Ska kyrkan underordnas statsnyttan? Då får väl kyrkan anta ett nytt evangelium varje gång ett nytt parti kommer in i riksdagen.
Svenska kyrkan är inte längre en del av statsapparaten, och därmed har biskopen en friare ställning än kungen.
Kyrkan har rätt att kritisera socialdemokratin också, och gör det. Man behöver bara åka runt i landet och lyssna på predikningar i olika kyrkor för att konstatera det. Även allianspariterna får emellanåt berättigad kritik av kyrkan.
Si, man måste skilja mellan politisering och partipolitisering och därför kommer jag framöver att skärpa kritiken mot Socialdemokraterna för partikongressbeslutet att partimedlemmar i inte får kandidera för någon av de opolitiska nomineringsgrupperna i kyrkovalet. Den som prioriterar sin religiösa övertygelse kan därmed vara utestängd från politiska uppdrag för det parti som de röstar på, om det är s. Odemokratiskt tycker jag, värre än den numera avskaffade kollektivanslutningen av LO-medlemmar till s.
SD ställer upp med en egen nomineringsgrupp i kyrkovalen, och då får banne mig även SD lära sig följa bibelordet "Man ska lyda Gud mer än människor". Då ska man inte vara någon partilednings förlängda arm in i kyrkan, menar jag.
Biskopen angrep inte SD som parti, utan åsikter som SD under åratal har sagt sig ta avstånd från. Nu hade man chansen att visa att avståndstagandet var seriöst menat genom att sitta kvar.
Nu demonstrerade man tydligt att kyrkan ska underordnas statsmakten, närmare bestämt den statsmakt som SD vill ha, genom att inte kritisera företeelser i samhället. Statsnyttan, vilken den nu är. Detta synsätt, som bl.a. representerades av filosofiprofessorn Axel Hägerström, var den svenska kristenhetens huvudmotståndare under förasta hälften av 1900-talet.
Att denna filosofi genom sin betoning av statsnyttan som uttryck för statsviljan (som är liktydigt med vad statsmakten faktiskt beslutar) även har tilltalat vänsterdiktaturer och t.o.m demokratiska socialistiska och liberala partier - och även demokratiska konservativa partier, gör det inte mindre angeläget för troende kristna att bekämpa denna filosofi.
Och det får även SD finna sig i! SD:s agerande är ett slag i ansiktet på kampen för en fristående kyrka, som sätter Gud och guds vilja före statsnyttan och statsviljan. Och därmed även vågar läsa lusen av de politiska makthavarna.
Gud är störst. Gud är först i vår lag, som det stod i en av de medeltida landskapslagarna
Utmarschen ur den allmänneliga kyrkan.
Samtliga sverigedemokrater lämnade Storkyrkan i protest under bískop Eva Brunnes predikan till de nyvalda riksdagsledamöterna under riksdagens högtidliga öppnande.
En talesman för SD kallar predikan "vidrig politisering av kyrkan".
En SD-sympatisör tror att utmarschen inte var en protest mot biskopens fördömande av rasismen. Utan en protest mot de "anti SD" -demonstrationer som hölls igår.
Läs även domprostens kommentar: http://www.akebonnier.blogspot.com/
Här följer det mest kontroversiella avsnitteti predikan:
"I går kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag."
Biskopen angrep inte SD som parti utan de åsikter som SD under åratal har sagt att man inte har.
Biskopen har inte heller hyllat några anti-SD inslag i sitt omnämnande av demonstrationerna.
Att lämna kyrkan under pågående predikan ser jag som en protest mot Svenska kyrkans katolicitet. Ordet "katolsk" betyder "allmännelig", d.vs. att kyrkan är en del av den världsvida kristenheten. Att Sv kyrkan är "allmänelig" står i trosbekännelsen som läses i alla Sv. kyrkans kyrkor varje söndag.
Stater har gränser. Kyrkan har det inte. Och Stig-Björn Ljunggren är som vanligt ute och cyklar. Skulle förekomsten av passpolis vid de svenska gränserna betyda att vi inte har samma rättigheter. Andra länder har också passpolis, som hindar bl.a. oss svenskar att illegalt ta oss in i de länderna.
Men detta tillhör "det jordiska". I kyrkan finns ingen passpolis och inga illegala invandrarare. Och en biskop ska väl ha rätt att tala om Gudsrikets utbredning på jorden, dvs uppmana de politiska beslutsfattarna att implementera kyrkans allmännelighet i "det jordiska" så långt det går?
Hon sa faktiskt inte ett ord om att Sverige måste ta emot fler invandrare. Utan det är upp till riksdagen at bestämma över, liksom hur människor i andra länder ska hjälpas. Men helt klart gällde hennes ord dem redan är här.
Och även dem som är kvar i sina hemländer och kanske aldrig kommer att ansöka om eller få något uppehållstillstånd i Sverige.
Det är sannerligen märkligt att ett parti, som ställer upp i kyrkovalen, och att personer som är eller har varit ledamöter av kyrkomötet på det här sättet protesterar mot en av kyrkans trosbekännelse. Den efter Bibeln viktigaste av kyrkans bekännelseskrifter.
I diskussionerna om SD:s agerande i kyrkopoliken talas det mycket om invandringspolitiken. Men praktiskt taget inte alls om ecclesiologin (läran om kyrkan), vad "kyrkan" egentligen är. Svenska kyrkan har aldrig, inte ens under 1600-talet när Gustav II Adolf krigade mot katolikerna i Tyskland, varit den typ av nationalkyrka som SD vill göra Svk till.
Genom att ställa upp i kyrkovalen bidrar SD till den partipolitisering av kyrkan, vilken borde avskaffas. Men det är kanske med lättnad som de opolitiska nomineringsgrupperna konstaterar att SD inte uppmanar sina anhängare att rösta på dem. Och det är klart att partier som fortfarande envisas med att ställa upp som just politiska partier i kyrkovalen har svårt att rikta någon principiell kritik mot SD:s agerande i kyrkan.
Jag har aldrig stött SD:s ecclesiologi - om de ens har hört ordet. Man ska lyda Gud mer än människor.
Och kritiken käller SD som parti, inte enskilda sverigedemokrater med hederliga syften med sitt kyrkliga engagemang.
Historiskt har varmt troende kristna intagit alla möjliga och omöjliga politiska positioner. Det är därför omöjligt att använda partitillhörighet som bevis på någons tro eller otro. Vem som är sant kristen visar sig. Man blir inte medlem i kyrkan för att bestämma över kyrkan, om man är sant kristen. Då blir man medlem för att lära sig lyda Gud.
Partipiska i kyrkan är alltid fel.
Hur kan nattvarden hanteras?
Om man praktiserar bägge ordningarna parallellt under en ganska lång övergångstid, kommer det så småningom att tippa över mot den ena ordningen. Jag är övertygad om att det i så fall kommer att bli en återgång till nattvard med knäfall vid altarrundeln.
Detta är inte bara en mycket gammal tradition, utan är dessutom en väl beprövad ordning i vårt land, ända sedan landet kristnades. Omgående nattvard verkligen hade varit en så god idé borde man väl ha infört den ordningen för flera hundra år sedan. Det borde väl i så fall ha kommit spontana krav på gående nattvard från både präster och församlingar under 1500-talet, 1700-talet, 1800-talet och början av 1900-talet.
Den gående nattvarden är inte alls resultat av spontana krav utan är en anpassning till ett av de dummaste nyordningarna inom Katolska kyrkan under modern tid. Om syftet var att närma Svenska kyrkan till Katolska kyrkan, så har den läromässiga utvecklingen gått åt rakt motsatt håll, sedan gående nattvard infördes i Svk.
Men nu har vi problemet med en splittrad kyrka.
Och hur löser vi det? Jo, så här:
Jag tar som exempel en medelstor landsbygds- /stadskyrka, men ett avstånd på 4 - 5 m mellan altarrundelns mitt och kortrappan.
A) Kyrkan nästan fullsatt. Två präster tjänstgör.
1. Nattvarden konsekreras på högaltaret med prästen vänd ad orientem, som förr i tiden. Två kalkar.
2. Nattvarden delas ut på två platser i kyrkan:
a) vid altarrundeln under knäfall. De som vill dricka ur kalken väntar tills de som vill doppa oblaten
har fått nattvarden.
b) i ett sidokor, eller längst ner under orgelläktaren, gående
B) En präst tjänsgör
1) Nattvarden konsekreras på högaltaret, med prästen vänd ad orientem. Två kalkar.
2) Kommunikanterna går fram. De som vill ta emot nattvarden knäfallande knäfaller vid altarrundeln. De som vill
dricka ur kalken intar sina platser så att de betjänas sist.
De övriga väntar till vänster i koret.
3) Därefter utdelas gående nattvardmed den andra kalken utanför altarrundeln till höger i koret.
De gående kommunikanterna rör sig alltså från höger till vänster.
Anm. Risken för smittspridning via gemensam kalk är mindre än utväxling av fridshälsning, vilket är regel i Katolska kyrkor, och verkar komma i Svk-kyrkor. Man kan hälsa utan att ta i hand. Pröva det! Ska doppandet ha minsta effekt ur smittskyddsynpunkt, ska det göras av en person, som har tvättat händerna innan, och alltså inte av var och en. Men jag hoppas på en återgång på sikt till att alla dricker ur gemensam kalk. Går det bra i världens största kyrka, så borde det ju gå i Svk också.
_________
*) Som så många andra teololgiska fackuttryck har ordet "tradition" (ofta "Traditionen") en anna betydelse som teologiskt fackuttryck än i vardagsspråket. Ordet "tradition" betyder "lämna över" och med "Traditionen" menas den lära som kyrkan mottog av apostlarna (dvs som den andra generationen och alla senare generationer kristna mottog av den första generationen kristna. I just det här inlägget använder jag emellertid ordet "tradition" i den vardagliga betydelsen, sedvänja, som man brukat gör. - En kyrklig sedvänja kan vara föreskriven i "Traditionen" men kan också ha uppstått spontant, genom praxis, utan något stöd i Traditionen. Det du: en tradition som saknar stöd i Traditionen. Huvuddragen i nattvardsgudstjänsten har tydligt stöd i Traditionen, eftersom Biblen (som är den viktigaste delen av Traditionen) beskriver vad Jesus sa och gjorde när han instiftade nattvarden. Men det finns också inslag i nattvardsgudstjänsten, som enbart har stöd i praxis, och därmed får anpassas till lokala och andra förhållanden.
Signalpolitik eller realpolitik?
Inte särskilt snyggt att den egna verksamheten gynnades av besluten i nykterhetsnämnden. Konkurrensbegränsning? Inte heller särskilt snyggt att mobba ut ungdomar, som av någon anledning inte ville stödja vad som dock är en frivillig-organisation. Men det förklarar en del. Mobbandet och utfrysningen är kanske en "kultur" inom nykterhetsrörelsen?
Jag har i och för sig ingen erinran mot att man har alkoholfria nöjes-arrangemang, och då kräver att gästerna ska vara nyktra. Det är viktigt att visa att man kan ha roligt utan alkohol. Men när man använder det politiska inflytandet och monopolställningen på den lokala nöjesmarknaden till att utestänga, är det inte bra. Och reaktionen har ju kommit. Nykterhetsnämnderna är avskaffade och nykterhetsrörelsen har inget att säga till.
När det gäller realpolitik.
Därför ägnar sig nykterhetsrörelsen åt siganlpolitik.
Som detta med nattvarden.
Så till dagens verklighet. Grannarna hade klagat på oväsen utanför en trottoarservering. Länsstyrelsen ryckte ut och fann att personer, som inte var gäster hos den aktuella serveringen, kommunicerade högljutt med personer som var gäster. Det finns flera restauranger med trottoarserveringar sommartid i området. Överförfriskade personer drar från krog till krog och skränar.
Länsstyrelsen drog in tillståndet för den anmälda krogen, men inte för de andra krogarna där skränfockarna också kunde ha berusat sig. Beslutet överklagades till länsrätten, som behandade ärendet med förtur och upphävde beslutet. Det fanns ingen laglig grund för beslutet. Krogägaren höll ju ordning inne på restaurangen och trottoarserveringen, och kunde inte lastas för vad som hände utanför trottoarserveringen.
Så annorlunda med den tiden när IOGT-arna i de kommunala nykterhetsnämnderna kunde förvägra krögare utskänkningstillstånd för att gynna sina egna "dansbane-eländen".
Kraven på de enskilda krögarna är stora. Men det handlar inte det minsta om nykterhetspolitik, hur folknykterheten påverkas av de enskilda utskänkningstillstånden. Krogbranschen själv säger att det är bättre attdricka på restaurang under kontrollerade former än att sitta och hemma och supa till. Men fungerar det verkligen så? Så dyr som krogspriten är, börjar väl de flesta krogrundor hemma och fortsätter hemma efter krogbesöket.
Annars kunde man kanske tänka sig att utforma tillstånden så alkholskadorna - och ordningsproblemen - verkligen minimeras. Men det tillåter inte lagen. Den allmänna opinionen tillåter det inte heller. Nykterheströrelsen är inte populär och skulle inte få stöd för någon realpolitik, d.v.s en politik som verkligen skulle leda till minskad alkoholkonsumtion.
Därför ägnar man sig åt signalpolitik.
Nattvarden i Dorotea
Denna skulpturgrupp i naturlig storlek finns till beskådan i en byggnad intill Dorotea kyrka i södra Lappland.
Vissa källor säger att gruppen gjordes av en norsk konstnär som kom till Dorotea under 1940-talet. Andra källor säger att den gjordes av en gallisk konstnär, som kom till Palestina för 2000 år sedan. Hur den sedan har kommit till Dorotea är okänt, men skulpturgruppen hittades i ett uthus som tillhört den norske konsnären efter dennes bortgång. Skulptuerna visar att den första nattvarden mottogs sittande, och varken liggande enligt palestinsk sed, eller knäböjande enligt medeltida sed eller gående enligt den nutida gatuköksmodellen.
Knäböjande är väl ändå det närmaste liggande man kan komma, om man dessutom tänker sig att de halvlåg? Annars kan man ju prova att lägga ut liggdynor runt altaret. Ungefär där altarrudeln fanns i kyrkor där den har tagits bort. Har man börjat experimentera så.
Varför inte alkoholfritt på krogen?
En krögare kan mista utskäkningstillståndet om han har obetalda skatteskulder. En krögare som sköter sig oklanderligt får servera starksprit som gästerna blir ordentligt berusade av, oavsett hur stor risken är att gästerna hamnar i missbruk. Den enda inskränkningen är att märkbart berusade personer inte får serveras. Vi är i princip tillbaka till 1800-talet, då näringsfriheten för krögarna prioriterades högre än folknykterheten.
Nykterhetsivrare, som uppmanade till bojkott av krogarna, dömdes till fängelse för brott mot "av lagen skyddat intresse", d.v.s rätten att servera alkohol. Sedan kom en mellantid, då alkoholpolitiken överordnades näringsfriheten för krögarna. De kommunala nykterhetsnämnderna bestämde. Och kommuner med starka nykterhets- eller frikyrkointressen var torrlagda.
Men nattvarden var helig. Det var riktigt vin i nattvarden och det ifrågasattes aldrig.
Nu är "blåbandist" ett skällsord. Men ingen riskerar fängelse om han står med ett plakat utanför en krog. Men skymforden skulle förstås hagla.
Så då ger man sig på nattvarden i stället. Och det handlar faktiskt inte om solidaritet med missbrukare. Det är möjligt med särlösningar för dem. Nej, nu handlar det om att göra kyrkan till en "alkoholfri zon".
Den profana och profanerande nykterhetsrörelsen förklarar enligt Kyrkans tidning, att det handlar om kyrkans opinionsbildande makt. Det hörde vi senast när företrädare för RFSU vill att kyrkan ska välsigna de "polyamorösa äktenskapen". Då skulle sodomin bli mer accepterad av den profana samhället.
Men låt oss nu göra tanke-experimentet. Om man inför alkoholfri nattvard i Storkyrkan så blir krogarna i Gamla Stan torrlagda? Krögare och turister känner opinionsvindarna från det alkholfria nattvardsbordet...
Dags att slakta den heliga kon - den helt urspårade nykterhetsrörelsen.
Dom gör vin & spritbranschens ärenden med sin pseudokamp.
Och var det inte en kristdemokratisk minister (pingstvän och helnykterist?) som sålde statliga Vin & Sprit till utländska kapitalintressen, med affärsidé att öka vinsten genom ökad försäljning?
Tro mig - Kristdemokraterna behövs inte i riksdagen.
Samma Herre - men olika partitillhörighet.
Huvudmotståndarna, Bakunin till vänster och Marx till höger! Så uppfattades de av deras
egna anhängare. Jag tror inte att borgerliga partisympatisörer i allmänhet känner till miljöpartiets vurm för Bakunin, som dock är anarkismens fader. Men Mona Sahlins misstag var när hon trodde att hon kunde locka "vänsterborgare" genom samarbete med ett parti som hyllar en för de flesta idag okänd rysk revolutionär. Men han var en flitig besökare i Sverige, och arvet efter honom kan man inte ta miste på. Han motsatte sig all form av auktoritet, vare sig den kom från kyrkan, staten eller kapitalet. Och detta blev orsaken till brytningen med Marx - varefter Bakunin har lancerats, bl.a. av mp som en bohemisk anarkist och anti-marxist. Bakunins rörelse var under ryska revolutionen mer våldsam än komministerna, men besegrades av dessa på grund av sin motvilja mot centraliseing och samordning. Individuella mord i massor, snarare än blodig revolution, var Bakunins strategi för politisk förändring..
Jag har skrivit kommentarer på en del socialdemokratiska bloggar. Ja, naturligtvis har jag drivit min linje att det rödgröna samarbetet var ett misstag, att vi kunde ha fått en socialdemokratisk enpartiregering om det inte hade varit. Frågan angår naturligtvis inte bara dem som önskade en rödgrön eller en helröd regering. Alla kan dra lärdomar. Och vi måste förhållande mellan religion och politik, mellan kyrka och samhälle, präster och lekmän. Här följer det jag skrev på en socialdemokratisk blogg. Men eftersom jag nu lägger ut texten på min egen blogg, har jag infogat ytterligare funderingar, bl.a. hela avslutningen.
_ _ _
Nu är det väl så här, Björn A. Om du ska avgå ur den lokala s-styrelsen, så ska du i stället ha uppdrag på högre nivå. Du gör bra analyser och har känsla för vad folk faktiskt tycker.
Men glöm inte:
1. Om mp uppfattas som ett högerparti, så är det av vänstersossar och speciellt vänsterossar med anknytning till LO. Av den del av medelklassen, som vanligtvis men inte alltid röstar borgerligt och måste vinnas för socialdemokratin, uppfattas mp som ett vänsterparti eller t.o.m som ett extremt vänsterparti. Och sossarna i sällskap med två vänsterpartier var ingen höjdare. Inom mp finns dessutom en vurm för den gamle revolutionären Bakunin, som kritiserade Lenin från vänster. Bakunin förespråkade arbetarstyrdka fabriker (vänsterborgare ryser) inom ett kapitaslistiskt system (vänstersossar och vänsterpartister ryser). Resultatet av det rödgröna samarbetet blev ju följdriktigt att ett antal ideologiskt illitterata höger- och vänstersossar droppade av till mp, eftersom samarbetet gjorde det "riskfritt" att rösta på mp.
2) Genom samarbetet kom v att INTE framstå som tillräckligt mycket anti-etablissmenag för att dra till sig dem som var missgynnade av BÅDE alliansregeringen och den socialdemokratiska regeringspolitiken före valet 2006. De gick till SD i stället. För lite klasskampsretorik från v, alltså. Samtidigt som den klasskampsretorik som dock förekom skrämde bort vänsterborgarna. Med ett alltför lågmält vänsterparti, som´inte tillräckligt belyste klasskillnaderna lyckades SD sälja sin analys att motsättningen i stället går mellan svenskar och invandrare.
3) Vad som speciellt skrämde medelklassen i storstäderna var risken att fastighetsskatten skulle återinföras.
4) Centerpartiet förlorade stort i typiska landsbygdsområden, där c gjort ett dåligt kommunalpolitiskt jobb. Väljarna gick till SD. Även här spelar fastighetsskatten roll: dyra jordbruksfastigheter, även om alla inte är bönder.
5) Men om s och c är de största förlorarna, så var ju valresultatet ett svidande nederlag för folkrörelse-Sverige.
Under tidigare debatter på s-bloggar har jag beskyllts för att ha en speciell aversion mot vänsterpartiet. Men så är icke fallet. Jag tillhör tvärtom de som skulle ha gynnats av v-politik. Därför ville jag ha en socialdemokratisk enpartiregering, med v som en effektiv pådrivare från vänster. Vänsterpartiet behövs i riksdagen, men kan i riksdagen göra större nytta utanför än i regeringen.
Och om man redan i valrörelsen lovar ministerposter till v, så blir det ingen regering som vill ge v ministerposter. Det sköter väljarna om. Valresultatet gav tydligt besked på den punkten. Väljarna har i och för sig förstått att vänsterparitetinte (längre) är ett Moskva-troget landsförrädarparti. Men hur var det nu med kommunismen?
Och vem vill ha ett "konservativt" vänstersocialistiskt parti, som tror att allt är som det var 1947? Möjligen de offentliganställda chefer som kunde höja sina löner, utan att prestera något, på den offentliga sektorns expansion?
För om sanningen ska fram, är även vänsterpartiet ett medelklassparti. Ett intresseparti för de offentliganställda delen av medelklassen. Hur många av vänsterpartiets kärnväljare, de verkliga förlorarna på allianspolitiken (de utförsäkrade, etc), är egentligen medlemmar i v?
För två år sedan var jag helt entusiastisk för en socialdemokratisk enpartiregering under Mona Sahlins ledarskap. Nu tror jag inge längre på hennes ledarskap. Partistyrelseledamoten Veronica Palm skrev på sin blogg att Sverige behöver en BRED och SAMMANHÅLLEN socialdemokratisk politik. Jag ställer två frågor:
1) Är det en breddning av det socialdemokratiska PARTIET som avses, eller är det en breddning bara av REGERINGSUNDERLAGET som avses, när breddningen uteslutande sker genom stödpartierna - som dessutom inte har breddat sig själva?
2) Är det en SAMMANHÅLLEN politik att plottra bort densamma genom kompromisser? Genom kompromisser med mp har vi inte ens fått ett sammanållet järnvägsnät, utan en svindyr blindtarm i norr och sommarjärnvägar (som bara fungerar sommartid, om ens då) i söder.
Långtradarna behövs för att klara varuförörjningen när mp förstör våra järnvägar. Men ska sanningen fram är socialdemokratin medansvarig. Socialdemokratin har länge nog suttit i knäet på bilindustrin och dess fackföreningar. Järnvägar har uppfattats som något föråldrat, som måste ersättas med moderna transportmedel för att inte industrin och varuförsörjningen ska paja ihop.
Men sedan har mp tillsammans med kommunala särintressen lurat i Socialdemokraterna att fruktansvärt dyra och olönsamma nyanläggningsprojekt ger stora samhällsekonomiska vinster. Lokala lastbilsåkerier får ju jobb under byggnadstiden. Lastbilsåkerna köper nya bilar med effektiv avgasrening och det är ju bra för miljön och sedan använder de samma lastbilar vid nya motorvägsbyggen, och det är ju också bra för miljön. Bilisterna behöver inte bromsa och gasa så mycket, utan det är bara att stå på hela tiden. Och det är ju jättebra för miljön.
På det här sättet lyckas alltså trafikpolitiskt illitterata sosse-politiker förena en ytterst negativ syn på järnvägen som tekniskt system med en totalt huvudlöst miljardrullning till nya järnvägsprojekt. Om valet bara hade handlat om järnvägspolitiken, hade jag röstat på Alliansen.
Bloggens borgerliga läsare har kanske börjat bli less på att jag hela tiden har besirivitg som ett problem att Alliansen fick fortsatt förtroende, om än med minsta möjliga röstunderlag. Men det handlar alltså inte bara om taktik, samarbete med andra partier eller inte, vilka befolkningsskikt som ska frias till för att få egen majoritet. Utan det handlar faktiskt också om sakpolitik.
Och den som inte själv hotas av utfärsäkring och ekonomisk missär (utan rentav tror att sådant bara existerar i den socialdemokrtiska /vänsterpartistiska retoriken) men har god insyn i andra politiska sakområden - och ser hur illa dessa sakområden har skötts av den "rödgröna röran" - att sådana personer har röstat på Alliansen borde inte förvåna någon.
Men denna blogg är ju egentligen menad som en kristen /kyrklig blogg. Och det är min linje att kyrkan (som "institution") inte ska ta ställning för ett visst partis politik. Utan snarare är vi "kyrkan" tillsammans. Och som medlemmar i kyrkarn förverkligar vi kristendomen i och genom de profana yrken och /eller de profana politiska partier, som vi eventuellt är medlemmar i. Det fina med den allmänneliga kyrkan är ju att alla har samma Herre och kan fira gudstjänst tillsammans - oavsett om vi röstar på Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, eller rentav Sverigedemokraterna.
"Man ska lyda Gud mer än människor". Detta innebär givetvis att kommer partiprogrammet i direkt strid med Guds ord, så är det Guds ord som gäller. Så ni kristna "alliansere", det är er skyldighet som kristna att sätta er in hur det förändrade sjukförsäkringssystemet fungerar. Och säga till era ateistiska och kanske mer okänsliga partikamrater: "Detta accepterar vi inte."
Läs vad en kristen folkpartist skriver: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2010/09/sjukforsakringsreglerna-behover.html
Monas fall och kd:s upplösning
Det finns en mängd faktorer som påverkar den enskildes partival. Inte minst hur man gynnas eller missgynnas av det ena eller andra partiets politik. Och hur detta presenteras av media och partierna själva. Är det riktigt som alliansen säger att åtstramningar nu ger utrymme åt välståndsökningar i framtiden? Eller som socialdemokraterna säger "Vi kan inte vänta"? Vänder sig partierna till olika åldersgrupper?
I föregående inlägg på denna blogg skrev jag om en undersökning som visar hur olika olika delar av befolkningen röstar. Socialdemokraterna hade vunnit med 62 % om "min" grupp fått avgöra valet. Men kd hade blivit största borgerliga parti, med 15 % av rösterna. Hur ofta man går i kyrkan var alltså en av frågorna. Bland ateister i "min"grupp torde över 70 % rösta på socialdemokraterna.
Finns det kristna socialdemokrater? Obs att jag med "socialdemokrater" avser både medlemmar och väljare. Svaret är obetingat ja, även om siffrorna avser en del av befolkningen, som uppenbarligen inte är representativ för hela befolkningen. Sossarna förlorade ju valet i stort.
Att det finns kristna moderater, kristna folkpartister och kristna centerpartister behöverväl inte sägas? Eller tror någon att alla kristna alliansväljare röstar på kristdemokraterna?
Faktum är att Kristdemokraterna har dränerat de andra partierna på kristet inflytande på alla ledande nivåer -men att somliga partiledningar använder sina kristna medlemmar till att spänna kyrkan som ett dragdjur framför sitt eget ideologiska lass.
Under ytan är Socialdemokraterna ett parti som har splittrats av olika särintressen. Förutom det klassiska "särintresset" inom partiet, som fortfarande vid högtidliga tillfällen kallar sig "arbetarrörelsen" (d.v.s. LO), kämpar feminister, ateister, islamister, queer, etc om makten över partiapparaten. Som naturligtvis inte vill veta av någon kristen påtryckningsgrupp.
I stort sett samma situation råder inom de borgerliga partierna. Kd stödjer ju ändå alliansen, och då kan de andra borgerliga partierna koncentrera sig på att locka de icke-kristna.
Under sin tid som riksdagsparti har kd drivits från den ena eftergiften till den andra. Det började med naiva förhoppningar om att ett 4-procentsparti skulle kunna påtvinga hela befolkningen en kristen livsstil. Nu vågar man inte ens försvara rätten till en kristen livsstil för dem som själva så önskar. Kristna föräldrar får inte uppfostra sina barn till en kristen livsstil. Kristdemokrater i landsting och politiker anslår pengar till kampanjer för avancerat sex bland 13-åringar. RFSU tillåts hålla möten under skoltid för att föräldrarna inte ska ana något.
Att sedan muslimska föräldrar inte tillåter sina barn, och särskilt sina döttrar, att umgås med svenska skolkamrater, är föga förvånande när fega uslingar med "krist" i partinamnet accepterar detta utan hörbara protester. Och att svenska ungdomar, och särskilt unga män i förorterna, som känner sig diskriminerade av särskilt muslimerna, men även av kristna invandrare, röster på SD borde inte förvåna någon.
Samtidigt som Sverige till följd av invandringen har fått en mer moralkonservativ befolkning tillåter alla partier, inklusive kd, sexhuliganer med politisk hemvist inom miljöpartiet och extremvänstern att elda under etniska konflikter mellan "svenskar" och invandrare.
Hur många muslimer röstade på de rödgröna? Hur många katoliker? Hur många ortodoxa? Att framträda gemensamt med mp och v var ingen vinnarstrategi för s bland religiöst troende invandrare.
Men kd är alltså inget alternativt för kristna väljare. Det behövs en tvärpolitisk organisation för implementering av kristna värderingar och krav i alla partier.
Socialdemokraterna fick 62 %.
Partisympatierna hos människor "som är som jag" fördelar sig så här:
- Socialdemokraterna 62 %.
- Kristdemokraterna 15 %
- Moderaterna 10 %
- Centerpartiet 5 %
- Folkpartiet 4 %
- Vänsterpartiet 2 %
- Miljöpartiet 2 %
Testet publicerades en månad före valdagen, och är ingen prognos om valresultatet. Det påverkas ju även av både taktikröstning och proteströstning. Jag gissar att många av de röster som SD fick igår var proteströster, som kanske vänsterpartiet hade fått om inte Mona Sahlin hade satt munkavle på Ohly för att inte skrämma bort medelklassväljare i storstäderna. Mina kära läsare känner säkert igen mina argument.
Varför detta starka stöd för Socialdemokraterna om inte vi "som är som jag" skulle ha en hel del att vinna rent ekonomiskt på en "traditionell" socialdemokratisk politik? Andra väljargrupper (och det behöver inte handla om stormrika personer, utan även gruppen medelklass i storstäderna) skulle kanske har mer att vinna på en "traditionell" borgerlig politik?
Men det kan ju också vara intressant att konstatera att människor "som är som jag" föredrar alla fyra borgerliga partierna före socialdemokraternas båda samarbetspartier v och mp. Människor "som är som jag", men är hälften så gamla har f.ö. tre gånger större sympatier för v än min åldergrupp. Jag tror emellertid att människor med s-sympatier i min åldersgrupp i viss utsträckning sedan gammalt röstar på "kommunisterna" (d.v.s. vänsterparitet) för att partiet inte ska falla ur riksdagen. Men betyder det att man vill ha med vänsterpartiet i regeringen?
Hellre en borgerlig alliansregering än "rödgrön röra", men helst en socialdemokratisk enpartiregering, det är vad människor "som är som jag" tycker. Och det gäller inte bara min åldergrupp utan även de hälften så gamla. Att något borgerligt parti och inte något av socialdemokraternas samarbetspartier är andrahandsvalet.
Men jag gissar att yngre /medelåldes medeklassväljare i storstäderna, vilka av ideologiska skäl tidigare har röstat på socialdemokraterna, passade på att byta till miljöpartiet eftersom det hade blivit "riskfritt". Det kan gälla personer som trots ideologiska s-sympatier känt sig obekväma med socialdemokraternas "arbetarklass"-framtoning och röda fanor.
Vad Sahlin borde ha gjort det är att hon borde ha breddat det egna partiet högerut för att göra inbrytningar bland de borgerliga väljarna och samtidigt försöka hålla ställningarna vänsterut. Men det hade inte varit någon katastrof om s, samtidigt med en breddning högerut, hade tappat till vänsterpartiet. Som ju inte hade haft mycket annat att göra än att stödja socialdemokraterna i regeringsställning. Som förr. Men Sahlin borde inte ha varit partiledare. Hon har ju inte stöd från partiets vänsterflygel .
Men hon borde också ha sagt ifrån om religionsfriheten och gjort klart att religionsfrihet ska råda även för socialdemokrater som är aktiva i Svenska kyrkan. Broderskapsrörelsen, som väl knappast längre kan kallas kristen rörelse, gör ju anspråk på partipiskan.
Det finns kongressbeslut på att socialdemokrater som är medlemmar i någon av de opolitiska nomineringsgrupperna i kyrkovalen, skauteslutas ur partiet. Människor, som är socialdemokrater i själ och hjärta, förvägras alltså partimedlemskap och därmed politiska uppdrag på grund av sin religiösa övertygelse. Det är jämförbart med om det funnes en paragraf som säger att muslimer inte får inneha politiska uppdrag för s.
Kristna är inte en socialt och ekonomiskt homogen grupp. Inte ens om de har exakt samma åsikter i teologiska frågor. Det som Kristdemokraterna har åstadkomit i riksdagen är att de har gjort traditionell kristen ansedd som "högerkristendom" , samt att övriga partier har dränerats på kristet inflytande.
Moderaterna behövs också!
Eftersom jag två gånger har skrivit om vänsterpartiets behövlighet är detvälbästattpåeka att både socialdemokraterna och moderaterna ocksåbehövs. Vilkafler partier än v, s och m som behövs, kan däremot diskuteras. Vem behöver Kristdemokraterna? Inte kristenheten, i varje fall. Varken den bekännelsetrogna eller den mer "liberalteologiska". Det är bättre omde kristna sprider ut sig över hela det politska fältet. Det är fel tänkt att personer med olika social och ekonomisk bagkrund skulle vilja ha samma finanspolitik och samma socialpolitik för att man eventuellt har samma åsikster i teologiska frågor.
Folkpartiet behövs som bärare av de liberala idéer som betytt så mycket för framväxten av det moderna samhället. Men man borde kanske blåsa liv i planerna under 1950-talet att slå ihop folkpartiet och centerpartiet till ett mittenparti på den borgerliga planhalvan. Partiet närmast till höger om mitten. Och då borde väl socialdemokraterna vara partiet närmast till vänster om mitten?
Eller är det miljöpartiet?
Det behöver inte vara en uppsjö med olika partier. Det finns redan sju partier i riksdagen, och det är ett eller två partier för mycket. men det är viktigt att de som finns täcker in hela det politiska fältet från vänster till höger. Om tillräckligt många väljare tycker att det inte finns något parti som tillvaratarderas intressen, finns det utrymme för ett nytt parti.
Mina inlägg om vänsgerpartiet har handlat om just det. Dragningen av vänsterpartiet mot mitten har skapat ett utrycmme till vänster om´vänsterpartiet, avmänniskor som har missgynnats ekonomikst av den borerliga regeringspolitiken. Och det är b land dem som sveriedemokraterna har fiskat röster genom att ställa invandrare mot pensionärer.
Vänsterns klassiska krav, men extremhögerns klassiska metoder.
Igår bläddrade jag i en´bok om s-ledningens position på vänster- högerskalan. Majoriteten av ledande socialdemokrater tillhör partiets vänsterflygel, men partiledaren Mona Sahlin och kretsen närmast henne tillhör partiets högerflygel. Men så tror jag ibnte att Sahlin har uppfattats av borgerliga väljare som kunde tänka sig att byta block, omdet inte skulle bli för vänstervridet.
Socialdemokraaternas vänswterflygel bevakar noga varje steg som Sahlin tar och ryter ifrån om det blir för mycket höger.
Så har socialdemokratin uppfattats sommer vänstervriden äbn den egentligen är av potentiellá blockbytare på den borgerliga sidan. Miljöpartiet uppfattas som ett högerparti av sossarnas vänsterflygel. Men med sin dragning till det utomparlamentariska och med sin kutlruradikalism torde mp uppfattas som ett vänsterparti av många borgerliga väljare. Samarbetet s + v + mp torde alltså inte locka många borerliga väljare att byta block. Men hr uppenb arligen lett till att många s-väljare har bytt parti.
..
Därför behövs Vänsterpartiet - förtydligande
". Men min poäng var faktiskt att en effektiv opposition till vänster om socialdemokratin är bättre än att ställa pensionärer mot invandrare.
Och vad tror ni är bäst för Sverige: En socialdemokratisk enpartiregering som är beroende av Vänsterpartiet eller en borgerlig fyrpartiregering som är beroende av SD?
För mig är svaret givet. En socialdemokratisk regering, som tar ansvar för ekonomin. Men de stora grupper låginkomsttagare och i synnerhet de "utförsäkrade", som fått sin tillvaro raserad under de borgerliga regeringsåren, har mest att vinna på en politik som innebär att Vänsterpartiets vallöften verkligen kan infrias. Men detta förutsätter alltså en stark ekonomi, och en stark ekonomi hade vi fått med en socialdemokratisk enpartiregering.
Men jag menar alltså att även med en socialdemokratisk enpartiregering hade Vänsterpartiet behövts som pådrivare. Som en pådrivare som inte hålls tillbaka av något regeringsansvar.
Vänstgeerpartiet har varit alltför lågmält i valrörelsen - för att inte störa Socialdemokraternas flirt med medel-och höginkomsttagarna. En flirt som i och för sig har varit nödvändig för att försätta den borgerliga alliansen i minoritet. Men följden kan alltså bli att en del avjust de väljare som har mest att vinna på Vänsterpartiets välfärdspolitik lägger sin röst på SD i protest. De tycker inte att något av de etablerade partierna har uppmärksammet deras situation.
Det har Vänsterpartiet gjort, men det har inte kommit fram tillräckligt tydligt i valrörelsen. Och det kan gynna SD.
Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt idag. Han varnade för det kaos inom just ekonomin som kommer att utbryta om SD får något att säga till om. Om vi får fyra år till med den borgerliga alliansregeringen, så hoppas jag verkligen att alliansregeringen har en stabil majoritet bakom sig. Jag tivlar inte på att fyra år till med Reinfeldt kan vara "bra för landet". Men det är inte sanna sak som bra för de sämst ställda. Därför behövs Vänsterpartiet - för att påminna om att påminna om att förlorarna, de som har missgynnats av alliansregerings-politiken, faktiskt finns.
Detta är en het potatis för kyrkan. Som möter de utförsäkrade, när de söker bidrag ur fonder. Nöden är faktiskt så stor så att diakonerna måste avslå bidragsansökningar. Pengarna räcker inte. Ändå är jag mot all partipolitisering av kyrkan.
Kyrkan är ju inte bara de anställda, utan vi alla. Även regeringspartiernas (vilka de nu är efter 19 sept) kyrkligt aktiva medlemmar. Med dem ska kyrkan tala -i stället för att göra offentliga utspel till något visst partis favör.Så kan de påverka sina partier inifrån. För jag tror ju inte att kristna moderater, kristna folkpartister, etc, vill att folk ska ha det dåligt.
Och det var ju inte heller bra före 2006 när arbetslösa med obetydliga handikapp tvångs-sjukpensionerades. Det grymma är att de idag finns i de utförsäkrades skara. Och det är ju f.ö. det - att man har svikits av två regeringar som kan ge SD röster.
Aftonbladet hade i förrgår en förtasida om Marie, 34, som tvingas leva på 1.800 kr i månaden. Och idag en förstasida om någon annan utförsäkrad, som fått sin tillvaro krossad av alliansregeringen. Jag vet att dessa människor finns. Jag har sett det i socialnämndernas utredningar utredningar. Problemet är bara att för de flesta alliansväljare är detta ren valpropaganda i valrörelsen slutskede. Efter Littorin-affären saknar Aftonbladet all trovärdighet. Men det var givetvis då som nyfattigdomen borde ha diskuteras.
Men nyfattigdomen var ju ingen ideologisk fråga för ledarskribenten och t.f. ansvariga utgivaren på Aftonbladet Lena Mellin.
Om ni vill veta, så applåderade jag Fredrik Reinfeldts tal. Allt har sa var ju intet dåligt. Det mesta var riktigt bra. Sverige behöver en regering med en stabil majoritet bakom sig. Och Vänsterpartiet behövs som språkrör för de utförsäkrade och missgynnade. Det är där de bör lägga sin röst - inte på SD.
Sverige behöver politísk stabilitet - rösta på något av de sju riksdagspartierna!
Betonghandsken
Rödgrönt röstfiske. Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand på Stockholm Pride 2010.
Under onsdagen skrev Expressens lösedel om cockbesked för allíansen: "De rödgröna nästan ifatt". Faran med att ta ut segern i förskott kan ju vara att en del´borgerliga väljare tar segern för given och struntar i att rösta. Under onsdagskvällen tog opinionsinistutet avstånd från sin egen undersökning och erkände att den var ett beställningsjobb åt Socialdemokraterna. Resultatet bestäms alltså av beställaren?
Aftonbladet hade en bild på löpsedeln av Vänsterpartiledaren Lars Ohly kyssandes sin sambo sedan åtta år. Nu har han friat. Stackars Mona Sahlin. De socialdemokratiska valstrategerna har fått för sig att de borgerliga valstrategerna "mobbar" Lars Ohly. Men det är väl klart att de påminner de borgerliga välajare, som eventuellt kunnat tänka sig att byta block, om Vänsterpartiets förflutna och anklagar Mona Sahlin för att vara första sosse-ledare som vill samarbeta med ett f.d. kommunistparti.
Jag har skrivit att Vänsterpartiet hade gjort störst nytta för demokratin som ett obundet oppositionsparti till vänster om socialdemokratin. För att framstå som ett verkligt anti-etatablissemangsparti, som varit ett verkligt alternativ för de missnöjda nu som kan befaras proteströsta på Sverigedemokraterna.
Och dessutom hade det ju varit svårare att skrämma de borgerliga marginalväljare, som funderat på att byta block, med kommunistspöket.
Det bästa sättet att hålla Sverigedemokraterna borta från Riksdagen hade varit om de nuvarande riksdagspartierna hade spridit ut sig ordentligt över hela det politiska fältet, från höger tilll vänster, så att det ínte hade blivit något utrymme över för SD. Med ett Vänsterparti, som hade varit tillräckligt anti-etablissemang och tillräckligt mycket emot "den borgerliga ekonomin" och framstått som tillräckligt ekonomiskt ansvarslöst, hade SD inte fått så många röster på att ställa pensionärer mot invandrare.
Pengarna hade räckt till både invandringen och pensionerna. Det hade ju bara varit att trycka mer pengar.
En sådan motsatställning somSD målar upp har ju som förutsättning - förutom att invandringen kostar mer än den ger i form av arbete som utförs av invandrare - att de ekonomiska resurserna är begränsade.
Men det är just argumentet om begränsade resurser som brukar avfärdas som "borgerlig ekonomi" av vänsterpolitiker och deras väljare. Men det är just det argumentet som Mona Sahlin inte vill höra från något medlemsparti i den rödgröna alliansen.
Hon har satt munkavle på Olhy, för att slippa anklagas för ekonomisk ansvarslöshet. I själva verket har Socialdemokraterna, som för två år sedan var nära egen majoritet i Riskdagen, två samarbetspartier som uppfattas som ekonomiskt ansvarslösa.
Med de höga opinionssiffrorna för två är sedan hade Socialdemokraterna bara behövt öka sitt väljarstöd med ett par procentenheter för att få egen majoritet i Riksdagen. För att lyckas med det, hade Socialdemokraterna behövt utföra en balansakt för att vinna borgerliga marginalväljare ur medelklassen utan att tappa kärnväljarna ur arbetarklassen. Mona Sahlin har misslyckats med bägge uppgifterna.
Mona Sahlin har skapat en image kring sig själv som en typisk representant för "vanligt folk". Men det är hon då rakt inte. Hon verkar inte ens veta hur "vanligt folk" tänker. Hon har ingen fingertoppskänsla för vad folk tycker. Hon har stoppat in handen i en betonghandske. Hon har dessutom anklagats för att bry sig mer om´minoriteter än om majoriteter.
Prästbarn
När man i ett vanligt företag upplever en sjunkande efterfrågan på företgagets traditionella produkter, börjar man fundera på nya produkter. Även om någon speciell produkt, kanske grundarens egen uppfinning, är grunden för företagets existens, kan man vara beredd att offra traditionerna och alltså byta sortiment för att rädda själva företaget.
Räddningen för den kristna kyrkan är kanske att kasta ut kristendomen och börja med något annat i stället? Det tycker i varje fall biskop Spong, som har varit en flitig gäst hos svenska biskopar.
Ska man byta sortiment, bör man välja något som tilltalar köpare med ekonomiska resurser, gärna stat och kommuner. Gudomlig sanktion av politiska beslut har i alla tider och i alla religioner varit en storsäljare på det religiösa marknadstorget.
Prästbarnens livslånga pubertetskris
I en privat konversation har jag fått frågan varför "i helvete" jag anklagar vissa präster för livslång pubertetskris. Det problemet har man inte i Katolska kyrkan, i varje fall inte i någon större omfattning. Ur 1900-talets svenska historia kan anföras många exempel på uppror mot mer eller mindre tyranniska kristna fäder. Förvisso var inte alla dessa fäder präster. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius bekämpade hela livet sin fars pietisktiskt färgade tro. Ingemar Hedenius skrev något i stil med "Far min kunde ingenting utom att bära doktorshatt."
Fadern var socialmedicinskt engagerad läkare. Man kan förvisso misstänka att faderns sociala engagemang var något slags kompensation för måttliga framgångar inom det rent medicinska området. Farfadern, som´också var läkare, hade däremot gjort sig känd för en del´medícinska upptäckter. När Ingemar Hedenius tog studenten hade konkurrensen om platserna på läkarlinjen ökat, så Ingemar hade inte en chans att bli antagen. Vem var det nu som ingenting kunde? Så Ingemar började studera till präst i stället. Det var för många ett andrahandsval redan under 1920-talet.
Men även inom prästeriet var det konkurrens, åtminstone till de högre kyrkliga befattningarna. Så Ingemar slog sig på filosofin i stället. Filosofin var då närmast ett hjälpämne till teologin, och ansågs av de flesta präststuderande som ett nödvändigt ont. Ingemar Hedenius lyckades skapa sig ett namn som professor i filosofi. Och i den positionen bekämpade han sin fars kristna tro hela livet.
Hur många prästbarn har inte gjort på samma sätt? De känner till den sociala milljön, de kan de sociala koderna, de vet hur man öppnar dörrar till kyrklig karriär. Och framförallt vet de var gränserna går, hur långt man kan ta ut svängarna, utan att kastas ut ur systemet. Och naturligtvis vet de hur de ska tala med biskopen om sin prästkallelse. Det har de väl hört pappa berätta om många gånger.
Det sägs att Svenska kyrkan informellt styrs av fem prästdynastier. Jag vet inte vilka de är, men kan ju gissa. Somliga prästbarn, som själva är präster, bär sig åt som om de har ärvt något gammalt familjeföretag. Och som verkligt goda människor, som de anser sig vara, ska de förstås rätta till allt ont som de tror att deras fäder och farfäder har gjort. Precis som Ingemar Hedenius anklagar de sina fäder. Grundfelet är förstås den kristna tron.
På det sättet drabbar prästbarnens pubertetskris alla troende medlemmar i Svenska kyrkan. Vi som vill hålla kvar den traditionella kristna tron, som den kommer tilluttryck i Svenska kyrkans alltjämt gällande bekännelsskrifter, har blivit ställföreträdande hatobjekt för de pubertetskrisande prästbarnens tyranniska fäder. Det kärlekens evangelium som faktiskt predikades av de tyranniska fäderna har ersatts av hat, hat, hat mot alla som inte vill ställa upp på det nya kärleksbudskapet. Som alltså går ut på att anklaga andra för att vara exkluderande och exkludera dem i det goda syftet att göra Svk till en "inklusiv" klubb för inbördes beundran.
Lika (präst-)barn leka bäst. De kommer aldrig ur puberteten.
Därför behövs vänsterpartiet
Alla undersökningar tyder nu på ett valnederlag för vänsteralliansen. Räkenskapens dag vankas efter valet. De tre oppostionspartierna ser ut att få mindre väljarstöd än Socialdemokraterna ensamma, utan samarbete med v och mp. Ju med de rödgröna har manifesterat enighet, desto missnöjdare har speciellt s- och v-väljarna blivit. Frågan är vilka krafter som har intagit utrymmet till vänster om Socialdemokraterna i Vänsterpartiets frånvaro.
Hur kan Ohly och Sahlin vara så korkade så att de med rödgrön hand har lämnat över hela vänsterflygeln i svensk politik till Jimmie Åkesson, SD, som är löpsedlarnas högt uppburna gossen Ruda?
Vänsterpartiet behövs som vänsterparti, men har blivit ett av de sju mittenpariterna. Vänsterpartiet behövs som ett anti-etablissemangsparti, men Vänsterpartiet har blivit en del av etablissemanget. I går vrålade Expressen på förstasidan´att SD har räknat fel på 59 miljarder. Vilket de tradtionella vänsterväljarna förväntar sig att ett anti-etablissemangsparti ska göra!
Har den före detta (?) kommunisten Lars Olhy glömt att flertalet traditionella vänsterväljare underkänner "hela det kapitalistiska´symstemet" och "hela den borgerliga" ekomómin, som de anser att även Socialdemokraterna står bakom? Mona Sahlin verkar inte ens ha känt till vad man tänker till vänster om Socialdemokraternas högerflygel.
Förutom att de allra flesta vänsterväljare helt enkelt inte tror på "den borgerliga ekonomin", så är de flesta vänsterväljare dessutom ointresserade och totalt okunniga i ämnen såsom nationalekonomi och företagsekonomi. Den egna hushållsekonomin är mer intressant. Och många traditionella vänsterväljare, bland arbetslösa, sjukskrivna och "utförsäkrade" har farit oerhört illa av den borgeriga regeringens nedskärningar.
Men detta tror då flesta borgerliga partisympatisörer är propagandafloskler. Det är verklighet. Jag har sett det själv. Och därför är jag så kritisk mot politiseringen av Svenska kyrkan. Men vågar ju inte driva de verkligt heta, de partipoltiskt kontroversiella frågorna. Och därför tycker jag att kyrkan ska avstå från politiken helt och hållet.
Vänsterpartiet behövs som en revirbevakare till vänster och som pådrivare från vänster, som en vänsteropposition till Socialdemokraterna. I så fall skulle Socialdemokraterna kunna fungera som ett mitten-eller vägmästarparti. Som jag skrivit i ett tidigare inlågg, så måste socialdemokraterna utföra en balansakt: Vinna borliga väljare ur medelklassen utan att förlora för många av sina gamla väljare.
Och om de förloras, förlora dem vänsterut och inte högerut till något nytt "arbetarparti" eller till något högerpopulistiskt parti.
Biåret
Ett gott råd är att skaffa böcker med stora färgplascher av vaxkakor med påsittande bin i naturlig storlek. Det är skillnad mellan att se tvådimensionellt och tredimensionellt. Den nyblivna biodlaren måste lära sig att "översätta" den tvådimensionella färgplanscherna till den tredimensionella verkligheten. Den rutinerade biodlaren, som arbetar snabbt och effektivt, har "blick" för tillståndet i kupan. Att man tillägnar sig de förmågan är en förutsättning för att ha biodling som försöjrning på hel- eller deltid. Annars är det bara "hobby" - en väl så intressant sådan.
Ute i naturen kan man fortfarande se blommande växter. Ljung är en höstväxt, och ljunghonung är den bästa, enligt många konsumenter. Men svårslungad. De sista höstväxterna, som kan bidra till honungsskörden, är murgröna och rudbeckia, som blommar långt i i oktober. Men redan nu är dagarna korta och kalla. Och binas samlariver är nästan obefintlig vid under + 18 grader. Detta är också anledningen till att bina kommer igång ganska sent på våren. Humlor är tidigare. Detta är saker, man bör tänka på när man planerar sin biodling. Och när man vinterfodrar. Det kan behövas extra proteinfoder under våren för att få igång yngelproduktionen.
Detta bör man också tänka på, när man väljer uppställningsplats för kuporna. Det bör vara på ett varmt ställe i trädården eller skogsläntan. Vårsolen ska värma upp luften framför kupan under vårdagarna, för att det ska bli en tidig start på samlandet. Man kan öka honungsskörden genom att odla biväxter i närheten av kupan. Det finns kataloger med växter, som ger rikligt med nektar. Och det är ju blommornas nektar som är råvaran för honungen.
Genom valet av biväxter, genom att välja väster som blommar tidigt om våren eller sent om hösten, kan man förlänga säsongen något. Men dem ska man odla på varma ställen nära kupan. Under midsommartid och under högsommaren blommar tillräckligt många växter, så att man inte behöver odla biväxter, utom på extremt bifattiga ställen. Under högsommaren är det framföraltt vitklöver och rödklöver som ger mycket nektar.
Om man har ett fåtal kupor, bör de placeras med flustret mot söder eller sydytost. Har man många kupor kan man ställa dem i en halvcirkel med de mitterst kuporna i syd eller sydsost. Vet dock ingen annan än jag själv som har provat det, men det rekommenderas i facklitteratur. Det är nämligen så att olika blommor öppar sig för besökande insekter under olika tider av dagen. Med halvcirkelplacering får vissa kupor mest sol på sig under på morgon / förmiddag, och andra under eftermiddag /kväll.
Denna blogg...
Tidningarnas debattsidor redigeras som regel av ledarredaktionen, som har suverän rätt att bestämma om debattutrymme ska upplåtas för personer som inte håller med om det som står i ledarartiklarna. SVT har, som villkor för finansieringen via obligatoriska TV-avgifter, ett objetkivitetskrav. Men det är SVT:s egna journalister eller redaktionella chefer som i varje enskilt fall avgör hur objektivitetskravet ska uppfyllas.
Det finns alltså ingen självklar rätt för den som inte instämmer med de åsikter, som framförs, att få sina invändningar publicerade. Det gäller naturlitvis även privatbloggar.
När jag var yngre kunde jag tycka att det var roligt att munhuggas, att diskutera för diskussionens egen skull. Idag föredrar jag att sitta ensam med en kopp kaffe och mina egna tankar. Eller tillsammans med mina allra närmaste. Som jag kanske skriver ner på någon blogg, min egen eller någon annans.
Jag är inte speciellt intresserad av diskussioner med personer, som vill övertyga mig om att jag har fel och inte ger upp förrän de har lyckarts övertyga mig om den saken. Mitt blodtryck klarar detta lika lite som mina ögon skulle klara bilkörning längre sträckor utan avbrott.
Det är nog så att man får acceptera att människor har olika åsikter, även i religiösa frågor, i ett liberalt samhälle. Man har ingen rätt att tilltvinga sig vare sig någon annans tid till personliga diskussionsmöten eller debattutrymme på någon annans blogg för ständiga tillrättavisningar.
Detta betyder inte att jag tycker illa om den som jag inte vill umgås med. Ingen människa klarar av hur många kontakter som helst, och jag vill ju helst ha kontakt med människor som ger mig något. Det handlar inte om mobbning så länge det inte gäller personer som tillhör den gena bekatnskapskretsen, arbetsgemenskapen, samma församling, etc.
Det är lite annorlunda med bloggar, som har samband med någons yrke, då bloggen drivs i syfte att odla kontakten med kunder eller föreningsmedlemmar.
Ville väljarna verkligen se den här bilden?
Peter Eriksson, mp, dominerar bilden och lägger ut textenmed Mona Sahlin, s, lyssnande i bakgrunden., medan Maria Wetterstrand vänder ryggen mot Lars Ohly, v. och liksom motar ut honom ur centrum för samarbetet. Men inte är det Socialdemokraternas röda ros, som syns tydligast. På bild efter bild visar de båda miljöpartisterna att de har förstått placeringens betydelse. Nej, detta är ingen bild som s- och v- väljarna har önskat sig. knappast ens mp-väljarna.
Politik är det möjligas konst, sägs det. Ett parti som vill bilda regering måste ha en majoritet bakom sig. De borgerliga partierna har haft problemet att inget parti ens har kommit i närheten av egen majoritet i Riksdagen. Inget borgerligt parti har hittills varit tillräckligt stort för att regera i minoritetsställning med stöd av något mindre stödparti.
Det borgerliga regeringsalternativets trovärdighet har berott på partiernas förmåga till samarbete. Socialdemokraternas styrka har alltid bestått i att ensamt vara regeringsdugligt. Att kunna regera utan förödande kompromisser. Att föra en sammanhållen politik, som inte ställer grupp mot grupp.
Mona Sahlin har försökt upprepa det borgerliga succévalet 2006 genom att ständigt betona enheten med mp och v. Och varje gång har väljarsympatierna minskat.
Vänsterpartiet har fått rätta in sig i ledet. Vi har i praktiken fått sju mittenpartier i Sveriges riksdag. Detta har utnyttjats av Sverigedemokraterna, genom att ställa pensionärer mot invandrare.
Så kastade Mona bort segerchansen
I valrörelsen 2006 stod det på de moderata valaffishcerna att "Sverige behöver ett nytt arbetarparti". Ingen torde säga emot, men uppfylls det behovet verkligen av Moderaterna?
Strax före Littorins "fall" hade finansmarknadsminister Mats Odell, kd, spelat ut Toblerone-kortet. Det lär ha skett i samförstånd med Littorin. Jo, jag minns att jag hörde Odell prata om "Toblerone-ekonomi". Vilket enligt honom går ut på att någon annan betalar. Ja, så är det väl med makarna Odells vinster på privata vårdbolag. Landstingen betalar. Men det var förstås inte vad han menade...l Det är äckligt hur just kristdemokraterna döljer sina privata intressen bakom den kristna fasaden.
En socialdemokratisk bloggare anklagar den svenska mediavärldens stjärnskott Lena Mellin för att sakna ideologi,
sedan Aftonbladet gjort Lena Mellins förvirrade åsikter till en "nyhet". Så här skriver någon underdånig journalist, som fått äran att intervjua det politiska oraklet:
"Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt använde jobbpolitiken som medel för att klargöra skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, är Mellins analys.
– Men jobben är egentligen ingen ideologisk fråga. Det är en praktisk åtgärd."
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7757462.ab
Jag förstår fullständigt. För Lena Mellin är är det ingen ideologisk fråga hur människor har det. Om pengarna räcker till hyra och mat - under slutet av månaden också.
Att människor, som inte har en chans att få något jobb, ska pressas ut på arbetsmarknaden med ekonomisk otrygghet och halvsvält som piska. Det är förstås ingen ideologisk
fråga för gräddan inom den s.k. arbetarrörelsen. Det är sådana som Lena Mellin som gör att Sverige faktiskt behöver ett nytt arbetarparti.
Så här skriver den socialdemokratiska bloggaren:
"Vad är idéologi för Mellin? Enbart teoretiska konstruktioner utan koppling till verkligheten? Vi Socialdemokrater har en positiv människosyn som innebär att människan vill utvecklas och kommer att göra det om han/hon får rätt förutsättningar och rätt verktyg. Vår syn på samhället säger oss att att politiken har ett ansvar för att skapa dedssa förutsättningar för alla människor. Högern anser att samhället ska hålla sig borta och att det är folks eget fel om de är arbetslösa och drivs mest effektivt mot ett arbete genom piska för den lågavlönade och morot för den rike. Att Lena Mellin inte kan uppfatta denna idéologiska dimension gör henne i mina ögon helt inkompetent för sitt nuvarande jobb."
Men det är väl så, den norska ägarfamiljen, som äger Aftonbladet, s, och Svenska Dagbladet, m, vill ha det. Ingenting om "kapitalets" makt över opinionsbildningen! Ingenting om klasskillnader. Könskamp i stället för klasskamp. Frågan om moderatministern har "utnyttjat" en lyxhora, som har finansierat sina studier med prostitution, är däremot ideologi för gräddskiktet i den säk kallade arbetarrörelsen. Överklassmän gör så! Det behöver inte ens bevisas! De har ju råd att betala för sig!
Det är ju inte hur överklassmännen tjänar sina pengar, utan hur de använder sina pengar, som är ideologi för en arbetarrörelse på deken! Bor de inte i lyxvillor och kör de inte mercor dessutom? I stället borde de gå i slitna kläder och se ut som proletärer! Har det inte alltid varit den vänsterradikala delens av övre medelklassen strategi att transformera den samhällsomstörtande klasskampen till privliegiebevarande könskamp? Och var det inte den moderata justitieministern Betatrice Ask som föreslog att stämningar mot misstänkta, men inte dömda sexköpare, ska skickas ut i färglada kuvert?
Under 1930-talet stod det klart att arbetarklassen aldrig skulle komma att utgöra över hälften av befolkningen, att bönder och hantverkare höll på att ersättas av en växande tjänstemannaklass. Arbetarepartiet bytte namn till Socialdemokraterna. (I Norge heter motsvarande parti fortfarande Arbeiderpartiet.) Sedan dess har Socialdemokraterna tvingats till en balansakt mellan arbetarklassen (ett ord som idag låter mossigt) och medelklassen. Uppgiften för de socialdemokratiska valstrategerna har varit att vinna borgerliga marginalväljare utan att tappa sina egna kärnväljare.
Tror någon att de borgerliga marginalväljarna lockas av regeringssamarbete med ett f.d. kommunistparti?
Tror någon att de borgerliga marginalväljarna lockas av regeringssamarbete med ett skattehöjarparti?
Tror någon att de socialdemokratiska kärnväljarna lockas av regeringssamarbete med det industrifientliga miljöpartiet?
Tror någon att den växande klassen av nyfattiga lockas av regeringssamarbete med ett miljöparti, som vill straffbeskatta låginkomsttagare, som inte har råd att köpa alla energisparprylar?
Monas stora misstag var att proklamera samarbete med miljöpartiet samma dag som bilindustrin kastades ut i kris. De borgerliga ministrarna pratade om att rädda jobben., De rödgröna pratade om att rädda "miljön". Det var också ett misstag att inte förankra samarbetet i partiet. Mona hade underskattat de pro-kommunistiska stämningarna i det egna partiet. Det var som om Socialdemokraterna hade speciella skyldigheter mot Vänsterpartiet. Förmodligen togs Vänsterpartiet med överraskning. De hade förberett en från valrörelse med en tydlig vänsterprofil, med löften om ekonomiska förbättringar för dem som hade drabbats hårdas av den borgerliga "jobbpolitiken". Frågan var naturligtvis om detta var genomförbart utan skattehöjningar och vilka effekter skattehöjningarnas skulle få. Kapitalflykt?
Till skillnad mot de högavlönade pro-kommunisterna i de socialdemokratiska leden ville jag verkligen att Vänsterpartiet skulle driva en stark valrörelse och få många väljare på löftena till offren för de borgerliga nedskärningarna av den sociala välfärden. Jag ville ha en socialdemokratisk enpartiregering, med ett starkt oppositionsparti till vänster. I oppositionsställning skulle Vänsterpartet kunna driva Socialdemokraterna mer åt vänster än genom ett regeringssamarbete. Och detta utan att skrämma bort de borgerliga marginalväljare som behövs för ett regeringsskifte.
Allianspartierna verkar nu ha som strategi att framställa sig som segrare, att påskina att försprånget är så stort så att oppositionen inte har en chans. Men det kan komma att visa sig vara ett misstag. Det kan hjälpa Socialdemokraterna att mobilisera. Socialdemokratiska bloggare påminner om att norska Arbejderpartiet fick 5 % fler procentenheter i valet än i väjarundersökningarna strax före valet. Någon skriver att väjarundersökningarna inte är representativa, eftersom de vänder sig till personer med fasta telefonabbonemang. De som har mobiltelefoner med oregistrerade kontantkort kan inte nås. Det är intressant. Men så måste ju ha varit fallet för två år sedan, när Socialdemokraterna ensamma fick 43,5? av väljarsympatierna i undersökningarna.
Den verkliga siffran, med ett mer representativt urval skulle alltås kunnat ha varit 48,5 %? Dörren ar öppen för den största socialdemokratiska valsegern i partiets hela historia! I det läget visade Mona Sahlin sin totala brist på "fingertoppskänsla" och politiskt omdöme! Och skulle det inte ha hållit hela vägen, hade man ju kunnat göra upp med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet efter valet.
Med en så stor väljarandel för Socialdemokraterna hade minst ett borgerligt parti riskerat att falla ur Riksdagen. Det skulle bli många "bortkastade" röster på Kd, Sd, Nd, Fi, SPI m.fl. Socvialdemokraterna hade inte behövt över 50 % av samtliga röster för att få ensam majoritet i Riksdagen. Det hade sannolikt räckt med över 45 %. Och det var man ju mycket nära enligt undersökningarna.
Det fanns varningar för sjunkande väljarsympatier för Socialdemokraterna bland storstädernas (och framförallt Stockholms) medelklassväljare. Det kunde tyckas vara ett snilledrag att inleda samarbete med Miljöpartiet, som har starkt stöd inom samma befolkningsskikt. Men hade det inte varit möjligt att kopiera delar av mp:s politik för att locka till sig de väljarna? Enligt färska undersökningar är var fjärde borgerlig väljare beredd att byta block. 16 % kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. 11 % kan tänka sig att röstas på Socialdemokraterna.
Jag har länge tyckt att det vore bra om Kristdemokraterna åkte ur Riksdagen. Så att de andra partierna börjar konkurrera om de kristna väljarna. Men vad har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att erbjuda kristna väljare, som skulle tjäna ekonomiskt på ett regeringsskifte? Mer pengar i plånboken till pristet av inskränkt religionsfrihet? Ökad politsk styrning av Svenska kyrkan? Könskamp i stället för klasskamp till kristna väljare som vill förena traditionell kristendom med minskade inkomstskillnader?
"Mellin: De missar öppet mål".
En numera klassisk bild. 25-procentaren Mona Sahlin flankerad av Miljöpartiets båda språkrör
Det var för en dryg vecka sedan som Aftonsnuskan lancerade sin egen t.f. ansvariga utgivare Lena Mellin som expert på valrörelsen. Samma Mellin som hade gjort arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin oåtkomlig för kritik och jämnat väg för Moderaternas presentation av sig själva som "Sveriges enda arbetarparti."
Det var ju Lena Mellin som hade tagit beslutet att publicera skandalartiklarna om arbetsmarknadsministerns påstådda sexköp. Detta sedan Aftonbladets reporter jagat arbetsmarknadsministern över Visby flygpats med högljudda hot om att han hade bevis för de påstådda sexköpen. Inför drösvis med journalister från konkurrerande medier. Och det var samma Mellin som hade "babblat" i mobiltelefon (förmodligen med den ordinarie ansvariga utgivaren på semesterorten i Spanien) om de påstådda sexköpen. Och detta på Visbys "journalisttätaste" krog.
Den ordinarie ansvarige utgivaren Jan Helin har på din blogg erkänt att man saknade bevis för de påstådda sexköpen. Och om ministern bara hade "satt sig ner" med Aftonbladets reporter, så hade man haft att välja mellan att forska vidare eller avstå från publicering. Jodå, om ministern helt diskret hade satt sig ner med Aftonbladets reporter och om Mellin inte hade gått på krog och "babblat" i mobiltelefon så hade man kanske kunnat begrava hela historien som ett blindspår. Men nu var ju risken att någon konkurrenttidning hade hunnit före. Om det hade funnits någon grund för anklagelserna mot Littorin, vill säga.
Ja, mina läsare ser att jag fortsätter att kalla Socialdemokraternas mediala flaggskepp för "Aftonsnuskan". Tidningen ägs av samma norska kapitalist, om äger Moderaternas mediala flaggskepp Svenska Dagbladet. Detta säger allt. Vad den norska kapitalisten tror om Socialdemokraternas respektive Moderaternas väljare. Till sosse-väljarna säljer man politiska budskap med snusk och snask och till moderat-väljarna säljer man politiska budskap med seriösa artiklar i angelägna ämnen.
Inför årets val ser sosse-väljaran ut att bli färre än någon gång sedan den allmänna rösträtten infördes. Socialdemokraterna bör säga upp samarbetet med den norska kapitalisten. Och med Aftonsnuskans redaktion. De har ju visat vad de går för. Kritiken mot partiledningen borde ha kommit för minst ett år sedan, och inte kanppt tre veckor före valet. Mellin fortsätter att visa lika dåligt omdöme som när hon plockade bort målvakten från det moderata målet. Men hon har kanske gått på krog igen?
Tänk om Littorin hade fått svara på frågor om de nya jobben.
Men det saknas sannerligen inte anledning till kritik mot "25 procentkvinnan" Mona Sahlins partiledarskap. Trots att Socialdemokraternas väljarandel var nästan 45 %, vilket innebar att s var flera gånger större än mp och v tillsammans, så har Mona Sahlin föredragit att vara ensam socialdemokrat när oppositionen har framträtt, En av fyra. 25 %. Hur hon har kunnat gå in i ett samarbete, där miljöpartiets partiledning har tillåtits framträda i dubbel upplaga är ofattbart, bara det., Borde inte Socialdemokraterna ha tagit sig den rätten som det största av de tre oppositionspartierna.
Om man nu överhuvud taget skulle framträda gemensamt före valet. Oppositionens väljarandel är nu mindre än den väljarandel Socialdemokraterna ensamma hade innan samarbetet inleddes. Vänsterpartiet stampar på samma andel som före, efter att ha blivit vingklippt för samarbetets skull. Och över en tredjedel av de socialdemokratiska väljarna har flytt till miljöpartiet eller alliansen.
Och det är både de socialdemokratiska kärnväljarna och marginalväljarna mellan blocken, som har lämnat. Uppgiften var ju att behålla den förstnämnda och vinna de sistnämnda.
De förstnämnda, de socialdemokratiska kärnväljarna, torde inte ha varit imponerade av miljöpartiet. Och de sistnämnda, marginalväljarna mellan blocken, torde inte ha varit imponerade av vänsterpartiets skattehöjningar.
För skattehöjningar är det enda som Mona Sahlin har tillåtit Lars Ohly att prata om. En balanserad statsbudget har varit viktigare än löften om återställda bidrag till de utförsäkrade.
Om någon undrar varifrån de nya SD-sympatisörerna kommer har jag svaret: Från dem som skulle ha vunnit på en traditionell vänsterpolitik.
Men nu har ju "vänsterpolitik" kommit att förknippas med familjpolitiska experiment och religiöst tvång, snarare än med ekonomisk utjämning. Vänsterväljarna har svårt att hitta ett alternativ som passar dem i årets valrörelse.
Och en sak är säker: Att potentiella sosse-väljare känner sig oerhört nedvärderade av föreställningen att man kan köpa deras röster med hycklad moralisk indignation över en ministers påstådda sexköp.
