet.
Därefter sammanställs materialet och publiceras i skriftserien Statens offentliga utredningar (SOU). I utredningen kommer bl.a. följande kapitel att finnas: Beskrivning av läget i Sverige, vilka kyrkor och andra kyrkliga byggnader som finns, ägandeförhållanden, driftkostnader, mm. Erfarenheter från andra länder. Givetvis kommer noggranna beskrivningar att göras av den rättsliga regleringen av kyrkägandet i länder, där Katolska kyrkan är den stora folkkyrkan. Den aktuella situationen för Svenska kyrkan. De i Sverige verksamma kristna samfunden, deras teologiska särdrag, liturgi, liturgiska krav på kyrkorummet, principiella synpunkter på kyrkägandet. Utredningens egna förslag. Motiveringar till förslaget. Med erfarenhet av kyrka - statutredningen, tror jag knappast att utredning kommer att understiga 1000 sidor.
Därefter kommer utredningen att skickas på remiss. Alla i Sverige verksamma kristna trossamfund kommer att vara självskrivna remissinstanser.
Regeringskansliet sammanställer ett slutligt förslag (proposition). Denna kommer att vara uppdelad på olika kapitel, som börjar med Förslag, bakgrundsbeskrivning och motivering, remissinstansernas synpunkter och slutligen ministerns yttrande.
Innan förslaget antas eller avslås av riksdagen, finns möjlighet att uppvakta enskilda riksdagsmän eller partier med invändningar eller förslag till kompletteringar.
Katolska kyrkan kommer alltså att ges rikliga tillfällen att inkomma med synpunkter och egna förslag. Som nämnts kommer antalet "katolska" kyrkor att ungefär fördubblas över en natt, om förslaget genomförs. Om kyrkokommunidén genomförs enligt mitt förslag kan enskilda samfund få företrädesrätt (se tidigare inlägg), men inte ensamrätt tilll kyrkor i kyrkokommuner, där det finns mer än en kyrka. Och detta utan att samfundet ifråga behöver ta på sig kostnader för köp eller nybyggnad av de kyrkor man behöver. Om något samfund skulle ha starka, men inte tvingande, motiv för att disponera sina kyrkor med full äganderätt, kan det samfundet likväl gå in i det kyrkokommunala samarbetet under en övergångstid tills man får ekonomiska möjligheter att bygga egna kyrkor.
Om förslaget inte alls är intressant, kan man avstå från att yttra sig. Och det gäller förstås inte bara Katolska kyrkan. Därför ville jag inte att förslaget skulle framstå som enbart en katolsk angelägenhet, genom att fokusera för mycket på Katolska kyrkan, redan från starten av bloggen.
Äganderätt - den högsta formen av rådighet.
Rådighet är detsamma som att bestämma över något:. Om vi talar om byggnader, mark och annan fast egendom: köpa. sälja. bruka, tillgodogöra sig avkastningen (t.ex skörd), bygga om, bygga till eller riva (byggnader). Rådighet handlar också om rätt att tillåta eller hindra annan att använda egendomen. Olika former av rådighet är lån, hyra, arrende och ägande.
Att äganderätten är den högsta formen av rådighet, den form som ger brukaren mest rådighet, behöver dock inte innebära att rådigheten är obegränsad. Exempelvis krävs rivningslov om man vill riva en byggnad. Särskilda inskränkningar av rådigheten gäller för kulturhistoriskt intressanta byggnader. Allemansrätten begränsar markägares rätt att hindra andra att vistas på ägda marken. Hur stor rådigheten är avgörs i första hand av landets lagar.
Även om ett samfund har "full äganderätt" till sina kyrkor, så är rådigheten mer eller mindre begränsad. Äganderätten till fast egendom i Sverige är svag i jämförelse med vissa andra länder. Inte ens "full äganderätt" ger helt säkert den grad av rådighet, som ägaren kanske hade tänkt sig. Ett samfund, som kräver oinskränkt rådighet över sina kyrkor, får kanske avstå från att bedriva verksamhet i Sverige.
Den dispositionsrätt (rådighet), med eller utan företrädesrätt; som är tankem bakom kyrkokommunidén bör därför jämföras med vad "full äganderätt" innebär i praktiken. Därför kan kyrkokommunídén vara intressant för samfund, som normalt tycker att det är viktigt att äga sina kyrkor.
Kyrkokommunidén kan naturligtvis genomföras så, att den i praktiken ger ett större besittningsskydd än "full äganderätt".
Svenska kyrkans utmaningar
http://senapochfikon.blogspot.com/
En anti-katolsk blogg?
Varifrån kommer denna katolska herrefolksmentalitet? De svenska katoliker, som hörs mest i debatten, är personer som hyllar gamla landsförrädare och Stockholms blodbad. För en del svenska katoliker är katolicismen kulturfernissa, ett sätt att visa att man är berest och världsvan. Om det hade handlat om religion, hade de inte rubbats i sin katolska tro ens om Gustav Vasa var en riktig hedersknyffel, som ville göra den påvliga nuntien till ärkebiskop i Sverige. Vilket han ville.
Ur en av de kommentarer, som jag modererat har jag klippt följande exempel på katolsk herrefolksmentalitet:
"Ett samfund som antingen lär att katolska kyrkan har helt eller delvis fel, eller har läror som katolska kyrkan slagit fast är helt eller delvis fel, är ur ett katolskt synsätt med nödvändighet ett heretiskt samfund. Vare sig mer eller mindre. Antingen finns mellan samfundet och KK läroskillnader som är oförenliga (t.ex. sådana som du behagar benämna "människopåfund") och därmed är samfundet heretiskt, eller också finns inga läroskillnader.
Om du vill låta påskina att Kyrkan skulle ha tagit avstånd från sin tidigare lära i och med eller under Andra Vatikankonciliet, så menar du att Kyrkan inte är ofelbar i lära (eftersom den isåfall ändrats), och säger därmed mot en fastslagen lära, och du är därmed heretiker. Om du hävdar att så inte är fallet, så gäller den lära som gällde innan, vilken du redan förklarat att du inte håller med om, och därmed är du heretiker. "
Upprinnelsen till detta hätska utfall mot mig personligen, är att den, som vill gå med i Katolska kyrkan inte längre behöver ta avstånd från den "lutherska heresin". I själva verket krävs av den personen att han stödjer den tridentinska bekännelsen från 1500-talet, menar de svenska sektkatolikerna, och fördömer och förbannar allting som strider mot densamma på samma sätt som kyrkan gjorde. Och det gjorde kyrkan genom att bränna heretiker på bål. För att riktigt understryka allvaret i sitt hot, skrev sektkatoliken också:
"Detta inlägg är det närmaste du hittills kommit till någon inkvisition, och ändå har jag bara först besvarat dina anklagelser med (ytterligare) ett klargörande av vad vi ser oss berättigade att få svar på när vi blir påhoppade med ogrundade anklagelser, och sedan dragit logiska konsekvenser av vad du sagt, vad Kyrkan säger, och hur dessa röster står i förhållande till varandra."
Följt av uppmaningen att det vore tacksamt om jag besvarade de frågor som "vi" ställer, alltså har "vi" försökt hålla inkvisitionsförhör med mig på min egen blogg. Vem har inbillat dem att de har sådana befogenheter? Vilka är "vi" förutom skribenten själv? Lägg märke till formuleringen "vi ser oss berättigade att få svar ... sedan ("vi") dragit logiska konsekvenser av vad du sagt." Jag ska alltså ställas inför ungkatolikernas privata inkvisitionsdomstol, inte bara för vad jag själv har sagt, utan även från de "logiska konsekvenser" av vad jag sagt, som ungkatolikerna själva har dragit. Exakt så arbetade inkvisitorerna under 1500-talet, när de dömde folk till döden.
Jag har naturligtvis frågat mig i vilken värld de lever. Det verkar var en fantasivärld, där de är mäktiga inkvisitorer, som dömer folk till evig förbannelse. Eller till den jordiska döden. Det är sant att kommunister, som talar om att "likvidera" kapitalister, inte skulle göra det om de fick chansen. Och det är sant att de flesta muslimska fundamentalister, som talar om att otrogna måste dö, inte skulle göra det om de fick chansen. Ändå är det på något sätt allvarligt att unga svenska katoliker kan bli så in i bomben fanatiska att de blir direkt mordiska i sin retorik! Förstår de vad de själva säger?
Osså, lite socialdemokratisk kyrkopolitik igen...
"Skall man, vilket jag tror och hoppas, utestänga Sd från kyrkans politiska organ, så skall man rösta på ett politiskt parti (alltså inte grupperingar som: Kyrkans väl, POSK, och några andra extremer. Vi är dock några politiska partier, som de facto tar detta med kyrkoval och styrningen av kyrkan på största allvar. Jag och många med mig vill inte överlåta kyrkans egendomar (som ärvts från medlemmar och andra för flera hundra år sedan) till kapitalistiska och extrema "partier". Vi i s vill att dessa kulturskatter skall förvaltas så, att våra efterlevande skall ha möjlighet att ha tillgång till de här skatterna, oavsett var i politiken man hör hemma. "
Varför ska kyrkligt aktiva, som intre är medlemmar i något politiskt parti, kallas extremer?
Har kristna socialdemokrater mer gemensamt med moderat-ateister än med partilösa kristna?
Och varför kan inte kristna socialdemokrater arbeta inom grupperingar som Kyrkans väl, POSK och andra "extremer"?
Det är ju dessutom lite kul att socialdemokraterna ska arbeta tillsammans med moderaterna mot kapitalistiska och extrema "partier".
Har moderaterna blivit ett anti-kapitalistiskt parti?
Sedan undrar jag förstås vad slags styrning av kyrkan, det handlar om? På något sätt verkar det handla om att Svk-medlemmar som tar sin kristna tro på största allvar inte ska ha möjlighet att utöva denna i Svenska kyrkan.
Detta är förstås en enskild socialdemokrats funderingar, som partiet inte står bakom. Men då tycker jag att vederbörande ska fundera ett varv till. Naturligtvis håller jag med om att "dessa kulturskatter skall förvaltas så, att våra efterlevande skall ha möjlighet att ha tillgång till de här skatterna, oavsett var i politiken man hör hemma. "
Om någon socialdemokrat, eller någon annan, inte vill att någon högkyrklig grupp ska bli ensam herre till det kyrkliga kulturarvet, som har han /hon mitt fulla stöd. Men det är väl ändå att måla fan på väggen? Finns det inga andra som vill lägga under sig det kyrkliga kulturarvet, och ska de ha rätt till det?
Det är utmärkt att Socialdemokraterna vill göra det kyrkliga kulturarvet tillgängligt för alla. Men det är dock ett kristet kulturarv. Jag vill att alla kristna riktningar ska ha tillgång till det kyrkliga kulturarvet för sin kristna verksamhet, främst gudstjänster. Jag vill att hela folket ska ha tillgång till det kyrkliga kulturarvet som kulturupplevelse. Och allt detta är syftet med mitt förslag om kyrkokommuner. Det är inte alls nödvändigt att politiska partier lägger sig i samfundens interna lärostrider, för att kyrkorna ska vara tillgängliga för alla.
Det är på tiden att SAP ger de kristna socialdemokrater, som är medlemmar i Svenska kyrkan, sitt fulla förtroende att representera SAP i kyrkopolitiken!
(Samtidigt åligger det faktiskt de högkyrkliga grupperna, att man - som religös rörelse - inte har något intresse av att motarbeta vare sig en socialdemokratisk eller borgerlig samhällsutveckling, utom möjligen på enstaka punkter, som strider mot den kristna tron.)
Gustav Vasas kyrkliga neutralitet
Biskop Brask skrev brev til Gustav Vasa, där han krävde att inkvisitionen skulle införas i Sverige och alla som stödde de reformatoriska idéerna avrättas. Biskopens blodtörst ledde till en konflikt med Gustav, som lät stänga biskopens boktryckeri i Söderköping. Boktryckeriet hade biskopen anlagt som svar på Gustavs uppmaning att bekämpa de reformatoriska idéerna, med motpropaganda i stället för att döda deras anhängare. Men böckerna var alltför provokativa. 
Gustav ville inte ta ställning i den kyrkliga lärostriden, och förespråkade alltså "fredlig samesistens" mellan katoliker och lutheraner, tills lärostriden hade avgjorts genom ett fritt koncilium. Gustav stödde alltså den linje, som förespråkades av den österrikiske kejsaren, som vill hålla ihop sitt kejsardöme, som bl.a. omfattade hela Tyskland. Kejsaren var katolik och räddade 1527 påven Clemens VII, sedan franska trupper invaderat Italien.
Sedan Danmark övergått till den lutherska läran, hade Sverige ännu inte gjort det, utan Gustav försökte fortfarande upprätthålla statens neutralitet i den kyrkliga striden. Detta fick egendomliga konsekvenser, när biskop och domkapitel i vissa stift inte var överens. I vissa stift utdömdes böter för prästernas utomäktenskapliga förbindelser; i andra stift fick de gifta sig. Laurentius Petri, som var ärkebiskop från 1531, ville genomföra liturgiska reformer, men det djupt konservativa domkatitlet i Uppsala bromsade. Vid mitten av 1520-talet hade detta domkapitel, med kungens stöd, valt den påvliga nuntiern Johannes Magnus till ärkebiskop, men påven förhalade godkännandet.
Sedan Danmark övergått till den lutherska läran, hotade de tyska furstendömen, som övergått till den lutherska läran, Sverige med krig, om inte kungen tog ställning för den lutherska läran. Gustav förberedde sig för krig, och rustade kraftigt, samtidigt som han utvecklade de diplomatiska förbindelserna med kejsaren, som också förberedde sig för krig mot de lutherska furstendömena i Nordtyskland.
En av kejsarens främsta ämbetsmän, Conrad von Pyhy anställdes som rådgivare åt den svenske kungen. Pyhy lyckades med det, som Brask hade misslyckats med, nämligen att få de ledande reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae till döden. Men proteststormen blev för stark, och kungen tvingades frige dom mot en hisklig lösensumma. Olaus Petri löstes ut av Stockholms stad. Pyhy lyckades också införa kunglig diktatur av kontinentaleuropeiskt snitt. Men Gustav pressades hårt av den inre splittringen och krigshotet, Först gick han med på lutheraneras krav på en liturigisk reform, för att några månader senare gå med på katolikernas krav att stoppa den liturgiska reformen.
Ett av Dacke-upprorets mål var förvisso att återgå till de katoska seder och bruk, som biskop Henrik i Linköping avskaffat, men upproret stöddes av Danmark och de tyska lutheranerna. Och deras syfte var att destabilisera Sverige. Någon isolerad katolsk enklav i Småland hade det inte blivit, om Dacke hade lyckats. Men Dacke-upprorets följder blev att katolicismen i Sverige ytterligare försvagades. 1540-talet blev ett årtionde, då Nord- och Sydeuropa gick olika vägar.
Kejsaren hade under åratal velat sammankalla ett fritt koncilium för att avgöra lärostriden. Kejsarens krav var rimligt, med tanke på kyrkans politiska makt. Men konciliet blev varken fritt eller sammankallat av kejsaren. Lutheranerna, som var part i målet, blev inte ens inbjudna. Det var påvlig marionetteater för hela slanten. Än en gång svek påven det fortfarande övervägande katolska Sverige.
Gustav Vasa pressades allt hårdare att själv ingripa i kyrkan. Han gjorde ett försök att ersätta ärkebiskopen med en profan kyrkochef, den s.k. superintendenten Georg Norman. Men ärkebiskop Laurentius Petri red ut den stormen, och han vann också striden om nattvarden, Jesu verkliga närvaro i brödet och vinet. Ärkebiskopens eget liv blev en vandring från reformator till bevarare av det som räddas kunde av medeltidskyrkan.
Den av ärkebiskopen skrivna Kyrkoordningen 1571 hade som syfte att bryta den svenska kyrkans isolering, men fick närmast motsatt effekt p.g.a sekteristiska nyordningar inom den katolska kyrkan.
Påvarnas politik, att återvinna Nordueropa med krig, mord och tortyr (inkvisitionen) kom att leda till en allt värre splittring av det österrikiska kejsardömet, som var påvedömets bästa bundsförvant på den politiska och militära arenan. Med ett allt värre splittrat Tyskland ,och därmed försvagat Österrike, kom den i grunden påve-fientliga franska monarkin att bli den ledande statsmakten inom den katolska delen av Europa. Den svenske kungen Gusta II Adolfs s.k. religionskrig mot de tyska katolikerna under 1600-talet finansierades som bekant av det katolska Frankrike under ledning av kardinal Richelieu.
Påvedömet blev offer för myten om sin egen ofelbarhet.
Genom processen mot reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae förhindrades att Svenska kyrkan på nytt blev en politisk maktfaktor, I stället blev kungen kyrkans överhuvud. Som en besökande katolik under 1700-talet så träffande förklarade det: "I Sverige är kungen påve." Avskaffandet av det kungliga enväldet under 1800- och början av 1900-talet medförde att överhögheten över kyrkan överflyttades på regering och riksdag. Genom riksdagsreformen 1866 miste prästerna sin självklara riksdagsrepresentation, med följd att Svenska kyrkan alltmer kommit i händerna på profana politiker.
Att ifrågasätta kvinnor som präster, lärare och chefer
Två ledande kvinnor i Svenska kyrkan:
Den heliga Birgitta och hennes dotter den heliga Katarina.
Boel Hössjer-Sundman, som är projektledare för 50-årsjubileet av kvinnoprästbeslutet har svarat Gudrun Schymans påhopp. Hon skriver i tidningen Dagen 16 / 9 att det finns problemområden med bl.a otydligt ledarskap och fortsätter:
"Inte sällan märks det vanliga motståndet mot kvinnor som chefer och ledare, som finns inom många samhällsområden, också i Svenska kyrkan. Men Svenska kyrkan behöver de prästvigda kvinnorna som ledare i kyrkan, som kyrkoherdar och biskopar! Det är helt klart så att ledaruppgifterna i Svenska kyrkan behöver omformuleras och ifrågasättas. I själva verket innebär jubileet att just kvinnornas perspektiv i hög grad uppmärksammas."
Men vad skriver hon, egentligen? Jo, om det vanliga motståndet mot kvinnor som chefer och ledare, inte om det särskilda, teologiskt grundade motståndet mot kvinnliga präster. Det motstånd, som hon skriver om, finns inom många samhällsområden, inte bara i kyrkan! Men de, som ifrågasätter kvinnliga chefer inom de andra samhällsområdena har väl ingen teologisk grund för detta? Och dessutom är ifrågasättandet av kvinnliga präster kopplat till att de är just präster, och inte till att dessutom är chefer. Kvinnoprästmotståndet gäller även präster som inte är chefer. Det som de s.k. kvinnoprästmotståndarna ifrågasätter är om det är Guds vilja att kvinnor ska vara präster.
Om kvinnoprästmotståndet hade berott på en allmän avoghet mot kvinnor, hade kvinnoprästmotståndarna inte accepterat att bli gripna av kvinnliga poliser, dömda av kvinnliga domare eller opererade av kvinnliga kirurger. Vad det nu verkar handla om i Svenska kyrkan, är att vissa kyrkopolitiker har svårt att respektera den dubbla ansvarslinjen, och att det då tydligen är lättare att ukämpa maktkamper mot kvinnliga kyrkoherdar än manliga.
Det finns ett antal lärofrågor som splittrar kristenheten och även Svenska kyrkan. För tusen år sedan splittrades kyrkan på frågan om Anden utgår från både Fadern och Sonen, eller enbart från Fadern. Exempelvis. Frågan om kvinnor kan vara präster kan inte underkastas det profana samhällets värderingar, politiska beslut och lagar. Den måste lösas teologiskt och det måste ta den tid det tar. Emellertid innebär det, eftersom kvinnoprästbeslutet är taget, att båda linjerna i ämbetsfrågan måste existera sida vid sida. Jag förespråkar alltså i princip samma linje, som Gustav Vasa gjorde i lärofrågan under de 15 första åren av sin regeringstid. Fredlig samexistens!
Mitt eget förslag till fredlig samexistens är att skilja prästvigningen från anställningsavtalet. För att få en ordinarie anställning ska man vara beredd att samarbeta med samtliga kollegor i församlingen. Den, som inte är beredd till detta ska ändå kunna prästvigas, men får då ha ett annat arbete som huvudsaklig försörjningskälla och vara präst på "fritid". Behovet av "fritidspräster" kommer att öka, i takt med koncentrationen av gudstjänstbesöken till storhelger och långledighet. Jag vill dock intre ställa mig i vägen för andra lösningar lokalt, genom frivilliga överenskommelser.
På grund av prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare har kyrkan berövats viktigs stöttepelare för den traditionella kristna tron. Ansvaret vilar därför allt tyngre på den kvinnliga prästerna att föra den kristna tron oförfalskad vidare. Alltså den tro, som apostlarna lämnade över till kyrkan. Predikan är det viktigaste medlet för att lägga ut och förklara Guds ord. Predikan ska ivarken vara en människas tankar, eller en människas tankar. Ska den då vara flera människors tankar? Tänk om de har fel? Innebär demokrati i kyrkan att gudstjänstbesökarna - eller värre ändå: kyrkopolitikerna - ska bestämma innehållet i predikan? Nej, det är lika orimligt som om mattelärarna skulle rätta sig efter eleverna. Guds ord är lika eviga som multiplikationstabellen,
När mattelärarna kunnat predika samma sanningar under hundratals år, utan att ifrågasättas, borde pärsterna kunna göra det också, utan att ifrågasättas.
De teologiskt ubildade prästerna ska vara lärare, och de teologiskt mer eller mindre utbildade lekmännen ska vara väktare. Så säger en gammal princip. Lekmännen ska reagera om prästen börjar predika en ny religion. Men den kunskap, som lekmännen har, har de fått från någon präst. Statsmakten ska inte kunna byta religion genom att tillsätta nya präster, med helt nya religiösa idéer. Men det är risk att så sker p.g.a. prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare. Därför ligger ett stort ansvar på de kvinnliga prästerna att vara goda lärare, så att de för samma lära, som vi mottagit från tidigare generationer kristna, vidare till kommande genererationer.
Det förekommer emellertid förväntningar och krav på i synnerhet de kvinnliga prästerna, att de inte ska förkunna en traditionell kristendom, utan rätta sig efter tidsandan. De vanligen manliga kyrkopolitiker som står bakom detta nya förtryck av de kvinnlig prästerna, pekar bekvämt ut kvarvarande kvinnoprästmotståndare som syndabockar.
Jag har på denna blogg lagt ut en länk till en kvinnlig prästs predikningar, Prästflickans predikningar. Hon kallar sig så eftersom hon ständigt får kommentarer om hur ung hon är. Får unga manliga präster samma kommentarer? Läs hennes predikningar! Det är underbart vackra predikningar, som fångar kärnan i den kristna tron. Läs vad hon säger om synden! Det irriterar säkert många nutida människor, men är vad genuina kristna präster har lärt ut i alla tider!
Bred plattform, men med stort djup
Jesus och lärjungarna, traditionell bild.Bloggen EFS idag diskuterar Jesusmanifestationen. Bloggaren menar att det är svårt att vara för något utan att samtidigt var mot något.
"Men Stanley Sjöberg, som ju tänkte sluta agera draglok för manifestationen men nu tydligen är igång igen i alla fall, får faktiskt bestämma sej: antingen vill man samla ALLA intresserade, alla som kallar sej kristna, till en ganska allmänkulturell men dock Jesusmanifestation, där såväl teologiskt liberala som konservativa, såväl Livets Ord som Ekumeniska gruppen för Kristna Homosexuella ska känna sej hemma och bidra med seminarier... Eller också är Jesusmanifestationen direkt eller indirekt riktad mot bl.a. konstutställningen "Ecce Homo..."
Men vad Stanley Sjöberg hade skrivit, var att manifestationen riktar sig mot den bild av Jesus som "Ecce Homo" förmedlar. Exemplet var olyckligt valt. Det finns andra som förmedlar en liknande bild av Jesus, utan några kopplingar till homorörelsen. Ecce Homo-utställningen förmedlar dels bilden av en Jesus som älskar (i ordets icke-sexuella bemärkelse) homosexuella, och den bilden är sann. Men utställningen förmedlar även en bild av en Jesus, som är uppfylld av sexuell åtrå till andra män, och den bilden är falsk. Man kan också ifrågasätta namnet på utställningen: "Ecce Homo" (Se männinskan). Visserligen är det sant att Jesus var både Gud och människa. Men fotografen Elisabeth Ohlsson-Wallin torde ha haft som syfte att tona ner, kanske förneka, det gudomliga. Och den Jesusbilden kan inga bekännelsetrogna kristna, oavsett läggning, ställa upp på.
Man kan dock inte utgå från att alla homosexuella och homovänliga kristna har en liberalteologisk* inställning, som förnekar Jesu gudom. Frågan är om en bekännelsetrogen manifestation utestänger alla homosexuella och homovänliga kristna. Jag anser att den inte behöver göra det. Frågan är hur långt kravet på bekännelsetrohet ska drivas, för att någon ska kallas bekännelsetrogen. Räcker det inte att vara bekännelsetrogen ifråga om Jesu person, liv och uppdrag, vilket sammanfattas i den nicenska trosbekännelsen?
Manifestationen bör alltså rikta sig mot den åskådning som förnekar att Jesus var både Gud och människa, som förnekar att han var avlad av den helige Ande och född av en jungfru, som förnekar att han uppstod från de döda, som förnekar den frälsningshistoriska betydelsen av Jesu korsdöd.
Jag har genom åren försökt bilda opinion mot de av homorörelsens krav, som jag anser strider mot kyrkans traditionella lära, t ex äktenskap och adoptioner. Och jag har inte ändrat åsikt. Men jag menar att man måste se till varje människas hela tro, och inte bara till det som strider mot ens egen tro. Manifestationen ska vara skarp i sitt avståndstagande från det som manifestationen är mot. Men manifestationen behöver inte vara mot allt. En manifestation, som är mot allt, som varje enskild deltagare är mot, kommer att upplösas i atomer.
Jag har på denna blogg drivit förslag om kyrkokummuner och en ekumenisk gudstjänst mellan olika kristna traditioner, med gemensam nattvard, men skijda nattvardsbord. Samma sak där. Man kan ha en vidare eller en snävare plattform för det som ska ske samfällt. Eftersom de föreslagna kyrkokommunerna ska vara offentliga förvaltningar, kan i princip ingen som vill stödja verksamhetern, förvägras medlemskap. Vidast möjliga defintion av ordet "kristen" måste gälla. Den ekumeniska gudstjänsten ska däremot grundas på bekännelsen, men eftersom det ska vara skiljda nattvardsbord, är den öppen för alla ståndpunkter i äbetsfrågan: manliga och kvinnliga frikyrkopastorer, som inte ens själva anser sig vara präster, kvinnliga präster i Svenska kyrkan, kvinnoprästmotståndare i Svk, samt katolska och ordoxa präster.
__________
* Det svenska uttrycket liberalteologi är olyckligt, eftersom det finns en politisk ideologi som kallas liberalism, och ett liberalt parti, fp. I praktiken har bekännelsetrogna kristna, som varit motståndare till liberalteologin, varit liberaler politiskt. Folkpartiet bildades genom en sammanslagning under 1930-talet av två partier, Liberalerna och De frisinnade, som i hög grad utgjordes av frikyrkokristna som var noga med att hålla sig till vad som bokstavliigen står i Bibeln,
Vapenhus - varför kritisera någons personliga val?
För att inte gudstjänsten skulle störas av vapenskrammel, finns i våra kyrkor fortfarande ett rum, som kallas vapenhuset. Partistridernas ska man lämna i vapenhuset. Jesus är Herre över både moderater och socialdemokrater, nämligen.
Att förre vänsterprofilen Göran Skytte numera är kristen, borgerlig konservativ och LO-fientlig, skulle jag inte ha kommenterat om han inte gjort sin religiösa omvändelse till en offentlig angelägenhet. Härigenom exponeras alla, som har en traditionell, bekännelsetrogen kristen tro, för angrepp för att vara "högerkristna". Svaret på detta blir att personer, som står till vänster poliktiskt, uppfinner en ny "vänsterkristendom". - som för övrigt till stora delar är ett hopplock av gammal unden övre medelklassradikalism. Inget som vanliga "underklasskristna" känner igen, de som idag är de mest utskällda som "kristen höger". Och då störs den gemensamma gudstjänsten av vapenskrammel inne i kyrksalen.
Göran Skytte har en poäng i att högern har kidnappat begreppet vänster, och för den delen också i att HBT-rörelsen har förvandlats från underground till etablissemang. Årets PRIDE-festival var ett paradexempel på hur kapitalet exploaterar. Ett annat exempel är porrblaskan Aftonbladet, som i går skrev på sina löpsedlar: "Källarbarnen tvingades se på när mamma födde. Aftonbladet ägs numera, liksom Svenska Dagbladet, av den kapitalistiska Skipstedt-koncernen.
Prästen Helle Klein skrviver ledare i Aftonbladet, där hon försöker bevisa att Martin Luther grundade Socialdemokratiska partiet. Och Göran Skytte skriver krönikor i Svenska Dagbladet, där han borgerlgt-konservativt förfasar sig över det som numera är "vänster". Båda tjänar de kapitalismen.
Nere i Småland sitter fabrikör Svensson och är arg på LO, som hotat sätta hans företag i blockad, och finner tröst i Skyttes utfall mot LO. En bättre tröst vore ju om han kunde fira gudstjänst tillsammans med sina anställda utan vapenskrammel i kyrkan. Som den gamle högerledaren Arvid Lindman sa: Ett handslag människor emellan över barrikaden. Striden må fortsätta utanför kyrkan, men i kyrkan är vi alla Guds barn.
Gudrun stormar mot religionsfriheten
Förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman skriver att det är inget att fira, Svenska kyrkan har förtryckt kvinnor i 50 år, delvis med lagrens hjälp. Jaså, bara i 50 år? Som partiledare försökte hon locka kristna till vänsterpartiet, vilket slutade med att en kyrkoherde i norra Sverige, som kandiderade till riksdagen ströks från partiets valsedlar. Han hade fått frågan om vad som gäller, partiprogrammet eller Bibeln, och hade svarat att i kyrkan är det Bibelns om gäller. Han ersattes som kandidat till riksdagen, av en kvinnlig kyrkorådsledamot, som gav samma svar på samma fråga. Så hon ströks också. Gudrun har därmed visat vem, som förtrycker kristna kvinnor!
Har alla kvinnliga präster under de gångna åren verkligen varit diskriminerade, för att de har varit kvinnor. Eller har de motarbetats av någon annan orsak? Både ja och nej! Strax efter mitten av 1900-talet fanns ingen verklig jämställdhet på arbetsmarknaden. Få kvinnor nådde de hösta befattningarna. Den manliga dominansen inom en mängd yrken, som formellt var öppna för kvinnor, var total eller nästan total. Svenska kyrkan var inte värre än andra. Men det är klart att när pionjärerna bland kvinnliga präster intervjuas, så svarar de att de var diskriminerade, jämfört med nutida förhållanden.
Man kan undra varför de blev präster, om det var så eländigt. Det visste de ju om. Och är det inte värt att fira att det har gått framåt, om man nu verkligen tror att kvinnor kan vara präster, som tjänar en verklig Gud och inte något fantasifoster? Man kan undra om Gudrun Schyman har den minsta respekt för några präster, eller andras kristna, över huvud taget. Jämställt är det kanske när alla förtrycks lika?
Att Svenska kyrkan diskriminerade de kvinnliga prästerna med stöd av lagen är alldeles sant. Att så skulle ske var politikerna fullt medvetna om. Jämställdheten var ju inte riktigt uppfunnen, utan det handlade mer om den s.k. emancipationen, att göra erövringar. Alla yrken utom officer, polis och präst hade formellt öppnats för kvinnor. Alltså måste dessa sista helmanliga bastioner erövras.
Den lutherska statskyrkoidén hade tillkommit i en värld, där alla länder styrdes av enväldiga kungar. Och nu skulle kungen, i stället för påven, bli kyrkans överhuvud, åtminstone formellt. För den verkliga makten över kyrkan skulle ligga hos kungens själasörjare, som i likhet med andra präster var en statlig tjänsteman. För att prästerna verkligen skulle lyda vår Herre, när de gav kungen råd, stadgade 1809 års grundlag att konungen inte fick betvinga någon statstjänstemans samvete. Och detta gällde givetvis även kvinnors tillträde till prästämbetet. 1809 års grundlag gällde fortfarande, och gav kvinnoprästmotståndarna grundlags skydd.
Kanske Gudrun föredrar Stalins behandling av sina rådgivare? Kanske bäst att påminna om att Kristus - inte staten, konungen eller partiet - är kyrkans Herre. Kanske bäst att påminna om att religionsfriheten är inskriven även i vår nuvarande grundlag. Jag håller tummarna för att den nuvarande vänsterpartiledaren, prästsonen Lars Ohly, respekterer religionsfriheten bättre än sin företrädare. I så fall har vi något att fira!
Schyman tycker att Svenska kyrkan är viktig för normbildningen i samhället. Jag förstår. Det är de kvinnliga prästernas uppgift. De manliga ska sköta religionen.
Måste man vara fackföreningsfientlig för att man är kristen?
"Men i mitt senare liv har mina ställningstaganden bestämts av annat än ideologiska pekpinnar och vidhängande ideologiska skygglappar.
Därför blir jag - i all enkelhet - nyfiken när vänsterns intelligensaristokrati plötsligt dyker upp och identifierar mig med 'konservatismen'. Bland annat av följande skäl: jag själv betraktar ju socialdemokratin som den stora konservativa kraften i svensk politik. Och jag är inte sosse.
Det är socialdemokratin som med fasa ser på varje form av förändring, det är socialdemokratin som längtar tillbaka och vill 'återställa'. Och i värsta fall blir denna vänsterkonservatism ibland reaktionär: i klartext avser jag LO."
I kristna sammanhang brukar LO vara detsamma som Livets Ord. Men Skytte skriver i Svenska Dagbladet och i klartext menar han att fackföreningsrörelsen LO, som organiserar arbetare., är det värsta som finns. En gammal ståndpunkt inom vänsterns intelligensaristokrati, som han tydligen fortfarande på något sätt tillhör. Samma förakt för "vanligt folk", som vi sett i katoliken Zarembas DN-artiklar om Svenska kyrkan. Skytte definierar vad nutida borgerlig konservatism inte är:
"Tillbaka till tiden då brukspatronen och godsägaren bestämde allt för sina undersåtar? Absolut inte.
Tillbaka till den tid då lagen tvingade folket att vara medlemmar i den statliga svenska kyrkan? Hellre döden."
Nähä, brukspatron och godsägaren ska inte bestämma allt. Men å andra sidan ska inte arbetarna organisera sig, så att de får något att säga till om. Tyckareliten inom medelklassen, Gudrun Schyman, Göran Skytte och Maciej Zaremba, ska bestämma åt oss. Tillsammans garanterar de mångfalden av åsikter. Tidningen Dagen slår upp nyheten, som frikyrkofolket (vuxendöparna) velat höra, att hälften av Svenska kyrkans medlemmar inte hade varit medlemmar om de fått bestämma själva. Men suverän okunskap om det land han lever i, och det land han levat i, har Zaremba skrivit att utan Uppsala möte 1593 hade vi aldrig haft "tvångsdop" i Svenska kyrkan! Det har förstås aldrig förekommit i Katolska kyrkan?
Själv tillhör jag de tvångsdöpta i Svenska kyrkan. På den tiden tvingade lagen små barn att vara medlemmar i Svenska kyrkan, om inte föräldrarna tillhörde något annat kristet trossamfund. Inte ens föräldrarna hade rätt att välja. Genom dopet var jag inte bara mina föräldrars barn. Jag blev även Guds barn. Skytte skulle ha föredragit döden. Det säger allt om honom.
Varför ska inte små barn få vara Guds barn?
Ännu en kyrkohistorisk sensation.
I dag skriver tidningarna att arkeologer har upptäckt en tidigare okänd kyrkogård från vikingatid i Lännäs vid södra Hjälmarstranden i Närke. Man har också upptäckt stolphålen efter en träkyrka. Fyndet är inte slutgiltigt daterat, men gravskicket tyder på 1000-talet. Kristendomen har alltså nått även Närke 100 år tidigare än vad som hittills varit känt.
Dessa fynd stärker hypotesen att kristendomen kom till Sverige österifrån, och att det alltså har funnits en "förkatolsk" kristen tid i Sverige, medan Sverige fortfarande var statslöst territorium.
Lännäs ligger inte långt, kanske en dagsetapp, från Julita cistercienserkloster, som vid grundandet på 1200-talet låg vid en vik av Hjälmaren. Cistercienserklostren hade enligt min mening en viss roll i grundandet av den svenska staten. Tomas av Aquinos tvåsvärdslära och behovet av en statsmakt, som garanterade kyrkans privliegier, låg bakom kyrkans tillskyndande av omvandlingen från ättesamhälle till territorialstat.
Vilken roll spelade biskopen av Grönland?
Ruin efter det medeltida stiftet på Grönland. Den sista biskopen påstås ha fungerat som informell ärkebiskop i Sverige sedan hans eget stift hade dött.ut.1800-talets skildringar reformationstidevarvet under 1500-talet är rika på intressanta detaljer, men slutsatserna är inte helt tillförlitliga. Historieämnet omvandlades först i början av 1900-talet från "lärdom" (vetande utan ifrågasättande) till vetenskap, under ledning av bröderna Weibull, som båda var professorer i historia i Lund. All historieskrivning från tiden före c:a 1920 måste därför läsas extra kritiskt. Intresset för katolicismens "ljus" över den svenska kyrkohistorien ökade alldeles påtagligt under slutet av 1800-talet, varför den tidens kyrkohistoria kan vara en märklig blandning mellan storvulen svensk nationalism, där Gustav Vasa är hjälten, och katolska konspirationsteorier som framställer i synnerhet Gustav Vasa i en skurkaktig dager.
I nationens intresse - och kyrkans
Den av Gustav Vasa återupprättade svenska staten och den efterreformatoriska svenska kyrkan har säkerligen haft ett gemensamt intresse av att framstå som ett tvillingpar med gemensam födelsedag. Två goda ting i förening förgyller ju varandra. Således framställs Gustav Vasa -. även i den svensknationalistiska litteraturen - som en ränksmidare, som redan under befrielsekriget hade överegått till den lutherska läran, men försökte dölja detta genom fagra löften om slå vakt om den gamla tron och respektera kyrkans rättigheter.
På samma sätt har det legat i "nationens intresse" att förneka att en liknande tvilligfödsel skett under medeltiden av den medeltida svenska staten och den medeltida svenska kyrkan. I stället har man skjutit statsgrundandet långt tillbaka i hednatiden, bl a för att ge senmedelltidens befrielsekrig historisk legitimitet och förringa den medeltida "påvekyrkans" bidrag till det medeltida riksgrundandet.
"Skyldiga" till denna historieförfalskning var 1400-talsärkebiskopen Nicolaus Ragvaldi samt Johannes Magnus, som var svensk titulärärkebiskop i Rom under 1500-talet. Deras funderingar kom att tjäna svenska stormaktsintressen under 1600-talet. Inte ens den till slut landsflyktige Johannes Magnus såg någon motsättning mellan katolsk tro och svensk nationalism, vilket däremot många nutida svenska katoliker gör! Ragvaldi ville - med mytomspunna historiska argument - ge Sverige en mer framskjuten plats vid det betydelsefulla Basel-konciliet, där han var svensk delegat.
Jag ifrågasatte denna historieskrivning när jag läste fornkunskap och historia vid universitet, vilket fick till följd att jag inte fullföljde studierna. Denna min - hos dagens historiker så populära - syn på det ursprungliga riksgrundandet ansågs då "ovenskaplig". Så min egentliga behållning av studierna blev att jag fick lära mig bröderna Weibulls källkritik-metod. Och på den grunden dömer jag ut teologernas s.k. bibelkritik - som dömer ut de kristna sanningarna med naturvetenskapliga argument - som ovetenskaplig. Naturvetenskap, t.ex. jungfrufödselns biologiskja orimlighet, har intet att göra med vetenskaplig historieforskning, som ska ta ställning till de historiska källornas äkthet, och inget annat!
Teologi ("vetenskapen om Gud") är enligt min mening en "lärdom" och inte en vetenskap. Eftersom objektet för denna s.k. vetenskap (Gud) inte låter sig utforskas med vetenskapliga metoder. Det vi vet om Gud är den kunskap har har givit oss genom uppenbarelsen, och är alltså inget som vi själv har utforskat!
Inget av mina inlägg på denna blogg gör anspråk på att uppfylla historievetenskapliga krav. Detta saknar jag resurser till, trots viss kännedom om historievetenskapliga metoder.
Påven drev Gustav Vasa i armarna på lutheranerna.
Detta blev en lång utvikning. Johannes Magnus var alltså den man, som Gustav Vasa ville göra till ärkebiskop, sedan han skickats hem till Sverige för att bekämpa de reformatoriska idéerna. Men den då nye påven Clemens VII vägrade ge sitt confirmatio, och drev därigenom den svenske kungen i armarna på lutheranerna. Clemens var beroende av den österrikiske kejsaren Karl V, som var svärfar till Kristian Tyrann som tagit biskopsmördaren Gustav Trolle under sitt beskydd. Clemens skyllde på att anklagelserna mot Trolle först måste utredas och Trolle formellt avsättas, innan han kunde bekärfta Johannes Magnus som ärkebiskop.
Men Clemens vägrade också att tillsätta biskopar i övriga biskopslösa stift,. med Västerås som enda undantag. Clemens vägrade gå med på Sveriges rimliga begäran om anstånd med de dryga avgifter som skulle betalass till den heliga stolen för påvens bekräftelse av biskopsval. Sina rätta avsikter visade Clemens när han självsvåldigt utnämnde en italienare, som stod det danska hovet nära, till biskop i Skara. Vilket inte godkändes av den svenska kungen. Clemens agerande var så klandervärt, att han, enligt min mening, måste anses ha upphört att vara påve. Tack vare sina politiska ränker, räddades han av kejsaren, sedan franska trupper invaderat Rom.
När biskop Ingemar i Växjö hade avlidit 1530 var Petrus Magnus i Västerås troligen den enda biskopen i Sverige med påvlig confirmatio. 1531 överförde han den apostoliska successionen, som han själv mottagit i Rom 1524, till Laurentius Petri, som anses vara Sveriges första lutherska ärkebiskop. Han var en yngre bror till reformatorn Olaus Petri, men mer olik denne än vad som framgår av den konventionella historieskrivningen. Laurentius Petris ambition verkar ha varit att rädda vad som räddas kunde av arvet från medeltidskyrkan. Han var snarare "reformkatolik" än "protestant".
Naturligtvis måste vi slå vakt om reformationens positiva värden. Katolska kyrkans halvhjärtade självkritik vid mötet i Trient 1545 - 1549, räcker inte. Och bidrog dessutom till den slutgiltiga splittring av kyrkan, som Gustav Vasa hade försökt förhindra under 1520-talet. Svenska kyrkan har alltså inte brutit sig ur Katolska kyrkan, utan det var ett ömsesidigt fjärmande.
Ärkebiskopen sattes fängelse för sin lutherska tros skull
Detta för över till den svårbesvarade frågan när reformationen i Sverige egentligen segrade. Västerås riksdag 1527? Västerås ordonantia 1544? Kyrkoordningen 1571? Uppsala möte 1593? Stängningen av Vadstena kloster 1595? Slaget vid Stångebro 1598? Den första kyrkolagen efter reformationen, vilken kom först 1686?
Bakgrunden till slaget vid Stångebro var hertig Karls statskupp mot den lagliga kungen, Sigismund. Omedelbart efter slaget vid Stångebro arresterades ärkebiskopen, Abraham Angermannus, som hade varit lojal med kungen, för högförräderi. Ärkebiskopen frikändes av domstolen, Sigismund var ju laglig kung, men Karl vägrade släppa honom ur fängelset. Den egentliga anledningen till detta fortsatta olagliga frihetsberövande var inte lojaliteten med den besegrade kungen, utan ärkebiskopens trohet mot den lutherska läran. Han avled i fängelse 1607.
Angermannus var - trots sin lojalitet med den katolske kungen Sigismund - en fanatisk lutheran. Angermannus var så fanatisk i sin nitälskan för den luterska läran, så att hertig Karl - som påverkad av reformerta idéer själv måste beskrivas som extrem protestant - befarade att Angermannus, om han försattes på fri fot, skulle provocera fram ett nytt inbördeskrig. Katoliker mot protestanter. Och så började 1600-talet i Sverige!. Ärkebiskopen i fängelse för sin lutherksa tros skull. Som kung kallades Karl för "Gråkappan" för sina resor, anonym förklädd till bonde, runtom i landet för att lyssna av stämningarna bland folket. En föregångare till vår tids opinionsundersökningar.
Karl tvekade även när det gällde en ny kyrkolag, som otvetydig skulle slå fast de lutherska läran, som den enda rätta. Det kom att dröja ända till 1686 innan Sverige fick sin första riktiga kyrkolag efter reformationen - och inte heller den är helt tydlig om vilken lära som gäller för Svenska kyrkan. Och enligt senaste lag ska Svenska kyrkan vara "evangelisk-luthersk." Klargörande, eller ... ?
Biskopen av Grönland räddade situationen i Sverige?
Hans hårda omdömen om prästernas leverne under de första åren av hans regeringstid, har ibland anförts som bevis för Gustav Vasas fientlighet mot kyrkan. Men Sverige hade nyligen genomlidit en hel serie av förödande krig, med en allt värre moralisk upplösning i släptåg. Fem av sju stift saknade biskopar, varför tillsynen av prästerna inte fungerade. Stockholms blodbad och kung Kristians mordorgie under hemvägen, hade sänt en chockvåg genom den krigströtta nationen, gamla fiender hade enats och ställt sig bakom Gustav Vasa och hans befrielskrig. Sverige var fortfarande ett ättesamhälle, där olika "krigsherrar" (för att använda ett nutida ord) ur de högadliga ätterna bekämpade varandra - och vädjade om allmogens stöd för sin sak.
När segern över Kristian var vunnen, splittrades alliansen bakom Gustav Vasa. Motståndarna spred ut falska rykten om att den nye kungen hade avfallit från den rätta läran. Klostren drogs in kampen mot kungen. Jag ska i korthet kommentera Magnus Nymans "Förlorarnas historia" med att man måste ha förståelse för "förlorarnas" motiv, missledda som de var. Men tyvärr bidrog klosterfolket själva till klostrens avveckling, sedan Gustav Vasa trots indragning av kyrkilig egendom sörjt för bevarandet av klostren.
Men man måste också förstå den svenska förbittringen mot "papismen", som under nästan hela 1500-talet ställde svenskar mot svenskar i onödiga uppror som var dömda att misslyckas och - förutom alla liv som gick till spillo - kostade mycket pengar att slå ner. Pengar som den svenska kyrkan fick betala.
Johannes Magnus upprätthöll de flesta av ärkebiskons funktioner under sin tid i Sverige. Men han var inte biskop. Sådant som bara en biskop fick göra, överlät han till en munk som hette Vincentius. Denne doldis i den svenska kyrkohistorien var av påven godkänd biskop av Grönland - ett sift som under 1500-talet torde ha saknat levande medlemmar. Hela den nordiska befolkningen på Grönland, som kommit dit under vikingatiden, hade av okänd orsak utdött under 1400-talet eller de första åren av 1500-talet.
Ett utdött sift.
Hade då det utdöda stiftet på Grönland fått betala för att få sin biskop godkänd av påven? Nej, naturligtvis inte. Det finns en uppgift från 1492 att det grönländska stiftet sluppit betala för en biskopsutnämning. Vid den utnämningen hade man inte säkert vetat om det fortfarande fanns överlevande i stiftet. Man hade först utnämnt biskopen, och sedan skickat honom till Grönland för att undersöka saken. Därefter har man tillsatt minst ännu en biskop på Grönland men han hamnade i ett annat land vid "världens ände", nämligen Sverige. Det är en slående skillnad mellan påvarnas höga ambtion att behålla Grönland inom kyrkan och Clemens monumentala ointresse för att rädda den katolska kyrkan i Sverige.
Clemens drev en cynisk maktpolitik, som gynnade hans egen ställning som världslig furster i den mellanitalienska kyrkostaten, samt den florentinska dynastins di Medicis ställning som världens ledande finansfamilj. Clemens var själv född utom äktenskapet i denna familj. I detta perspektiv framstår intre den lutherska statskyrkoidén - som de flesta nutida lutheraner tagit avstånd från - som särskilt orimlig.
Uppgiften att biskopen av Grönland hade hjälpt Johannes Magnus att fullfölja ärkebiskopens plikter har jag hittat i en minnesskrift om valet av Gustav Vasa till kung- På vilket sätt har Vincentius hjälpt Johannes Magnus? Har även han någon del i bevarandet av de apostoliska successionen i Sverige?
Den nordiska befolkningens försvinnande på Grönland är ett av historiens olösta mysterier. Få verkar ha tänkt på att ett liknande försvinnande skedde i de svenska fjälltrakterna vid ungefär samma tid, då den nordiska befolkning som bott där åtminstone sedan vikingatiden försvann. I bägge fallen var det jordbrukarbefolkningar som försvann. De ersattes av jägarbefolkningar: eskimåerna på Grönland och samerna i norra Sverige.Samernas existens i Sverige är med säkerhet känd åtminstone sedan högmedeltiden, och de verkar ha nått sin största utbredning under senmedeltiden.
Får homovänliga kristna vara med?
Jesusmanifestationen 3 maj 2008 i Stockholm samlade minst 12000 personer. Deltagarna var lutheraner, frikyrkliga,m katoliker och ortodoxa. Initiativtagaren, pingstpastor Stanley Sjöberg har skrivit i Dagen:
"Drivkraften i planeringen var att ge ett positivt alternativ till de nedvärderande framställningar som gjorts under flera år, när bilden av Jesus förändrats till oigenkännlighet och ändå välkomnats ända in i kyrkosammanhang. Exemplen är allt för många med "Ecce Homo" som mest uppmärksammade spektakel, välsignat av biskopar och domprostar."
En bloggare, som kallar sig själv svenskkyrklig och vänsterliberal (http://senapochfikon.blogspot.com/ ) har skrivit att Sjöberg därigenom har utestängt både homosexuella och "homovänliga kristna" - varmed han tydligen avser anhängare av könsneutrala äktenskap - från kommande Jesusmanifestationer. Vad Sjöberg menar får han givetvis förklara själv. Han har överlåtit ledningen av manifestationen på andra. Och vad de menar får de förklara själva.
Jag anser dock inte att årets Jesusmanifestation på något sätt har utestängt vare sig homosexuella eller "homovänliga kristna". Och skulle bli mycket förvånad om kommande Jesusmanifestationer gör det.
Först ett klargörande: Alla homosexuella, inte ens alla utlevande homosexuella, vill ha könsneutrala äktenskap.
Jag kan själv inte förstå hur man kan förena något sådant med traditionell kristendom. Men om ingen skulle kunna manifestara den gemensamma tron på Jesus tillsammans med personer, vars åikter de inte till fullo förstår, så skulle var och en få hålla sin egen högst privata Jesusmanifestation. Manifestationer av det här slaget kräver att man kan acceptera andras tro, utan att ge avkall på sin egen.
Detta innebär å andra sidan inte att man måste ställa upp på allting. Se inlägget "Leve heteronormen" på denna blogg! Demonstrera för eller mot könsneutrala äktenskap får man alltså göra i andra sammanhang.
Men Jesusmanifestationen måste ta avstånd från den bild (alternativt en av de olika bilder) av Jesus, som förmedlades av Ecce Homo-utställningen, nämligen bilden av en Jesus som var uppfylld av sexuell åtrå till andra män. Det vore också fel att visa en bild av en Jesus som var uppfylld av sexuell åtrå till sina kvinnliga lärjungar. Man kan också sätta ett frågetecken för den bild av homosexuella som förmedlades av utställningen. Men det är alltså inte alla fel att visa en Jesus som älskar (i icke-sexuell bemärkelse) alla människor.
Ecce Homo-utställningen skulle aldrig ha fått visas i en kyrka, eftersom den vanhelgat kyrkorummet. Kyrkor får inte upplåtas för sådana ändamål. Det står i Kyrkoordningen. Frågan var en sådan utställning får visas, är en annan fråga än frågan om den bör visas!
De centrala delarna av den kristna tron.
Svenska kyrkan tryckte under 1960-talet på sitt eget bokförlag (SKDB) två gånger Alan Richardsons bok "Hur uppstod de klassiska dogmerna?" Medan övriga kapitel är dogmhistoria, förklarar första kapitet vad kristendomen är, respektive inte är. Kristendomen är inte bara "Jesu lära" utan även Jesu lära om sig själv, vem han är, Guds son, sann Gud och sann människa, världens Frälsare, född av en jungfru.
Fastän få bekännelsetrogna kristna idag känner till denna bok, så är första kapitlet en utmärkt sammanfattning av vad bekännelsetrogna kristna tror på, oavsett om de är katoliker, ortodoxa, lutheraner eller frikyrkliga. Richardson tog där fasta på de centrala delarna av den bekännelsetrogna kristendomen, de centrala dogmer som sammanfattas i trosbekännelsen.
Jesusmanifestationen syftar inte bara till att erkänna Jesu historiska existens, liksom vi erkänner t ex de romerska kejsarnas och Pontius Pilatus' historiska existens, utan även att erkänna Jesus som den han var, enligt sig själv. Som det står i Skriften och har berättats av Traditionen under snart 2000 år.
Det är därför en självklarhet att Jesusmanifestationen, som erkänner Jesus som Guds son etc, är "riktad mot" dem som inte tror på detta - oavsett om de är medlemmar i Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, någon ortodox kyrka eller något frikyrkosamfund. Även om dessa "icke bekännelsetrogna" är pastorer, präster, biskopar eller t.o.m. f d ärkebiskop i någon av de uppräknade kyrkorna /samfunden.
Av präster och biskopar i Svenska kyrkan kan man väl ändå kräva att de tror på samma Jesus, Guds son etc, som Svenska kyrkan trodde på under 1960-talet, och klart deklarerar denna tro, så att inget tvivel behöver råda om vad de tror på?
Förutsatt att kritiken mot Svenska kyrkan och delar av dess ledning är saklig och nyanserad och inte partipolitisk (riktad mot ett visst parti i sin helhet), så är kritiken välkommen, även om den kommer "utifrån", d.v.s från medlemmar i andra kyrkor.
En gemensam plattform.
Som jag har uppfattat Jesusmanifestationen, är den en manifestation av denna vår gemensamma tro på Jesus som Guds son etc, och INTE en manifestation av en gemensam "syndakatalog", som skulle kunna utestänga dem som inte ställer upp på alla delar av en sådan "katalog".
Om man ser de olika kyrkornas och samfundens hela läror som delvis överlappande cirklar, så manifesterar Jesusmanifestationen den gemensamma tron för alla bekännelsetrogna krista, i de överlappande delarna.
Alla tror inte, som katolikerna tror, att man ska be till helgon. Alltså förekommer inga helgonböner under Jesusmanifestationen. Detta utestänger inte katoliker från manifestationen (somliga katoliker verkar snarare ha utestängt sig själva), och således utestängs heller inga bekännelsetrogna kristna i Svenska kyrkan, för att de har dispatata åsikter i frågor som ligger utanför den gemensamma plattformen.
Som gemensam plattform för Jesusmanifestationen hade man valt den nicenska trosbekännelsen, i dess ursprungliga lydelse, som den antogs av kyrkomötet i Nicea år 325 (se länk i spalten till höger). Kan man instämma i trosbekännelsen kan man också delta i Jesusmanifestationen!
Åtminstone om jag har förstått arrangörernas intentioner rätt.
____________
Anm: Den nicenska trosbekännelse som nu använs i Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor skiljer sig från den ursprungliga nicenska trosbekännelsen, som antogs vid kyrkomötet i Nicea år 325, endast genom tillägget "och Sonen" efter "utgår från Fadern". Striden om detta tillägg skulle vara med, eller inte, ledde till kyrkosplittringen mellan öst och väst år 1053.
Anm
Konsten att göra sig blind
Ledare av Erik Åkerlund i den katolska idétidskriften Signum 5/2008. Vad han ser som särskilt hoppfullt inom frikyrkorörelsen är Peter Halldorf och på senare tid även Ulf Ekman "som utifrån sin frikyrkliga position finner en allt större uppskattning av ikoner och som också börjar reflektera över Kristi verkliga närvaro i nattvarden."
Frågan är dock om Ulf Ekman gör detta från en renodlat frikyrklig position. Han är ju faktiskt prästvigd i Svenska kyrkan, som har "reflekterat "över Kristi verkliga närvaro i nattvarden sedan Sverige kristnades för 1000 år sedan. Att denna "reflektion" inte upphörde i och med reformationen visar likvoriststriden under 1560-talet, då ärkebiskop Laurentius Petri Nericius avgick med segern.
På sin tid fanns det de (särskilt katoliken Gunnel Vallqvist) som uppfattade det gemensamma Jesus-manifestet (se länk i spalten till höger) mellan pingstpastor Hedin och biskop Arborelius som "två slår den tredje!. Själv tyckte jag det var bra att K-G Hammar fick motstånd. Men nu har detta verkligen börjat utvecklas till "två slår den tredje". Men nu är den tredje inte ärkebiskopen, utan hela Svenska kyrkan. Eftersom detta framförs i en ledare i en ledande katolsk tidskrift, och inte av några brådmogna unga lekmän på en katolsk blogg, måste man ställa frågan om biskop Arborelius stödjer den nya katolska sekterismen.
Efter decennier av ekumeniska samtal bara mellan katoliker och lutheraner, är det väl glädjande att de frikyrkliga också börjar komma med! Men plötsligt är det bara de som inger hopp om framtiden! Särskilt märkligt är det när Signum-skribenten skriver om frikyrkornas "liturgiska vändning", när katolska kyrkan och Svenska kyrkan faktiskt har samma nattvardsliturgi. Om någon skillnad kan iakttagas är, det att nattvarden i många Svk-kyrkor mer liknar den gammalkatolska ("tridentinska") mässan, med medeltida anor, än dern nutida reformert påverkade mässan i katolska kyrkor!
Vad har då katolikerna emot Svenska kyrkan? Ja, inte kan det vara de kvinnliga prästerna (... eller?) eftersom man inte verkar ha något emot kvinnliga frikyrkopastorer. Och över huvud taget inte verkar ha något emot att nattvarden i frikyrkan handhas av personer utan giltig prästvigning. Är det då homofrågorna? (En katolik har i upprepade kommentarer på denna blogg, krävt svar på frågan om jag anser att "kvinnliga präster och homovälsignelse är uttryck för Svenska kyrkans katolicitet. Finns inget annat att diskutera?)
De svenska katoliker som hörs mest i debatten, definierar sig inte som anhängare av en viss tro, utan som en oppositionsrörelse mot Svenska kyrkan. Då blir allting som Svenska kyrkan gör per definition fel.
.
Zaremba del 1:2, analys
Vart skulle Gustav II Adolf ha styrt sina arméer,
om hans krig mot de tyska katolikerna inte hade finansierats
av det katolska Frankrike under ledning av kardinal Richelieu?
"Sannolikt har ingen enskild händelse lämnat ett djupare avtryck i Sveriges historia än Uppsala mötes beslut år 1593 att göra Sverige till "en man" av den rena evangeliska tron. Vart skulle Gustav Adolf styrt sina arméer om Sverige, som Tyskland eller Frankrike, bevarat religiös mångfald? Skulle Karlskrona finnas till? Hade Kristina behövt abdikera?
Troligen hade det utan detta tvångsäktenskap mellan stat och kyrka inte förekommit några tvångsdop och ingen massemigration till Amerika, och inte heller någon frikyrkorörelse - varför vår demokrati kanske fått en annan förhistoria och vår kultur blivit mindre amerikaniserad? Sven Delblanc hade skrivit en annan sorts böcker och Ingmar Bergman haft en annan sorts vånda att gestalta.
Nästan alla de historiska särdrag som man i Sverige beklagar eller yvs över går att med litet ansträngning hänföra till denna enastående legering av världslig och andlig makt: uniformiteten och den tidiga läskunnigheten, enväldet och frikyrkorevolten, statens enastående styrka och den välgörande ståndscirkulationen, den svenska ängslan inför Europa och motsvarande intresse för tredje världen, den plikttrogne ämbetsmannen och den pliktskyldiga sexualrevolutionen. Vi kan inte veta hur det hade blivit, utom att det mesta hade blivit annorlunda, om anden och svärdet - som i så många andra länder - gått skilda vägar.
(Min understrykning) Citat ur Zarembas DN-artikelserie under senhösten 1999. Här försöker han framställa statskyrkoidén och statskyrkans religiösa monopol som unik för Sverige. Har han aldrig hört talas om den katolska inkvisitionen? Känner han inte till att den spanska staten tog den kyrkliga inkvisitonen i sin tjänst under 1500-talets skoningslösa förföljelse mot muslimer, judar, protestanter och katoliker som av någon anledning fallit i onåd?
I Maciej Zarembas egen f.d. hemland Polen ingick staten och kyrkan efter första världskriget ett konkordat, som gjorde den katolska kyrkan till statskyrka i Polen. Hade den katolska kyrkans enastående starka ställning i Polen idag varit möjlig utan statens gynnande av kyrkan under mellankrigstiden? Och kyrkans enastående inflytande under den postkommunistiska tiden?
Och vart skulle Gustav Adolf styrt sina arméer om Sverige, som Tyskland eller Frankrike, bevarat religiös mångfald? Jaså. präglas Frankrike av religiös mångfald efter de skoningslösa förföljeserna av protestanter? Ja, vart skulle Gustav Adolf ha styrt sina arméer, om det katolska Frankrike, under ledning av kardinal Ricelieu, inte hade utnyttjat den religiösa splittringen i Tyskland för att destabilisera landet - och i det syftet finansierat bl a Gustav Adolfs krig i Tyskland?
Någon grundligare analys av Zarembas förljugenhet på den här punkten behövs inte. Vem som helst med en gnutta kyrkohistorisk kunskap kan se det själv. Och dessa artiklar har betingat nutida svenska katolikers sekteristiska förhållningssätt gentemot Svenska kyrkan!
En fråga om religionsfrihet
Min understrykning. Citatet är från Karin Långström-Vinges blogg. (länk finns i spalten till höger). Karin kommenterar: "Biskop Hans Stiglund har en del att göra."
Vadå? Om en församling vill anställa en manlig präst, ska biskopen lägga in något slags veto?
Tydligen handlar det om Luleå stift. Vilka är de "vanliga församlingsmedlemmar" som påstås diskriminera kvinnliga präster? Man anar att de är laestadianer, och att kvinnoprästmotståndet är teologiskt grundat och alltså inte utslag av en negativ syn på kvinnor. Då är det en konflikt mellan religionsfriheten och jämställdheten. Som präst borde Karin L-V begripa att religionsfriheten har företräde framför jämställdheten. Även sett ur ett rent juridiskt perspektiv är det så. Religionsfriheten är inskriven i grundlagen, och grundlagen har företräde framför vanliga lagar.
Manliga präster ska inte diskriminera kvinnliga kollegor. Så långt är vi nog överens! Därför har jag under flera år propagerat för att prästvigningen borde skiljas från anställningsavtalet. Och att prästvigningarna av kvinnoprästmotståndare alltså återupptas.
Grundlagen säger tydligt att envar har rätt att utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Är man tillräckligt många har man rätt att anställa en präst med samma tro. Om Svenska kyrkan hade varit en liten minoritetskyrka hade man kunnat säga åt dem, som inte tycker som majoriteten, att de gå ur Svk och starta eget. Men Svk förvaltar vårt kristna kulurarv och har övertagit de f.d. kyrkliga kommunernas egendom, som har skapats av tidigare generationer kristna under tusen år. Svk ska vara en öppen och demokratisk folkkyrka, och måste därför vara acceptera den tro som tidigare haft sin hemvist i kyrkan. Annars är den inte "öppen".
Med min modell till återinförda kyrkokommuner, skulle kvinnoprästmotståndarna kunna bilda egna församlingar och anställa egna präster och ändå vara delaktiga i det kyrkliga arvet.
Jag misstänker att Karin L-V inte bara är mot diskriminering av kvinnliga präster, utan att hon också är mot kvinnoprästmotståndarnas (även lekmän som är motståndare) blotta existens inom det som nu är Svenska kyrkan. Man har aldrig rätt att önska att andra människor inte funnes. En religiös övertygelse måste anses vara en minst lika grundmurad del av personligheten som en sexuell läggning. När man börjar kritisera gammaltroende församlingsmedlemmar och kräver att biskopen ska intripa mot dem, har man gått över en gräns.
Länk till apostolisk succession
Debatten lär fortsätta att rasa om vi har en äkta apostolisk situation i Svk. De, som förnekar detta, borde begrunda åtminstone hur nära... Hur lite som fattas. Jag har frågat flera präster i Svk, om deras inställning. Och helt klart är att Svk-präster, som anser sig ha del i den apostoliska successionen, känner ett mycket större ansvar för att föra den ursprungliga, och oförfalskade kristendomen vidare. Diskussionen om den apostoliska successionens äkthet i Svk, ter sig något teoretisk, när man ser vilken oerhörd praktisk betydelse den succession, som dock finns, har för att medvetandegöra våra präster om deras uppgift som förvaltare av ett arv. Ett arv som vi mottagit från tidigare kristna generationer.
Jag har varit inblandad i lite diskussioner om den apostoliska successionen kan överföras på kvinnor. Om kvinnor över huvud taget kan vara präster, måste det vara så.
När anglokatoliker i Church of England hävdar att det finns en apostolisk succession även i CofE, menar de att detta är med en nödregel, som gav kyrkoherdar rätt att förrätta biskopsvigning, om biskopen inte vill göra sin plikt. Detta torde i hög grad gälla även Sverige, sett till påven Clemens VII:s bedrövliga agerande. Men Sverige har ju dessutom en apostoliks succession från biskop till biskop, vilken går tillbaka till Västerås-biskopen Petrus Magnus, som kom hem från Rom i juli 1524.
De svenska katoliker, som är så styva i korken, att de förnekar all apostolisk succession i Svk, borde se sig om i världen idag. 1988 vigde utbrytarbiskopen Marcel Lefebvre fyra biskopar utan påven Johannes Paulus II:s confirmatio, vilket ledde till en juridisk schism med påven och läroämbetet. Betydelsen av denna schism är omdiskuterad, men konkret har den lett till att biskoparna och de av dem vigda prästerna ej kan verka under den kyrkolag som gäller, och följdaktligen ej är inkardinerade i de av påven godkända stift som finns. De sakrament som utförs, förrättas giltigt, men otillåtet. (Källa: Katolsk Observatör.)
Johannes Magnus ...
Som svensk-katolsk titulärärkebiskop i Rom diktade han ihop myterna om svenskarnas stordåd i det förgångna.Johannes Magnus hade undervisats av den blivande påven Hadrianus VI, och blev under våren 1523 skickad till Sverige med uppgift att bekämpa de lutherska läran. Han anlände i juni 1523 och kom omedelbart på god fot med Gustav Vasa. Johannes rätta titel var troligen storinkvisitor. Från den tiden finns ett kungligt brev, som troligen hade skrivits av Johannes Magnus, som föreskrev dödsstraff för envar som importerade, sålde eller köpte luthersk litteratur. Det är dock ovisst om brevet undertecknades av Gustav Vasa. Otänkbart är det inte. Denne man ville alltså Gustav Vasa göra till ärkebiskop!
Men Johannes Magnus fick aldrig chansen att bekämpa den lutherdomen med en ärkebiskops auktoritet! Hadrianus' efterträdare på påvestolen, Clemens VII verkar inte ha haft några ambitioner alls att rädda katolicismen i Sverige. Och bra var väl det, eftersom vi slapp inkvisitionen. Clemens främsta utrikespolitiska intresse var att hålla sig väl med Österrikes kejsare Karl V, som var svärfar till Danmarks kung Kristian Tyrann, som tagit biskopsmördaren Gustav Trolle under sitt beskydd.
När det kom till handling var nog Johannes Magnus alltför samvetsöm för att dra igång en inkvisition, och för Gustav Vasa var saken politiskt känslig. Lutherdomen hade visst stöd hos borgerskapet i de "större" städerna, mest inflyttade tyskar, som hade rätt att bedriva utrikeshandel. Och med Stockholms blodbad i färskt minne, var det nog inte så lämpligt att fira befrielsen av Stockholm med att införa inkvisitionen.
Men desto nödvändigare var det för Johannes Magnus att kunna undervisa och förmana med en ärkebiskops auktoritet, om katolicismen skulle räddas. Biskop Brask i Linköping drev på, och fick artiga svar av Gustav Vasa att det vore "nyttigt " (Gustavs favorituttryck) att vederlägga Luthers lära med katolsk motpropaganda. Vilket torde varit anledningen till att Brask startade det tryckeri i Söderköping, som senare st'ängdes av Gustav Vasa. 6 maj 1524 beslöt Clemens att förordna Johannes Magnus som "administrator" för ärkestiftet, tills Trolle kunde återvända. En en kamrerssyssla alltså!
Det påstås här och var att Johannes Magnus var Sveriges sista fungerande katolska ärkebiskop. Jag har inte funnit några bevis för att så var fallet. Han var troligen inte ens biskopsvigd. Jag är helt säker på att Brask med glädje hade fixat den saken, om påven bara hade givit sitt confirmatio. För en rättrogen katolik måste Clemens passivitet under de avgörande åren 1524 - 1526 ha varit oförlåtlig.
Under 1527 fick Clemens annat att tänka på. Kyrkostaten, den mellanitalienska stat som påven styrde enväldigt, invaderades av franska trupper, Rom plundrades och påven själv fördrevs. Finansdynastin di Medici's ekonomiska maktställning krossades. Påven själv var en di Medici. Allt återställdes dock genom Karl V:s ingripande i striderna.
När påven vaknat ur sin egen mardröm var läget i Sverige i det närmaste hopplöst. Johannes Magnus, som hade misslyckats med sin uppgift som storinkvisitor hade återvänt till Rom, och Brask hade flytt ur landet. Petrus Magnus i Västerås var enda biskop med påvlig confirmatio. Men Gustav Vasa tvekade fortfarande att tillsätta den vakanta posten som ärkebiskop utan påvens confirmatio. Inte ens detta halmstrå orkade Clemens gripa tag i. Troligen var det Clemens efterträdare, som 1534 körde över Trolle och förärade Johannes Magnus den prestigefyllda ärkebiskops-titeln.
Tio år tidigare hade Johannes Magnus en ärkebiskopsstol men ingen titel. Nu hade han titeln men inte stolen. Så blev han Sveriges första katolska titulärärkebiskop, d.vs. ärkebiskop i exil. Av hans författarskap att döma led han av hemlängtan. Hans skildringar av svenska folket har blivit stilbildande för senare tiders högstämda nationalistiska litteratur. Han diktade ihop sagokungar och hjältar som aldrig har funnits, och otroliga bedrifter av detta nordiska folk. Hans kärlek till fosterlandet står i bjärt kontrast mot de anti-nationella stämningarna hos de svenskfödda katoliker, som brukar märkas i debatten idag.
