larsflemstroms

    Olikkönat par

"Men nu brinner det i knutarna. Göran Hägglund behöver eldunderstöd. Det krävs en ännu tydligare, bredare och intensivare opinionsbildning än hittills. Kunde allmänna opinionen mobiliseras i den tekniskt komplicerade frågan om FRA-lagen borde detta vara fullt möjligt även i äktenskapsfrågan . / - - - /  En tydlig folklig opinion skulle i bästa fall kunna leda till att vi även i fortsättningen har två så kallade juridiska figurer för samlevnad / - - - / Den vägen förefaller svårframkomlig. En civilrättslig samlevnadsbalk för alla par, där statens ansvar slutar vid en juridiskt giltig registrering och kyrkor och samfund förfogar över äktenskapsbegreppet, är ett intressant alternativ."

Detta har tidningen Dagens chefredaktör Elisbeth Sandlund skrivit. Tänka sig: två så kallade rättsliga figurer. Den svenska ogräslistan har redan begåvats med nya oord: Samkönade äktenskap respektiver särkönade äktenskap. Vore det inte enklare med en enda "rättslig figur", men använda olika begrepp när paren är samkönade respektive olikkönad:
partnerskap respektive äktenskap?

Det borde t.o.m. RFSL kunna ställa upp på. Och hade kanske gjort det om inte Lennart Sacrédeus, kd, som skrivit en motion om att behälla ordet partnerskap, inte hade försökt kila in sig hos den kristna opinionen genom att markera avståndstagande från den s. k. homosexuella livsstilen.

Göran Hägglund behöver eldunderstöd!?

"En civilrättslig samlevnadbalk för alla par, där statens ansvar slutar vid en juridiskt giltig registrering och kyrkor och samfund förfogar över äktenskapsbegreppet.

Samtidigt som äktenskapet blir en juridisk nullitet... Det är ju detsamma som att avskaffa äktenskapet, åtminstone i sin hävdvunna form som rättsinstitut.

"Utredarens skäl till att omdefiniera äktenskapet  / till att även omfatta homopar / är tvärtom att han vill använda äktenskapets högre symboliska värde för att i normerande syfte skapa större acceptans för en homosexuell livsstil. Därmed förkastas samtidigt äktenskapets hittillsvarande normerande syfte, att knyta samman det biologiska, sociala och rättsliga föräldraskapet eller - annorlunda uttryckt - knyta samman mamma-pappa-barn och barnet med dess båda biologiska föräldrar."

Så skrev Lennart Sacrédeus i sin motion. Bortsett från att äktenskapet handlar om mer än att knyta ihop ett eventuellt föräldraskap, så har ju Sacrédeus rätt i att äktenskapet har både biologiska, sociala och rättsliga dimensioner.

Äktenskapet ska alltså tömmas på en del av sitt innehåll för att kyrkorna ska få ensamrätt till begreppet äktenskap, om Sandlund får som hon vill. Och det är för att genomföra den "reformen" som kd-ledaren Göran Hägglund behöver eldunderstöd!

Medan Hägglund trilskas och utkämpar sin låtsaskamp för äktenskapets bevarande, har oppositionen (s, mp, v) lagt fram en egen motion, som föreslår:

1. Nuvarande ordning behålls, men utvidgas till att även omfatta homopar. Nuvarande ordning innebär att både kyrkvigslar och borgerliga vigslar är juridiskt giltiga.

2. De religiösa samfunden behåller sin vigselrätt.

3. Religiösa vigselförrättare kan inte tvingas att viga något par.

4. Nya partnerskap ska inte kunna ingås, utan äktenskap blir den enda juridiskt reglerade samlevnadsformen för homopar.

4. Hittills ingångna partnerskap ska dock inte automatiskt omvandlas till äktenskap.

Hasse Boström, som är krönikör på tidningen Dagen, har hittat en enskild socialdemokratisk bloggare, Jonas Morian, som anser att vigseltvång för präster ska införas vid ett regeringsskifte. Det tror jag inte på. Om så sker skulle ju de tre oppositionspartierna gå mot sin egen motion. Det bästa vore en blocköverskridande överenskommelse, som kör över kd. Men fundera gärna på att införa benämningarna partnerskap respektive äktenskap för de fall då paren är samkönade respektive olikkönade. Den juridiiska och sociala verkligheten bakom båda begreppen skulle vara densamma.

Gör detta innan Göran Hägglund har avskaffat äktenskapet!

Det handlar också om att i demokratisk ordning vara en god förlorare.

Det handlar om att inte dra allmänhetens ringakting över traditionell kristen tro.
.

Ja, jag hoppas att Mona Sahlin tar Broderskap i örat och gör klart: "Ska ni göra socialdemokratin till en religion, kommer vi att få både bekännelsetrogna kristna, ateister och muslimer mot oss." Uppfiften för ett politiskt parti är väl ändå att söka maximalt väljarstöd. Det gäller både s och b.

Men jag tycker att kristna borde demonstera för kd, att nu är det slut på kd:s svek och användning av kristna som röstboskap. Och jag menar inte att kristna ska välja något särskilt parti i stället, utan varje kristen ska undersöka var hans/hennes politiska åsikter hamnar på höger - vänsterskalan. Teologiska åsikter kan inte delas in i höger eller vänster. Personer med samma kyrkotillhörighet och teologiska övertygelse kan hamna helt olika politiskt. Men det är väl ingen nackdel om kristna sprider ut sig över hela den politiska skalan? Det har ju RFSL gjort, med resulatat att de faktiskt har alla partier med sig!

Partipolitisk tillhörighet beror på en rad faktorer, såsom social position, inkomst, arv (typ farfar var bonde och centerpartist), vilka man umgås med, och personlig erfarenhet.

Den kristna religionen består, förutom av läror om det övernaturliga, av ett antal "moraliska imperativ", främst tio Guds bud men även andra, som norm för det mänskliga handlandet, men Bibeln är ingen detaljerad politisk handbok. Utan det är nog så att man kan ha olika politiska strategier, arbeta inom olika partier, för att nå samma mål.

Som jag ser det, har Claphaminstitutet bidragit till den partipolitisering av teologin, som Broderskap nu fullbordar. När Tuve Skånberg fick frågan om Ci är "höger" hade han svarat med att definera "höger" som förbud mot aborter mm (tydlig association till "de kristna högern" i USA, varpå han definierat Ci som "center-right", vilket på svenska blir "center-höger". Tyvärr finns flera partipolitiska markörer i uttalanden och artiklar från Ci. Som därigenom faktiskt HAR stämplat traditionell kristendom som "center-höger-extrem höger". För mig var det väntat att Broderskap skulle svara med att uppfinna en ny teologi, "vänsterkristendomen". Har inte Skånberg varit riksdagsman? Vet han ingenting om socialdemokratiska ryggmärsgsreflexer?

Det finns fullt med nyhedningska rörelser, som maskerar sig som kristna "förnyare" och ligger på socialdemokratiska politiker med kristen tro men klena teologiska och kyrkohistoriska kunskaper. Och erbjuder "enkla lösningar" på problemet med motstridiga krav från de kristna väljarna och t.ex. RFSL. Det borde Skånberg känna till. Är han inte doktor i kyrkohistoria?

Sedan gammalt har vi en vertikal delning av kristenheten, i katoliker, ortodoxa, lutheraner, frikyrkliga m.fl. Sedan en tid har vi dessutom en horisontell klyvning i frågor om evolutionsläran, homosexualitet, aborter etc (bekännelsetrogen kristendom resp. liberalteologi). Frågan är föratås hur långt från Bibeln och bekännelsen man kan komma, utan att man har grundat en ny religion. Att behålla de kristna socialdemokraterna, och de är många, inom den kristna tron, måste stå högre på dagordningen i kristna sammanhang än att stödja det ena eller andra partiet.

Broderskap borde vara en rörelse för människor, som förenas av samma politiska övertygelse, men har alla förekommande kristna teologiska åsikter. Om Broderskap ombildas från kristet politiskt förbund till en kyrka med egen teologi, kan inte alla s-sympatisörer vara med. Kristenheten i stort, som splittras ännu mer, och socialdemokratiska partiet, som mister potentiella väljare, kommer att stå som förlorare.

Axel Hägerström, 1868-1939. Den genialitet som numera tillskrivs Ingemar Hedenius var egentligen Hägerströms förtjänst. Hedenius efterträdde Hägerström som professor i praktisk filosofi., och var alltså dennes lärjunge. Idén att varje orättvisa i det gamla klassamhället var resultat av Guds egen lag, behövde nog kritiseras. Hägerström visade att lagstiftningen i stället var uttryck för statsmaktens syften, och tillbakavisade alltså de naturrättsliga överdrifterna. Men Hägerström gick längre än så. Han grundade Uppsala-skolan inom filosofin, vilket förnekade att det objektivt finns något som är ont eller gott, rätt eller fel (värdenihilsmen). Han grundade rättspositivismen (även kallad rättsrealismen) som menade att lagarna ska vara uttryck för statsnyttan - oavsett om denna definierades av en demokratiskt vald regering eller av en diktator. Därigenom bröt han mot sin egen princip att det inte finns något som är rätt eller fel, och gjorde sig till tolk för en brutal maktlära - den som har möjlighet att genomdriva sin vilja, har rätt att göra det. En princip som kom att drivas till fulländning i Hitlertyskland och Stalinsovjet - vilket Hägerström troligen inte hade förutsett när han grundade sin lära.
Hägerströms liv och arbete är exempel på en svensk egenhet som vi svenskar i allmänhet inte är medvetna om: att när vi äntligen ändrar oss, raser vi (som Stockholms aktiebörs) från den ena ytterligheten till den andra, utan att stanna vid ett vettigt mellanläge. Från överdriven naturrättslära till hejdlös tro på statsnyttan som högsta rätt. Därför har min blogg mottot "Gårdagens sanningar är dagens lögner, dagens sanningar är morgondagens lögner".

   Men nu finns ju ytterligare bibelord, förutom "Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör", även "Överheten bär icke svärdet förgäves" samt "All överhet är av Gud." De bibelorden är ganska dramatiska, och visar att kyrkan och staten verkligen har olika uppgifter.  Den svenska rättspositivismen, som emanerar ur Uppsalafilosofen Axel Hägerströms värdenihilism, må vara förkastlig. Men ej heller med ett naturrättsligt rättsfilosofi ligger makten över lagstiftningen i teologernas händer, utan i juristernas. Numera. Det är som med vetenskap i allmänhet. Den naturrättsliga skolan har tidvis gjort allför stora anspråk på att juridiken skulle vara vetenskap, rentav naturvetenskap som fysik och biologi.

   Skillnaden mellan naturrätten, jämfört med rättspositivismen, är ett större inflytande över lagstiftningen för juristerna i egenskap av "rättsvetenskapsmän", jämfört med politikerna. Men politikerna är numera demokratiskt valda - de representerar "det allmänna rättsmedvetandet", vilket även nämndemännen i domstolssystemet gör.        
   Detta ger ändå ett återkoppling till naturrätten, även i rättspositivismens förlovade hemland Sverige. Vars grundtanke är en gudomlig lag, som är nedlagd i just det allmänna rättsmedvetandet. Må så vara att detta kan fördunklas genom politisk propaganda mm.

   Det är ett gammalt rättsfilosofiskt spörsmål, som torde ha diskuterats redan av Thomas av Aquino, vilka synder, som ska vara straffbara enligt statens lag. Homoseuxuell utlevelse är visserligen fortfarande en synd, men inget brott. Den Katolska kyrkan - och många enskilda kristna i andra samfund - anser väl att abort får sådana konsekvenser för en annan individ (det ofödda barnet) att handlingen i varje fall inte bör vara laglig utom vid fara för moderns eget liv. Detta är lätt att säga, men svårare att infria politiskt.

   Rättspositivismens, vars yttersta konsekvens är att rätten ska tjäna statssnyttan, är naturligtvis en oerhört tung börda för alla abortmotståndare. Det råder inget tvivel om att den kraftiga ökningen av aborttalen under Göran Hägglunds, kd, tid som socialminister ligger helt i linje med den typ av statsnytta som kd företräder i regeringsställning.

   Alla synder lämpar sig inte för kriminalisering genom lagstiftning. I de fallen är kristna politikers uppgift att verka för att lagstiftningen inte förbjuder eller försvårar den kristna livsstilen.

Homorörelsen har faktiskt en poäng i sin retoriska fråga till kristna: "På vilket sätt skulle era äktenskap minska i värde, om vi får rätt att gifta oss?" Nu handlar äktenskapet om mer. Om kd inter hade funnits, om den kristna opinionen hade spridit ut sig och varit lika aktiv i alla partier som homorörelsen, hade vi kanske sluppit homoäktenskapen.

   Men jag ser den kampen som förlorad - eller åtminstone att det skulle krävas för stora resurser, som måste tas från annat håll, för att vinna kampen om äktenskapet. I kartext: Kampen mot ökningen av aborttalen måste ha högre prioritet än kampen mot homoäktenskapen.

   Även om de politiska besluten, p.g.a majoritetens inställning eller andra politiska realiteter, inte går de kristnas väg, är kristna politikers uppgift att verka för att lagstiftningen inte förbjuder eller försvårar den kristna livsstilen eller religionsutövningen, eller tvingar kristna att handla mot sina samveten, eller tvingar präster att upphöja synden till kulthandling i kyrkan.

   Att avstå från vigselrätten, eller göra kyrkvigseln juridist ogiltig, är fel väg att gå. Det vore att avstå från krav som kristna har rätt att ställa som samhällsmedborgare. Man kan vända på frågan, och fråga homorörelsen: "På vilket sätt skulle era äktenskap bli mindre värda, om våra kyrkvigslar förblir lika mycket värda som borgerliga vigslar?" Kyrklvigselngs juridiska giltighet lämpar sig ytterst väl för lagstiftning! Varför kapitulera? Varför ska inte staten främja en kristen livsstil för de redan troende? Ingen tvingas ju att gifta sig i kyrkan...

När nu socialminister Göran Hägglund, kd, pressat upp aborttalen med ytterligare några tusen, gör han en "helomvändning" och ska bekämpa de "oönskade" graviditeterna. Jodå, det ska vara ordnad ekonomi, fullbordad utbildning, rätt man, osv, så att den blivande modern inte ligger samhället till last. Underförstått: aborträtten har i kd-Sverige ersatts med abortplikt. Aborterna belastar ju sjukvårdsbugdeten, varför de av regeringen oönskade graviditeterna måste bekämpas på billigare sätt! Och varför inte klamydian samtidigt?

Göran Hägglund företräder vad förre påven Johannes Paulus II kallade "dödens kultur". Alltså en i grunden livsfientlig inställning, där barn har blivit ett över- och medelklassprivilegium. Jag vänder mig starkt mot kd:s sammanblandning av begreppen "abortförebyggande" och "graviditetsförebyggande" och att man dessutom kopplar graviditet (som inte är en sjukdom) till klamydiabekämpningen.

Ungdomens avancerande sexualvanor är iofs alarmerande, t ex att en genomsnittlig 19-åring har haft lika många sexkontakter som en genomsnittlig 50 ellere 60-åring under hela sitt liv. Och vi som är i den åldern har haft ganska många, medan generationen före oss ofta inte hade mer än en enda.Den avgörande förändringen har emellertid skett under de senaste 10 åren.

Den förändrade synen på sexualitet och fortplanting, som vi nu ser, är resultatet av en medveten kampanj som har drivits av kulturradikala kretsar i ganska exakt 100 år, under de senaste åren under täckmantel av kamp för homosexuellas rättigheter. Så det kan nog behövas en diskussion om den framtida samhällsutvecklingen, där ifrågasättandet av utvecklingen inte längre får vara "tabu".

Att vrida samhällsutvecklingen rätt igen, görs inte under de få veckor som en gravid kvinna har att bestämma sig för abort eller ej. Att det poppar upp grupper som Claphaminstitutet, som skuldbeläggeer kvinnor som bär på barn som är oönskade av socialministern, verkar ju skumt. Här är det verkligen skillnad mellan långsiktigt och kortsiktigt.

Eftersom sexualitet och fortplantning hör ihop, är graviditet en del av kvinnors sexualitet. Att bli fäder är en del av den manliga sexualiteten. Detta talar iofs för äktenskapet och mot den promiskuösa livsstilen. Men barn måste ju födas även under rådande förhållanden. Barn föddes ju faktiskt innan Sverige kristnades och innan det fanns några kyrkvigslar öht. Barnafödander får inte hindras av att vi först måste återuppbygga äktenskapet som samhällilig institution.

Tidningen berättar om en ensamlevande kvinna, som blivit gravid genom insemination. Nu har hon inte råd att behålla barnet. Med kd i regeringsställningen är framtiden inte längre förutsebar. Den brutalt skärpta  "jobblinjen" i socialförsäkringssystemen går före ofödda barns rätt att leva. Men givetvis läggs den yttersta ansvaret på den gravida kvinnan. Göran Hägglund tvår sina händer med sin kombinerade antiklamydia- och antigraviditetskampanj.

Jag borde kanske också legat lågt ett tag. Men i stället blev det ett oplanerat avbrott i skrivandet p.g.a akut sjukhusbesök under tre dagar. Alltnog, såg jag i Världen idag en artikel som protesterar mot katolskfientliga insändare. Jag protesterar också gärna mot katolskfientliga påståenden, men också mot bristen på ödmjukhet på den katolska sidan, mot protestantfientligapåståenden, mot förvrängningar av protestantisk tro, och mot osynliggörandet av kristtrogna i Svenska kyrkan -och attityden att proterstanter är överens om allting och ingenting.

Jag har förut protesterat mot svenska katolikers sekterism, som yttrar sig i fientlighet mot just de kristtrogna i Svenska kyrkan, som i lära och liturgi står Katolska kyrkan närmast. "Förväxlingsrisken är för stor."

Jag håller fullständigt med den katolska biskop, som nyligen sagt att "vi måste lära oss av protestanterna". Det handlade om att läsa Bibeln och göra Bibeln till centrum i den kristna tron. Självklart finns katoliker, som är experter på Bibeln, men Bibeln har en ganska undanskymd plats i den Katolska kyrkan, vilket biskopen klagade på.

Artikelförfattaren i ViD uppmanar oss att gå direkt till källan, Katolska katekesen (!). Det är just vad jag har gjort under flera år. Men våra svenska katoliker läser den k. Katekesen på samma sätt som de anklagar protestanter för att läsa Bibeln: plockar ut det som passar dem!

Exempelvis skriver artikelförfattaren att den katolska teologin bygger på "vad som blivit uppenbarat i kyrkan under århundradena". I den k. Katekesen står det emellertid att uppenbarelsen blev fullbordad under biblisk tid, och att ingenting nytt har uppenbarats därefter. Svenska katoliker dyrkar katolska kyrkan som en gud, som kontinuerligt uppenbarar nya sanningar! Denna svensk-katolska "heresi" strider faktiskt mot påven Paul VI:s uttalande, att kyrkans uppgift är att förklara samma budskap som alltid,. så att det blir begripligt för var tids folk! Detta påve-ord citeras aldrig av svenska katoliker, som annar gärna och ofta upphöjer påve-ord till gudomliga sanningar!

Artikelförfattaren påstår också att "Katolska kyrkan har till skillnad mot protestantiska kyrkan en troskongregation som förvaltar trosarvet ända från den första kyrkan". Denna troskongregation grundades 1542 i kamp mot protestantismen, och i synnerhet i lutherdomen, och innebar ett avsteg från det gemensamma trosarvet - som däremot har förvaltats i bl. a. Svenska kyrkan.

Vidar beskyller artikelförfattaren just protestanterna för att plocka bibelord här och där och göra sig en egen teologisk variant. Katolikerna plockar alltså i stället påve-ord här och där och gör sig en egen teologisk variant. Missbruk av Guds ord, genom citat ryckta ur sina sammanhang förekommer förvisso. Men det är inget som någon traditionell protestantisk riktning, vare sig den svenskkyrkliga eller den frikyrkliga, rekommenderar!

Här dras alla "protestanter" över en kam, och pådyvlas en liberalteologiska missbruk, som odlas främst av vissa avfälliga Svk-präster med anknytning till den s.k. kontextuella teologin. Som även har katolska anhängare! Men det är ju bra att "vi protestanter" får hjälp av våra präktiga sektkatoliker att förstå vad protestantisk kristendom går ut på. ..

Den kvinnliga prästen som höll dagens högmässa i sockenkyrkan skulle nog behöva undervisas om den saken. Sedan hon sagt att varje tid tenderar att tolka Bibeln på sitt sätt, sa hon - högst oprotestantiskt, om artikelförfattaren har rätt  - att "det innebär givetvis inte att man kan tolka Bibeln hur som helst eller att det inte skulle finnas gudomlig vägledning."

Det är en katolsk fördom mot protestanter att det finns lika många bibeltolkningar som det finns medlemmar i de protestantiska kyrkorna - medan det bara skulle finnas en enda inom Katolska kyrkan. I botten på splittringen ligger förstås olika tolkningar av vissa bibelord m.m. 

Men inom varje protestantiskt samfund är man minst lika enig om samfundets tolkning, som man är inom Katolska kyrkan. Ofta går meningsskiljaktligheterna mellan samfunden tillbaka till oklarheter och delade meningar hos kyrkofäderna eller olika bruk i urkyrkan. Detta gäller t. ex. konflikten om spädbarndop eller vuxendop (eller troendedop, som det egentligen heter).

Vi kan också konstatera att i en del av dessa tvistefrågor finns det en gemensam katolsk-luthersk mening, som står mot den frikyrkliga. I andra tvistefrågor finns det en gemensam protestantisk (svenskkyrklig-frikyrklig) mening, som står mot den katolska. Att man kan tolka Bibeln hur som helst är varken en luthersk eller frikyrklig ståndpunkt. Den frikyrkliga ståndpunkten är snarare att Bibeln inte alls ska tolkas.

Således är alla kristna överens om det allra mesta. Vilket framgår av den katolska biskopen Anders  Arborelius' och pingstpastorn Sten-Gunnar Hedins gemensamma Jesus-manifest (se länk i spalten till höger).  De splittringar av kristenheten, vilka resulterat i de historiska kyrkobildningarna, har alltså handlat om vissa specifika frågor. Det här att Bibeln kan tolkas hur som helst, är ingen protestantisk tanke alls.

Detta har jag skrivit som kommentar på en annan blogg:

Koppla av kd! Det enda Göran Hägglund i princip sa var "äktenskap har funnits i många hundra år och betyder en man och en kvinna, något som Lars Ohly gensast passade på att ta poäng på, då han påpekade att det i sig inte är ett argument mot förändring."

Detta visar att Göran Hägglund har köpt RFSL:s syn på äktenskapets historia, att det har samband med borgarklassens uppstigande. Denna syn har lagts fram i en obskyr bok, med Svk-prästen Göran Koch-Swahne som medförfattare, vilken aldrig har funnits i bokhandeln och de allmänna bilblioteken, utan har cirkulerat bland en trängre krets "homvänliga" opinionsbildare. Det är samma historieförfalskning som Boswells omvärdering av kyrkans historia.

Ang Claphaminstitutet, tycker jag att - man verkligen vill vara ett opolitiskt "institut" - och inte en livboj för kd, så borde man gräva fram sådant, och förse kristenheten över hela det politiska fältet med argument.

Själv hållere jag koll, men har aldrig fått någon tack för det. Och den meningen vill jag att du inter raderar. Att jag har grävt fram för homorörelsen obekväma fakta, har jag fått utstå mycket obehag för, med resultat att stora delar av kristenheten vänder ryggen. Men har jag inte tipsat om Boswell? Har jag tinte tipsat om Ecce Homo-boken? Och har jag inte nu tipsat om den "forskning" som ligger bakom den även av Göran Hägglund framförda idén att äktenskapet är ett tidsbundet och klassbundet fenomen?

Jag beklagar att Broderskapsrörelsen har gått på det. Men i praktiken gör det u rksisten synpunkt ingen skillnad om man röstar på kd eller v - förutom att aborterna skulle minska med ett par tusen om året med Ohlys ekonomiska politik. Det går inte att komma ifrån att kd stödjer en politik som gör framtiden oförutsebar för stora delar av den s.k. underklassen. Och det leder till fler aborter.

Nu har ju även kd-riskdagskvinna Rosita Runegrund sagt att Sverige måste prioritera fria aborter i andra länder. Detta frikopplar hon från att folk dör i banala sjukdomar i fattiga länder. Att rösta på kd borde jur därmed vara en dödssynd åtminstone för katoliker. Att ett parti säger sig vara emot homoäktenskap kan väl inte väga över att samma parti står bakom ökningen av antal aborter?

Detta är en bild på
Muhammed,
som han får visas.
Du får själv skapa
bilden i ditt inre.


Din personliga bild av profeten, om du är muslim, har ingen annan rätt att söndertrasa. Visserligen har vi inget bildförbud inom kristendomen, men har inte också vi personliga bilder av det heliga?

Man ska visa respekt för andra människors tro. Och det är att vanhelga kyrkorummet genom att visa sådana bilder i kyrkan.

Oavsett om det gäller Ecce Homo eller bilder på aborterade foster.
Sådant får visas i profana lokaler - om det nu är absolut nödvändigt att visa sådana bilder.

Det fanns dessutom ett djupare syfte med Ecce Homo-utställningen, som du inte verkar känna till. Och det var att kränka syrisk ortodoxa invandrares tro, genom att avbilda Jesus som en syndare.

Det var ju ett sätt att frånta Jesus hans gudomlighet, som Guds son. Utställningen hette ju också "Ecce homo" (Se människan), vilket ska tolkas på just det sättet.

Det handlar här inte om att någon blir kränkt i egenskapen av invandrare, kristen e. dyl, utan om att få sin gudsbild söndertrasad. Detta är mycket allvarligare än att bli kränkt i största allmänhet.

Att hädelse är tillåten enligt lagen, gör det inte till något som kristna ska främja. Och det gäller både Ecce Homo-utställningen och Muhammedbilderna.

Vill man bilda opinion för de homosexuella får man göra det på annat sätt, och i varje fall inte genom att profanera kyrkorummet

Bengt, jag tror att Don Cogote berättelsen också kan ha den vinkeln du syftar, för precis som Don Quijote så pendlar han mellan dårskap och ädelmod. Och då medger jag att jag även driver med mig själv, för ibland kan min entusiasm gå för långt när det gäller att bekämpa protestanternas irrläror. Men precis som i Cervantes berättelse (som vida överträffar min) så får hans huvudperson ge uttryck för impopulära sanningar, det är vad som är poängen med hans möte med de högkyrkliga.

Högkyrkligheten är den gren av Svenska kyrkan som står den katolska nämrast. Men varför har Astudillo placerat mig i det högkyrkliga facket? Snarare är jag gammalkyrklig, men har kanske landat i närheten av högkykligheten, sedan jag bestämt mig för att inte gå med i Katolska kyrkan. Mer om detta någon annan gång. Det är ändå kul att bli så uppmärksammad i det avlägsna Rom. Astudillo kommer säkert att bli värdsberömd för sina satirer mot Sverige och svenskar. Framtidens litteraturvetare kommer att efterforska vem hatobjektet no 1 egentligen var, och så kommer jag också att gå till historien, som en av de okända medan han levde.

"Många förknippar kristendomen med konservativa högerkrafter. När man säger att man är kristen tänker många att man är en sån där som inte gillar kvinnliga präster, att man är emot aborter och att man absolut inte gillar homosexuella. Själv är jag kristen och vänster och det är jag inte ensam om. I Broderskapsrörelsen, Sveriges kristna socialdemokrater, där jag arbetar, är vi 3200 medlemmar som anser att man inte behöver vara konservativ och höger bara för att man är kristen. Istället anser vi att det är det kristna kärleksbudskapet som är en av de viktigaste delarna av vår religion, kärleken till alla våra medmänniskor. Vi anser också att religion kan användas som en radikal kraft för att förändra världen och skapa ett bättre samhälle. Just nu skriver vi på ett manifest för den kristna vänstern..."

Så skriver socialdemokraten Daniel Carlstedt på sin blogg. Jag reagerade mot att vissa teolologiska åsikter stämpas som "höger". Sedan läste jag utkastet till manifestet. Där utpekas Claphaminstitutet som exempel på "kristen höger". Katoliken Bengt Malmgren är en av grundarna till institutet. Han vill inte bli inföst i någon högerfålla, ocjh frågar kategoriskt om världens alla katoliker är "höger". Men om man läser artiklar, som publicerats hittills av Claphamninstitutet, finner man följande:

"I början på året startade den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet. På den politiska skalan placerar man sig som center-höger. /---/ Nya frontlinjer ritas upp inom svensk politik när den kristna borgerligheten mobiliserar och startar tankesmedja på samma gång som den kristna vänstern samlas till motangrepp."

Nog ger väl detta associationer åt högerhållet?

Den kristdemokratiska politikerna Josef Bengtsson har skrivit att kristet samhällsengagemang känns igen på en blandning av höger- och vänsterståndpunkter, och kritiserar Claphamnistitutet för en rädsla att framstå som socialistiskt - utan motsvarande rädsla för att framstå som borgerligt. Varpå Claphaminstitutet självt har placerat sig som höger på den politiska skalan.

En politisk profil utmejslas inte bara av vad som sägs, utan även av vad som inte sägs: "...kan man se högerns syn på moralfrågor, det blir abort, homosexualitet och andra privatmoraliska frågor. Där har vänstern en bredare syn", menar socialdemokraten Peter Weiderud. Hans  uttalande kan förstås uppfattas så att man har en "bredare" syn på de privatmoraliska frågorna, t.ex. att man vill ha en "bredare" syn på äktenskapet än man - kvinna. Men med en bredare syn på moralfrågor, kan också förstås så att vänstern vill bredda moralfrågorna till att också handla om rättvisefrågorna. 

Här har alltså Claphaminstitutet valt att inte framstå som "socialistiskt", utan definierar sig självt som "den kristna borgerligheten". Varigenom traditionella kristna värderingar i de privatmoraliska frågorna kommer att framstå som exklusivt höger.

Claphamninstitutets omsorg om alliansregeringen, att den inte ska spricka på äktenskapsfrågan, framstår som något märklig, om det inte är ren högerpolitik som man bedriver under något slags kristen täckmantel. Det kan väl inte vara ett allkristet intresse att rädda en viss regering och regeringschef? Och slutligen: Om man nu menar allvar med att ställa de kristna värdena i centrum för samhällsbygget, varför dra upp en ny frontlinje mot det mest sannolika regeringspartiet efter nästa val?

Claphaminstitutet försöker alltså att göra kristendomen och kyrkan till ett slagfält för politiska drabbningar. Jag menar då att det är fel av "den kristna vänstern" att rycka in i kyrkan i full rustning, utan i stället ska man plocka ut claphamisterna ur kyrkan och ställa dem i den politiska skamvrån. Kyrkan ska vara en plats för gemensam tro mellan de politiska drabbningarna utanför kyrkan. För det är, som Leo skriver, att man kan arbeta för olika politiska lösningar utifrån en kristen tro.

Claphamninstitutet verkar närmast vara en personlig plattform för förre kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, som har ställts ut i kylan av ateisterna i kd-toppen, att göra come-back i partiet. Dessutom är institutet ett forum för akademisk titelsjuka. Med "den kristna borgerligheten" menas tydligen inte bara borgerlig partitillhärighet utan även borgerlig socialgruppstillhörighet. Arbetare göre sig ej besvär! Nej, ställ claphamisterna i skamvrån!