Leve heteronormen
Det har nu gått några år sedan Åke Green och Leif Liljeström stod inför rätta inför alla tre domstolsinstanserna, för att de hade påstått att praktiserad homosexualitet är en synd. Rättegångarna torde ha kostat den svenska statskassan närmare en halv miljon kronor. Nu marknadsförs den pågående Pride-festivalen som "den svenska synden". Detta borde föranleda massrättegångar mot arrangörerna. Förutom att alla homosexuella blir kränkta, förtalas hela svenska folket. Lagen om homoäktenskap är nästan i hamn, och personer av samma kön får leva precis som man och hustru - i heteronormativa äktenskap med livslång trohet. I detta läge går festivalarrangörerna till angrepp mot just heteronormen. och kritiserar sina egna, alltså de homosexuella som vill ingå paräktenskap. I stället ska - det säger man öppet -. sexakten skiljas från allt som har med kärlek att göra. Inklusive kärlek mellan homosexuella av samma kön, får man antaga. Bland de homosexuella finns de, som på olika grunder motsätter sig denna utveckling. Förutom Medvandrarna, som förespråkar celibat, lär det finns en grupp som vill bevara partnerskapet som samlevnadsform för homopar. Leve heteronormen! Utvecklingen är nu så extrem, så att även oheliga allianser börjar framstå som ganska oskyldiga.
Man måste fråga vart Sverige är på väg. Med en väldig polarisering mellan den grövsta tänkbara omoral och smaklöshet å ena sidan, och kirurgiskt konstruerade mödoshinnor på unga invandrartjejer å andra sidan för att de ska framstå som oskulder när de blir bortgifta. Små invandrarflickor tvingas ha alla kläderna på i offentliga bad med familjen, de får inte delta i skolans simundrvisning, de får inte umgås med jämnårigas skolflickor, och hotas med hedersmord om de har en pojkvän. Även pojkvännen mordhotas. Svenska pojkar uppfattar sig vara utsatta för "omvänd" rasism.
Vilken bild av svenska folket får dessa invandrare när de ser på TV hur homosar springer och visar skinkorna för heterosexuella fluktisar, som kantar paradvägen? Bäst att stänga inne sonen också, tänker de kanske. Sverïge blir ett alltmer segregerat samhälle, där man slutar umgås över de etniska gränserna.
Mottot för Pride-festivalen är alltså "Den svenska synden spränger gränser". Resultatet av skamlösheten blir i stället nya gränser, mitt i det svenska samhället, etniska gränser av ett mycket otäckt slag. Det enda positiva, som jag kan se, är att en del sansade homosar inser att de måste välja sida. Menar man allvar med att homosexuella ska leva i livslånga parförhållanden, så är det faktiskt en anpassad variant av heteronormen!
Allmänna och enskilda kyrkor
Kyrkokommunidén bygger på en horisontell delning av Svenska kyrkan på nuvarande församlingsnivå. Mark och byggnader (med ett redovisat kapitalvärde på c:a 19 - 20 miljarder kr) kommer att tillhöra den framtida kyrkokommunerna. Den religiösa verksamheten på församlingsnivå, stiften och riksnivån (med ett sammanlagt kapitalvärde på c:a 5 - 6 miljarder kr) kommer att tillhöra det framtida trossamfundet Svenska kyrkan.
De kyrkor och frikyrkobyggnader som i framtiden kommer att ägas av kyrkokommunerna, ska kallas allmänna kyrkor. De kyrkor och frikyrkobyggnader som i framtiden kommer att ägas av samfunden själva, av staten (Riksantikvarieämbetet), profana kommuner, bolag, stiftelser, idellea föreningar eller privatpersoner, ska kallas enskilda kyrkor.
Allmänna kyrkor ägs av "det allmänna", nämligen kyrkokommunerna som kommer att vara offentliga förvaltningar. De ska upplåtas till de kristna samfunden på lika villkor, enligt grundlagens krav på likhet inför lagen, opartiskhet och objektivitet. Kyrkor kan upplåtas för en enstaka gudstjänst, eller på längre tid (flera år) med företrädesrätt för ett visst samfund. Företrädesrätten får inte vara så stark att andra samfund blir helt utestängda. Ansökningar om företrädesrätt skall behandlas enligt grundlagens krav. Upplåtelsen av kyrkor kommer alltså att vara myndighetsutövning, och kyrkokommunernas beslut skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (länsrätten).
Enskilda kyrkor är alltså kyrkor, som, ägaren bestämmer över själv, utan krav på opartiskhet o.s.v. Det kan vara en fördel åtminstone för de större samfunden att äga några kyrkor själva, detta som gardering mot framtida lagstiftning. I vissa fall kommer det att vara nödvändigt, eftersom man redan har en egen kyrka, och kyrkokommunens kyrkor inte räcker till alla. Å andra sidan bör det vara möjligt för ett samfund att överlåta en egen kyrka till kyrkokommunen.
Kyrkokommunernas verksamhet skall finansieras av kyrkoskatten (som återinförs). Kyrkoskatten ska sedan fördelas till lokalkostander (samfunden får disponera kyrkorna "gratis") och till de olika samfunden för deras religiösa verksamhet. Ett samfund, som inte alls disponerar någon kommunägd kyrka, får i stället ett lokalkostnadsbidrag till driften av sin egen kyrka.
Inga samfund kommer att vara tvingade att delta i det kyrkokummunala samarbetet. De som deltar, kommer inte att vara skyldiga att delta i något religilöst (ekumeniskt) samarbete, utan det räcker att delta i det praktiska samarbetet.
Trossamfundet Svenska kyrkan kommer att vara enda samfund som vid starten inte kommer att ha några enskilda kyrkor (såvida Svk inte byggt nya kyrkor efter 2000-01-01). Trossamfundet Svk bör dock ges möjlighet att växla in en del av sin likvida pott på 5 - 6 miljarder mot att man får överta ett mindre antal kyrkor som enskilda kyrkor. Detta för att trossamfundet ska bli jämställt med de andra samfunden.
Kyrkokommunerna som fastighetsägare, del 2
I det förgångna har Riksantikvarieämbetet köpt upp kyrkor (och andra byggnader) av kulturhistoriskt riksintresse, för att hindra rivning. Dessa kyrkor hade blivit "övertaliga" sedan man byggt nya och större kyrkor för den växande befolkningen. Samtidigt med att en del av de gamla sockenkyrkorna revs, eller fick stå kvar som ödekyrkor, eller köptes upp och bevarades som museiföremål av Riksantikvarieämbet, bygdes frikyrkobyggnader för fullt, ibland granne med en övergivna gamla sockenkyrkan. Dessa "museala" kyrkor har nu blivit synnerligen attraktiva för julottor, bröllop och andra familjehögtider. Nu överges de nya kyrkorna för de gamla.
En högst väsentlig skillnad mellan Riksantikvarieämbetet och de föreslagna kyrkokommunerna är att Riksantikvarieämbetets uppdrag är rent kulturhistoriskt - kyrkorna uppfattas som museiföremål av riksintresse, medan kyrkokommunernas uppdrag är både kulturhistoriskt, lokalhistoriskt - och kristet. Visserligen ska kyrkokommunerna vara samfundsneutrala, men de ska aktivt bjuda in kristna samfund att nyttja kyrkorna och ge den praktiska service som behövs.
Därför ska kyrkokommunerna inte bara tillgodose syftet att bevara det befintliga beståndet av kyrkor, utan också genom förutseende planering, nyförvärv och nybyggnation tillgodose de kristnas samfundens behov av gudstjänstlokaler på sikt. Med hänsyn till samfundens olika traditioner, teologi och liturgi, är det en fördel med viss variation i byggnadsstilar mm.
Kyrkokommunerna ska äga och förvärva (och vid behov bygga):
Kyrkor (som har tillhört Svenska kyrkan)
Frikyrkobyggnader (kyrkor som har tillhört andra samfund)
Kyrkliga byggnader (toendebodar, församlingshem o dyl,)
Kyrkomiljöbyggnader (kyrkor för profan användning som har ingått i den kyrkliga miljlön, t ex "kyrkby" på landsbygden)
Kyrkliga anläggningar (kloster- och kyrkoruiner, mm.)
Kyrkokommunerna ska finansiera sin verksamhet genom den kyrkoskatten (som återinförs). Kyrkorna upplåts gratis till samfunden. Samfund, som inte alls använder någon kyrkokommunägd kyrka, ska i stället få lokalkostnadsbidrag från kyrkokommunen.
Den kyrkoantikvariska ersättningen från staten, som nu går till Svenska kyrkans församlingar, ska i stället gå till kyrkokummunerna. Den är avsett att täcka merkostnaderna jämfört med nybyggda kyrkor. Dessutom behövs en kyrkokommunal skatteutjämning, så att kyrkokommuner med många och underhållskrävande kyrkor får ett tillskott.
Regeringsrätten har hittills givit tillstånd till rivning av en kyrka, som omfattades av det förstärkta kulturhistoriska skyddet, nämligen Västra Maglarps nya kyrka i sydvästra Skåne - en landsbygdsförsamling i en av Sveriges mest tätbefolkade regioner. Flera personer som jag har talat med anser att "avsakralisering" är ett helgerån, och att övertaliga kyrkor hellre borde göras till ruiner än att de ska säljas till profana ändamål.
Att göra en kyrka till en ruin är inte detsamma som att jämna den med marken. Det finns många vackra ruiner av både kyrkor och profana byggnader runt om i vårt land. Mer hade funnits kvar, om man inte tagit byggmaterial från ruinen. En del ruiners bedrövliga skick beror alltså mer på människors än naturens åverkan. En kyrkoruin kan användas sommartid för gudstjänster under bar himmel.
Det vore ologiskt att bilda kyrkokommuner med uppgift att bevara våra kultruhistoriskt värdefulla kyrkor, om de därefter säljs till profana ändamål, eller jämnas med marken.
Om varken kyrkokokommunens egna skattemedel, och ej heller den kyrkoantikvariska ersättningen eller skatteutjämningen räcker till underhållet av kyrkokommunens alla kyrkor, och man ej heller kan få något tillfälligt anslag, bör följande göras:
Under första skedet (minst 5 år) bevaras kyrkan som oanvänd kyrka, som kan tas i bruk efter någon veckas varsel. Den kan då användas för tillfälliga gudstjänster en eller flera gånger om året.
Under andra skedet tas beslut om fortsätta som tidigare eller göra kyrkan till en ödekyrka. Detta innebär att kyrkan töms på inventarier, renoveras en sista gång och bommas igen. Denna sista renovering syftar till att ytterligare reparationsåtgärder inte ska behövas under lång tid (50 - 100 år). Ett väderkänsligt takmaterial kanske måste bytas ut. Byggnadsdetaljer,som kan rasa ner och skada folk tas bort. Kyrkokummunen ska fortlöpande pröva om kyrkan ska tas i bruk igen.
Under tredje skedet tas beslut om kyrkan ska renoveras som ödekyrka, eller göras till ruin, detta under förutsättning att ruinläggningen och underhållet av ruinen blir billigare än fortsatt bevarande som ödekyrka. Efter en tid kan ruinen lämnas att förfalla för väder och vind. Kräver tillstånd av antikvarisk myndighet.
Träkyrkor (inkl frikyrkobyggnader av trä) kan dock vara svåra att bevara som ruiner. Om de så jämnas med marken, bör grundstenarna bevaras och marken inte bebyggas på nytt, utan bevaras som en kyrkplats. Profana byggnader, som ingår kyrkomiljön kan däremot säljas till nya, profana ägare, under villkor att de bevaras som kulturminnen, vilket kan ske genom ett särskilt myndighetsbeslut före försäljningen. Kräver tillstånd av antikvarisk myndighet.
Antikvarisk myndighet skall ge tillstånd till ibruktagande av ödekyrka och återuppbyggnad av kyrkoruin. Ansökan får avslås endast om återuppbyggnadsplanerna i väsentlig grad avviker från kyrkans tidigare skick och ruinens kulturhistoriska värde därigenom förstörs. Tillstånd ska även krävas för att bygga en ny kyrka på kyrkplats.
Försäljning kan vara ett alternativ till att riva en kyrka eller göra den till ödekyrka ruin. Villkoren skall dock vara att det 1)finns ett lagakraftvunnet beslut om rivning, ödekyrka eller ruin, 2) att köparen är ett kristet trossamfund, staten (Riksantikvarieämbetet) eller hembygdsförening eller liknande förening för kyrkans bevarande, samt 3) förköpsrätt för kyrkokommunen, om den nye ägaren vill sälja vidare. Med lagakraftvunnet beslut är att kyrkokommunens beslut inte har överklagats alternaivt att överklagan inte har bifallits av domstolen.
Förslag till definitioner:
Kyrkotomt: Den mark som kyrkan står på, samt omgivande mark som kan räknas till samma "tomt".
kyrkplats: Öppen plats, där det tidigare har funnits en kyrka, av vilket inget eller endast grundstenarna är kvar.
Kyrklig anläggning: Ruin eller annat byggnadsverk utan tak, t ex kyrkogårdsmur .
Kyrkokommunerna som fastighetsägare, del 1
Därmed mister trossamfundet Svenska kyrkan sin hittillsvarande ensamrätt till kyrkor och övriga byggnader, som idag tillhör Svenska kyrkans församlingar. I stället för ensamrätt införs företrädesrätt. Alla kristna samfund, som tillhör en viss kyrkokommun, får ansöka om företrädesrätt till kyrkokommunens kyrkor. Ett samfund, som inte får företrädesrätt till någon av kyrkokommunens kyrkor, får ändå en viss nyttjanderätt.
Kyrkokommunernas behandling av ansökningar om företrädesrätt är myndighetsutövning. Vid all myndighetsutövning skall allas likhet inför lagen beaktas, samt opartiskhet och saklighet iakktas. Har så ej skett, skall beslutet - om det har överklagats - upphävas av domstol (länsrätten). Beviljande av företrädesrätt skall ske på objektiva grunder, som anges i lagen, såsom flest medlemmar, störst behov av nya lokaler, planerad verksamhet (t ex antal gudstjänster) eller något annat förhållande.
Av Svenska kyrkans samlade förmögenhet, exklusive prästlönefonderna, tillhör c:a 20 miljarder församlingarna (= de blivande kyrkokommunerna) och c:a 5 miljarder stifts- och riksnivån. Trossamfundet Svenska kyrkan får alltså från starten en grundplåt på c:a 5 miljarder till fri disposition. Mig veterligt ägs inte en enda kyrka av stifts- eller riksnivån inom Svk (Domkyrkorna ägs av domkyrkoförsamlingarna). Av de nuvarande församlingarnas sammanlagda förmögenhet på c:a 20 miljarder är c:a 12 miljarder bundet i kyrkor och kyrkogårdar, varför endast 8 miljarder är till fri disposition.
Kyrkokommunerna skall äga och ansvara för drift och underhåll av alla kyrkor, kyrkogårdar (begravningsplatser) och övriga kyrkotomter, samt övriga byggnader, anläggningar och fastigheter, som har tillhört Svenska kyrkans församlingar före 2000-01-01 och fortfarande tillhör församlingarna omedelbart före delningen. De ska dessutom ansvara för vården av alla kyrkliga inventarier, som har ett kulturhistoriskt värde, och har tillhört församlingarna före 2000-01-01 och fortfrande tillhör församlingarna omedelbart före delningen.
Fastigheter och byggnader, etc, som har sålts efter 2000-01-01 tillhör den nye ägaren. Fastigheter och byggnader etc som har förvärvats eller uppförts efter 2000-01-01 skall stanna kvar i trossamfundet Svenska kyrkans ägo.
Kyrkokommunerna får förvärva fastigheter och byggnader, som behövs för verksamheten eller av kulturbevarandeskäl som har samband med den kyrkliga miljön, eller i sig själva är kyrkliga kulturminnen (t ex frikyrkobyggnader). Med "verksamheten" avses dels kyrkokommunernas egen verksamhet (t ex servicebyggnader för fastighetsskötseln), dels den gudstjänstverksamhet som bedrivs av de kristna samfunden inom kyrkokommunen (t ex frikyrkobyggnader), och dels annan kyrklig verksamhet (stiftsgårdar och liknande).
Fastigheter och byggnader, som i sig själva är kyrkliga kulturminnen, får förvärvas, även om det inte finns någon omedelbar kyrklig användning för dem. Fastigheter och byggnader, som har samband med den kyrkliga miljön (t ex byggnader som ingår i en karaktäristisk "kyrkby") får förvärvas av kulturbevarandeskäl, även om de är avsedda för och kommer att användas för rent profan verksamhet.
Kyrkokommunerna får även uppföra nya byggnader som behövs för den egna verksamheten, eller för den gudstjänstverksamhet som bedrivs av de kristna samfunden inom kyrkokommunen eller för annan kyrklig verksamhet.
Kyrkokummunerna får - på uppdrag av ägaren - ansvara för drift och underhåll av enskilda kyrkor, kyrkliga anläggningar och kyrkofastigheter, som inte huvudsakligen används för profana ändamål. (Med enskilda kyrkor menas alla kyrkor, inkl frikyrkobyggnader, som inte ägs av den egna kyrkokommunen.)
Försäljning av fastigheter och byggnader samt rivning av byggnader kommer att behandlas i kommande inlägg.
"Det har hänt!"
Det som jag föreslår är ingen interkommunion. Och inga dispenser. Det ska noga tillses alla alla deltagare tar emot nattvarden i den kyrkans ordning, vilken de tillhör. Det är inget tillfälle att "prova på" andra kyrkors nattvard. Det som jag föreslår är ett stort ekumeniskt friluftsmöte kring hela trosbekännelsen, med gemensam sång, bön och predikan, varefter var och en går till sin nattvard.
I inlägget "En präst - ett altare" föreslog jag en ny form av ekumenisk nattvardsgudstjänst under en sommarkonfkerens. Grundtanken är att alla ska ta emot nattvarden samtidigt, men i sin egen kyrkas eller samfunds ordning. Det är viktigt att det verkligen blir så, och att man inte t ex ställer sig i den kö som är kortast. De gemensamma respektive samfundsspecifika delarna av mötet måste arrangeras så att varje kyrka /samfund verkligen kan fira nattvard efter sin fason, så att den del av liturgin som är oskiljaktlig från nattvarden också blir samfundsspecifik.
Jag, som äger denna blogg är inspiratör. Jag har givetvis inga möjligheter att genomföra detta utan att andra tar på sig ett stort ansvar, kanske huvudansvaret. Med "vi" menas jag själv och andra som arbetar för denna sak. Vill ingen annan detta, blir det ingenting. Om andra vill, men så annorlunda så att det blir ett helt annat arrangemang, är det inte säkert att jag vill vara med. Då blir det - ur min synpunkt inget "vi", utan "dom". Och i så fall önskar jag "dom" lycka till.
Vi startar i liten skala redan nästa år, under en dag med ett par seminarier och en gemensam gudstjänst med nattvard enligt varje deltagande kyrkas ordning. Arrangemanget får inte konkurrera med andra sommarmöten, eller leda till färre deltagare i de andra sommarmötena.
Vi bjuder in alla kristna kyrkor, samfund och kyrkliga rörelser och riktningar inom Svenska kyrkan, samt privatpersoner som stödjer temat "Det har hänt!" Vi vänder oss till lutheraner, katoliker, ortodoxer och frikyrkliga, som alla tror på en treenig Gud.
Temat "Det har hänt!" syftar på att Gud har givit mänskligheten sitt heliga ord genom den heliga Skrift, som ska förstås så att de under och övriga historiska händelser, varom Skriften berättar, har hänt som det står i Skriften. Som till yttermera visso ska förstås som den alltid har förståtts av kristna - såsom evangelister och andra bibelbokförtattare, inspirerade av den helige Ande - menade med det de skrev. Vi tillbakavisar alltså senare tiders försök till nya tolkningar.
Vi kan likväl inte begära att alla mötesdeltagare ska känna till allt som står i Bibeln i detalj och att de har reflekterat över varje detalj, eller att alla deltagande kyrkor, samfund och kyrkliga rörelser och riktningar, uppfattar allting i Bibeln på exakt samma sätt, eller drar exakt samma slutsatser för kyrkans och församlingsmedlemmarnas del. Om de hade gjort det, hade kristenheten inte varit splittrad, och denna typ av ekumeniska möten som manifesterar "enhet i mångfal" hade inte behövts. Därför måste vi precisera de vilka centrala delar av den kristna tron, som vi är överens om.
Den niceanska trosbekännelsen i dess ursprungliga lydelse är vårt grundläggande sammanfattning av Guds ord. Därom är de östliga och västliga traditionerna överens. Vi vill dessutom manifestera enhet kring vissa andra centrala delar av den kristna tron, som då ansågs onödiga att ta med i trosbekännelsen, men har aktualiserats av förhållandena i vår egen tid:
Gud skapade himlarna och jorden (alt himmel och jord) genom en serie skapelseakter, som utspelades under sex åtskiljda skapelsedagarn. Han skapade människorna till man och kvinna.
Att syndafallet har inträffat, sedan en skapad varelse, en fallen ängel (Satan) i skepnad av en orm frestat människorna. Det onda kommer inte från Gud, utan från Satan. Syndafallet har fått som konsekvens att en vanlig människa inte kan undgå att synda.
Att Gud har givit den regelsamling, som kallas "Tio Guds bud", människorna till rättesnöre.
Jesus sa "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka", o.s.v. Vissa av oss tror att han därmed skapade ett särskilt prästämbete. Vissa av oss tror att han därmed skapade ett särskilt "Petrus-ämbete", som innehas av påven. Vissa av oss tror att han därmed inte grundade något särskilt ämbete, utan att han därmed grundade kyrkan eller församlingen. Bland dem av oss, som tror att han grundade prästämbetet, råder delade meningar om hur detta prästämbete fortlever inom kyrkan, och alltså även vem som kan få tillträde till prästämbetet. Splittringen i ämbetsfrågan är alltså svår, från dem som anser att det inte alls finns något särskilt prästämbete, till dem som tror att bara män som tillhör en viss kyrka kan vara präster. Vi vill med denna manifestation visa att inte ens de starkt divergerande åsikterna i ämbetsfrågan hindrar oss att manifestera vår gemensamma kristna tro.
Styckena mellan de båda horisontella linjerna är avsedda som plattform. De exakta formuleringarna är givetvis förhandlingsbara. Avsikten är att, trots oenighet i någon enstaka fråga - vars betydelse absolut inte ska bagatelliseras -, så kan vi manifestera enighet - på bekännelsens grund - i övriga frågor. Det som vi är eniga om är dels allting som står i trosbekännelsen, men också en viss bibelsyn, att Gud skapade världen, att syndafallet har inträffat, samt tio Guds bud. Skapelsen och syndafallet är nödvändiga som bakgrund till Golgata. Detta behövde kanske inte särskilt framhållas i gamla tider, när även icke-kristna trodde på någon form av gudomlig skapelse.
Splittringen i ämbetsfrågan gäller som bekant inte bara kvinnors tillträde till prästämbetet, utan även vilka kyrkor som har ett giltigt prästämbete (att vissa kyrkor inte har ett giltigt prästämbete, fastän de själva hävdar det), samt om Jesus verkligen har instiftat det "särskilda" prästämbetet (om han inte har gjort det, kan i princip vilken församlingsmedlem som helst utföra alla prästerliga handlingar). På samma sätt som man kan vara överens om stora delar av bekännelsen, trots olika åsikter i ämbetsfrågan i det ena avseendet (präst eller frikyrkopastor) kan man vara överens om stora delar av bekännelsen trots olika åsikter i ämbetsfrågan i det andra avseendet (kvinnors tillträde till prästämbetet).
En närbesläktad fråga är hur vi ser på den s.k. feminstteologin, hur stora omvärderingar som kan göras utan att bekännelsen blir i grunden förändrad. Trosbekännelsen ("Fadern, Sonen och den helige Ande") sätter tydliga gränser. Kyrkan är även splittrad i frågan om celibat, som det enda möjliga, för homosexuella.
Manifestationen ska visa enhet i övriga frågor med personer, vars åsikt i någon enstaka fråga, som man själv ogillar - kanske ogillar starkt. Arrangemanget måste läggas upp så att alla inte accepterar allting, utan att enheten gäller just det som står i plattformen. Även om det är bra att skingra rena fördomar om varandra, är syftet inte att komma fram till gemensamma ståndpunkter i de kontroversiella frågorna - utan den debatten får vara i andra fora.
Under arrangemanget ska ges möjlighet til fördjupad kunskap om bekännelsen. Det ska finnas ett "torg", där de deltagande kyrkorna, samfunden och kyrkliga rörelserna presenterar sig själva och svarar på frågor.
En präst - ett altare
Under OAS-mötet i Boden 2005 var det negativa tidningsrubriker om att den kvinnliga kyrkoherden hade blivit utestängd från sin egen kyrka. S-kvinnorna demonstrerade och samlade in namnunderskrifter till kyrkomötet, och krävde att riksdagsbeslutet 1958 måste skulle respekteras. (Men inte grundlagen? - Min fråga.) Det förestående valet 2006 kastade tydligt sin skugga framför sig. Prästen Karin Långström-Vinge, som är ledamot i kyrkomötet för fp, skrev att kvinnoprästmotståndare inte kan accepteras, men att det var onödigt provokativt att kalla dem "ökenråttor" (fp-känga åt s?)
Denna partipolitisering av kyrkans bekännelse har allvarligt skadat den kristna bekännelsen i vårt land och har alltså skadat alla bekännelsetrogna manliga och kvinnliga präster och lekmän, oavsett inställning i kvinnoprästfrågan. Mest av alla har de socialdemokratiska partimedlemmarna skadats. Även de tillhör ju Guds folk, men har fjärmats från Guds sanna ord. Att bekännelsetrogen kristendom framställs som "högerkristendom" skadar kyrkan, men ännu mer dem som av partipolitiska skäl - helt i onödan - vänder sig från bekännelsen. Det går utmärkt att vara bekännelsetrogen kristen och illröd politiker i samma person! Detta måste alla bekännelsetrogna krista, oavsett kyrkotillhörighet och oavsett ev. egen politisk hemvist, göra mycket tydligt.
Under OAS-mötet i Skövde 2006, stod Svenska kyrkans kyrka i Skövde öppen för bön, men inte för nattvard, som i stället firades i Katolska kyrkan och Baptistkyrkan (om jag minns rätt). Visst hade det varit möjligt för Skövde församling att bjuda in de OAS-deltagare, som så önskat, till Nattvard i Skövde kyrka med Karin Långström-Vinge, som då var präst i Skövde församling, som celebrant. Men det hade förstås varit en provokation. Men visst hade man kunnat praktisera principen en präst - ett altare!
I Vadstena fanns under medeltiden, förutom högaltaret, 20 altaren, helgade åt olika helgon. Principen ett altare per kyrka kom med reformationen, och infördes i Katolska kyrkan först efter Andra vatikankonciliet (1965-1968) som en ekumenisk eftergift till de protestantiska kyrkorna. Varje präst celebrerade själv, om jag inte har alldeles fel. Det var alltså inte som vid nattvardsgudstjänser med flera präster idag, att en av prästerna celebrerar, varefter de andra prästerna tar med sig blodet och vinet till olika "stationer" i kyrkan.
1968 kallade påven Johannes Paulus II ledare för världens olika religioner till möte om världsfreden. Man arrangerade då en friluftsgudstjänst, där kristna präster, buddistpräster, imamer, rabbiner och animistiska trollkarlar bad till sina respektive gudar vid varsitt altare. Och varför inte? Det bes ju ändå till olika gudar under samma himmel varje dag,. men med lite större geografiskt avstånd mellan de bedjande.
Det som jag föreslår är ingen interkommunion. Och inga dispenser. Det ska noga tillses alla alla deltagare tar emot nattvarden i den kyrkans ordning, vilken de tillhör. Det är inget tillfälle att "prova på" andra kyrkors nattvard. Det som jag föreslår är ett stort ekumeniskt friluftsmöte kring hela trosbekännelsen, med gemensam sång, bön och predikan, varefter var och en går till sin nattvard.
Detta behöver dock inte vara i samband med OAS-mötet, även om det vore en fördel.
Kvinnliga präster, igen
Maria från Magdala var den första som fick se den uppstånde Jesus, och fick i uppdrag att berätta det för lärjungarna. Gjorde detta henne till en präst, eller förblev hon en vanlig kvinna?Om man försöker inta en medlande ställning, finns risk att bli anklagad för förräderi mot endera lägret. Bloggens huvuduppgift är att propagera för kyrkokommunidén. Helt klart är att kvinnoprästmoståndarna i Missionsprovinsen då skulle få tillgång till svenska folkets sockenkyrkor på samma villkor som alla andra. Men hur skulle kyrkokommunidén upptattas om jag på samma blogg skulle driva en kampanj mot kvinnliga präster? Det gör jag inte på någon blogg!
Jag är inte någon infiltratör i motståndarlägret, som försöker ´"inifrån" förmå kvinnoprästmotståndarna att lägga ner motståndet. Men i likhet med minst 95 % av lekmännen inom Svenska kyrkan är jag less på tjafset i kvinnoprästfrågan, men i motstats till troligen en majoritet av kvinnoprästtjafströtta lekmän ser jag inte prästvigningsstoppet för kvinnoprästmotståndare som en acceptabel lösning.
Redan för flera år sedan föreslog jag på forumet Vestibul att prästvigningen skulle skiljas från anställningsavtalet. Det vore en bra början. Om det går att finna fungerande lösningar på alla samarbetsproblem mellan kvinnliga präster och kvinnoprästmoståndare, kan kanske nyvigda moståndare även få tillgång till ordinarie prästtjänster. Men varför inte ta ett steg i taget? Och varför inte lägga i Guds händer?
Som du kan läsa i inlägget Övertaliga kyrkor , prästbrist och brist på gudstjänstbesökare tenderar kyrkobesöken att koncentreras till storhelgerna. Då kommer det att vara prästbrist. Med fortsatt medlemsminskning, även om den så bara är 1 % per år, kommer Svk inte att kunna fixa heltidstjänster åt alla präster som behövs i julottan. Jag gissar att det dessutom blir en ökad efterfrågan på präster under semestertider, när folk har tid för sin andliga uppbyggelse - och bygderomantiken blomstrar: Hembygdsdagar firas i kyrkan. De kristna sommarkonferenserna ökar. Retreaterna är ett nytt inslag, som blir fler.
Att prästvigningen skiljs från anställningsavtalet, medför alltså inte att vissa nyvigda präster går rakt ut i arbetslöshet. En del präster kommer att få huvuddelen av sin försörjning från andra jobb. Var och en som själv vill, kommer inte att prästvigas. Behovet av präster kommer fortfarande att avgöra. Men det kommer att bli fler prästvigningar, eftersom alla inte kommer att få heltidstjänster. Egenskaper som samarbesförmåga och samarbetsvilja kommer inte att tillmätas lika stor betydelse vid prästvigningen som idag. Utan den bedömningen görs vid anställningen - beroende på anställningens art.
Förslaget att skilja prästvigningen från anställningsavtalet, är visserligen från min sida menat som ett första (och eventuellt enda) steg, men står inte i någon absolut motsättning till andra lösningar. Om man lokalt, i församlingarna, kan finna fungerande lösningar för samarbetet mellan kvinnliga präster och kvinnoprästmotståndare, vill inte jag stå i vägen.
Historia - nutid - framtid
Kyrkan skymtar genom stigluckan.Trönö gamla kyrka, ägd av Riksantikvarieämbetet, är en av Sveriges bäst bevarade kyrkor från äldre medeltid, som inte blivit ombyggd under senmedeltiden. Kyrkans äldsta del är från 1100-talet. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende under 1200-talet, och är en stor landsbygdskyrka för sin tid, belägen i ett välmående jordbrukslandskap, med en mängd ålderdomliga gårdar i typisk Hälsinge-stil. Ni som är intresserad av gammal bygdekultur rekommenderas ett besök i Trönö församling. Trönö gamla kyrka är medtagen på Riksantikvarieämbets lista över de mest sevärde kulturminnesplatserna i Sverige. Trönö nya kyrka invigdes 1895, men totalförstördes vid en brand drygt hundra år senare. Den är delvis återuppbyggd.
I denna miljö, i prästgården mellan den gamla och den nya kyrkan är ärkebiskop Nathan Söderblom uppväxt, internationellt känd för sitt intresse för ekumenik och samarbete mellan olika kristna samfund. Hade han inspirerats av de olika kristna kulurer som hembygdens båda kyrkor representerar? Han ville arbeta för freden genom att hindra att religiösa motsättningar användes som bränsle i militära konflikter. Han deltog i världen första större ekumeniska möte i Edinburg 1910, som dock var en rent protestantisk historia. Han inbjöd kristenhetens tre huvudgrenar till det ekumeniska mötet i Stockholm 1910. Han inbjöd rikyrkornas representanter till ärkebiskopsgården i Uppsala, Att ärkebiskopen själv "nedlät" sig till att samtala med enkla frikyrkokpastorer var på den tiden en sensation.
Trönö församling med drygt 800 invånare ingår i dag i Norrala pastorat med 4500 invåndre, som förutom landsbygden i Trönö och Norrala omfattar norra delen av Söderhamns stad. I pastoratet finns fyra kyrkor: Trönö gamla kyrka, Trönö nya kyrka, Norrala kyrka och Vågbro kyrka. Vill minnas att jag vid genomresa även sett frikyrkobyggnader. Enligt uppgift ska det finnas en missionsförsamling i Norrala, men frikyrkorna verkar vara koncentrerade till Söderhamns stad och västra delen av Söderhamns kommun, Mokorset och Skog. I kommunen finns, förutom Svenska kyrkan och Missionskyrkan, Frälsningsarmén, Pingstkyrkan och Missionskyrkan.
Som jag skrev i ett av de första inläggen på denna blogg, ägdes inte sockenkyrkorna av staten under "statskyrkotiden". Svenska kyrkan var inte en statskyrka i egentlig bemärkelse, utan en gemenskap av kyrkliga kommuner - som hade framgått ur de medeltida socknarna. Men Trönö gamla kyrka är faktiskt en statlig kyrka. Det hände sig på den tiden, när man byggde nya kyrkor för de växande landsbygdsförsamlingarna och rev de gamla medeltidskyrkorna, att kulturhistoriskt särskilt värdefulla medeltidskyrkor löstes in av Riksantikvarieämbetet, som är en statlig myndighet.
Någon har kanske frågat: Varför bara Svenska kyrkans kyrkor? Finns det inte anda kyrkor som också är kuturhistoriskt värdefulla? Svaret är att Svenska kyrkans kyrkor var allmän egendom, de ägdes av de kyrkliga kommunerna, undrer "statskyrkotiden". De är invigda som gudstjänslokaler av en biskop. De står vanligen på en kyrkogård, med gravar utanför - och i ofta även inne i - kyrkan. De har tillkommit genom kyrkans beskattningsrätt, i form av pengar eller dagsverken. Dessa kyrkor disponeras idag med ensamrätt och formell äganderätt av Svenska kyrkans församlingar. Frikyrkobyggnaderna har alltid varit enskild egendom. Trönö gamla kyrka är också att anse som enskild egendom, då den ägs av en statlig myndighet, juridiskt sett, på samma sätt som en enskild ägare.
Riksantikvarieämbetet äger minst en frikyrkobyggnad, som har återställts i samma skick som när den byggdes vid mitten av 1800-talet. Det finns ett mycket stort antal frikyrkobyggnader runt om i landet, som både berättar historia om 1800-talets och det tidiga 1900-talets väckelserörelserr och är byggnadshistoriskt intressanta. Allmänt gäller att folkröreslebyggnaderna (Frikyrkobyggnader, nykterhetsloger, Folkets hus och tidiga idrottsanläggningar) inte fått det skydd de förtjänar. Saken har uppmärksammats i skriften "Husen som folket byggde". Som jag tänkt visa i ett senare inlägg, avspeglar kyrkorummet, vare sig vi talar om medeltidens stora katedraler eller 1800-talets enkla frikyrkobyggnader, en teologisk åskådning. Dessa enkla frikyrkobyggnader röjer samma idé som ligger bakom nutidens husförsamlingsrörelse - och är väl lämpade som gudstjänstlokaler för en husförsamling som blivit för stor för ett privat hem. Dessa små frikykokapell byggdes samtidigt med Svenska kyrkans stora Tegnérlador, som också präglas av enkelhet. Väggarna ska tiga, uppmärksamheten skall fokuseras på Guds ord!
Det unika med kyrkokommunidén är att de framtida kyrkokommunerna inte bara ska bevara byggnaderna, som musieföremål, utan också - genom att upplåta dem för gudstjänstbruk - bevara den kristna tron. Bör då inte samma sak ske med "övertaliga" frikyrkobyggnader? Jag förutsätter att Riksantikvarieämbetet även framledes kommer att lösa in byggnader som är särskilt värdefulla som byggnadsminnen. Men kyrkokummunerna ska också har rätt att förvärva frikyrkobyggnader, som behövs för gudstjänstlivet, eller av kulturbevarandeskäl.
Om Norrala pastorat skulle bli en kyrkokommun, så finns där redan fyra Svk-kyrkor (inkl statsägda Trönö gamla kyrka). I andra blivande kyrkokommuner finns kanske bara en enda Svk-kyrka. Visserligen föranleds kyrkokommunidén av övertalighesproblemet, men undantagsvis kan motsatta förhållandet råda: Brist. Och då är det ju onödigt att bygga nytt, när övergivna men bevaransvärda frikyrkobyggnader står och förfaller i andra delar av landet. Trähus är ju ganska lätta att flytta.
Kyrkokommunerna bör på uppdrag av Riksantikvarieämbetet ansvara för skötseln av de statsägda kyrkliga kulturminnena, förutom tidigare Svk-kyrkor (som gamla Trönö kyrka) även frikyrkobyggnader samt kyrkoruiner och kosterruiner. Kyrkokommunerna har ju till uppgift att, inte bara förvalta kyrkorna och anläggningarna, utan även att upplåta dem till kristna samfund för religiös verksamhet. Kyrkoruiner används för friluftsgudstjänster. Det har förekommit både att ödekyrkor har tagits i bruk igen och att kyrkoruiner har återuppbyggts. Vilket man definitivt inte förutsåg när kyrkan raserades. Låt oss denna gång vara lite framsynta!
.
Vilken kyrka är "bäst"?
Som offentliga förvaltningar / myndigheter, som upplåter nyttjanderätt till de folkägda kyrkorna, ska de föreslagna nya kyrkokommunerna beakta allas likhet inför lagen samt iakkta saklighet och opartiskhet. (Grundlagen). De ska kunna anordna ekumeniska gudstjänster och sköta gemensamma angelägenheter, men ska vara neutrala mellan samfunden i frågor om lära, liturgi, kult och kyrkliga förrättningar. De får inte ingripa i ett ensiklt samfunds inre angelägenheter. Därav följer givetvis att de över huvud taget inte kan tvinga ett enskilt samfund att delta i ekumenik eller annat samarbete. Detta följer också av grundlagen (bestämmelsen om religionsfrihet). Nyttjanderätt skall kunna upplåtas för en endkild gudstjänst eller för en längre tid, flera år. I sistnämnda fall sker upplåtelsen med företrädesrätt för ett samfund. Företrädesrätten får dock inte vara så stark, att andra samfund blir utestända helt och hållet.
Om mer än ett samfund ansöker om företrädesrätt till samma kyrka skall frågan avgöras enligt grundlagens bestämmelser om likhet inför lagen samt saklighet och opartiskhet. Det ska alltså finnas objektiva kriterier i lagen, som anger vilka faktorer som ska beaktas. En kyrkokommun ska inte kunna upplåta fler kyrkor med företrädesrätt, än vad som är möjligt med hänsyn till att andra samfunds gudstjänstliv inte hindras. Kyrkokommunens beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (länsrätten).
Kyrkokommunerna är alltså i sig inga ekumeniska projekt. Däremot är denna blogg ekumenisk till sin natur. Det skulle inte underlätta förankringen av kyrkokommunidén hos Svenska kyrka och de stora protestantiska frikyrkosamfunden samt de ortodoxa / orientaliska frikyrkorna, om jag skulle utkora någon speciell kyrka som "den enda kristna kyrkan i hela världen" eller påstå att någon särskild kyrka "bäst" subsisterar den kyrka som Jesus själv grundade. Därom råder mycket delade meningar inom kristenheten. Alla håller inte med om att Jesus grundade kyrkan, när han sade "Du är Petrus. På denna klippa ska jag bygga min kyrka." Inom t ex frikyrkligheten finns åsikten att Jesus därmed grundade församlingen, och inte någon kyrka.
Vinnare och förlorare i spelet om kyrkomedlemmarna
Religionsfriheten är historiskt sett en ganska ny företeelse. Överheten har länge försökt bestämma över undersåtarnas relgionen, antingen genom att kyrkan varit en statskyrka (som i Sverige efter reformationen) eller genom konkordat mellan kyrkan och statenm (exempelvis som i de s k katolska länderna). Dessa konkordat har givit kyrkan ensamrätt på religionsutövningen i utbyte mot statligt inflytande över kyrkan. Skillnaden mellan statskyrkosystemet och konkordatsystemet har inte varit så stor som det kan tyckas. Frikyrkorörelsen i de protestantiska länderna banade väg för religionsfriheten och andra demokratiska friheter.
Eftersom de f d statskyrkornas och konkordatkyrkornas stora medlemstal bygger på ett tidigare obligatoriskt medlemskap och därefter en gynnad ställning, kan de antas komma att tappa medlemmar när mer jämlika förhållanden inträder mellan de kristna samfunden. Protestantiska frikyrkor expanderar starkt i det tidigare helt katolska Latinamerika. Katolska kyrkan tappar stöd i Spanien, men går framåt i det lutherska Nordtyskland. I Sverige har den katolska och de ortodoxa / orientaliska kyrkorna ökat p.g.a invandringen, men har få infödda svenskar som medlemmar.
Hur den kristna kartan i Sverige kommer att ritas om, är omöjligt att förutsäga. Svk, vars medlemmar idag utgör 76% av svenska folket, tappar årligen runt 1 % av sitt medlemstal. Vid vilken nivå nås botten? För en botten finns. Kommer vi i framtiden att få ett nytt intresse för den evangelisk-lutherska förkunnelsen? Eller kommer vi att få en ny frikyrkllig väckelserörelse, som på 1800-talet? Eller kommer de s k invandrarkyrkorna att etablera sig som "svenska" kyrkor, som även drar till sig stora skaror av den svenska ursprungsbefolkningen?
På en fri marknad för före detta Svk-kyrkor, kommer kyrkor att byta ägare. Och det är inte alls säkert att just de samfund, som expanderar, har råd att köpa. Den situationen kan alltså uppstå, att kyrkor görs om till profana byggnader, samtidigt som expanderande kristna samfund saknar gudstjänslokaler.
Katolska fundamentalister
En katolik hade lagt ut den s k tridentinska trosbekännelsen, med följdande svulstigheter på sin blogg: "...likaledes bekänner jag somn otivelaktigt sant allt det övriga som genom de heliga kyrkostadgarna och de allmänna kyrkomötena /.../ blivit beslutat", samt "Allt det åter som stirder däremot samt alla villfarelser som kykan fördömt, förkastat och bannlyst, fördömer förkastar och bannlyser jag på samma sätt." Han skrev att detta är vad konvertiter (person som går med i den katolska kyrkan) egentligen menar när de vid konversionen säger:
"Allt det som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar vara uppenbarat av Gud, tror ock jag".
Inledningsvis frågade jag om författaren själv är en konvertitet, eftersom han uttalat sig om vad konvertiter "egentligen" menar. Jag förklarade sedan: "Eftersom det kan antas att konvertiter bekänner den tro de fått lära sig i undervisningen..." Jag tvingades avsluta debatten, eftersom sju-åtta självutnämnda inkvisitorer "förföljde" mig i flera dagar med frågor om min relalation till Gud och hotade mig med evig förtappelse o.s.v.
Förutom att den trosbekännelse, som alla kristna tror på, består tridentinska trosbekännelsen av tillägg, som är präglade av krigsstämningarna mellan katoliker och protestanter under 1500-talet och idéerna om det kungliga enväldet och undersåtarnas absoluta lydnad under 1800-talet. Vilket banade väg för den katolska kyrkans stöd åt de fascistiska rörelserna i Sydeuropa i början av 1900-talet. Och allt som strider däremot skall konvertiter fördöma på samma sätt. Som kyrkan gjorde när "kättare" brändes på bål? När lutheraner - för att inte tala om "vederdöpare" (baptister) hotades med evig förtappelse?
Nu har en blivande konvertit skrivit: "Det där är faktiskt inte sant." (Att konvertiter kan antas bekänna den tro de fått lära sig i undervisningen.) Han/hon fortsätter: "... så bekänner jag mig även som trogen lära som jag inte blivit undervisad i. Det är som en kille i min introduktionsgrupp sade, ett carte blanche, som man överlämnar till kyrkan...".
För att undvika en ny ping-pongdebatt har jag lovat att kommentera på min egen blogg. Den lära som konvertiter bekänner är rimligen den lära de blivit undervisade i, nämligen den katolska läran. Och naturligtvis även de delar av den katolska läran, som de till äventyrs inte blivit undervisade i. Men de har rätt att bli upplysta om detta. Det är som med matematiken. Tror man på matematiken, tror man naturligtvis också på sådana avancerade räknesätt som man inte fått lära sig, att de också är sanna och riktiga. Men det betyder inte med nödvändighet att man tror på allt som matte-läraren säger. Han / hon kan t.o.m. räkna fel själv.
Frågan är alltså om konvertiter bekänner allt som katolska kyrkan tror, lär och förkunnar. Eller bara det, som enligt den katolska tron, läran och förkunnelsen är uppenbarat av Gud. Kan då först notera att för katoliker, och vissa blivande katoliker, så är det något intellektuellt fel på oss lutheraner och andra "protestanter". Dessa auktoritetstroende fundamentaliska katoliker utgår från att vi menar något som strider mot den katolska läran, vad vi än skriver, att vi följer något slags sjökort för "protestantiskt" tänkande och inte kan tänka själva.
Att jag har en traditionell kristendomsuppfattning, torde dock framgå av inlägget "Skriften eller Tranditionen eller bägge" på denna blogg. Om man tror att de händelser som Skriften berättar om verkligen har hänt, att Gud har uppenbarat sig i historien, att kyrkan har fått i uppdrag att förvalta detta "trosarv", så inser man givetvis att kyrkans samlade "trosmedvetande" är större än de enskilde medlemmens, att kyrkan är en "auktoritet". Men det gäller inte bara katolska kyrkan. Det gäller även hela kollegiet av bibel- och bekännelsetrogna präster i Svenska kyrkan. Och pastorskollegierna i frikyrkorna.
Och detta är den springande punkten. För dessa katolska fundamentalister finns bara "homoäktenskap" i Svenska kyrkan, ingen teologisk bildning, ingen andliget, ingen tro! Kärnan i svenskfödda svenska katolska fundamentalisters tro är inte Jesus Kristus utan misstron mot Svenska kyrkan och hela det tusenåriga kristna trosarvet i Sverige.
Men det som en konvertit har att bekänna, är alltså det som katolska kyrkan tror är uppenbarat av Gud, och inte en massa människopåfund som påvar och kardinaler har kläckt ur sig under tidernas lopp. Men vem avgör då vad som är uppenbarat av Gud, och vad som är tillagt av kyrkan själv? Helt klart är att konvertiten bekänner att kyrkan avgör vad som är gudomligt uppenbarelse samt har att förvalta och "tolka" uppenbarelsen. Men i detta ligger att kyrkan inte missbrukar sitt tolkningsföreträde. Även kyrkan kan ha fel. Som matte-läraren.
Nutida konvertiter behöver inte bekänna kyrkans alla stadgar och beslut som sanna, eller fördöma, förkasta och bannlysa allt som kyrkan stämplat som villfarelser, eller bekämpa de påstådda villfarelserna på samma sätt som kyrkan gjort förr .
Men varför påstår då en katolsk lekman i Sverige (stödd av flera andra katolsk lekmän), att konvertiteter "egentligen" bekänner hela den tridentinska bekännelsen? Han har ju därmed slopat de viktiga orden "uppenbarat av Gud"? Jag förmodar att den tridentinska bekännelsen avses, när man säger att konvertiter förr måste ta avstånd från "den lutherska heresin". Detta är alltså upphävt efter Andra vatikanconciliet (1965-1968). Det finns alltså inte längre någon "luthersk heresi" att fördöma. Biskop Brask, som kämpade mot reformationen under 1500-talet förklarade att Svenska kyrkan är en schismatisk kyrka, alltså inte en heretisk, kyrka. "Schism" betecknar den lägre graden av oenighet.
Dessa katolska lekmän, som självpåtaget uppför sig som den katolska kyrkans blodhundar i Sverige, befinner sig själva i schism med den efterkonciliära katolska kyrkan. De dyrkar kyrkan som en gud, och har förväxlat sig själva med kyrkan. Det är typiskt för sekterister i alla läger att slå hårdast mot sina närmaste. Dem känner de sig hotade av. De motsätter sig formuleringen i officialla katolska dokument, att det långsiktiga målet för ekumeniken är att de schismatiska kyrkorna ska återförenas med den katolska. I stället vill de ha enskilda konversioner, med stränga krav på att konvertiterna ska erkänna deras egen form av "renlärighet". Svenska kyrkan är fortfarande huvudfienden!
Men detta är svaret på frågan vad konvertiter måste bekänna idag: Allt som den heliga katolska kyrkan tror, lär och förkunnar är uppenbarat av Gud. Och intet däröver.
Sanningen om Svenska kyrkans enorma förmögenhet.
Frånräknat byggnader och inventarier som ägs av stiften och riksnivån, är uppskattningsvis knappt 12 miljader av församlingarnas knappt 20 miljarder bundet i kyrkor, kyrkogårdar, andra byggnader och inventarier. Församlingarnas likvida medel utgörs uppskattningsvis av 8 miljarder, vilket är skrämmande lite. Det räcker med dålig ekonomistyrning i flertalet församlingar under ett enda år, så är katastrofen ett faktum. Föralldel, riksnivån har har också likvida medel, men ej heller de medger någon längre frist.
För att läsaren ska få grepp om hur mycket, eller hur lite, 25 miljarder är, skriver Kalin att statliga Vin % Sprit såldes för 55 miljarder. Men hur stor del därav, som är anläggningsvärde framgår ej. Marknadsvärde och anläggningsvärde är inte samma sak, varför man kan anta att marknadsvärdet på spritbolaget är högre. Marknadsvärdet är det pris som den högstbetalande köparen är villig att betala för något**. Jämför marknadsvärdet på antikviteter med nytillverkningskostnaden av samma föremål!
Att Svenska kyrkans alla kyrkor har värderats till mindre än 7 miljarder verkar vara en oerhört låg värdering. Kan det verkligen vara marknadsvärdet? Ja, så länge de antikvariska myndigheterna sköter sin uppgift och är restriktiv med tillstånd till ombyggnader och ändringar. Så länge är det svårt att finna någon lönande verksamhet, som kan drivas i en f d kyrka. Och detta begränsar antalet köpstarka spekulanter. Så länge finns en chans att andra kristna samfund kan köpa.
Men det finns en stor risk att fattiga församlingar faller för frestelsen att realisera det kapital, som är bundet i de "övertaliga" kyrkorna. Man kommer då att sälja för en spottstyver, kanske ett par miljoner för en mindre sockenkyrka, varefter mellanhänderna tjänar mångdubbelt så mycket, innan kyrkan blir lyxkrog. Eller galleria om det gäller en större stadskyrka. Allting som höjer alkoholkonsumtionen*** har ett högt markandsvärde!
Det behövs alltså en diskussion om kyrkans framtid. Samtidigt som opinionsinstituten rapporterar om en glädjande ökning av andelen gudstroende inom svenska folket, ser framtiden mörk ut för kyrkan. Framtidens kyrka kan bli husvill. Om kyrkotillhörigheten för framtidens nykristna kan vi bara gissa. Något måste göras nu för att rädda kvar våra månghundraåriga kyrkor inom kristenheten.
_________________
* Anledningen tïll att prästlönetillgångarna inte medräknas, är att de är särskilt lagstadgade, men ger därigenom naturligtvis en ganska säker grundplåt till kyrkans religiösa verksamhet.
** Markandsvärdet på ett hus i glebygd kan ligga långt under vad det kostar att bygga ett sådant hus, vilket är anledningen till att det byggs så lite i glesbygder. Omvänt kan marknadsvärdet ligga långt över produktionskostnaden, vilket är orsak till spekulationen i fastighetspriser i storstäder. Marknadsvärdet på byggnader för kommersiella ändamål, som varuhus, restauranger o dyl bestäms av de möjliga vinsterna på den avsedda verksamheten i byggnaden. Om en kyrka bara får säljas till andra kristna samfund blir marknadsvärdet lägre än om den får säljas till vem som helst.
*** Av marknadsvärdet på 55 miljarder för Vin & Sprit utgörs troligen en del av förväntade framtida vinster, som alltså svenska staten nu kammar hem. Vin & Sprit grundades 1917 som ett statligt monopolföretag för att hindra vinstintressen att driva upp alkoholkonsumtionen. Nu har alltså minister Mats Odell, kd, sålt bolaget i stället för att åter göra det till ett redskap för nykterhetspolitiken.
Svenska kyrkan - en riktig kyrka?
Jag föreslår alltså att kyrkokommunerna återinförs. Men till skillnad mot tidigare ska kyrkokommunerna vara fristående från Svenska kyrkans församlingar, som ska ha tillgång till kyrkokomunernas kyrkobyggnader mm på samma villkor som frikyrkoförsamlingarna och "invandrarkyrkorna". Detta kan vara ett sätt att lösa problemet med "övertaliga" kyrkor. Låt andra kristna använda dem som sina egna församlingskyrkor! Kyrkorna ska ägas av kyrkokommunerna, som förr, men upplåtas med nyttjanderätt för kortare eller längre tid (för en enstaka gudstjänst eller under flera år) till de olika kristna trossamfunden.
Jag hade tänkt lägga ut mer material om kyrkokommunerna, men avvaktar eftrsom den apostoliska successionen tilldrar sig stort intresse just nu. Den apostoliska successionen är den obrutna prästsuccessionen genom handpåläggning mm från Jesu tid till nutid i de s k historiska kyrkorna. Svenska kyrkan verkar vara den enda protestantiska kyrkan i hela världen som har en bevarad apostolisk succession från den katolska tiden! Detta gör det än mer angeläget att bevara svenska folkets kyrkliga arv, även i materiell betydelse.
Jag tar gärna emot debattinlägg om den apostoliska successionen! Rickard Lind har skrivit en utmärkt uppsats i detta ämne, som jag verkligen rekommenderar. Klicka på Kommentarer under inlägget Apostolisk succession, så hittar du länken till Rickards uppsats!
Apostolisk succession
Det är ju självfallet också en definitionsfråga. Exempelvis: Om man skulle dra igång nya katolska stift, där det redan finns stift från medeltiden (typ Skara katolska stift, Strängnäs katolska stift o.s.v) skulle de då vara piratstift utan giltig succession för de prästvigningar som där utförs)? Eller är enda möjligheten att få en giltig apostolisk succession (sett ur katolsk synpunkt) att invänta en återförening av kristenheten? Det katolska stiftet i Sverige idag har försiktigtvis lokaliserats till ett svenskt stift, som inte fanns under medeltiden (Stockholm).
Den katolska troskongregationen har publicerat ett dokument, som jag läst, där det påstås att de kyrkor som framträdde ur 1500-talets reformation inte är kyrkor i egentlig bemärkelse, eftersom de saknar apostolisk succession. Redan av uttryckssättet (som om det bara funnes en enda "protestantisk" riktning) anar man ugglor i mossen. Man drar vidare en slutsats (inga riktiga kyrkor) ur en grundsats (ingen apostolisk succession), som inte kan ha samma giltighet inom hela "protestantismen". Det är ju en avsevärt skillnad mellan t ex Frälsningsarmén och Svenska kyrkan före ämbetsreformen. Och norska kyrkan under samma tid. Och Church of England under samma tid. Och Svenska kyrkan nu. Och Missionsprovinsen,
Sett till utvecklingen under 1500-talet är Svenska kyrkan den "protestantiska" kyrka som har gjort de mest rättmätiga anspråken på att ha bevarat den apostoliska successionen. Detta var ju också en medveten kyrkopolitik under Johan III;s regeringstid. Och med det följer en förplitelse för den präst, som anser sig ha del i den apostoliska successionen, en förpliktelse som är en garant för den kristna trons autencitet. Detta var inte minst Gunnar Rosendahl själv ett bevis för.
I all sin förnedring är Svenska kyrkan ändå den rätta katolska* kyrkan i Sverige idag.
______________
* för en förklaring av detta ord, se inlägget "Katolicitet"!
Tack för det stora intresset!
Övertaliga kyrkor, prästbrist och brist på gudstjänstbesökare.
Pastoratets gamla kyrka blir huvudkyrka för de söndagliga högmässorna. Den nya stora kyrkan från början av 1900-talet blir reservkyrka för de stora högtidernas stora meningheter. De stora högtiderna, som julottan, är fortfarande populära. Gudstjänslivet koncentreras alltså till centralorten. Antalet präster minskas från tre till två. Antal nattvardsgudstjänster reduceras till ett minimum. Pastoratets statistik kan inte feltolkas (eller?): Besökarantalet vid gudstjänster utan nattvard har inte minskat lika mycket som vid gudstjänsterna med nattvard. Sång och musik ska däremot öka. Mer underhållning!
Krispaketet verkar på något sätt vara välbekant. Nattvarden skrämmer bort folk. Bort med den. Trosbekännelsen skrämmer kanske också bort folk? Bort med den! Själv har jag alltid tycket att "pinad under Pontius Pilatus" låter otäckt. Bort det!
Är jag nu orättvis mot kyrkopolitiker, som försöker ta tag i problemen. Ja, absolut! I stället för att lägga upp kampanjer mot heteronormativiten och liknande, försöker de faktiskt att lösa kyrkans problem och skapa en hållbar utveckling på sikt.
Jag läste för något halvår sedan i KT att gudstjänsterna är ett hot mot kyrkans verksamhet! Alltså kravet på minst en gudstjänst var fjärde vecka i församlingens alla kyrkor... Detta går på något vis på tvären mot koncentrationen av kyrkbesöken till de stora högtiderna. Det finns präster som har fyra - fem julottor samma dag. Men då kan det väl inte vara julotta i ottan? Man kan ju inte ha helårsjänster, när det bara finns jobb åt alla på juldagen! I stället för att präst, vaktmästare, och kanske någon kyrkosångare (för att locka folk) ska åka ut till varje kyrka var fjärde söndag för att hålla gudstjäst för de lokala kyrkvärdarna, gamla prästparet den numera helårsboende sommartorparen, är det ju mer ekonomiskt skicka ut en kyrktaxi, som kör de sistnämnda till huvudkyrkan i centralorten.
Jodå, för några år sedan hittade jag på att man skulle skilja prästvigningen från anställningsavtalet. Detta för att kvinnoprästmoståndare skulle få rätt att prästvigas igen. Däremot skulle de inte ha rätt till några tjänster, bara tillfälliga inhopp vid julottan och så. Den förväntade protestkören från luttrade motståndare uteblev, kanske därför att jag fick fullt sjå med att försvara mig mot en brådmogen församlingspedagog, som försökte undervisa mig gamla gubbe i inklusivitet.
Den som motsätter sig kyrkans inklusivitet måste allså exkluderas!
Men. Med den förestående ekonomiska krisen, de minskande gudstjänstbesöken vanliga söndagar och koncentrationen av gudstjänstbesöken till storhelgerna kommer fler präster att behövas än antalet tjänster. Därför måste prästvigningen skiljas från anställningsavtalet. Och då kan man också ha olika krav för prästvigningen och anställningen. För att få anställning som kräst krävs samarbetsförmåga. Att man ska vara chef. Att man ska vara en ledartyp i det ideella arbetet. Och dessutom får man inte vara alltför religiös, åtminstone inte utåt. Ytterst få människor torde förena alla dessa goda egenskaper med egenskapen att uppväcka tro hos andra människor. Visst finns de. Men jag menar alltså att det finns många goda skäl att skilja prästvigningen från anställningsavtalet.
Därmed inte sagt att alla som vill, och som har en teologisk utbildning, ska ha rätt till prästvigning. Det måste t ex finnas en viss proportionalitet mellan antalet prästvigda personer och behovet av präster för tillfällig tjänstgöring. Och det får ju inte bli alltör sällan. Samma funktion fyllde faktiskt medeltidens kringvandrande prästvigda tiggarmunkar.
Och därmed kan ju kravet på minst en gudstjänst var fjärde vecka i alla kyrkor ändras till gudstjänst vissa tider på året, såsom storhelger och hemvändardagar. S k övertaliga kyrkor kan användas som julottekyrkor, hemvändarkyrkor, turistsäsongkyrkor och retreatkyrkor. För alla kristna samfund. Vilket underlättas med återinförda kyrkokommuner, som alla kristna trossamfund är delaktiga i.
Om Svenska kyrkan skulle ta och subsistera...
Frågan är bara vad Svenska kyrkan ska subsistera. Varför inte subsistera den kyrka som Svenska kyrkan var förr, t ex under medeltiden? Eller åtminstone den kyrka Svenska kyrkan var vid mitten av 1900-talet, då Svenska kyrkan var en tydligt luthersk och katolsk kyrka?
En (svensk) romersk-katolsk ungtupp skriver på sin blogg att påven bara blir bättre och bättre. Nu har han slagit fast att kyrkan är EN. Vilket givetvis var en spark i ä-n på de övriga kyrkor som också subsisterar att de är Kristi enda kyrka. (Ironin beror på att jag numera är lika less på extremkatolsk sektererism som på extremprotestantisk dito.)
På direkt fråga varför han inte skrev att rom-kyrkan är den kyrka, som Jesus själv grundade, mumlade kardinal Levada något om att det finns ju andra även kyrkor och samfund än den romersk-katolska...
Med "subsisterar" ville väl kardinalen framhålla den romersk-katolska kyrkans gamla anspråk på en särställning inom kristenheten, utan att för den skull utesluta andra kyrkor och samfund ur den kristna enheten?
Men så tolkas alltså kardinalens skrivning inte alls av vissa svenskfödda romerska katoliker, som gärna vill framstå som de enda kristna i vårt avfallna land.
Om Svenska kyrkan själv skulle ta och subsistera... Se, det kan vara lösningen!
Syndare i riksdagen
Kristdemokratiska riksdagsledamöter lever tillsammans med en sambo, under äktenskapsliknande förhållanden, utan att vara gifta med den personen. Kanske är de gifta med en annan person. Äktenskapet är ju oupplösligt. Partiet säger sig nu kämpa för att bevara äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, men flaggar för att man är beredd till kompromisser med de andra allianspartierna. Det är så kd har gjort hela tiden, lurat sina egna väljare. Nu är bedrägeriet riktat mot en minoritet, som ändå inte kan förväntas rösta på kd. Svenska folket ska alltså upplysas om att homosexuella (men bara de?) är syndare, men slutresultatet blir ändå att homosexuella får gifta sig. Jag vill inte vara en marionett i kd-partistrategernas ohederliga kampanj. Därför undviker jag numera att skriva vad jag själv tycker i äktenskapsfrågan. Min åsikt torde redan vara känd av dem som minns vad jag skrivit under tidigare år på andra fora, såsom Forum Debatt och Vestibul.
Huvudsyftet med denna blogg är att propagera för kyrkokommunidén. även om det kan bli en del annat som intresserar mig.
Kvinnliga präster
Nu är det kvinnoprästmotståndarna som ska jagas ur kyrkan. Det har gått dåligt. Man förlitar sig på administrativa åtgårder, att vägra prästviga motståndare. Men motståndarna finns kvar, även om de inte är vigda inom Svk:s formella struktur, eller inte alls vigda. Konstaterar alltså att kvinnopräst-anhängare och -motståndare ömsesidigt har försökt exkludera varandra, men att båda grupperna finns kvar. Båda grupperna börjar inse att man måste acceptera varandras existens.
Den verkliga skiljelinjen inom kyrkan idag går inte mellan för eller mot kvinnliga präster. Den går mellan traditionell kristen tro och förnekandet av kristendomens centrala dogmer såsom jungfrufödseln och Jesu uppståndelse från de döda, mm. Och visst finns det kvinnliga präster, som predikar traditionell kristen tro (har skrivit en del om detta i inlägget Lite om bloggens framtid), och visst finns det manliga präster som tar avstånd från traditionell kristendom!
Problemet, när den ena parten inte ser den andra som "riktiga" präster, är att då kan man inte samarbeta fullt ut, även om man så är överens om nästan allting. Då är det svårt att ingå i samma arbetsorganisation, åtminstone om den ena parten inte är beredd att ta ett steg bakåt.
Missionsprovinsen är den ideala lösningen på detta problem. Missionsprovinsen, som enbart har manliga präster, vill erkännas som ett icke-territoriellt stift för kvinnopräst-motståndare inom Svenska kyrkan. Någon diskriminering av kvinnliga präster förekommer inte inom Missionsprovinsen, eftersom Missionsprovinsen saknar kvinnliga präster - och kvinnor har möjlighet att vara präster fullt ut i Svenska kyrkans territoriella organisation.
Kvinnor med samma lutherska tro som Missionsprovinsen, i alla frågor utom just kvinnoprästfrågan, har full möjlighet att praktisera sin tro, som präster, i den territoriella organisationen. Det kan dock vara svårt för Svk att erkänna Missionsprovinsen, som ett stift eftersom Missionsprovinsens biskopar då skulle bli jämböriga med de territoriella stiftsbiskoparna. En möjlig kompromiss-lösning vore att Svk erkänner Missionsprovinsen som ett inomkyrkligt förbund med egna biskopar.
Kyrkokommun-idén är också en lösning. Som ett inomkyrkligt förbund, med egna stadgar o dyl, skulle Missionsprovinsen delta på samma villkor som Svk:s territoriella församlingar (med kvinnliga präster), de protestantiska frikyrkosamfunden, den katolska och de ortodoxa kyrkorna.
Vad innebär i praktiken "likhet inför lagen" för alla kristna samfund?
Men naturligtvis tänkte jag, när jag läste att den katolska Kyrkan i Sverige vill bygga nya kyrkor, att det är ju kompletta vansinnet, med alla övertaliga kyrkor som redan finns. Så jag agnade kroken med lockbetet att dkK nu får chansen att få tillbaka "sina" gamla kyrkor från medeltiden. Men för det blev jag rejält utskälld av ett gäng katolska ungtuppar, som driver en extremt dogmatisk katolsk blogg: dkK kan minsann inte dela kyrka med pingströrelsen! Och om det dessutom skulle hållas homovälsignelse i den "delade" kyrkan... Hur skulle det kännas för katoliker att fira mässa i samma lokal?
Vad de unga herrarna hade hängt upp sig på, var att grundlagens bestämmelser om likhet inför lagen naturligtvis även kommer att gälla i de återinförda kyrkliga kommunerna. dkK får vara med på samma villkor som alla andra! När man bara har 1 % av Sveriges kristna som medlemmar, har man inte mycket att säga till om. Skulle möjligen vara i vissa storstadsförorter med invandrarmajoritet. Men där finns antagligen även ortodoxa kyrkor, som också vill ha ett ord med i laget.
Kravet på likabehandling hindrar inte alls att ett visst samfund får företrädesrätt till en viss kyrka, på grund av flest medlemmar, störst behov av nya lokaler, eller något annat förhållande. Detta får beslutas av den kyrkliga kommunen enligt en särskild lag. Men vid tillämpning av den lagen ska råda likhet inför lagen. Opartiskhet och saklighet ska iakktagas vid kommunala beslut. Att så skett ska kunna överprövas av domstol. Det blir alltså som före 2000-01-01, då beslut av kyrkofullmäktige kunde överklagas till länsrätten.
Denna företrädesrätt får dock inte vara så stark, så att något annat samfund aldrig får disponera kyrkan. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till kvarvarande Svk-medlemmar, om många församlingsmedlemmar skulle byta kyrkotillhörighet. Det är i så fall bättre att den gamla sockenkyrkan disponeras med företrädesrätt av pingströrelsen eller syrisk-ortodoxa kyrkan - med rätt att för Svk att "låna" kyrkan för enstaka gudstjänster - än att den blir krog!
Vadå, kyrkokommun?
Irland har katolsk majoritet. Öns medeltidskyrkor har dock på grund av någon historisk händelse hamnat i den protestantiska kyrkans ägo. Och den protestantiska kyrkan har på grund av få medlemmar och små intäkter inte haft råd att använda och underhålla dem. De flesta av öns medeltidskyrkor är ruiner. Detta är dock bättre än det som nu sker i England, där kyrkor har sålts och gjorts om till hotell och restauranger. Den katolska kyrkan har fått bygga nytt, och har därigenom blivit berövade sina rötter bakåt.
Den katolska kyrkan tappar nu medlemmar och inflytande, eftersom kyrkan inte längre behövs som symbol för frihetskapen mot England. Irland blev en självständig stat efter första världskriget, och är numera en av vinnarna på EU-medlemsskapet. Men. Att vara kristen handlar väl inte om politik och kulturminnesvård? Min motfråga: Varför var det så viktigt för tidigare kristna generationer att bygga kyrkor - inte tänkte de väl "Låt oss bygga kulturminnen, för att framtidens ateister ska få något att glo på"?
De svenska sockenkyrkorna ägdes från början av socknarna / församlingarna, och följde naturligtvis församlingarna vid reformationen. Därför har de bevarats och påminner om den katolska tiden. En del medeltidskyrkor är så kraftigt ombyggda, så att man kan tro att de är nybyggen under 1700-talet. En del medeltidskyrkor har rivits och ersatts av s.k. Tegnérlador från 1800-talet. De har aldrig blivit populära. En del rivna kyrkor har återuppbyggts, ödekyrkor har tagits i bruk igen. Alla medeltidskyrkor, som inte är alltför kraftigt ombyggna, har blivit pietetsfullt restaurerade till urspungligt skick. Därmed inte sagt att man har rivit bort all inredning, som tillkommit senare.
Det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 - som syftade till återförening av de katolska, ortodoxa och lutherska kyrkorna - har säkerligen bidragit till restaureringsivern. Men det var ändå inte katolska kyrkan som jag hade i åtanke under 1990-talet, när jag började fundera på åtgärder för att hindra att f.d. kyrkor kommer ut på den kommersiella fastighetsmarknaden. Men om Sverige skulle bli katolskt igen, är det väl självklart att sockenkyrkorna ska följa församlingarna, som de gjorde under 1500-talet. Församlingarna ska inte tvingas köpa tillbaka sina egna kyrkor från kommersiella fastighetshajar - i konkurrens med krögare och hotellkedjor!
Mitt huvudsyfte har varit, att vad som än händer med Svenska kyrkan, ska kyrkorna stanna inom kristenheten, och ägas av kristna samfund med tillräckligt god ekonomi för att ta hand om kyrkorna. Spelar då ingen roll om det blir Livets ord, pingströrelsen, katolska kyrkan, eller assyriska kyrkan. Eller någon utbrytargrupp inom Svenska kyrkan, med tillräckligt många medlemmar och tillräckligt god ekonomi för att vårda svenska folkets kyrkliga kulturarv. Om Svenska kyrkan skulle splittras, får det inte bli så att en liten, halvkristen sekt sitter på kyrkorna, med någon grupp för kyrklig förnyelse har medlemmarna.
Sedan 1990-talet har jag funderat på olika lösningar, huvudsakligen 1) Förbud mot att sälja f.d. Svk-kyrkor till andra köpare än kristna samfund, 2) Organisatorisk delning av Svenska kyrkan i ett fastighetsbolag och ett trossamfund - med möjlighet att även för andra kristna samfund att använda fastighetsbolagets kyrkor, 3) Återinförande av de kyrkliga kommunerna, som avskaffades 2000-01-01, med - till skillnad mot tidigare - nyttjanderätt för alla kristna samfund.
"Katolicitet"
Som om det vore fel att många medlemmar i den största kyrkan tillhör det största partiet!
Tvärtom, är ju sosse-dominansen ett starkt bidrag till kyrkans katolicitet. Svenska kyrkan är Sveriges största, för att inte säga enda, katolska kyrka. Den korrekta översättningen till svenska av ordet katolsk är allmännelig, som ett gammalt svenskt ord, som i profana sammanhang alltmer kommit att ersättas av allmän. Men allmän och allmännelig är inte riktigt samma sak. Allmän används i olika betydelser, såsom vanlig eller att något ägs av alla. Att kyrkan är allmännelig betyder snarare att den är till för alla, hel och obegränsad, samt att den är alla (hela "menigheten") . Detta är både etymologi (läran om ords betydelse) och teologi (närmare bestämt ecclesiologi, d.v.s läran om kyrkan). Det betyder givetvis inte att "allmänheten äger kyrkan", eftersom kyrkan (som institution) bara har en ägare: Jesus! Om man tror på honom, vill säga, annars blir det för komplicerat... Däremot kan kyrkan, d.v.s byggnaden, ha olika ägare: allmänheten, en församling eller en enskild person. Innan de kyrkliga kommunerna avskaffades 2000-01-01 ägdes de svenska kyrkorna faktiskt av "det allmänna", men numera av Svenska kyrkans församlingar.
Att de kristna socialdemokraterna är viktiga för Svenska kyrkans katolicitet, innebär inte att det socialdemokratiska inflytandet är problemfritt, enligt min mening. Politiseringen av kyrkan, denna urgamla institution, som fanns före det moderna partiväsendet, och står över partierna (om man tror att det finns en högre makt...) är inte alls bra. Men socialdemokraterna är långt ifrån ensamma skyldiga till politiseringen av kyrkan. Tvärtom uppfattar sossarna själva sin "kyrkopolitik" som ett motdrag till den borgerliga politiseringen av kyrkan.
Problemet är att många socialdemokrater och vänsterpartister uppfattar traditionell kristendom som "högerkristendom", vilket de anser bevisat genom att många företrädare för den traditionella kristendomen har borgerliga partisympatier, och kanske även en negativ attityd till det politiska vänsterblocket. Det måste därför gång på gång slås fast att traditionell, "konservativ" kristendom inte alls utesluter ett socialt eller politiskt engagemang till vänster.
Men är då t.ex. "homovälsignelse" förenligt med traditionell kristendom? Kräver inte Socialdemokraterna, och i synnerhet Vänsterpartiet, att deras medlemmar i Svenska kyrkan ska kämpa för homosexuellas rättigheter även på det området? Visserligen anser jag att det är fel om ett politiskt parti bestämmer över partimedlemmarnas religiösa tro. Men om en kristen socialdemokrat eller vänsterpartist (eller för den delen moderat eller folkpartist) säger "Detta har jag kommit fram till genom min kristna tro", kan det inte avfärdas rakt av.
Kyrkan har ett uppdrag från kyrkans Herre (Jesus) att undervisa i kristen tro, den lära som den första generationen kristna lämnade över till kyrkan för snart 2000 år sedan. (Se inlägget om Skriften och Traditionen). Den rätta kristendomen kan definieras som den lära, som prästerna har predikat och kyrkan har trott på hela tiden. Efter 2000 år kan den läran benämnas "teologskt konservativ" - samtidigt som den kan vara politiskt radikal.
I texter från 1500-talet kan allmännelig syfta på menigheten (menige man och kvinna) i motsats till prästerskapet. Eftersom allmännelig och katolsk betyder samma sak. Man kan inte utesluta delar av meningheten ur en katolsk (d.vs. allmännelig) kyrka får att de har "fel" åsikter. Frågan om "homovälsignelse" är uttryck för katolicitet är som att jämföra äpplen och päron. Det ena handlar om vilka kulthandlingar som bör förekomma i kyrkan, och det andra om ecclesiologin, vem kyrkan är till för. Ingen har rätt att kräva att kyrkan välsignar allting, som han eller hon vill. Men kyrkan är till för alla. Vilket får konsekvenser på gott och ont. Om man är en liten elit, kan man förstås vara mer renlärig. Vi andra måste ta med i beräkningen att det finns de, som inte tycker som vi själva. Är det verkligen "renlärigt" att offra katoliciteten för renlärighetens skull?
Sign Jacob försökte snärja mig med frågan om jag anser att "homovälsignelse" är ett uttryck för Svenska kyrkans katolicitet. En ytterst märklig fråga från en person, som vill att hans egen kyrka (den romersk-katolska) ska ha monopol på ordet katolsk.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: »Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.» (Matt. 28:18-20, bibelövers. 1917) Finns något undantag i denna bibeltext för vissa svenskar, som inte bör göras till lärjungar, och som vi alltså inte bör ha något samröre med?
