larsflemstroms

En krögare kan mista utskäkningstillståndet om han har obetalda skatteskulder. En krögare som sköter sig oklanderligt får servera starksprit som gästerna blir ordentligt berusade av, oavsett hur stor risken är att gästerna hamnar i missbruk. Den enda inskränkningen är att märkbart berusade personer inte får serveras. Vi är i princip tillbaka till 1800-talet, då näringsfriheten för krögarna prioriterades högre än folknykterheten.

Nykterhetsivrare, som uppmanade till bojkott av krogarna, dömdes till fängelse för brott mot "av lagen skyddat intresse", d.v.s rätten att servera alkohol. Sedan kom en mellantid, då alkoholpolitiken överordnades näringsfriheten för krögarna. De kommunala nykterhetsnämnderna bestämde. Och kommuner med starka nykterhets- eller frikyrkointressen var torrlagda.

Men nattvarden var helig. Det var riktigt vin i nattvarden och det ifrågasattes aldrig.

Nu är "blåbandist" ett skällsord. Men ingen riskerar fängelse om han står med ett plakat utanför en krog. Men skymforden skulle förstås hagla.

Så då ger man sig på nattvarden i stället. Och det handlar faktiskt inte om solidaritet med missbrukare. Det är möjligt med särlösningar för dem. Nej, nu handlar det om att göra kyrkan till en "alkoholfri zon".

Den profana och profanerande nykterhetsrörelsen förklarar enligt Kyrkans tidning, att det handlar om kyrkans opinionsbildande makt. Det hörde vi senast när företrädare för RFSU vill att kyrkan ska välsigna de "polyamorösa äktenskapen". Då skulle sodomin bli mer accepterad av den profana samhället.

Men låt oss nu göra tanke-experimentet. Om man inför alkoholfri nattvard i Storkyrkan så blir krogarna i Gamla Stan torrlagda? Krögare och turister känner opinionsvindarna från det alkholfria nattvardsbordet...

Dags att slakta den heliga kon - den helt urspårade nykterhetsrörelsen.
Dom gör vin & spritbranschens ärenden med sin pseudokamp. 

Och var det inte en kristdemokratisk minister (pingstvän och helnykterist?) som sålde statliga Vin & Sprit till utländska kapitalintressen, med affärsidé att öka vinsten genom ökad försäljning? 

Tro mig - Kristdemokraterna behövs inte i riksdagen.   

Huvudmotståndarna, Bakunin till vänster och Marx till höger! Så uppfattades de av deras
egna anhängare. Jag tror inte att borgerliga partisympatisörer i allmänhet känner till miljöpartiets vurm för Bakunin, som dock är anarkismens fader. Men Mona Sahlins misstag var när hon trodde att hon kunde locka "vänsterborgare" genom samarbete med ett parti som hyllar en för de flesta idag okänd rysk revolutionär. Men han var en flitig besökare i Sverige, och arvet efter honom kan man inte ta miste på. Han motsatte sig all form av auktoritet, vare sig den kom från kyrkan, staten eller kapitalet. Och detta blev orsaken till brytningen med Marx - varefter Bakunin har lancerats, bl.a. av mp som en bohemisk anarkist och anti-marxist. Bakunins rörelse var under ryska revolutionen mer våldsam än komministerna, men besegrades av dessa på grund av sin motvilja mot centraliseing och samordning. Individuella mord i massor, snarare än blodig revolution, var Bakunins strategi för politisk förändring..



Jag har skrivit kommentarer på en del socialdemokratiska bloggar. Ja, naturligtvis har jag drivit min linje att det rödgröna samarbetet var ett misstag, att vi kunde ha fått en socialdemokratisk enpartiregering om det inte hade varit. Frågan angår naturligtvis inte bara dem som önskade en rödgrön eller en helröd regering. Alla kan dra lärdomar. Och vi måste förhållande mellan religion och politik, mellan kyrka och samhälle, präster och lekmän. Här följer det jag skrev på en socialdemokratisk blogg. Men eftersom jag nu lägger ut texten på min egen blogg, har jag infogat ytterligare funderingar, bl.a. hela avslutningen.

_ _ _

Nu är det väl så här, Björn A. Om du ska avgå ur den lokala s-styrelsen, så ska du i stället ha uppdrag på högre nivå. Du gör bra analyser och har känsla för vad folk faktiskt tycker.

Men glöm inte:

1. Om mp uppfattas som ett högerparti, så är det av vänstersossar och speciellt vänsterossar med anknytning till LO. Av den del av medelklassen, som vanligtvis men inte alltid röstar borgerligt och måste vinnas för socialdemokratin, uppfattas mp som ett vänsterparti eller t.o.m som ett extremt vänsterparti. Och sossarna i sällskap med två vänsterpartier var ingen höjdare. Inom mp finns dessutom en vurm för den gamle revolutionären Bakunin, som kritiserade Lenin från vänster. Bakunin förespråkade arbetarstyrdka fabriker (vänsterborgare ryser) inom ett kapitaslistiskt system (vänstersossar och vänsterpartister ryser). Resultatet av det rödgröna samarbetet blev ju följdriktigt att ett antal ideologiskt illitterata höger- och vänstersossar droppade av till mp, eftersom samarbetet gjorde det "riskfritt" att rösta på mp.

2) Genom samarbetet kom v att INTE framstå som tillräckligt mycket anti-etablissmenag för att dra till sig dem som var missgynnade  av BÅDE alliansregeringen och den socialdemokratiska regeringspolitiken före valet 2006. De gick till SD i stället. För lite klasskampsretorik från v, alltså. Samtidigt som den klasskampsretorik som dock förekom skrämde bort vänsterborgarna. Med ett alltför lågmält vänsterparti, som´inte tillräckligt belyste klasskillnaderna lyckades SD sälja sin analys att motsättningen i stället går mellan svenskar och invandrare.

3) Vad som speciellt skrämde medelklassen i storstäderna var risken att fastighetsskatten skulle återinföras.

4) Centerpartiet förlorade stort i typiska landsbygdsområden, där c gjort ett dåligt kommunalpolitiskt jobb. Väljarna gick till SD. Även här spelar fastighetsskatten roll: dyra jordbruksfastigheter, även om alla inte är bönder.

5) Men om s och c är de största förlorarna, så var ju valresultatet ett svidande nederlag för folkrörelse-Sverige.

Under tidigare debatter på s-bloggar har jag beskyllts för att ha en speciell aversion mot vänsterpartiet. Men så är icke fallet. Jag tillhör tvärtom de som skulle ha gynnats av v-politik. Därför ville jag ha en socialdemokratisk enpartiregering, med v som en effektiv pådrivare från vänster. Vänsterpartiet behövs i riksdagen, men kan i riksdagen göra större nytta utanför än i regeringen.

Och om man redan i valrörelsen lovar ministerposter till v, så blir det ingen regering som vill ge v ministerposter. Det sköter väljarna om. Valresultatet gav tydligt besked på den punkten. Väljarna har i och för sig förstått att vänsterparitetinte (längre) är ett Moskva-troget landsförrädarparti. Men hur var det nu med kommunismen?

Och vem vill ha ett "konservativt" vänstersocialistiskt parti, som tror att allt är som det var 1947? Möjligen de offentliganställda chefer som kunde höja sina löner, utan att prestera något, på den offentliga sektorns expansion?
För om sanningen ska fram, är även vänsterpartiet ett medelklassparti. Ett intresseparti för de offentliganställda delen av medelklassen. Hur många av vänsterpartiets kärnväljare, de verkliga förlorarna på allianspolitiken (de utförsäkrade, etc), är egentligen medlemmar i v?

För två år sedan var jag helt entusiastisk för en socialdemokratisk enpartiregering under Mona Sahlins ledarskap. Nu tror jag inge längre på hennes ledarskap. Partistyrelseledamoten Veronica Palm skrev på sin blogg att Sverige behöver en BRED och SAMMANHÅLLEN socialdemokratisk politik. Jag ställer två frågor:

1) Är det en breddning av det socialdemokratiska PARTIET som avses, eller är det en breddning bara av REGERINGSUNDERLAGET som avses, när breddningen uteslutande sker genom stödpartierna - som dessutom inte har breddat sig själva?

2) Är det en SAMMANHÅLLEN politik att plottra bort densamma genom kompromisser? Genom kompromisser med mp har vi inte ens fått ett sammanållet järnvägsnät, utan en svindyr blindtarm i norr och sommarjärnvägar (som bara fungerar sommartid, om ens då) i söder.

Långtradarna behövs för att klara varuförörjningen när mp förstör våra järnvägar. Men ska sanningen fram är socialdemokratin medansvarig. Socialdemokratin har länge nog suttit i knäet på bilindustrin och dess fackföreningar. Järnvägar har uppfattats som något föråldrat, som måste ersättas med moderna transportmedel för att inte industrin och varuförsörjningen ska paja ihop.

Men sedan har mp tillsammans med kommunala särintressen lurat i Socialdemokraterna att fruktansvärt dyra och olönsamma nyanläggningsprojekt ger stora samhällsekonomiska vinster. Lokala lastbilsåkerier får ju jobb under byggnadstiden. Lastbilsåkerna köper nya bilar med effektiv avgasrening och det är ju bra för miljön och sedan använder de samma lastbilar vid nya motorvägsbyggen, och det är ju också bra för miljön. Bilisterna behöver inte bromsa och gasa så mycket, utan det är bara att stå på hela tiden. Och det är ju jättebra för miljön.

På det här sättet lyckas alltså trafikpolitiskt illitterata sosse-politiker förena en ytterst negativ syn på järnvägen som tekniskt system med en totalt huvudlöst miljardrullning till nya järnvägsprojekt. Om valet bara hade handlat om järnvägspolitiken, hade jag röstat på Alliansen.

Bloggens borgerliga läsare har kanske börjat bli less på att jag hela tiden har besirivitg som ett problem att Alliansen fick fortsatt förtroende, om än med minsta möjliga röstunderlag. Men det handlar alltså inte bara om taktik, samarbete med andra partier eller inte, vilka befolkningsskikt som ska frias till för att få egen majoritet. Utan det handlar faktiskt också om sakpolitik.

Och den som inte själv hotas av utfärsäkring och ekonomisk missär (utan rentav tror att sådant bara existerar i den socialdemokrtiska /vänsterpartistiska retoriken) men har god insyn i andra politiska sakområden - och ser hur illa dessa sakområden har skötts av den "rödgröna röran" - att sådana personer har röstat på Alliansen borde inte förvåna någon.

Men denna blogg är ju egentligen menad som  en kristen /kyrklig blogg. Och det är min linje att kyrkan (som "institution") inte ska ta ställning för ett visst partis politik. Utan snarare är vi "kyrkan" tillsammans. Och som medlemmar i kyrkarn förverkligar vi kristendomen i och genom de profana yrken och /eller de profana politiska partier, som vi eventuellt är medlemmar i. Det fina med den allmänneliga kyrkan är ju att alla har samma Herre och kan fira gudstjänst tillsammans - oavsett om vi röstar på Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, eller rentav Sverigedemokraterna.

"Man ska lyda Gud mer än människor". Detta innebär givetvis att kommer partiprogrammet i direkt strid med Guds ord, så är det Guds ord som gäller. Så ni kristna "alliansere", det är er skyldighet som kristna att sätta er in hur det förändrade sjukförsäkringssystemet fungerar. Och säga till era ateistiska och kanske mer okänsliga partikamrater: "Detta accepterar vi inte."

Läs vad en kristen folkpartist skriver: http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2010/09/sjukforsakringsreglerna-behover.html

Rödgrönt röstfiske. Mona Sahlin, Lars Ohly och Maria Wetterstrand på Stockholm Pride 2010.

Under onsdagen skrev Expressens lösedel om cockbesked för allíansen: "De rödgröna nästan ifatt". Faran med att ta ut segern i förskott kan ju vara att en del´borgerliga väljare tar segern för given och struntar i att rösta. Under onsdagskvällen tog opinionsinistutet avstånd från sin egen undersökning och erkände att den var ett beställningsjobb åt Socialdemokraterna. Resultatet bestäms alltså av beställaren? 

Aftonbladet hade en bild på löpsedeln av Vänsterpartiledaren Lars Ohly kyssandes sin sambo sedan åtta år. Nu har han friat. Stackars Mona Sahlin. De socialdemokratiska valstrategerna har fått för sig att de borgerliga valstrategerna "mobbar" Lars Ohly. Men det är väl klart att de påminner de borgerliga välajare, som eventuellt kunnat tänka sig att byta block, om Vänsterpartiets förflutna och anklagar Mona Sahlin för att vara första sosse-ledare som vill samarbeta med ett f.d. kommunistparti. 

Jag har skrivit att Vänsterpartiet hade gjort störst nytta för demokratin som ett obundet oppositionsparti till vänster om socialdemokratin. För att framstå som ett verkligt anti-etatablissemangsparti, som varit ett verkligt alternativ för de missnöjda nu som kan befaras proteströsta på Sverigedemokraterna. 

Och dessutom hade det ju varit svårare att skrämma de borgerliga marginalväljare, som funderat på att byta block, med kommunistspöket. 

Det bästa sättet att hålla Sverigedemokraterna borta från Riksdagen hade varit om de nuvarande riksdagspartierna hade spridit ut sig ordentligt över hela det politiska fältet, från höger tilll vänster, så att det ínte hade blivit något utrymme över för SD. Med ett Vänsterparti, som hade varit tillräckligt anti-etablissemang och tillräckligt mycket emot "den borgerliga ekonomin" och framstått som tillräckligt ekonomiskt ansvarslöst, hade SD inte fått så många röster på att ställa pensionärer mot invandrare. 

Pengarna hade räckt till både invandringen och pensionerna. Det hade ju bara varit att trycka mer pengar.  
En sådan motsatställning somSD målar upp har ju som förutsättning - förutom att invandringen kostar mer än den ger i form av arbete som utförs av invandrare - att de ekonomiska resurserna är begränsade. 

Men det är just argumentet om begränsade resurser som brukar avfärdas som "borgerlig ekonomi" av vänsterpolitiker och deras väljare. Men det är just det argumentet som Mona Sahlin inte vill höra från något medlemsparti i den rödgröna alliansen. 

Hon har satt munkavle på Olhy, för att slippa anklagas för ekonomisk ansvarslöshet. I själva verket har Socialdemokraterna, som för två år sedan var nära egen majoritet i Riskdagen, två samarbetspartier som uppfattas som ekonomiskt ansvarslösa. 

Med de höga opinionssiffrorna för två är sedan hade Socialdemokraterna bara behövt öka sitt väljarstöd med ett par procentenheter för att få egen majoritet i Riksdagen. För att lyckas med det, hade Socialdemokraterna behövt utföra en balansakt för att vinna borgerliga marginalväljare ur medelklassen utan att tappa kärnväljarna ur arbetarklassen. Mona Sahlin har misslyckats med bägge uppgifterna. 

Mona Sahlin har skapat en image kring sig själv som en typisk representant för "vanligt folk". Men det är hon då rakt inte. Hon verkar inte ens veta hur "vanligt folk" tänker. Hon har ingen fingertoppskänsla för vad folk tycker. Hon har stoppat in handen i en betonghandske. Hon har dessutom anklagats för att bry sig mer om´minoriteter än om majoriteter. 



 

I en privat konversation har jag fått frågan varför "i helvete" jag anklagar vissa präster för livslång pubertetskris. Det problemet har man inte i Katolska kyrkan, i varje fall inte i någon större omfattning. Ur 1900-talets svenska historia kan anföras många exempel på uppror mot mer eller mindre tyranniska kristna fäder. Förvisso var inte alla dessa fäder präster. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius bekämpade hela livet sin fars pietisktiskt färgade tro. Ingemar Hedenius skrev något i stil med "Far min kunde ingenting utom att bära doktorshatt."

Fadern var socialmedicinskt engagerad läkare. Man kan förvisso misstänka att faderns sociala engagemang var något slags kompensation för måttliga framgångar inom det rent medicinska området. Farfadern, som´också var läkare, hade däremot gjort sig känd för en del´medícinska upptäckter. När Ingemar Hedenius tog studenten hade konkurrensen om platserna på läkarlinjen ökat, så Ingemar hade inte en chans att bli antagen. Vem var det nu som ingenting kunde? Så Ingemar började studera till präst i stället. Det var för många ett andrahandsval redan under 1920-talet.

Men även inom prästeriet var det konkurrens, åtminstone till de högre kyrkliga befattningarna. Så Ingemar slog sig på filosofin i stället. Filosofin var då närmast ett hjälpämne till teologin, och ansågs av de flesta präststuderande som ett nödvändigt ont. Ingemar Hedenius lyckades skapa sig ett namn som professor i filosofi. Och i den positionen bekämpade han sin fars kristna tro hela livet. 

Hur många prästbarn har inte gjort på samma sätt? De känner till den sociala milljön, de kan de sociala koderna, de vet hur man öppnar dörrar till kyrklig karriär. Och framförallt vet de var gränserna går, hur långt man kan ta ut svängarna, utan att kastas ut ur systemet. Och naturligtvis vet de hur de ska tala med biskopen om sin prästkallelse. Det har de väl hört pappa berätta om många gånger.

Det sägs att Svenska kyrkan informellt styrs av fem prästdynastier. Jag vet inte vilka de är, men kan ju gissa. Somliga prästbarn, som själva är präster, bär sig åt som om de har ärvt något gammalt familjeföretag. Och som verkligt goda människor, som de anser sig vara, ska de förstås rätta till allt ont som de tror att deras fäder och farfäder har gjort. Precis som Ingemar Hedenius anklagar de sina fäder. Grundfelet är förstås den kristna tron.

På det sättet drabbar prästbarnens pubertetskris alla troende medlemmar i Svenska kyrkan. Vi som vill hålla kvar den traditionella kristna tron, som den kommer tilluttryck i Svenska kyrkans alltjämt gällande bekännelsskrifter, har blivit ställföreträdande hatobjekt för de pubertetskrisande prästbarnens tyranniska fäder. Det kärlekens evangelium som faktiskt predikades av de tyranniska fäderna har ersatts av hat, hat, hat mot alla som inte vill ställa upp på det nya kärleksbudskapet. Som alltså går ut på att anklaga andra för att vara exkluderande och exkludera dem i det goda syftet att göra Svk till en "inklusiv" klubb för inbördes beundran. 

Lika (präst-)barn leka bäst. De kommer aldrig ur puberteten. 

Alla undersökningar tyder nu på ett valnederlag för vänsteralliansen. Räkenskapens dag vankas efter valet. De tre oppostionspartierna ser ut att få mindre väljarstöd än Socialdemokraterna ensamma, utan samarbete med v och mp. Ju med de rödgröna har manifesterat enighet, desto missnöjdare har speciellt s- och v-väljarna blivit. Frågan är vilka krafter som har intagit utrymmet till vänster om Socialdemokraterna i Vänsterpartiets frånvaro.

Hur kan Ohly och Sahlin vara så korkade så att de med rödgrön hand har lämnat över hela vänsterflygeln i svensk politik till Jimmie Åkesson, SD, som är löpsedlarnas högt uppburna gossen Ruda?

Vänsterpartiet behövs som vänsterparti, men har blivit ett av de sju mittenpariterna. Vänsterpartiet behövs som ett anti-etablissemangsparti, men Vänsterpartiet har blivit en del av etablissemanget. I går vrålade Expressen på förstasidan´att SD har räknat fel på 59 miljarder. Vilket de tradtionella vänsterväljarna förväntar sig att ett anti-etablissemangsparti ska göra!

Har den före detta (?) kommunisten Lars Olhy glömt att flertalet traditionella vänsterväljare underkänner "hela det kapitalistiska´symstemet" och "hela den borgerliga" ekomómin, som de anser att även Socialdemokraterna står bakom? Mona Sahlin verkar inte ens ha känt till vad man tänker till vänster om Socialdemokraternas högerflygel.

Förutom att de allra flesta vänsterväljare helt enkelt inte tror på "den borgerliga ekonomin", så är de flesta vänsterväljare dessutom ointresserade och totalt okunniga i ämnen såsom nationalekonomi och företagsekonomi. Den egna hushållsekonomin är mer intressant. Och många traditionella vänsterväljare, bland arbetslösa, sjukskrivna och "utförsäkrade" har farit oerhört illa av den borgeriga regeringens nedskärningar.

Men detta tror då flesta borgerliga partisympatisörer är propagandafloskler. Det är verklighet. Jag har sett det själv. Och därför är jag så kritisk mot politiseringen av Svenska kyrkan. Men vågar ju inte driva de verkligt heta, de partipoltiskt kontroversiella frågorna. Och därför tycker jag att kyrkan ska avstå från politiken helt och hållet.

Vänsterpartiet behövs som en revirbevakare till vänster och som pådrivare från vänster, som en vänsteropposition till Socialdemokraterna. I så fall skulle Socialdemokraterna kunna fungera som ett mitten-eller vägmästarparti. Som jag skrivit i ett tidigare inlågg, så måste socialdemokraterna utföra en balansakt: Vinna borliga väljare ur medelklassen utan att förlora för många av sina gamla väljare.  

Och om de förloras, förlora dem vänsterut och inte högerut till något nytt "arbetarparti" eller till något högerpopulistiskt parti.

Sedan över ett år har jag kommenterat på domprostens blogg (www.akebonnier.blogspot.com). Den senaste längre debatten på dompens blogg handlade om s.k polyamorösta äktenskap. Dompen har nu återkommit med en länkt till debatten mellan honom och en representant för RFSU under årets Pride-vecka. Två personer har tagit kontakt och menat att jag inte borde ha kommenterat. Den ena menar att jag har dragit intresse till dompens blogg, som i stället borde få självdö i brist på intresse. Den andra personen menar att dompen öht inte borde ha deltagit i polyamorösi-debatten under Pride-veckan , samt att det hela egentligen handlar om "sanktionerad otrohet".

Jag anser att ska man delta i en offentlig debatt om "polyamösa relationer" så bör man åtminstone veta vad det begreppet står för. Det hade dompen uppenbarligen inte tagit reda på, trots att det utförligt förklaras på RFSU:s hemsida och dessutom på Wikipedia. Själv blev jag ganska väl informerad under fjolårets Pride-vecka av personer som själva levde i, eller stod i begrepp att leva i en något slags polyamoröst äktenskap. RFSU-kvinnan, som dompen debatterade med, verkade däremot att vilja dölja vad det egentligen handlar om, samtidigt som hon ivrigt försvarade "seriell otrohet" (eller vad det ska kallas) inom monogama förhållanden.

Jag har också fått kritik för att jag betecknat personerna som själva var / är "polyamorösa" som toleranta, vänliga och trevliga. Jag vidhåller emellertid att det är en fördom att personer som lever i synd måste vara otrevliga och intoleranta. Kan det inte tvärtom vara så att toleransen (med egna och andras synder) ibland kan gå till överdrift? Och är inte det fallet även med domprosten, som pliktsyldigt konstaterade att kyrkan inte stödjer detta idag, utan att redovisa någon personlig mening i frågan.

"Både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt använde jobbpolitiken som medel för att klargöra skillnaderna mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, är Mellins analys.
– Men jobben är egentligen ingen ideologisk fråga. Det är en praktisk åtgärd."
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7757462.ab

Jag förstår fullständigt. För Lena Mellin är är det ingen ideologisk fråga hur människor har det. Om pengarna räcker till hyra och mat - under slutet av månaden också.
Att människor, som inte har en chans att få något jobb, ska pressas ut på arbetsmarknaden med ekonomisk otrygghet och halvsvält som piska. Det är förstås ingen ideologisk
fråga för gräddan inom den s.k. arbetarrörelsen. Det är sådana som Lena Mellin som gör att Sverige faktiskt behöver ett nytt arbetarparti.

Så här skriver den socialdemokratiska bloggaren:

"Vad är idéologi för Mellin? Enbart teoretiska konstruktioner utan koppling till verkligheten? Vi Socialdemokrater har en positiv människosyn som innebär att människan vill utvecklas och kommer att göra det om han/hon får rätt förutsättningar och rätt verktyg. Vår syn på samhället säger oss att att politiken har ett ansvar för att skapa dedssa förutsättningar för alla människor. Högern anser att samhället ska hålla sig borta och att det är folks eget fel om de är arbetslösa och drivs mest effektivt mot ett arbete genom piska för den lågavlönade och morot för den rike. Att Lena Mellin inte kan uppfatta denna idéologiska dimension gör henne i mina ögon helt inkompetent för sitt nuvarande jobb."

Men det är väl så, den norska ägarfamiljen, som äger Aftonbladet, s, och Svenska Dagbladet, m, vill ha det. Ingenting om "kapitalets" makt över opinionsbildningen! Ingenting om klasskillnader. Könskamp i stället för klasskamp. Frågan om moderatministern har "utnyttjat" en lyxhora, som har finansierat sina studier med prostitution, är däremot ideologi för gräddskiktet i den säk kallade arbetarrörelsen. Överklassmän gör så! Det behöver inte ens bevisas! De har ju råd att betala för sig!

Det är ju inte hur överklassmännen tjänar sina pengar, utan hur de använder sina pengar, som är ideologi för en arbetarrörelse på deken! Bor de inte i lyxvillor och kör de inte mercor dessutom? I stället borde de gå i slitna kläder och se ut som proletärer! Har det inte alltid varit den vänsterradikala delens av övre medelklassen strategi att transformera den samhällsomstörtande klasskampen till privliegiebevarande könskamp? Och var det inte den moderata justitieministern Betatrice Ask som föreslog att stämningar mot misstänkta, men inte dömda sexköpare, ska skickas ut i färglada kuvert?

Under 1930-talet stod det klart att arbetarklassen aldrig skulle komma att utgöra över hälften av befolkningen, att bönder och hantverkare höll på att ersättas av en växande tjänstemannaklass. Arbetarepartiet bytte namn till Socialdemokraterna. (I Norge heter motsvarande parti fortfarande Arbeiderpartiet.) Sedan dess har Socialdemokraterna tvingats till en balansakt mellan arbetarklassen (ett ord som idag låter mossigt) och medelklassen. Uppgiften för de socialdemokratiska valstrategerna har varit att vinna borgerliga marginalväljare utan att tappa sina egna kärnväljare.

Tror någon att de borgerliga marginalväljarna lockas av regeringssamarbete med ett f.d. kommunistparti?

Tror någon att de borgerliga marginalväljarna lockas av regeringssamarbete med ett skattehöjarparti?

Tror någon att de socialdemokratiska kärnväljarna lockas av regeringssamarbete med det industrifientliga miljöpartiet?

Tror någon att den växande klassen av nyfattiga lockas av regeringssamarbete med ett miljöparti, som vill straffbeskatta låginkomsttagare, som inte har råd att köpa alla  energisparprylar?

Monas stora misstag var att proklamera samarbete med miljöpartiet samma dag som bilindustrin kastades ut i kris. De borgerliga ministrarna pratade om att rädda jobben., De rödgröna pratade om att rädda "miljön". Det var också ett misstag att inte förankra samarbetet i partiet. Mona hade underskattat de pro-kommunistiska stämningarna i det egna partiet. Det var som om Socialdemokraterna hade speciella skyldigheter mot Vänsterpartiet. Förmodligen togs Vänsterpartiet med överraskning. De hade förberett en från valrörelse med en tydlig vänsterprofil, med löften om ekonomiska förbättringar för dem som hade drabbats hårdas av den borgerliga "jobbpolitiken". Frågan var naturligtvis om detta var genomförbart utan skattehöjningar och vilka effekter skattehöjningarnas skulle få. Kapitalflykt?

Till skillnad mot de högavlönade pro-kommunisterna i de socialdemokratiska leden ville jag verkligen att Vänsterpartiet skulle driva en stark valrörelse och få många väljare på löftena till offren för de borgerliga nedskärningarna av den sociala välfärden. Jag ville ha en socialdemokratisk enpartiregering, med ett starkt oppositionsparti till vänster. I oppositionsställning skulle Vänsterpartet kunna driva Socialdemokraterna mer åt vänster än genom ett regeringssamarbete. Och detta utan att skrämma bort de borgerliga marginalväljare som behövs för ett regeringsskifte.

Allianspartierna verkar nu ha som strategi att framställa sig som segrare, att påskina att försprånget är så stort så att oppositionen inte har en chans. Men det kan komma att visa sig vara ett misstag. Det kan hjälpa Socialdemokraterna att mobilisera. Socialdemokratiska bloggare påminner om att norska Arbejderpartiet fick 5 % fler procentenheter i valet än i väjarundersökningarna strax före valet. Någon skriver att väjarundersökningarna inte är representativa, eftersom de vänder sig till personer med fasta telefonabbonemang. De som har mobiltelefoner med oregistrerade kontantkort kan inte nås. Det är intressant. Men så måste ju ha varit fallet för två år sedan, när Socialdemokraterna ensamma fick 43,5? av väljarsympatierna i undersökningarna.

Den verkliga siffran, med ett mer representativt urval skulle alltås kunnat ha varit 48,5 %? Dörren ar öppen för den största socialdemokratiska valsegern i partiets hela historia! I det läget visade Mona Sahlin sin totala brist på "fingertoppskänsla" och politiskt omdöme! Och skulle det inte ha hållit hela vägen, hade man ju kunnat göra upp med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet efter valet.

Med en så stor väljarandel för Socialdemokraterna hade minst ett borgerligt parti riskerat att falla ur Riksdagen. Det skulle bli många "bortkastade" röster på Kd, Sd, Nd, Fi, SPI m.fl. Socvialdemokraterna hade inte behövt över 50 % av samtliga röster för att få ensam majoritet i Riksdagen. Det hade sannolikt räckt med över 45 %. Och det var man ju mycket nära enligt undersökningarna.

Det fanns varningar för sjunkande väljarsympatier för Socialdemokraterna bland storstädernas (och framförallt Stockholms) medelklassväljare. Det kunde tyckas vara ett snilledrag att inleda samarbete med Miljöpartiet, som har starkt stöd inom samma befolkningsskikt. Men hade det inte varit möjligt att kopiera delar av mp:s politik för att locka till sig de väljarna? Enligt färska undersökningar är var fjärde borgerlig väljare beredd att byta block. 16 % kan tänka sig att rösta på Miljöpartiet. 11 % kan tänka sig att röstas på Socialdemokraterna.

Jag har länge tyckt att det vore bra om Kristdemokraterna åkte ur Riksdagen. Så att de andra partierna börjar konkurrera om de kristna väljarna. Men vad har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att erbjuda kristna väljare, som skulle tjäna ekonomiskt på ett regeringsskifte? Mer pengar i plånboken till pristet av inskränkt religionsfrihet? Ökad politsk styrning av Svenska kyrkan? Könskamp i stället för klasskamp till kristna väljare som vill förena traditionell kristendom med minskade inkomstskillnader?

För sådär 15 år sedan bodde jag i en församling med en kvinnlig kyrkoherde. Nattvarden var mycket traditionell. Grannförsamlingen hade också en kvinnlig kyrkoherde. Även där var nattvarden mycket traditionell. Men det visste jag inte då. Jag besökte aldrig grannförsamlingen. Så fick min församling en ny kyrkoherde - en man. Altarrundeln togs bort och "gående" nattvard infördes. Ilskan var stor. Att den var så stora så att fler än jag bytte församling har jag fått veta först nu. Jag bytte nämligen ut Svk-församlingen mot ortens pingstförsamling*.

Därför visste jag inte vad som hände inom min gamla Svk-församling, och dessutom flyttade jag från orten efter ett år. Inte förrän jag nyligen träffade den dåvarande kyrkoherden i den dåvarande grannförsamlingen, när hon vikarierade för en av prästerna i min nuvarande hemförsamling. Folk hade bytt församling. Då hade åkt genom skogen, till grannförsamlingen, för att fortsätta fira nattvard på det gamla sättet.

Har de därigenom kränkt den kvinnliga kyrkoherden i grannförsamlingen? Alla tysta protester mot den negativa uvecklingen i Svenska kyrkan bortförklaras ju med att det är mansgrisar som kränker kvinnliga präster.

Sedan dess har den nya nattvardsordningen införts med rasande fart i församling efter församling. Tydligen för att Svk-medlemmarna inte ska ha något val. Och sedan försvaras förändringen med att den lett till att fler går till nattvarden. En större andel av den krympande skaran kyrkobesökare.

Jag undrar hur många gudstjänsfirare och medlemmar som Svenska kyrkan har tappat genom den troligen uppifrån proklamerade nya och försämrade nattvarden. Hur många har bytt församling inom Svk? Hur många har gått till något annan kyrka? Hur många har slutat gå i kyrkan helt och hållet?

Det står i Kyrkoordningen 20 kap att:

"Nattvarden är ett SAKRAMENT, en av Jesus Kristus instiftad helig måltid med bröd och vin, vid vilken kyrkan och den enskilde förenas MED HONOM OCH DE TROENDE I ALLA TIDER.. i alla tider. I måltiden firas åminnelsen av Jesus Kristus, hans offerdöd och uppståndelse. KRISTUS ÄR NÄRVARANDE OCH GER SIG SJÄLV  i det välsignade brödet och vinet. Människan får del av offret och segern över döden. Det är en festmåltid OCH ETT TRONS MYSTERIUM. /  - - - / När människan I TRO deltar i denna måltid får hon del i det som Jesus Kristus själv gav sina
lärjungar när nattvarden instiftades: gemenskap, syndernas förlåtelse och ett evigt liv."

Det står inget i 20 kap att enskilda församlingar har rätt att byta ut vinet mot någon annan vätska? Ingen är skyldig att tro på detta, men vi som gör det måste ha RÄTT att göra det, och ha rätt att få vår tro respekterad. Och därför kräver jag respekt för min tro, och att slippa förklenande slängar om en flyktig Jesus vid fel alkholhalt etc, och att det skulle vara hednisk vidskepelse- allraminst från dem som är präster i samma kyrka. .Är man präst så är man skyldig att ge den nattvard, som kyrkan tror på enligt både bekännelsekrifter och kyrkoordning, till nattvardsfirarna.

Lägg också märke till "När människan I TRO deltar i denna måltid får hon del i det som..." Varför ska den som inte har tron, överhuvud taget delta i denna måltid, när hon ändå missar det som de troende får? Exkluderande? Ja, men det är vår kyrkas tro, enligt nu gällande (hur länge till?) kyrkoordning.

Men bör då inte männinskan motta dessa gåvor på ett värdigt sätt, så att hennes sinne öppnas för Jesu närvaro, och inte bara låtsas delta för konvenansens skull? Avkristningen av nattvarden började med det gående nattvardsbordet, men jag kan kanske ändå känna Jesu närvaro, om allt annat är rätt. Vilken rätt har vi människor att utätta Gud för prövning? För standardsvaret från KG Hammar-adpeterna är ju alltid: Är din Gud så svag?. Är din Jesus så flyktig så att han drar iväg om det är fel alkoholhalt?

Jag skulle vilja se en aktionsgrupp e,.dyl. för ett värdigt nattvardsfirande - för dem som vill.

Förändringarna i Svenska kyrkan genomförs i många fall så, att den gamla ordningen inte ska finnas ens som ett alternativ.

_________

*) Att jag började gå i pingstkyrkan är säkert en nyhet för de flesta läsarna av bloggen. Första tiden kändes det som att komma hem. Pingstpastorn predikade över samma ämnen som den kvinnliga kyrkoherden, och före henne de manliga prästerna under mina barn- och ungdomsår hade gjort. Samma kristna budskap. Men med tiden kom jag att upptäcka mycket som kändes konstigt. Därefter blev det Katolska kyrkan under flera år, dock utan att jag blev medlem, varefter jag återvände till Svenska kyrkan.

Som framgår av min kommentar till en kommentar till föregående inlägg så betyder ordet re-formation:

1) Tillbaka till ... ja, till vad?

2) Den gamla formen

Någon yngre förmåga försöker slå mig på fingrarna med att jag inte skulle förstå kristendomens syn på form och innehåll, dvs att jag skulle sätta "formen före innehållet". Men oseriösa kommentarer publiceras inte. Det är inte sant som vederbörande har skrivit på en domprosts blogg att jag inte accepterar andra åsikter än mina egna. Men sedan kan man förstås fråga sig om det som förefaller vara en invändning egentligen är en invändning. Redan under gammaltestamentlig tid sände Gud profeter, som skarpt kritiserade avfall från den givna tron. Och under 1500-talet framträdde reformatorer, främst bland dem Martin Luther. Mindre känt bland oss "protestanter" är den inre reformationen av Katolska kyrkan, delvs under påverkan av Luther, delvis under påverkan av reformatorer som aldrig lämnade katolicismen.

Om re-formation är detsamma som en återgång till den gamla formen av kristen tro, så borde väl detta vara kontrollerbart? Om man kan tolka det som uppenbarades av Gud själv, när han var inkarnerad i Jesus, hur som helst kan inget kontrolleras, eller hur?

Eller har Gud ändrat sig? Han läser kanske svenska riksdagsprotokoll?

En sådan Gud är lika oförutsebar som en svensk kulturdebatt i ett halvsekelperspektiv. En sådan gud kan vi inget veta om, utan allting flyter. Och en gud som vi inte kan veta något om, behöver inte ens existera. Om vi inte vet något om Gud, vet vi inte om han existerar. Det enda som finns är människors subjektiva "gudsupplevelser" och då är det fritt fram för envar av oss att skapa oss en egen gud.

Det är väl ungefär så som den traditionella kristendomens belackare resonerar, samtidigt som de tar i med brösttonerna att deras gud minns är lika sann som andras gudar, men att deras gud är mycket bättre, snällare och humanare än den Gud, som kristna har trott på i alla tider. Men eftersom dessa "gudsbilder" bara är en avspegling av människors subjektiva önskningar, så är deras gudsbild ett bevis på ett ädelst sinnelag, och den traditionella gudsbilden ett bevis på ett ondskefullt sinnelag.

Man kan verkligen fråga sig vilket självbild de har, som tar sig friheten att anklaga och ställa andra kristna vid skampålen dför att de har en traditionell kristen tro. Glöm inte att "åklagaren" är ett annat namn på djävulen! Och visst kan djävulen uppträda i prästrock och anklaga den traditionella kristendomen för att vara upphov till allsköns jävligheter! Jag undrar bara vilken bild av sig själv, som dessa "åklagare" har. Skulle världshistorien verkligen haft en annan gång om professor Jesper Svartvik fått bestämma kristendomens utveckling redan under antiken?

Under det senaste halvseklet har begreppe form och innehåll bytt plats. I kristen teologi är formen det avgörande. Det är formen som ger innehållet dess innehåll, så att säga. Vi formar orden med våra talorgan. Annars skulle det bara vara oartikulerade läten. Denna syn på form och innehåll var emellertid inte unik för kristendomen, utan typiskt för allt mänskligt tänkande i gången tid. Det står i bibelns skapelseberättelse att Gud formade människan av stoff. Och än idag säger prästen under begravningsakten "Av jord är du kommen och jord skall du åter varda".

Om man befriar tron från dess form, kan man tro på vad som helst, även på flera gudar. Det är skillnad mellan form i teologisk /filosofisk bemärkelse och "uttrycksformer". Vi kan ära Gud genom traditionell kyrkomusik eller med dragspelsmusik, men... Det är ändå en fråga om vilka uttrycksformer som öppnar oss mest för att ta emot Guds ande. Uttrycksformen bör dock vara ett uttryck för formen, och det är formen som är det som i sekulariserat språkbruk är "innehållet".